Ultraljudschock

Igår skrev jag ju lite om det här med varför vi egentligen firar jul, eller snarare om hur trött jag kan bli på alla som ska tala om hur det verkligen är. Och så sprang jag på den här bilden:



Lite kul, tyckte jag. Men är det någonstans en gloria syns så är det nog på ultraljudet. Bilden kan man hitta här.

Bilden väckte också minnet av hur oerhört nervös jag var inför det första ultraljudet under min andra graviditet. När barnmorskan talade om att allt såg bra ut, armar och ben satt där de skulle, så var jag helt ointresserad. Min enda fråga var: Det är väl bara ett barn??? Jag var verkligen hysteriskt livrädd att det skulle vara tvillingar.

Men det var bara ett barn, min underbara lillkille, som snart blir tre år. Och någon gloria det har han definitivt inte. Men inte ens den knubbigaste lilla predikstolskerub skulle kunna vara sötare.

Signade hednajul

Vår organist upplyste mig om hur många sånger på julkonserten som rymde frasen ”signad juletid”. Jag har glömt hur många det var. Så jag ska istället skriva om något annat.

Så här års brukar det uppstå ett antal mer eller mindre (o)begåvade diskussioner om julens ursprung. Å ena sidan har vi de som när de ser tomtar, snörper på munnen och talar om att vi faktiskt firar jul till minne av Jesu födelse. Å andra sidan har vi de som med näsan i vädret förkunnar att julen faktiskt är en gammal hednisk tradition. Dessa har vi alla mött, och diskussionen brukar om inte annat uppstå när det är dags för skolavslutningar. Ska de hållas i kyrkan eller inte? Och om de är i kyrkan, får prästen i så fall vara med? Och vad får denna stackars gisslantagne präst säga och göra? Debatten och argumenten blir mer desperata för varje år. Själv välsignade jag glatt, helt tvärtemot skolverkets riktlinjer, barn och vuxna på skolavslutningen, och känner att jag kan motivera det ganska väl om någon skulle komma med kritik. Samtidigt kommer jag inte som förälder kämpa för att skolavslutningar till varje pris ska hållas i kyrkan. Det är inget jag själv är uppvuxen med. Det blir väl jullov och sommarlov ändå. Men nu var det inte den debatten jag skulle skriva om.

Jag fick ett långt handskrivet brev från en kvinna i Jehovas vittnen strax innan jul. Hon skickade med några skrifter också, för att jag skulle kunna läsa sanningen om julen. Hon ringde mig häromåret och var så upprörd över att vi präster ljuger för människorna. Det här var väl steg två i hennes kamp. Sanningen om julen är bland annat att Jesus inte alls föddes den 25 december. Som om någon på allvar trodde det. Och som om det spelar någon som helst roll. Jag får också veta vad Gud tycker om julklappar och att Betlehemsstjärnan var Satans verk och ändå har vi mage att sätta den längst upp i granen och i våra fönster!

Vidare skrev kvinnan om hur förfärligt det är med människogjorda traditioner, och att dessa absolut inte får blandas upp med Guds ord. Och så var vi där igen. Vad är julen för en högtid egentligen. Kan man ha både tomte och Jesusbarn?

Jag förstår inte varför det ska vara så komplicerat. Det är väl bara att inse att vi, var och när vi än lever, påverkas från olika håll, en kultur formas av olika influenser. Vi har en religiös tradition, som också den utvecklas och förändras, och vi har en ”folklig” tradition, som i sin tur har inslag från många olika traditioner. Alltså firar vi jul, helt enkelt. Vid den här tiden på året påminner vi oss om att Gud blev människa i Jesus – någon gång under året ska det ju firas. Ett par dagar innan jul infaller vintersolståndet, något som mer uppmärksammades i våra tidigare traditioner, då man på ett annat sätt firade att ”nu vänder det, nu går vi mot ljusare tider”. Vi har granar, änglar, tomtar, julkrubbor, stjärnor, halmbockar och julklappar i en enda härlig röra. Jag ser inga som helst problem med det.

För övrigt blev jag häromdagen påmind om den gamla traditionen att hänga folk i träd för att påskynda solens återkomst. Det är något oklart om de offrade sig frivilligt eller om man offrade folk som straff. Men hur eller hur så tyckte jag att det absolut var en symbolik som kan överföras till att hänga tomtar i granen. Så nästa år tänker jag börja med denna tradition. Varje gång jag stöter på en riktig korkboll, då ska jag gå hem och tillverka en tomte i valfritt biologiskt nedbrytbart material. Sedan, när julen kommer så hänger jag alla idioter/tomtar i granen och sen åker de ut i snön på tjugondedag Knut, och så är man av med dem. Det hela blir ju då mycket terapeutiskt. Börja göra tomtar ni också!

God fortsättning.

Fiffel i Solrosdalen

Nu är det nog dags att skicka Janne Josefsson för att granska inspektör Broman och andra makthavare i Solrosdalen. Följer man verkligen lagen om offentlig upphandling och liknande förordningar? Hur kan det komma sig att firma Byggare Bob får alla ortens stora arbeten. Jag ser aldrig Bob eller Wilma sitta på kontoret och räkna på anbud. Det verkar som att de får jobben ändå. Mycket skumt. Nu senast ser jag i sonens julklappsfilm hur de ska bygga en stor idrottsarena. Krävs det inte specialkompetens för sådant? Jag bara undrar.

Och ja, jag har ledig dag, det är därför jag kan ägna mig åt sånt här.

Var hälsad, sköna morgonstund

Även om jag tycker att julnattsmässan är oerhört vacker, så passar det mig bättre att tjänstgöra på julottan. Jag är mer av en morgonmänniska än en nattmänniska och eftersom några av mina kollegor hellre väljer julnattsmässan så brukar schemat lösa sig ganska bra.

Det är något alldeles speciellt att tassa upp tidigt på morgonen när alla sover, och åka iväg till en upplyst kyrka. De enda man brukar möta är kollegor på väg till andra kyrkor. Däremot är detta den enda dag på året då jag kan vara riktigt orolig för hur vädret är. Alla andra dagar har man ju marginaler, det går att skynda sig iväg för att ha gott om tid på sig om det är besvärligt på vägarna. Men på julmorgonen har jag inte lust att gå upp en timme tidigare just in case, det är ju redan ganska tidigt. I år hade det dessutom varit en del varningar om stökigt väder, men igår kollade jag alla rapporter jag kom över och konstaterade att det inte verkade bli så mycket av det just här. Så jag ställde dubbla väckarklockor och gick och lade mig. Sedan bar det iväg i morse, ingen snö hade det kommit men likväl kom jag ifatt en traktor som plogade vägen!

I år blev det två helt olika julottor, en med kyrkokör och en med flöjtsolist. Jag älskar verkligen julottan, och julottans introitus är helt underbart. Dock drabbas jag varje år av julförkylning med olika grad av röstbortfall, så tyvärr kan jag inte sjunga det själv. Då är man glad för en duktig kyrkokör.

Och så "Var hälsad..." Den får mig alltid att tänka på Tyko Jonsson i Karl-Bertil Jonssons jul. Tyko somnade ju i vredesmod den kvällen och vaknar sedan till julottan på tv. Jag vet inte om jag är ensam om den associationen till denna underbara psalm, obligatorisk för julottan. Jag bjuder på de två sista verserna (som tyvärr rationaliseras bort ibland).

Han tårar fälla skall som vi,
förstå vår nöd och stå oss bi
med kraften av sin anda,
förkunna oss son Faders råd
och sötman av en evig nåd
i sorgekalken blanda,
strida, lida
dödens smärta, att vårt hjärta
frid må vinna
och en öppnad himmel finna.

Han kommer, till vår frälsning sänd,
och nådens sol, av honom tänd,
skall sig ej mera dölja.
Han själv vår herde vara vill,
att vi må honom höra till
och honom efterfölja,
nöjda, höjda
över tiden, och i friden
av hans rike
en gång varda honom like.
(Sv Ps 119:3-4)

Så mycket vackrare kan det inte bli.

En vit jul med sonen och Kenneth Ålborg

Hela hösten har yngste sonen, snart tre år, sagt att han "vill va i luvan". Detta betyder att han vill ha kapuchongen på, men det låter ju som något helt annat. Idag toppade han detta med att förklara att han ville "ha i glaset". Ja kära nån, det ska börjas i tid.

Så därför kära läsare tar jag idag hjälp av Kenneth Ålborg för att skapa julstämning. Ännu en klassiker.



För övrigt vill jag tillägga att jag aldrig har förstått poängen med att vara full på jul, och jag lider med alla, stora och små, vars jul blir förstörd pga alkohol.

Min önskelista

Inför jul och det nya året önskar jag mig

• Fred på jorden och allt sånt där som är så självklart att det inte behöver skrivas
• Men ändå vill jag särskilt nämna att jag önskar att alla terrorister och potentiella självmordsbombare kommer till sans och insikt och förstår att det inte är ett särskilt fruktbart sätt att påverka världen
• Till det självklara hör ju också önskan om hälsa, men även här vill jag lyfta fram några saker lite speciellt, och önskar därför att de av mina släktingar och vänner som lever med cancer ska få ytterligare flera goda år i livet
• Samt att min son inte ska få diabetes även om det ser dystert ut
• Men då önskar jag att det vaccin som skulle kunna hindra sjukdomen från att bryta ut, snart ska bli godkänt så att han kan få det
• Jag önskar förstånd åt var och en efter behov,
• Förmåga åt alla att använda det förstånd de har fått
• Insikt åt oss alla att se våra möjligheter att påverka vårt samhälle
• Samt kraft, mod och vilja att ta vara på dessa möjligheter.
• Jag önskar ett samhälle som är snällare mot dem av oss som har nedsatt arbetsförmåga
• Med risk för att verka fåfäng önskar jag att jag ska kunna vända min uppåtgående viktkurva, mest för att det är så tråkigt att behöva köpa nya kläder hela tiden
• Jag önskar att vi ska få ha det bra tillsammans i min lilla familj
• Att jag kunde vara lite mer av den mamma jag skulle vilja vara
• Och att jag ska klara av den ständiga balansgång som mitt arbete innebär
• En kock önskar jag mig
• Och städhjälp
• Och en barnvakt
• Och att vi inte bara ska tala om att rädda miljön och fördela jordens resurser bättre utan verkligen göra något också
• Att jag inte ska vara så trött hela tiden
• Ett snabbtåg mellan Åtvidaberg och Kungsbacka, alternativt förmågan att teleportera mig själv och familjen.
• Och att ingen människa ska behöva uppleva hopplöshet och meningslöshet i sitt liv
• Att vi kunde utvinna energi ur snö, snor, mördarsniglar och gnäll – sånt vi har för mycket av till ingen nytta
• Och en ny elvisp

Amen

"Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus."
Filipperbrevet 4:6-7

Pyssel & Papp - lite inspiration

En och en halv vecka kvar till jul och vi har väl fullt upp med förberedelser av olika slag. Här kommer lite inspiration till julbord, knäck, ljusstöpning, pyssel, grötrim med mera.

Detta avsnitt har så många klassiska citat att det inte går att räkna upp dem

Titta och njut

Var sak har sin tid

Corren och NT har en gemensam helgbilaga som heter Paus. Där kan man ofta hitta mycket läsvärt. Tyvärr finns den inte på nätet utan är bara till för oss som faktiskt betalar för vår tidning... En av krönikörerna i Paus är psykologen och författaren Jenny Jägerfeld, känd för att ha skrivit boken Här ligger jag och blöder, som häromveckan belönades med Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

I lördagens tidning hade hon skrivit en krönika med rubriken Detta tjat om mindfulness! Eftersom jag för bara några dagar sedan skrev ett blogginlägg där jag hyllade mindfulness, så skulle man kunna tro att jag inte uppskattar Jägerfelds krönika, men tvärtom, jag tycker att den har många poänger. (Och den uppmärksamme läsaren noterade nog också att jag inte är odelat positiv till allt som kallas mindfulness.)

Vad jag uppfattar att Jägerfeld vänder sig emot är bl a att det för närvarande är en mindfulness-hype, där metoden ska användas i alla möjliga sammanhang, och att den också lärs ut och används av "hjälpare" med otillräcklig utbildning. Efter att ha gjort en enkel beskrivning av vad metoden går ut på skriver hon: Risken är dock stor att metoden urlakas till något som de flesta skulle kalla sunt förnuft. Och det är alldeles riktigt. Den "mindfulness light" som jag är så tilltalad av, skulle nog andra beskriva som vanligt sunt förnuft. Men somliga av oss behöver ibland få det självklara förklarat svart på vitt, vi behöver höra det om och om igen innan vi verkligen tar det till oss. Och då kan det självklara, här förpackat som mindfulness vara till stor hjälp.

Jägerfeld skriver vidare:
Ett annat problem är att tekniken - feltolkad av en "certifierad livscoach" - kan få människor att acceptera känslor och tankar kring situationer som ska uppröra eftersom de helt enkelt är fel. Som en osund relation eller en orimlig arbetssituation. Risken är då att man lägger ansvaret för känslor av frustration eller ilska på individen, när problemet i själva verket ligger i ett sjukt system.

Det här är också något jag har funderat på när jag har läst böcker om mindfulness och systerteorin acceptans. För även om det är jättebra att man lär sig att hantera det man möter, att leva med det som är svårt, så finns det saker som man inte ska lära sig leva med. Därför tror jag det är viktigt att man kanske inte ska "behandla" sig själv med mindfulness om man har svåra problem i livet, utan samtidigt ha någon annan att prata med som kan hjälpa till att visa på osunda företeelser i tillvaron, som man bör göra upp med snarare än acceptera.

Jägerfelt avslutar krönikan så här:
Rätt använd tror jag att mindfulness kan vara en verksam metod. Fel använd är risken stor att en överarbetad undersköterska klandrar sig själv för att hon befinner sig på gränsen till utbrändhet.

Jag inte bara tror, utan vet, att mindfulness kan vara till stor hjälp. Men det är inte alltid den är rätt, och inte alltid som det är den enda metoden. En människa som lider av svår depression behöver till exempel annan hjälp också, ofta i form av läkemedel. Men mindfulness och acceptans kan hjälpa henne att leva med att hon har en depressiv läggning.

Var sak har sin tid, varje metod har sitt användningsområde. Det är bra med nyanserad kritik av den typ som Jägerfeld ger i sin krönika, för det är aldrig sunt när en teori eller metod blir "allena saliggörande".

Gristankar

Det är synd om grisarna. Tydligen är det extra synd om dem innan jul. Då ska vi plötsligt bry oss om hur våra tryn- och knorrprydda vänner har levt sina liv innan de transporteras, slaktas, styckas och förpackas för att sedan hamna på våra tallrikar och i våra redan trinda bukar.

Nåväl, igår skulle jag vara ute i god tid och köpa en julskinka. Jag kollade in den sort jag brukar köpa, men det var fel storlek och för kort hållbarhet. Så jag lyfte blicken. Det låter väldigt fint, det där med att man lyfter blicken, men i själva verket var det så att jag bara tittade på hyllan ovanför. Där fanns det skinkor för dem som vill lindra sitt dåliga gris-samvete. De kravmärkta skinkorna var slut, och tur var väl det, för det är ju så mycket krav så här års ändå. Men jag köpte i alla fall en som var märkt med Svenskt sigill. Det är väl inte lika vasst som Krav, men ändå bättre än inget. Så lite halv-etisk är den nog ändå, min skinka. Eller grisens, snarare.

Vid frukosten igår satt sonen och åt en skinksmörgås (förmodligen en fruktansvärt oetisk skinka) när han frågade mig: Mamma har du ätit skinka nån gång? Jag anade oråd, för det vet han ju att jag har, men svarade ändå ja. Då har du grisrumpa i din mage! blev svaret. Rätt skönt ändå att barnen vet var maten kommer ifrån.

I dessa festtider

Jag tänker att det är nog ingen som blir så lite uppmärksammad på sin födelsedag, i förhållande till firandets omfattning, som Jesus. Inte ens några presenter får han. Det kanske beror på att det är så ont om visa män nuförtiden. Vad vet jag?

Idag är det ju annars festen framför alla andra. Nobelfesten. Farbror Krut delar ut, som en bekant skrev på facebook. Där finns det kanske en och annan vis man? De visa kvinnorna brukar ju inte belönas så ofta.

Från barndomen minns jag hur mormor brukade komma och baka pepparkakor på Nobeldagen. Förmodligen var det i själva verket bara ett fåtal år som dessa händelser sammanföll, men i mitt minne var det alltid på den här dagen. Och för mig var det viktigast att se hur fin klänning drottningen hade. Nuförtiden är det väl prins Carl Philip som står för fägringen. Eller kronprins Carl Philip som vi säger i vissa kretsar.

Så ikväll borde jag sitta i soffan, iklädd galastass och tiara, och med ett glas bubbel i handen för att skåla med kungen. Men nu är det andra planer. I afton väntar julbord på stiftsgården med arbetskamraterna och de förtroendevalda. Mycket trevligt, det också.

Hoppas att de serverar vildsvin i år igen. Jag ska med nöje äta upp de otäcka bestarna.

Undrar om det finns några visa män på stiftsgården i kväll? Eller om det mest är skumma tomtar?

Diggilo diggilej

alla tittar på mej när jag går i mina röda skor.

Det hände igen! Begäret slog sina lömska klor i mig, fyllde min kropp och bröt ut snabbare än vinterkräksjukan. Jag måste ha dem! Ett par fantastiskt vackra röda kängor som jag hittade på heppo.se Jag kunde inte tänka på annat, de skulle bara bli mina. Ett par klick och inmatning av Visakortnumret var allt som behövdes. Och efter bara två dagar spelade mobilen en magisk trudelutt, för att göra mig uppmärksam på ett SMS där det stod att mina fantastiska skor fanns att hämta på ICA. Och nu står de här i hallen och är bara alldeles, alldeles underbara.

Shopping är verkligen en oslagbar metod att råda bot på leda och tristess.

Dagens boktips: Vem är det som bestämmer i ditt liv?

Det är jag som bestämmer i mitt liv, skrev jag i bloggen igår. Och för er fromma läsare som nu tror att jag inte lämnar någon plats för Gud vill jag bara meddela att ni inte behöver oroa er. Gud får också plats, och har en del att säga till om. Faktiskt. Pilutta er! Att jag bestämmer i mitt liv innebär i det här fallet att jag själv har möjlighet att välja hur mycket och på vilket sätt saker som händer, får påverka mig. Och formuleringen kommer från den här boken.



Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne.

Den här boken är en enkel introduktion till mindfulness, eller som det ofta kallas på svenska, medveten närvaro. För ett år sedan var jag fortfarande mycket skeptisk till detta med mindfulness. Jag satte raskt en fet flumstämpel på begreppet, utan att egentligen ta reda på vad det handlade om. Och även idag är jag mycket väl medveten om att många som hyllar mindfulness också håller på med olika övningar, metoder och aktiviteter som jag inte vill befatta mig med. Men så länge man rör sig på den nivå som Åsa Nilsonne beskriver, så tycker jag att man kan vara helt lugn. Det är inget flum, det är bara ren klokhet.

Boken är vacker och lättläst, på ett plan, men vill man verkligen gå in i alla övningar är det såklart inte lika enkelt. Men den visar ändå på ett lättillgängligt sätt hur jag själv kan välja hur jag låter människor, händelser, tankar och känslor påverka mig. Kort sagt, att jag själv bestämmer i mitt liv.

Åsa Nilsonne skriver på ett varmt och ödmjukt sätt. Jag har läst andra böcker i ämnet som varit outhärdliga, där författarna haft en obehaglig ton som påmint mig om amerikanska tv-predikanter, och där jag direkt har gått i försvar. Men Åsa Nilsonne resonerar på ett lugnt och enkelt sätt.

Jag rekommenderar alla som är nyfikna på vad mindfulness kan handla om, att läsa den här boken. Kanske kan den bryta ner dina förutfattade meningar också, så som den gjorde med mina. Jag har läst den flera gånger sedan jag först fick den i min hand i våras, och den är jätteviktig för mig nu.

Tack J som fick mig att läsa boken.

- - - - - - - -
Jag har fått frågor om vad en luthersk präst har med buddhistiska övningar att göra. För mig är det tämligen oproblematiskt, men samtidigt en så stor fråga att jag ska ägna den ett eget blogginlägg. Håll ut.

En annan gång ska jag dessutom skriva om bokens "syster", Att leva ett liv, inte vinna ett krig, av Anna Kåver.

Det fungerar faktiskt

När man drabbas av utmattningssyndrom får man ofta en mängd "goda" råd, både från människor i sin omgivning och från professionella hjälpare. Många av dessa råd är usla, men är givna i all välmening och omtanke. Andra är riktigt, riktigt bra. Men det är inte alltid man inser det med en gång. Idag har jag praktiserat en av mina lärdomar från året som gått.

Måndag är detsamma som ledig dag. Oftast, i synnerhet om jag arbetat mycket under helgen, blir det ingenting gjort då. Jag kommer helt enkelt aldrig igång, utan blir sittande vid datorn med en kopp kaffe om jag inte rentav ligger i sängen så mycket som barnen tillåter. Idag är det måndag. Och jag har varit ledig. Och jag såg framför mig hur denna dagen skulle bli som alla andra måndagar, bara en lång dag av trötthet och slöhet, och fram på kvällen skulle jag känna mig kass som slösat bort en hel dag. Men så bestämde jag mig för att det inte skulle bli på det viset. Jag erinrade mig några av de visa tankar jag tillägnat mig under vägen tillbaka till ett fungerande liv. Så jag fokuserade om.

Det handlar om att vidga tidsfönstret, att fokusera på den långsiktiga vinsten istället för den kortsiktiga vinsten. Jag kunde ha gett efter för den första impulsen, att lägga mig och läsa en bok, kanske slumra till en gång eller två. Det hade känts bra för stunden. Men jag vet också att jag nu på kvällen skulle känna mig misslyckad som inte klarat av att beta av en enda grej på "att göra-listan". Och jag skulle dessutom bli stressad av att jag då måste hinna göra dessa saker en annan dag. Så istället försökte jag tänka på den positiva känslan jag skulle få om jag kunde vara nöjd över att ha gjort några av sakerna på listan. Och det fungerade faktiskt.

Det har verkligen inte skett några underverk, jag har inte farit omkring som en tok och sysslat, men en del saker har faktiskt blivit gjorda. Och jag känner mig väldigt nöjd. Dessutom hann jag, som belöning, lägga mig en stund på sängen med boken.

Sedan gäller det förstås att inte sätta upp orimliga mål, att tänka att man ska pricka av hur mycket som helst, för då blir man bara ledsen när man inte lyckas. Återigen handlar det om vart jag riktar uppmärksamheten - på det jag gjort eller på det jag inte gjort.

Faktiskt är jag ganska nöjd nu. Inte så mycket för de små sakerna jag gjorde, utan för att jag gick emot slapparimpulsen, och bevisade för mig själv att jag faktiskt kan få saker ur händerna. Att det är jag som bestämmer i mitt liv. Men det ska jag skriva om en annan gång. Kanske imorgon. Om jag orkar...

Till mitt ensamma hus

Jag läste i tidningen häromdagen om en äldre man som hittats död i sin bostad. Polisen trodde att han legat där i över ett år. Saknad av ingen. Hur är det möjligt?

En liten notis fick han i alla fall nu. Var det mer uppmärksamhet än han fått under hela sitt liv? Bakom varje notis finns en berättelse och jag har ingen aníng om hur den här mannens berättelse ser ut. Men varje år läser vi om liknande händelser. Människor som lever i ensamhet och dör i ensamhet. Vad är värst? Att dö ensam eller leva ensam?

Det finns både ofrivillig och självvald ensamhet. Ofta är nog den andra en följd av den första. Människor som känner att de inte riktigt passar in i samhället av olika skäl, och därför isolerar sig allt mer.

Den ofrivilliga ensamheten innebär många gånger ett långsamt nedbrytande av den egna identiteten, man blir allt mindre människa. Mycket av vår mänsklighet, vår person skapas i mötet med andra.

Förut bodde vi på landet. Riktiga landet. Jag uppskattade att åka hem efter arbetet. Det var fridfullt och skönt. Tills jag blev föräldraledig. Då var det förfärligt. Inga lattemorsor där, inte. Och inte orkade man packa in sig själv, barnet och alla attiraljer och åka iväg till stan varenda dag. Nej man var ensam i den underbara lantliga tystnaden.

Promenader ska man gå, när man har en bebis. Det är nyttigt. Jag gick. Ett par kilometer åt ena hållet. Sen vände jag och gick hem igen. Hade jag tur hade jag sett en ko, och kanske en bil, när jag kom hem. Som tur var bodde vi nära en vägkorsning så jag hade fyra olika håll att gå åt. Lite variation är ju bra. Det var förfärligt. På BVC sa de åt mig att börja jobba igen. Och det gjorde jag och tänkte "Aldrig att jag ska vara föräldraledig en gång till så länge vi bor här." Så vi flyttade till tätorten, och ny bebis kom. Och vilken skillnad det var!

Egentligen var jag lika ensam som förut, jag gick inte på babysim och babysång och babydans och babyhopp och allt vad det kan vara. Men jag gick på promenader. För det ska man när man har en bebis. Och jag mötte människor som sa hej. Ja ibland pratade de med oss, med mig, och med bebisens storebror. Fastän vi inte kände varandra. Och när jag var ute i trädgården så kom det människor förbi som hälsade. Det är märkligt hur något så litet kan betyda så mycket. Att ett "hej" kan vara det som gör att man inte börjar tvivla på om man finns eller inte.

Min hemma-mamma-ensamhet kan givetvis inte jämföras med den riktiga ensamheten, isoleringen och utanförskapet som de människor upplever, som sedan ligger döda i månader i sina lägenheter utan att någon saknar dem. Jag hade ju t ex en man som kom hem varje kväll. Jag kunde ringa till min mamma och berätta om bebisens framsteg osv. Men jag tänker ändå att min upplevelse av hur mycket ett hej kan betyda, är viktig.

Så hälsa på folk. Säg hej. Prata om vädret. Gör vad som helst. Att tala med någon, visar att du ser den människan, att han eller hon finns och har ett värde. Och den som har blivit sedd tillräckligt många gånger, kommer också att bli saknad då han eller hon inte längre syns till. Inte ska väl någon behöva ligga död i månader och år. Saknad av ingen.

Möjligen...

Möjligen är detta den allra vackraste adventspsalmversen, eller åtminstone en av de absolut vackraste.

Lys morgonstjärna Gud har tänt,
o kom till oss, kom, Guds advent,
förjaga mörkret tills vi ser
en värld där, Gud, din vilja sker.
Var glad, var glad! Immanuel
ger frihet åt var bunden själ.

Sv ps 423:5

Och möjligen är Immanuel - Gud med oss, den vackraste beskrivningen av Jesus.

Spridda tankar en mörk kväll

Ute är mörkt och kallt, i alla husen lyser nu överallt de tända ljusen... Än dröjer det ett tag till Lucia kommer, men mörkt och kallt är det i alla fall. Och ofantligt mycket snö alla redan. Man undrar ju lite lätt hur den här vintern ska bli när man börjar tröttna på snön redan i november.

En fridfull första adventshelg hade jag. Ibland kan jag sakna de storslagna maffiga härliga gudstjänsterna på kyrkoårets festdagar, men i år var det så skönt med en stilla eftermiddagsgudstjänst. I kyrkan brann mängder av levande ljus och pga snön var vi en ovanligt liten skara som samlades och sjöng de traditionsenliga psalmerna. Och för mig kändes det så rätt i år med det enkla, stilla. Efteråt blev det ett trevligt kyrkkaffe med goda samtal.

Igår var det en heldag i Linköping med stiftets präster och övriga intresserade. Igår skulle Gustaf Wingren fyllt hundra år, och i hans anda samtalade vi om ämnet predikan. Roligt, intressant, spännande. Många av oss som tagit vår examen i Linköping har stött, nött och blött Wingrens teologi, så det var kul att damma av gamla kunskaper, och väcka törsten efter nya.

I morgon väntar något av en ödesdag för familjen. På förmiddagen ska sonen S göra en glukosbelastning, för att se hur hans lilla kropp egentligen klarar av att reglera blodsockernivån. Min lilla tappra hjälte. Jag hoppas att han klarar av provtagningen bra, och jag hoppas ännu mer att resultatet blir bra, och att han fintar undan diabetesen ytterligare en tid. Ända sedan han var bara några månader har vi vetat att han har de genetiska förutsättningarna att få diabetes och sedan dess har vi varit på provtagning en eller ett par gånger om året. Och för varje gång får vi veta att risken att sjukdomen ska bryta ut bara ökar. Och det ironiska är att mitt framför näsan på oss finns ett "vaccin" som kan förhindra eller åtminstone fördröja sjukdomen. Men det är inte godkänt ännu. Varje år får vi höra att det nog ska bli godkänt "nästa år". Vi väntar och väntar, men hur mycket tid har vi?

Advent är mörker och kyla. På jorden är mörkt och kallt. Man drömmer om fred och om vänskap, men bråkar och slåss överallt. Ja, fy vad mycket bråk det har varit på sista tiden. Inget jag varit inblandad i själv, men som jag påverkats av då det drabbat människor som står mig nära. Ibland undrar man verkligen vad det är för fel på folk? Maktmissbruk, svek och falska rykten. Jag blir så arg! Och inget kan jag göra, nej här ska man bara "le och vinka", vara snäll och tyst och inte göra saker värre. Men som Jesus säger: Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria. Jag tror och hoppas att rätten och sanningen ska segra, både i stort och smått. Utan det hoppet skulle jag inte orka.

När vintermörkret kring oss står, då gryr på nytt vårt kyrkoår med nåd och tröst från världens ljus, från konungen av Davids hus.
Idag densammen som i går, han bryter bojor, helar sår. Mot själens armod, folkens nöd han bjuder världen livets bröd.
Han kallar oss till helig strid mot mörkrets makt, för ljus och frid. Säll den hans maning följa vill, ty honom hör Guds rike till.

Nåd och tröst från världens ljus - det är något att leva av. God natt.

Min bebis har flyttat hemifrån

Vårt home makeover-projekt framskrider. I veckan har målarna varit här och fixat på nedervåningen. Väggarna i gillestugan har blivit målade, tack Gode Gud, och gästrummet/tonåringarnas rum har blivit omtapetserat, vilket var nödvändigt inte bara för att de gamla tapeterna förorsakade optiskt buller utan också för att lillkillen hade rivit bort stora delar av dem. Förståndig gosse. Det kommer före och efter bilder så småningom, men jag väntar tills vi har bytt soffa eftersom den nuvarande är minst sagt förfärlig, och ska bytas så fort kassan tillåter det.

Men nu har alltså tonåringarna flyttat ner för gott. Ja, vanligtvis är det ju bara en av dem som är här, men nu står i alla fall båda sängarna i det som förut var vårt gästrum. Och det gjorde att minstingen nu kunde få sitt eget rum. Idag flyttade vi över hans säng, och nu ligger han där och sover. Och mamman är vemodig. Min bebis, som tills nu har sovit i vårt rum, har flyttat hemifrån. Så tomt det blir i vårt sovrum! Inte bara för att hans säng är borta och man slipper sparka tårna i den, men framför allt för att han inte är där. Jag kommer att sakna att han ligger där och snusar, och säger obegripliga saker rakt ut i natten. Kvar finns bara makens snarkningar, och de är inte lika söta.

Hur kunde det gå så fort? Min lilla bebis. Visserligen är han snart tre år och ofantligt stor för sin ålder, men han är ändå min bebis. Och nu har han ett eget rum. Visserligen hade han kunnat sova i eget rum från första början, för han har alltid sovit så bra till skillnad från sin bror. Men ändå. När han ligger där i sängen med två snuttefiltar och napp och sover så där som bara små barn kan, då är han så otroligt gosig. Ofta har jag suttit i sängen och bara tittat på honom innan jag släckt lampan. Och nu är han inte där längre. Jag tänker tillåta mig att vara vemodig och larvig ett tag. Det går snart över.

Idag har vi i alla fall adventspyntat lite. Några ljusslingor utomhus har det inte blivit. Det är för mycket snö för att få till det bra. Men inne har ljusstakarna kommit på plats. Stjärnan har jag glömt, det får bli imorgon. En ängel välkomnar oss på hallbyrån och så har jag köpt en ny adventsljusstake som jag har pimpat lite.





Jag önskar er alla en fin adventstid!

Om påven och kondomerna

Det skrivs mycket om påven och kondomer just nu. I vissa undantagsfall ska det tydligen vara ok, men inte bra, att använda kondomer för att minska risken att smittas av HIV. (Hur är det med risken att smitta?) Visst är det ett stort framsteg, men jag jublar nog inte alltför högt än. Det krävs ett mycket tydligare ställningstagande från Vatikanen innan det får genomslag. Men ok, det är ett steg på vägen, och kyrkan är ju känd för att skynda långsamt.

Men jag skulle vilja veta vad påven säger om att använda kondom för att rädda liv på ett mycket mer handgripligt sätt, nämligen för att stoppa livmoderblödningar vid förlossningar. Det är den största orsaken till att kvinnor dör i samband med förlossningar. Om detta kan man läsa på många håll, men jag väljer att länka till denna blogg, dels för att det finns bra länkar där och för att en del av kommentarerna också talar sitt tydliga, men tragiska, språk.

Jag har själv en del kritiska synpunkter på svensk förlossningsvård, ett tvättäkta i-landsproblem, men efter två akuta kejsarsnitt är jag i alla fall tacksam att jag och mina barn överlevt. I många andra delar av världen hade det inte varit självklart med tanke på omständigheterna. Och om nu kondomen inte får användas för att förhindra en graviditet kan den väl ändå få användas för att rädda livet på kvinnan som nyss fött sitt åttonde barn, kanske på lika många år.

Mer om kampen för att bekämpa mödradödligheten kan man läsa på White Ribbon Alliance hemsida

Heja Bamse!

Jag tillhör dem som ibland (men mest på skoj) ondgör mig över de övertydliga pekpinnarna i Bamse, över hur Lille Skutt numera är gift (eller kanske bara sambo) och har barn och så vidare. Samtidigt kan jag inte bortse ifrån att när Bamse och hans vänner t.ex. hjälper isbjörnarna då polarisen börjat smälta så blir det ju tillfälle att prata miljö och andra viktiga ämnen med barnen.

Nu hittade jag ett blogginlägg som berättar att det numera finns en regnbågsfamilj i Bamse. Det är ju helt fantastiskt. Heja Bamse!

Men jag blev nyfiken och googlade vidare på det hela. Då fann jag en liten artikel på sydsvenskans kultursida, (skribenten gick för övrigt i min parallellklass på högstadiet men det hör ju inte alls hit). Och googlar man vidare på artikelns rubrik "Bamse visar vägen" så hittar man vad som skrivs om detta på nynazistiska patriot.nu (Jag vill faktiskt inte länka till en sådan sida) Tänk att en serietidning kan väcka så starka känslor.

However så ville sonen ha en Bamsetidning häromdagen så jag köpte en och då var det med en adventskalender. Ingen julkalender, utan en riktig adventskalender, som börjar den 28 november (1 advent) och slutar på juldagen! Nu gissar jag att det finns mer tomtar än Jesusbarn, änglar och åsnor bakom luckorna, men ändå. Jag blev faktiskt lite lycklig. På Bamses facebooksida kan man läsa mer om det.

Dagens Winnerbäck: En grekisk cowboylåt

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det finns en Winnerbäck-låt, eller ett citat för varje dag, för varje stund i livet. Rent musikaliskt är detta en av de knasigare låtarna av Lars Winnerbäck. Texten hör knappas heller till de större mästerverken. Men idag var den ändå så rätt, så rätt. En grå novemberdag, snö och en isande vind som går in i märg och ben, en förkylning på gång, förundran över hur människor beter sig, och livet känns lite sådär i största allmänhet.

På sin hemsida berättar Lars Winnerbäck att någon beskrivit den som en grekisk cowboylåt. Och så fortsätter han: ”Och vem behöver inte en grekisk cowboylåt ibland?” Jag behövde det tydligen idag.

Håll ut
tro ork och lust är lätt att tappa
lätt när stora drömmar trängs med saknaden
och vinden blåser hårt emot din kappa
men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen

håll ut håll ut
förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till

guld är inte det enda här som glimmar
när jakten går på allt som liknar räddningen
och lyckan varar bara några timmar
det är inte den vi söker inte den min vän

håll ut håll ut
förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till

världen ligger helt i dina händer
och allting ser så gulligt ut från ovan
himlen ser så praktfull ut från marken
håll näsan över ytan tills det vänder

håll ut håll ut
förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till

(Här kan du lyssna på låten)

Finns det ingen lag mot sånt här?

Detta måste väl ändå vara höjden av förfall.



En elektrisk variant av leksandstuppen! Jag är ingen stor fan av originalversionen som finns i varenda församlingshem, men någon måtta får det väl finnas. Detta är ju ett totalt kulturellt övergrepp. Återigen ett tecken på att vi lever i de yttersta tiderna.

Originaltuppen bär för övrigt på en mängd symboler, där de tre ljusen t ex ska symbolisera treenigheten. Vad står det fjärde ljuset för här undrar man. Kommersialismen kanske? Eller den Dåliga Smaken. Men vad vet jag, det kanske finns en rättvikstupp, eller malungstupp som ser ut så här. I vilket fall som helst är det bedrövligt.

(Om någon mot förmodan vill köpa tuppen finns den i Ljusexpertens butiker, t ex Ljusglimten i Linköping, för 549 kr. Som hittat.)

Boktips för drakmammor

Jag gillar Pija Lindenbaums böcker. De är underfundiga, skrivna ur barnets perspektiv men med goda budskap till vuxna. Och bilderna är så otroligt fina. Enkla och ändå med en mängd detaljer. Som t ex dammråttorna under sängen i När Åkes mamma glömde bort.

Åkes mamma heter Berit och på mornarna är hon alldeles vild. - VAR FÖRSIKTIG MED MJÖLKEN, skriker hon, och SKYNDA DEJ MED MACKAN! (...) Mamma tror att Åke har något fel på öronen. - Vi måste gå till doktorn, eller nåt! hojtar hon. Nä men, var la jag nycklarna nu då! Jag tror jag blir tokig. Nu hinner vi aldrig! Och så får dom springa till dagis.

Känns det igen? Det är en ganska träffande beskrivning av hur det kan vara hemma hos oss på morgonen.

Men en morgon är det konstigt. Mamma har blivit någon slags drake. Hon tål inte ljudet av mobiltelefonen och hon har glömt hur man gör frukost. Så det får Åke göra:

- Vassego! säjer han. Det blir mackor med O'boy på och O'boy. Och flingor med O'boy! Jaha, säjer mamma, brukar vi ha det? - Jopp, svarar Åke. Varje dag.

Och sedan ger de sig ut på promenad mot sjukhuset, för Åke tycker att mamma behöver medicin. Det blir ett äventyr då mamma är nära att bli tillfångatagen på djurparken, och sprutar eld på hundar och tanter och gubbar. Till slut kommer de fram till sjukhuset.

Där går dom rätt in till en doktorstant. - Hon behöver lite sprutor, säjer Åke. Hon har glömt bort hur man jobbar och lagar mat. - Jag förstår, hummar doktorn. - Och så äter hon flugor och sånt, fortsätter Åke. - Tyvärr, vi har inga såna sprutor, tack och ajö det blir trehundra spänn, säger doktorn. - Då dunkar mamma svansen ilsket i golvet så att doktorstanten studsar i stolen. - Äh, förresten, det är helt gratis, piper hon.

Så småningom ordnar det sig och mamma blir sig själv igen. Men jag älskar den här boken, för vilken mamma har inte känt sig som en drake ibland? Och vem har inte velat dunka ilsket med svansen, när man träffar en doktorstant som inte lyssnar?

Och jag kan verkligen känna igen mig i Åkes mamma när hon har glömt hur man gör frukost, hur ilsken man kan bli när telefonen bara piper. Så var det också för mig när jag fick min utmattningsdiagnos. Och då var det precis som i boken, barnen som gjorde att vardagen överhuvudtaget fungerade. Inte så att de fick ta fram frukosten, men utan dem hade det inte blivit någon frukost eller någonting.

Mammor behöver en drakdag då och då, när vi får vila från alla måsten, spruta lite eld och jaga ilskna hundar. Allt gör vi för våra barn.

Med himmelriket är det som...

Idag har den första snön kommit, och det med besked. Till glädje för somliga och till förtret för andra. Som vanligt, alltså. Men ingen kan säga att han eller hon blev överraskad, och att det kom alldeles oväntat. Redan för några veckor sedan kom den första halkan, som en påminnelse om att nu närmar sig vintern, det är dags att sätta på vinterdäcken, ta fram mössor och vantar och skaffa en ny snöskyffel utifall att den gamla fick nog under förra vintern. Och vi fick också ordentliga varningar från SMHI.

På söndag är det söndagen före domssöndagen, och vi firar gudstjänster på temat Vaksamhet och väntan. Det handlar om att vara rätt beredd den dag Jesus kommer åter. Och eftersom ingen av oss vet när det blir, så gäller det att inte skjuta upp på förberedelserna. Men den som är redo inte vara orolig, tvärtom, då är det en dag att se fram emot.

Det är ju ungefär som med snön. Ser man bara till att ha bytt däck och ta fram snöskyffeln och ha bra kläder, så behöver vi inte vara oroliga för det första snöfallet, då kan vi bara njuta av det .

Framtidens kyrka?

Efter att ha följt en del diskussioner på kyrkans tidnings hemsida, fick jag under mina sömnlösa timmar i natt, denna vision av en mässa i vår kyrka.

Jag såg, och se, i kyrkan var det fullt av unga män i keps, som kände sig välkomna och hemma i kyrkorummet. Till nattvarden strömmade de odöpta fram, törstande och längtande, och tog emot Kristi kropp och blod i form av glutenfritt bröd och druvjuice. Mässan var en välkommen paus och kraftsamling för oss präster som annars var fullkomligt nerringda av alla homosexuella par som ville vigas, så vi hann knappt med något annat. Och allt var mycket gott.

Helvetestankar

Det skrivs mycket om helvetet nu. Om platser och grader i det samma. Jag tror nog att helvetet snart skulle bli överfullt om vi skickade varandra dit så fort vi tycker olika i olika frågor. Och jag tror verkligen inte att man hamnar där pga sin uppfattning i ämbetsfrågan.

Av respekt för dem som verkligen upplever ett helvete redan här och nu, de som plågas av sant djävulska krafter, så ska vi nog vara försiktiga med begreppet. I alla fall ska jag försöka vara det.

Helvetets prepositioner

Jag har ju skrivit flera gånger, senast igår att jag inte orkar kommentera diskussionen om vad som har sagts och inte sagts på kontraktskonventen. En av anledningarna är att det för närvarande pågår en utredning i ärendet, en annan anledning är att det inte hjälper att jag försöker ge min syn på saken, det är som att tala för döva öron. Eller för öron som kanske hör, men tillhör någon som talar ett helt annat språk. Men nu går det inte att tiga längre. Eftersom en och samma åsikt, en och samma kommentar uttrycks på alla upptänkliga bloggar och tidningssidor där ämnet berörs så måste jag bara bemöta något av det hela.

Det som enligt mig uttalades var ”Om det finns grader i helvetet så är det värre med kvinnliga biskopar än kvinnliga präster”. Tyvärr har det i den senaste rapporteringen stått att uttalandet löd att det är värre "för" kvinnliga biskopar än kvinnliga präster. Detta har fått framför allt en person att fullständigt gå i spinn. Då vill jag svara.

Ja. Det är en oerhörd skillnad i betydelse om man säger "med" eller "för" i denna mening.

Ja. Detta med grader i helvetet är ett relativt allmänt vedertaget uttryck för att en sak är värre än en annan.

Ja. Ur ekumenisk synvinkel kan det kanske påverka mer om vi har kvinnliga biskopar, än om vi ”bara” har kvinnliga präster.

MEN

Oavsett om man säger ”med” eller ”för”, så är det ändå ett olämpligt språkbruk i sammanhanget.

Även om man inte menar talet om helvetet bokstavligt, utan bara ett talesätt, så säger man ändå att både kvinnliga präster och biskopar är något dåligt, något som är fel.

Och om man ville uttrycka sin åsikt utifrån ekumeniska hänsynstaganden så kunde man gjort det på ett helt annat och mycket tydligare sätt. Dessutom var det inte det vi diskuterade.

Den flitige bloggkommentatorn invänder vidare att det först hette att det hade uttalats att ”när kvinnor predikar förlorar ordet sin potens”, sedan att uttalandet var att ”kvinnliga präster är impotenta att förkunna Guds ord”. Vad är det som har sagts, på vilken grund ska utredningen göras? frågar sig då denne vän av ordning.

Ja, du. Spelar det egentligen någon roll? Personligen hävdar jag att den andra varianten av uttalandet är närmast den jag har hört. Men även om den ena varianten handlar om hur ordets kraft saknas i en kvinnlig förkunnelse och den andra om kvinnans förmåga att förkunna, så är båda oerhört starka uttryck för åsikten att det inte blir något av en kvinnas predikan. Därför spelar det ingen roll exakt hur orden har fallit. Och återigen handlar det om ett mycket olämpligt språkbruk.

Det finns så oerhört mycket mer att säga och kommentera, men detta får räcka för nu.

En märklig skapelse

Jag fick en blomma av min mamma när hon kom hit. Hon beklagade att hon så sällan har möjlighet att ge mig blommor. Hon som ger mig så mycket annat när hon kommer hit, inte av saker, men av hjälp med det ena och det andra. Det är väl jag som borde ge henne blommor. Det blev en sån där jobbig påminnelse om mitt stora dilemma - att jag har allt mer av mitt liv här, och min familj och min släkt finns någon annanstans. Att jag står utanför, att jag inte riktigt vet var jag hör hemma.

Blomman ser lite ut som en sån där otäck grönsak. Den är väldigt fin. Någon som vet vad det kan vara för något?

En tickande bomb?

Jag har en otäck klump av ilska inom mig, som jag inte vet vad jag ska göra av. Eller egentligen är det nog inte ilska, utan något annat, jag vet inte riktigt vad.

Jag läser bloggar, bloggkommentarer och kommentarer på tidningsartiklar på nätet, de handlar om konflikten i Söderköpings kontrakt och om det pågående domkapitelsärendet. Och jag blir så arg, men ännu mer uppgiven och trött.

För kring denna fråga har det vuxit fram missförstånd, felaktiga påståenden, antaganden och förflyttningar av fokus. En del av kommentarerna är helt begripliga utifrån att vi står närmre den ena eller andra sidan i det hela. Annat är rent trams, inte ens värt att diskutera. Men det finns också så mycket jag skulle vilja bemöta, förklara, dementera, protestera mot. Men vad tjänar det till? När så många av de som skriver inte vill lyssna, inte vill förstå eller tro på det man säger. Jag får acceptera att människor tror på de versioner och tolkningar av situationen de läser. Och jag får leva med att det indirekt skrivs saker om mig som inte är sanna. Andra berörda upplever ju samma sak, fast åt andra hållet. Känner sig lika missförstådda.

Och allt är så sorgligt egentligen. Att det är så här. Att det har behövt gå så här långt.

För det hade kanske kunnat undvikas. Trist bara att de tillfällen som gavs inte togs tillvara.

Nu ligger ärendet hos domkapitlet, jag har inte sett till att det har hamnat där, men nu får utredningen ha sin gång. Och tvärtemot många andra har jag fullt förtroende för domkapitlet, och litar på att de kommer att fatta ett välgrundat beslut. Däremot har jag ingen som helst aning om vad detta beslut kommer att bli. För återigen, tvärtemot vad andra tycks tro, så ser inte jag att någon är dömd på förhand. Men vi tolkar ju uppenbarligen det hela på olika sätt.

Men en sak vill jag göra klart och det är att jag inte ser mig själv som något offer, har aldrig gjort och har heller aldrig sagt det. Men det där med offer, det ska jag blogga om en annan gång.

Varning

Fick en varning från min bror:

Allt handlar om nyanser och perspektiv

(Jag skulle kunna skriva ett helt annat inlägg under den rubriken, ett inlägg jag skulle vilja skriva, men som jag inte orkar just nu. Det kommer tids nog. Istället blir det här ett vardagstråkigt inlägg om mig och mina barn.)

Ibland talar man så fint om hur barnen öppnar nya perspektiv för oss, att vi borde vara mer som barnen med sin öppenhet och spontanitet och ja, ni vet hur det brukar låta. Även jag kläcker väl ur mig sånt ibland, fast jag kan bli trött på det. Samtidigt är det ju så att mina barn ibland öppnar upp för helt nya sätt att se på saker. De senaste dagarna har jag varit med om detta flera gånger.

Idag när vi gick från dagis till parkeringen så filosoferade femåringen lite sådär som han brukar, och själv får jag väl erkänna att jag hade tankarna på annat håll (som jag brukar) och lyssnade inte med full uppmärksamhet. Men rätt som det är hör jag honom i alla fall säga "Grått är en fin färg". Ja, säger jag, min jacka är ju grå. Nej, säger sonen, den är inte grå. Nu råkar min jacka var synnerligen grå, så jag gör mig lite mammadum och säger, "vad är det då för färg på min jacka - rosa kanske?" Nej, säger sonen, den är ljus-svart!

Ljus-svart. Att jag inte tänkt på det. Allt är en fråga om nyanser. Briljant, det låter ju inte alls lika tråkigt och... grått. Hädanefter ska jag med stolthet bära min ljussvarta jacka.

Härom dagen hade vi hemmadag. Det innebär att det ska serveras både lunch och middag, och jag är ju så totalt ointresserad av mat. Det är tråkigt att äta och tråkigt att laga. Punkt slut. Så ingen är gladare än jag när det finns rester att värma. I måndags hade jag sådan tur. Det fanns ett öppnat paket blodpudding, en öppnad grötkorv och en burk med rester från söndagens middag. Hepp! Blodpuddingen i stekpannan och det andra i mikron så blev alla nöjda och glada och fick mat de tyckte om. Men själv satt jag där och kände mig lite misslyckad som mamma, som inte bemödar sig att laga riktig mat åt barnen, som låter dem äta olika slags mat för att slippa konflikter osv. Då kommer filosofen igång igen. "Mamma, alla äter olika mat" Ja, mumlar jag. "Det är nästan som på restaurang. På en restaurang kan alla äta olika mat"

Om han inte haft munnen full av blodpudding hade jag gått runt matbordet och pussat honom. Mitt i mitt dåliga samvete, förvandlar han världens tråkigaste lunch till ett restaurangbesök. Det gäller att välja rätt perspektiv på tillvaron.

Äntligen i fas. Åtminstone nästan...

Den 11 februari gick jag hem ifrån jobbet, tog av mig klockan och la den på köksbänken. Och där har den legat sedan dess. Jag blev sjukskriven och hade ingen användning för den. Då var det vintertid, på alla tänkbara sätt. Snön låg meterdjup utanför väggarna, sent kommer vi väl att glömma vintern 2010.

När det var dags att ändra till sommartid lät jag min klocka vara. Jag använde den ändå inte. Den låg där som någon slags symbol för en tid som inte längre var, en tid jag lämnat bakom mig, som jag inte hörde hemma i.

Efter några månader började jag så smått börja jobba igen, men någon klocka behövde jag inte. Jag lämnade barnen i vanlig tid, tog en promenad, gick in på jobbet, och sedan visste jag att det var dags att gå hem när de andra tog lunch. Arbetstiden har succesivt ökat sedan dess men jag har ändå klarat mig med de klockor jag haft omkring mig, och så förstås mobilen, som jag vanligtvis konsulterar när jag behöver veta vilken tid det är.

Och nu blev det dags att ställa om klockorna igen. Plötsligt gick min klocka rätt. Kan det vara ett tecken på att jag har återvänt till en normal tillvaro? Kanske det. Jag får nog börja vänja mig vid att ha den på mig igen för i vissa sammanhang ser det ganska illa ut att sitta och kolla på telefonen.

Så på sätt och vis är jag i fas igen. Ändå undrar jag om jag någonsin kommer att slippa den här känslan av att alltid vara tre steg efter. Jag nafsar livet i hälarna men får aldrig någon riktig kontakt med täten.

Jag kanske tillhör en annan tidszon.

Tips till Janne Josefsson

Jag är mycket väl medveten om att jag ibland kan engagera mig alldeles väldigt i mycket, mycket små saker. Men jag gör det sällan på allvar utan kan samtidigt se humorn i det hela. Det roliga är att min man är likadan, och honom skrattar jag ofta åt. Som nu på morgonen. Yngste sonen sitter och tittar på Bamse, när maken plötsligt går igång som sjutton.

”Den där Krösus Sork, honom skulle man skicka Janne Josefsson på. Han begår ju hur många brott som helst men får ändå gå fri. Han borde låsas in.”

Jag försökte stillsamt säga att det bara är Krösus underhuggare som åker in, de som faktiskt utför själva kupperna. Men det hjälpte inte, utan han fortsatte.

”Stämpling till brott är också straffbart. Hur länge ska det här få hålla på, det har ju varit likadant i alla år. I varenda tidning och film ställer den där sorken till det. Och Bamse som ska vara så himla politiskt korrekt…”

Min man, min alldeles egna superhjälte, alltid beredd att ta strid…

Mammas nya leksak

Igår tog jag med barnen på äventyr. Vi åkte med tåget in till Linköping. Tänk att något så litet kan bli så stort. En bussresa, en tågresa, det kan bli världens grej för dem. Jag önskar att jag kunde göra mer sånt för och med mina små älsklingar.

I Linköping blev vi hämtade av maken/pappan och sen åkte vi till diverse affärer. Det är så himla skönt att vi kan göra lite såna saker med barnen nu, utan att behöva ha med en arsenal av specialutrustning. Barnen skötte sig förhållandevis bra, även om det krävdes lite mutor, som besök i leksaksaffären och liknande.

Efter leksaksaffären åkte vi til Netonnet och inhandlade min något försenade födelsedagspresent, en ny telefon av modellen Sony Ericsson Xperia x8



Den kom ju inte ut på marknaden förrän i början av oktober och sedan dess har vi inte haft möjlighet att åka iväg, men nu äntligen var det dags. Så idag har jag ägnat en del tid åt att försöka förstå mig på apparaten. Det blir nog bra.

Äventyret igår avslutades med McDonaldsbesök innan det var dags att åka hem och stoppa de små filurerna i säng. En mysig eftermiddag och kväll tillsammans med familjen blev det.

Boktips för trotsiga treåringar

Det var länge sedan det kom något barnboktips här på bloggen så nu är det dags. Idag vill jag tipsa om Snurran, världens kaxigaste katt-tjej. Snurran har mycket bestämda åsikter om vad hon vill äta, ha på sig och ta med sig till dagis. Känns det igen? För oss föräldrar som har ständiga diskussioner om just sådana här saker kan det vara oerhört befriande att läsa de här böckerna. I vår familj hävdar de yngre individerna att det ska vara antingen ketchup eller lingonsylt på precis allting. Gränsen för mig går när de vill ha ketchup på gröten, men då finns det ju alltid kanel... Har man haft de här diskussionerna tillräckligt många gånger inser man att man får välja sina krig och att det kanske inte är katastrof om barnen går till dagis med en tröja och ett par byxor som inte går ihop. Inget tar på krafterna som strider på morgonen.

Det finns säkert föräldrar som på ett väldigt pedagogiskt sätt använder böckerna om Snurran för att få sina barn att förstå hur galet det är att bara äta ketchup. Men för min del är det handlar det mer om att bara få skratta åt eländet. Och dessutom slutar ju alltid böckerna med att Snurran får som hon vill. Precis som här hemma alltså...

Men det är inte bara berättelsen och bilderna som är roliga utan även själva språket. Snurran använder sig ofta av ord och uttryck som: Punkt slut. Typiskt. Absolut. Så det så. Även detta kan man ju känna igen. Så här kan det låta när Snurran berättar:

Varje kväll efter maten tittar hela familjen på teve. Jag måste sitta bäst i soffan för annars kan jag inte trycka bra på fjärrkontrollen. Och jag måste sträcka på mina långa ben. Faktiskt. För de växer hela tiden. Jag byter gärna kanal åt familjen om dom ber snällt. Annars byter jag inte. Och då får dom skylla sig själva.
Ur Snurran och fjärrkontrollen

Böckerna är skrivna av Eva Bergström med illustrationer av Annika Samuelsson.

Latest Version of the Truth

En grå och regning söndageftermiddag. Jag är hemma mellan två mässor och det är en sån där dag då det är svårt att ta sig för något vettigt. Det är grått både inne och ute. Ett sjukt barn har hållit oss vakna i natt, så tröttheten gör inte det hela bättre.

Jag vet att de finns de som väntar på att jag ska svara, reagera, eller slå tillbaka mot saker som skrivs i vissa bloggar nu, och som även kommenteras på annat håll. Men jag har ingen lust. Det är andra som hanterar frågan nu, jag har egentligen aldrig haft makt över den. Och tvärtemot vad en del tycks tro, så önskar jag innerligt en lösning som är konstruktiv och som känns bra för alla inblandade.

Ändå finns det så mycket jag skulle vilja kommentera. Faktafel och beskyllningar åt olika håll. Men det leder ingen vart. Alla har sin bestämda åsikt klar. Vad vi än skriver så blir det bara the Latest Version of the Truth, för att hänvisa till ett album av Mustasch.

Så jag släpper det.

Idag är det FN-dagen. Borde vi inte uppmärksamma den dagen mer? Kan vi överhuvudtaget tänka oss en värld i fred? Är det en fullkomlig utopi? Fattigdom, svält, krig och miljökatastrofer, allt hör ihop. Är det för stort för oss att greppa, ger vi upp på förhand?

I år sammanfaller FN-dagen med den 21:a söndagen efter trefaldighet, söndagen med temat Samhällsansvar. Vad har vi för ansvar för vårt samhälle och för vår värld? Hur förvaltar vi det? WWJD - What would Jesus do? WCYD - What can you do?

En bön på FN-dagen får avsluta dagens dystra och något uppgivna bloggande:

Barmhärtige Fader och människornas vän, vi ber dig,
ge oss hunger efter rättvisa och kärlek,
efter fred och frihet.

Sänd din Ande, förnya vår jord.

Låt inte hoppet dö hos dem som kämpar för en bättre värld,
även om de inte märker att deras verk har framgång.

Låt varje gemenskap av människor som tror på dig
bli fröet till en gemenskap utan gränser.

Må din helige Ande bli vårt ljus så att vi förstår,
vår glädje så att vi kan tjäna,
vår eld så att vi kan älska,
vårt tålamod så att vi kan hoppas,
genom Jesus Kristus vår Herre.
Amen

(Ur bönboken Visa oss vägen)

Guds rike tillhör... ja, vem då?

Saxat från en bloggkommentar:
"Ingen som förespråkar homosexuellt leverna ska ärva Guds rike - det är vad skriften lär !"

Nej, men vad bra! Då vet vi vad som gäller. Inte bara de otäcka bögarna är utestängda från paradiset utan även vi som hävdar deras rätt att leva som de människor de är skapade till. Vad skönt. Jag står nog hellre utanför Guds rike tillsammans med mina homosexuella vänner än sitter där inne med kristna som har den människosynen.

Läs gärna mer på vännen Gregorius blogg. Jag delar de flesta av hans åsikter även om jag inte skulle använda hans ordval eller uttryckssätt som ibland är, hur ska jag säga, lite starka...

Underjordiska under

Detta handlar inte om undret i Chile, gruvarbetarna som mirakulöst överlevde och blev räddade efter gruvolyckan, trots att inläggets titel skulle kunna ge sådana associationer. Nej istället är detta endast ett vittnesbörd om vad som hänt i vår källare. För det är smått mirakulöst.

Trogna bloggläsare kommer ihåg Fulbloggens första inlägg, Källaren som Gud glömde. Nu har befrielsens ljus trängt in i de mörkaste hörn och en total förvandling har skett. Det är möjligt att den som för första gången upplever vår källare så som den ser ut idag, tycker att det är stökigt där. Men för oss som vet hur det såg ut är det annorlunda.

Ett besök av en ihärdig mor, ett par vändor till soptippen, ett par vändor till Hjärta till hjärta, en frysbox skänkt till vännen O, lite möbler skänkta till den lokala second hand-butiken Gåvan, samt slutligen lite struktur och organisation på resterande prylar har lett till det här resultatet.


Jublande förnimmer vi, undrens tid är ej förbi...

Jag tycker nog att jag har rätt att känna mig lite stolt. Att sedan tapeterna är hopplöst 70-talsaktiga, att fondtapeten får en att tänka på Stig-Helmer Olsson, och att mattan är bedrövlig, det kan man leva med. Det är ju faktiskt bara en källare. Men det som krävs nu är stenhård disciplin för att inte börja lägga på hög igen...

Tankar dagen efter

Så blev det alltså som jag hoppades. Martin Modéus vann biskopsvalet i Linköpings stift. Det som är extra glädjande är att siffrorna var så tydliga och att han fick ett så stort stöd, sjuttio procent av rösterna. Han vann i samtliga kontrakt utom ett, där han och Mikael Mogren fick exakt lika många röster. Det måste kännas skönt att veta att man har förtroende i hela stiftet.

Däremot är det sorgligt att valdeltagandet låg under 90%. Elektorerna har ju ersättare, till skillnad från präster och diakoner. Men trots att det fanns så många anmälda ersättare, var det vissa församlingar som saknade fullt antal röstande. Hur har man då förvaltat sitt ansvar, det förtroende man fått att delta i biskopsvalet. En präst eller diakon som är förhindrad har ingen ersättare, men min personliga åsikt är att det ska mycket till för att utebli. Sjukdom, akut sjuka barn och andra oförutsedda händelser är naturligtvis skäl att inte komma. Men det är ynkligt att bara låta bli att rösta. Och det är rent ut sagt bedrövligt att lägga in begravningar en sådan här dag. Hur tänker den kyrkoherde som gör det schemat? Hur tänker den komminister som accepterar att ta en begravning då? Jag kan verkligen inte förstå det. Eller församlingen där man höll anställningsintervjuer just denna förmiddag. Skandal.

Om man nu inte kan tänka sig någon av de två kandidaterna så tycker jag att man ska gå dit och rösta blankt. Om det är många blanka röster är det trots allt en signal till den som blir vald att man inte har fullt förtroende. Men att inte rösta alls är att ställa sig utanför hela systemet. Tycker jag. Och det får jag tycka här på min blogg.

För övrigt rymde gårdagen ett mycket gott samtal på eftermiddagen, som jag hoppas ska leda till förändringar. Ibland känns ju vissa situationer alldeles hopplösa, som att man totalt kört fast, men äntligen kändes det i det här sammanhanget som att det öppnades vägar framåt. Skönt att kunna känna så.

På kvällen var det kyrkofullmäktige i församlingen, och jag gläds åt att de förtroendevalda nu tog sitt ansvar för budgeten, och med sina beslut gör sitt bästa för att vi ska kunna fortsätta med verksamhet och gudstjänster i ungefär samma utsträckning som idag, och förhoppningsvis kunna behålla alla medarbetare.

Detta är dagen

Detta är dagen då vi väljer ny biskop i Linköpings stift. I eftermiddag vet vi om Martin Linds efterträdare heter Mikael Mogren eller Martin Modéus.

Vem som än vinner kommer vi att få en ung biskop. Yngst av dem är Mogren och hans ålder har använts som argument både för och emot honom, men jag tycker att det kan kvitta då Modéus inte är många år äldre. Det finns de som är oroliga för att vi ska få dras med samma biskop i 20-25 år. Få biskopar ”håller” så länge, och det är nog inte önskvärt heller även om det är en bra biskop, men jag tror inte att vi behöver vara rädda. Jag ser istället deras låga ålder som en möjlighet att på sikt förändra synen på biskopsrollen, så att det blir mer accepterat att kliva av när man känner att man gjort sitt, när man känner att man vill göra något annat. Skandaler och hälsoskäl ska inte behövas för att man ska lämna biskopsstolen innan man nått pensionsåldern. Så fram för fler unga, nyfikna biskopar som har visioner, som inte är ”färdiga” utan fortfarande vill förändras.

Själv hoppas jag att även nästa biskop heter Martin. Jag tror att han är den som bäst kan leva upp till det som jag tänker att en biskop ska vara och göra. Men det handlar som sagt bara om vad jag tror. Vi är många som tycker att vi har för lite att gå på i valet. Vi hade önskat en vassare hearing, och vi hade gärna sett en andra hearing med de två kvarvarande kandidaterna. Nu blev det inte så utan vi får gå på den information vi har. De flesta röstar väl på den av kandidaterna de känner sedan tidigare. Men ingen kan veta hur ens vän verkligen blir som biskop. Vi kan bara tro och anta, och utifrån det lägger jag min röst på Martin Módeus.

Mycket verkar också handla om bilden av biskopsrollen och biskopsuppgiften. Det har blivit en diskussion som förenklat handlar om vi ska ha en utåtvänd biskop som engagerar sig i samhällsfrågor och internationella frågor, eller en biskop som engagerar sig mest i den egna organisationen, i kyrkans inre angelägenheter. Som sagt en mycket grov förenkling, men det är så diskussionerna har varit. Jag tror inte att någon av dessa kandidater bara står för det ena perspektivet. Men om jag skulle vara tvungen att välja en väg så anser jag att biskopens viktigaste uppgift just nu är att vara en ledare för stift och församlingar, som kan inspirera och ge oss mod i de tuffa tider vi lever i nu.

Vilken biskop vi än får så kommer det att bli jättespännande. Med stor förväntan kan vi möta framtiden. Må Gud ge vår nya biskop styrka, visdom och uthållighet i sitt uppdrag.

Dagens citat. Om fart

"Har man bara fart så ordnar sig resten"
Kråkan

Att leva med barn innebär att ha tillgång till en outsinlig källa till visdom, inte bara genom de klokheter som barnen själva kläcker ur sig vid de mest oväntade tillfällen, utan också genom de barnprogram, sagor, skivor och annat som barnen konsumerar. Mamma Mu och Kråkan är en av mina favoriter, och på senare tid har skivan "Kråkradion" gått varm här hemma. Och därifrån kommer ovanstående citat. Har man bara fart så ordnar sig resten.

Jag är själv världsmästare på att vända och vrida på allting i det oändliga, att älta och förbereda så att ingenting kan gå fel. Jag försöker förutse alla tänk om, då kanske, och i så fall kan det hända... Jag tränar verkligen på att bara göra saker, kasta mig in i det, för har man bara fart så ordnar sig ofta resten, man löser eventuella problem allt eftersom de dyker upp.

Visst har vi alla någon i bekantskapskretsen som skulle må bra av att tänka efter före, att inte bara kasta sig in i nya projekt utan att ha reflektera över om det alls är möjligt att genomföra, eller kanske ens önskvärt att genomföra. Men det är inte riktigt där Kråkan är. Och det är definitivt ingen risk att jag någonsin kommer att bli sådan.

När det gäller Kråkan tror jag att det handlar om självförtroende. Han har ett orubbligt självförtroende. Han kan allt! Och då är det ju bara att sätta fart. Sen ordnar sig resten.

Tankar på tacksägelsedagens kväll

Idag på tacksägelsedagen var det fullt drag i kyrkan. Fullt på många sätt, det var nästan så att jag, mamma och sönerna fick leta efter en plats. Flickkören sjöng högt och tydligt, och jag tycker det är härligt att man kan sjunga "Tack Gud för big bang, halleluja!" Jag är dessutom grymt imponerad av att de kunde alla dessa långa texter. När slutar man att lära sig texter utantill?

De flesta av barnen på förskolan var där tillsammans med sina familjer, så många barn i alla åldrar samsades med "de gamla vanliga" gudstjänstfirarna, ett par sorgehus och ett stort gäng konfirmander. Livat och härligt, en jättefin mässa med en bra och fiffig predikan, som jag tror nådde fram till både stora och små. Samtidigt kommer känslan att så här skulle vi inte orka ha de varje söndag vilket i och för sig inte heller kommer att hända och om det gör det så är det ett kärt problem som vi löser då. Men trots allt.

Varje söndag är barnen välkomna i vår mässa, de får höras, synas och vara delaktiga, och för de barn som vill erbjuder vi en samling i sakristian under en del av mässan. Men de fyra-fem gånger om året då vi särskilt bjuder in barnen i vår verksamhet, då är det inte så. Jo barnen är såklart välkomna, men alla ska vara med i kyrkan hela tiden. Jag tycker att det är så konstigt. För vi måste väl ha som målsättning att de här familjerna ska vilja fira gudstjänst ibland även när det inte är stort pådrag. Och då vore ju detta ett gyllene tillfälle att få uppleva hur en "vanlig" mässa fungerar. Det positiva är att vi numera följer vår vanliga ordning alla söndagar, vi har alltså inte en särskild agenda när förskolan, miniorer och barnkör är med. Men nackdelen är att många familjer då anser att det är ordningen det är fel på, att man inte kan gå till kyrkan med barnen för det blir för långt. Men det blir det ju inte om en del av barnen går ut en stund och får ett tilltal som passar dem och så kan vi vuxna få lyssna till en predikan som passar oss.

Ja jag vet inte hur man ska lösa det. I arbetslaget har vi nog olika tankar kring frågan, och jag är säkert naiv och förenklar det hela. Men jag kan verkligen längta efter att vi skulle vara fler familjer med barn som möttes i kyrkan på söndagarna, och jag undrar ibland om vi på bästa sätt tar hand om de familjer vi möter i olika sammanhang.

Well, detta får vi fortsätta arbeta med. Nu ska jag avsluta dagen i tacksamhet över:
min familj
mitt fantastiska arbete
mina vänner
mitt hem som blivit mycket trivsammare under veckan som gått

och för att vännen O var här och hämtade vår gamla frysbox i kväll. Hoppas den kommer till användning!
Tjohej

Extreme Home Makeover etapp 1

Ja, då har vi klarat av den första etappen i vår Extreme Home Makeover a k a Projektet. Den här veckan har min mamma varit på besök och tillsammans har vi angripit källaren (den som Gud glömde, som trogna bloggläsare vet). Nu har vi kastat, packat till second hand och organiserat om så plötsligt hittade vi ett golv i källaren! I morgon kommer förhoppningsvis en vän och hämtar den gamla frysboxen som stått oanvänd i ett par år, och nästa måndag kommer folk från den lokala secondhand affären och hämtar lite gamla möbler.

I torsdags var vi på tippen med ett enormt lass skräp, och idag hyrde vi ett släp och körde bort en säng, ett torkskåp, en bäddsoffa, två baden baden-stolar och en solsäng. Med mera.

Igår kom en målare hit och kollade på gillestugan (fyra nyanser av brunt) och gästrummet som ska bli den yngre tonåringens rum, där tapeterna med klös ska bytas ut. I mitten av november ska nog undret ske som kommer förvandla gillestugan till det trevliga rum det faktiskt skulle kunna vara. (Som en ren bonus kom också Sven, Sveriges trevligaste fönsterputsare hit igår, så jag har alldeles rena och fina fönster. Det har jag inte haft på ett par år. I love Rut)

Äldste sonen har fått ett skrivbord och en leksakshylla, och det rum som ska bli yngste sonens har förberetts för hans flytt, som dock kommer att dröja tills efter måleriprojektet är avklarat.

I måndags lämnade jag en massa prylar på Hjärta till hjärta och nu på måndag blir det ytterligare en tur dit.

Så här långt in i Projektet kan jag konstatera att det gått bättre och lättare än vad jag trodde och att det varit fantastiskt kul att se resultat av vad man gör. Nu är jag så ivrig att få resten klart så jag får behärska mig för allt kan inte ske på en gång. Men när det blir klart kommer vi att ha fått ett helt annat hem, med en relativt liten insats. Det handlar snarare om dominoeffekten - att flytta ner en tonåring en våning, flytta lilleman till tonåringens rum, och få en läshörna till mig i vardagsrummet, där leksakerna tidigare förvarats. Vi är ännu inte där, men snart.

Jag kan också konstatera att det kanske är tur trots allt, fast jag har hävdat motsatsen, att vi inte har någon återvinningsanläggning mer centralt i Åtvidaberg, för om vi haft det hade jag nog slängt lite för mycket saker. När jag är på det här humöret är jag livsfarlig, jag vräker ner allting i kassar och kör till återvinningen.

Nu ska jag sätta mig i den än så länge bruna gillestugan och äta en hembakt äppelmuffins och bara vara nöjd med veckans insats! Godafton.

Nakenchock i stiftsbladet

Jag undrar hur många läsare jag får på den rubriken... Men så här var det i alla fall.

Jag kom hem här ikväll, småtrött efter att haft konfirmander och sedan varit på gymmet. Gick in i köket där ljuset var lite halvskumt, och bläddrade igenom dagens post. Lyfte bort den översta tidningen och fann så detta:



Det tog en liten stund innan jag fattade att det var ett reklamblad från Lindex som låg ovanpå stiftsbladet. Med mina trötta ögon och i det svaga ljuset, förstod jag det först inte. Den där känslan när det bara snurrar i huvudet och man försöker få ihop det man ser, och få någon mening i det, är alltid lika förvirrande.

Roligast var att fem minuter senare hördes världens skratt ifrån köket. Då kom min mor och gjorde samma upptäckt.

Man får ta vara på de små glädjeämnen man stöter på i vardagen. Nu ska jag gå och läsa stiftsbladet. Tjohej!

När dagstidning blir kvällstidning

Idag är det många som bloggar och skriver på facebook om biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan, och om Sverigedemokraternas uttåg från denna gudstjänst. Intressant är att se hur det går en skiljelinje mellan mina facebookvänner, mellan de som tycker att Brunne var modig och tydlig och allt sånt där, och de som tycker att hon var ute och seglade och till och med behandlade SD illa. (Något förenklat) Detta är intressant att se då denna skiljelinje också verkar gå mellan människor av olika teologisk tradition. Själv har jag inte någon åsikt i frågan, jag har ännu inte läst predikan i sin helhet. Jag är mest förundrad över att man har denna gudstjänst i samband med riksdagens öppnande överhuvudtaget. Är inte det lite konstigt?

Nåväl jag ska istället skriva om en sak som jag noterat allt mer de senaste åren, och som i vår egen dagstidning blivit tydligt ett par gånger på bara några dagar. Det handlar om hur dagstidningar, och "seriösa" nyhetsprogram på TV kommer allt närmre kvällstidningsjournalistiken, ja ibland närmar de sig till och med skvallertidningarna.

Förr i tiden (nu låter det som om jag var minst 75 år) då räckte det att skriva att en människa omkommit i trafiken, blivit ihjälskjuten, drunknat eller vad det nu handlar om. Kanske visade man en bild på bilvraket/en sönderskjuten fönsterruta/en tom båt. Idag ska det absolut finnas med en bild där man ser kroppen ligga under en gul landstingsfilt. Eller som häromdagen när man hittade kvinnan som varit försvunnen i fem år. Det räckte inte att skriva att man hittat henne i en gödselstack. Man var också tvungen att visa en bild på hur kroppen i en sk liksäck förs in i bårbilen. Vad tillför en sådan bild? Jag kan inte förstå varför man alls behöver dessa bilder. Artiklarna och tv-inslagen kan väl illustreras på andra sätt? Hur känns det för anhöriga att se dessa bilder? Eller är jag överkänslig.

Idag var det dags igen, med närgångna bilder på sörjande människor, tagna under en begravning, då både den avlidne och dennes familj är "kändisar". Troligtvis har familjen godkänt att media var där. Men jag förstår inte nyhetsvärdet i att se ett barn stå vid sin morfars kista och gråta. Man kan väl ta bilder under griftetalet och andra delar av gudstjänsten och låta det enskilda avskedstagandet vara just enskilt, något som händer just då, i stunden.

Det handlar inte om att jag inte tål att se det svåra och jobbiga i livet, utan mer om att vara väldigt försiktig med vad man utsätter redan sårbara människor för. Men jag är väl gammalmodig, som vanligt. Nu ska jag läsa vidare vad som skrivs om händelsen i Storkyrkan.

En liten tanke hänger sig kvar. Vad är värst, att ett gäng kostymprydda pojkar reser sig och går ut från en gudstjänst, eller att två präster reser sig och med buller och bång går ut i protest mot sin biskops välsignelse? Ja, det kan man fundera över.

Miraklet på IKEA

Idag är det en stor dag i mitt liv. På ett väldigt banalt vis, ytligt sett, men det står ändå för något större. Det stora är att jag hade med mig båda barnen på IKEA, jag fick köpt det jag skulle ha, fick varken panik eller vredesutbrott och barnen var också på gott humör hela tiden. Det, mina kära vänner, är nog så nära ett mirakel jag kommit på länge.

Nu var det inte något allmänt drällande utan jag visste ganska väl vad jag skulle ha, så det var ingen lång stund vi var där, men ändå. Någonstans anar jag ljuset i tunneln. Jag som till och med i det längsta undviker att ha med barnen i mataffären för att det är så jobbigt har liksom helt trängt undan alla tankar på att kunna göra den här typen av utflykter. Jag är så glad och stolt över dem att de var så duktiga. Säkert kommer det bli totalkaos nästa gång vi försöker, och jag får överge vagnen full med prylar och själv gråtande släpa ut två skrikande ungar till bilen, men so what. Vi klarade det idag och vi kommer att klara det igen!

På måndag ska vi utmana oss själva nästa gång. Då ska det inhandlas vinterskor, mössor och vantar. Tjohej! Det är bara roligt hela tiden.

Ängel med flottig keps

I morgon är det den helige Mikaels dag, änglarnas dag. En dag som handlar om kampen mot universums ondska, kampen mellan änglar, drakar och demoner, kampen mot ondskan innanför grannens stängda dörr, kampen mot ondskan i form av sparkar och slag i ett dunkelt hörn av skolgården.

I Bibeln är änglarnas stående hälsning: Var inte rädd! Dessa ord kan direkt kopplas till kampen mot ondskan, då så mycket av världens ondska bottnar i rädsla och osäkerhet.

Jag tror på änglar. Jag tror att det finns himmelska varelser som på ett för mig obegripligt sätt rör sig genom dimensionerna och finns här mitt ibland oss fast vi vanligtvis inte ser dem.

Men jag tror också att vi kan vara änglar i betydelsen Guds budbärare, utan att vi vet om det. Och att vi kan få besök av änglar utan att förstå det. Åtminstone inte med en gång.

En av mina absoluta favoriter bland alla änglaberättelser handlar om detta.

Det kom en ängel och räddade Lill-Nisse från den stora svarta hunden. Han var fet och gråklädd. Han hade flottig keps och fimp i mungipan. Ängeln tog Lill-Nisse i handen och följde honom hem. Lill-Nisse visste inte att det var en ängel. Ängeln visste det inte heller.

Berättelsen har jag tagit ur Bönboken tradition och liv, men kommer tydligen från en bok som heter Herdaminnen och barnasinnen av Britt G Hallqvist.

Ondskans ansikten är många, och ibland döljer de sig bakom vackra masker. Men vi har alla en uppgift att tillsammans med änglarna bekämpa och begränsa den ondska vi möter, och vara ljus som lyser av hopp i en stundtals mörk värld.

Och står du för rättfärdighet mot övervåld och lögner,
var viss att med dig är långt fler än de som dig förföljer.
Då strider du för änglars sak. Det är Guds änglars dag i dag.
Det brinner ljus i mörkret.
Sv Ps 483:2

Dagens Winnerbäck

"Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg."
ur Fröken Svår

Ja, visst är det så. Livet kan vara hur bra som helst, bara man navigerar rätt, hittar sin väg och inte går på alltför många minor, trampar på alltför många taggar. För en del av oss är det svårare än för andra att passa in, att inte trampa snett, att inte trampa på någons tår eller bli trampade på själva.

Men när man hittar rätt och kommer in i rytmen, då kan man dansa hela natten

Dagens citat. Om lögner och sanningar

Härom dagen hörde jag ett bra citat på radio, hämtat ur filmen Wall Street: Money Never Sleeps, som jag tyvärr inte har sett ännu. Det är Michael Douglas rollfigur Gordon Gekko som säger:

Stop telling lies about me and I'll stop telling the truth about you

Mycket klokt. Jag känner mig lite styrkt av dessa ord just nu då jag i ett par olika situationer och sammanhang drabbats av diverse mer eller mindre allvarliga rykten/påståenden/anklagelser. Människor som inte klarar av att höra sanningen, utan svarar med lögner. Men det är deras problem och inget jag deppar ihjäl mig för. Istället tror jag att jag ska se filmen.

Blanka papper

Härom veckan var företagssköterskan på jobbet och stack oss i armen för att kolla upp en väldig massa värden. Idag var det dags för uppföljande besök. Det bestod i stort sett av att åka till henne och kolla blodtrycket. De som hade några konstigheter i sina provsvar hade redan fått besked om det innan, så jag var rätt lugn - jag hade ju ingenting hört. Och jag gick igenom med blanka papper. Alltså vet jag nu att jag inte är alkoholist, jag har inte diabetes, har ett ypperligt kolesterolvärde och blodet består av alldeles lagom många röda och vita blodkroppar och allt vad det är. Mitt blodtryck var som vanligt galet lågt, men det är ju helt ofarligt så länge man inte svimmar stup i kvarten, vilket jag inte gör. Tvärtom är det nog bara en fördel, eftersom jag blir så himla arg några gånger om dagen eller så, men då behöver jag ju inte tänka på blodtrycket och behärska mig av det skälet.

Bäst av allt var väl ändå att detta var en hälsokontroll, och inte nån sån där otäck hälsoprofilsbedömning. Sålunda behövde jag inte svara på frågor om kost och motion. Det är ju där jag åker dit annars. Motionen kan de väl ändå inte klaga på nu, jag håller ju nästan på att bli träningsnarkoman, så som jag ränner på gymmet. Men maten består av för lite grönsaker, för lite fisk, och för mycket bröd och pasta. Men å andra sidan var ju alla prover så bra, så tydligen har jag inte tagit nån större skada.

Fast man kanske ändå borde utöka grönsakskonsumtionen till lite mer än några broccolibuketter en gång i veckan. Men som jag brukar säga, kakao är en böna, bönor är nyttigt, alltså måste det vara nyttigt med choklad!

Duktighetsfällan

Jag trodde att jag hade skrivit om den här boken för längesedan, men tydligen hade det stannat vid tanken. Så här kommer nu dagens boktips.



Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor av Joanna Rose
och Aleksander Perski

Är du en prestationsprinsessa eller kanske en prestationsprins? Har du ett behov av att visa dig duktig, prestera lite bättre än andra för att duga inför dig själv? Har du svårt att handskas med krav och förväntningar? Då är den här boken absolut något för dig. Men även om du inte ligger i riskzonen för att drabbas av utmattningsproblem, så är boken intressant. Den beskriver dels vad det är för tankemönster som gör att människor vänder ut och in på sig själva så att de till slut bryter ihop. Den handlar om utmattningens biologi - vad är det som händer i kroppen vid långvarig stress. Den belyser de samhällsfenomen, de värderingar och normer som gör att allt fler unga (framför allt kvinnor)drabbas av utbrändhet.

En stor del av boken handlar om självkänsla, då hög självkänsla är ett skydd mot psykisk ohälsa. Den låga självkänslan kan man hantera på olika sätt, antingen genom att stärka sitt egenvärde genom prestationer, genom att försöka vara perfekt, bäst på allt och med total kontroll (kompetensbaserad självkänsla) eller genom uppskattning från andra, genom att låta egna känslor och behov stå tillbaka för att uppfylla andras behov och genom att undvika konflikter (relationsbaserad självkänsla). Båda sätten är lika förödande var för sig och tyvärr är det inte ovanligt att en individ använder sig av båda strategierna.

Ett kapitel i boken handlar om varför just kvinnor är särskilt drabbade av stressjukdomar, om ojämställda förhållanden i hemmet och på arbetsplatserna, och om de motsägelsefulla krav kvinnor lever under. Ett intressant kapitel ur många perspektiv. Här är några citat, som en liten aptitretare.
"Hur mycket omsorg barnen och familjen än behöver gäller det idag för kvinnor att bli som män, det är då portarna öppnas till makt, kontroll och pengar."
"Hon är för tuff. Eller för snäll. Hon är för feminin. Eller för mycket man."
"För att bevisa att hon kan, måste den kvinnliga chefen jobba dubbelt så hårt som mannen och hon får hälften så mycket uppskattning."
"Män får lyft i karriären om de blir arga, medan arga kvinnor ses som inkompetenta"


Ett annat kapitel handlar om ungdomar, om hur stressen kryper allt längre ner i åldrarna. Man ställs inför en mängd val varje dag, man ska själv ta ansvar för sina studier och söka sin kunskap. Man ska vara bäst på allt, och om man inte passar in eller gör ett enda misstag så sprids det blixtsnabbt via SMS och sociala forum på nätet. Ungdomarna lever under ett hårt tryck att vara rätt och göra rätt. Idealen sammanfattas i de fyra s:en; smart, snygg, smal och social. Föräldrarna lever ofta efter samma ideal och kämpar själva för att passa in.

Avsnittet om ungdomarna berörde mig verkligen. Vi som på ett eller annat sätt möter ungdomar i våra arbeten behöver känna till hur deras verklighet ser ut, och hur vi kan hjälpa dem att hantera stress och dålig självkänsla.

Det här är ingen självhjälpsbok med ett antal tips på vad man ska göra och sen blir allting bra. Här finns inga flummiga övningar om att uppmärksamt beskriva ett russin eller hur man medvetet iakttar en kopp te, för att på så sätt träna sin medvetna närvaro. (Tro mig, sådana böcker finns!)Men efter varje kapitel finns ett antal råd och tips på vad man kan göra för att hantera stress, eller finna vägar ut ur ett negativt beteende. Dessa tips ser jag mer som en samling klokheter att välja och vraka ur. De flesta råden knyter an till kognitiv terapi, mindfulness och acceptans. Det är väl också denna skola som bäst lyckas när det gäller behandling av den här typen av problem.

Några ord om bokens författare:
Joanna Rose är vetenskapsjournalist och det är i den andan boken är skriven. Det är en informativ och undersökande bok, där man har intervjuat en mängd olika människor som på olika sätt arbetar med och forskar kring de här frågorna. Återigen är det inte i första hand en självhjälpsbok utan en bok som beskriver fenomenet stress och dess orsaker men som också ger en del konkreta råd.
Aleksander Perski är stressforskare och arbetar på Stressmottagningen i Stockholm och han har skrivit flera böcker om stress.
Ingen självhjälpsbok russin men tips på slutet


Läs boken om inte annat så för att förstå hur vårt samhälle ser ut och att vi alla sitter i fällan.

Dagens citat. Om lidande

Världen är visserligen full av lidande,
men den är också full av övervunnet lidande
Helen Keller

Jag tycker dessa ord är så otroligt kloka. Men också trösterika. När vi är mitt uppe i lidandet, så ser vi inget annat. Men när vi ser tillbaka på vårt liv, kan vi se hur mycket vi har tagit oss igenom. Om vi tar till oss vår historia, lever med den, så kan den också hjälpa oss igenom nya svårigheter. Vi vet att vi har klarat det förr. Lidandet är en del av livet, men det behöver inte ta över vårt liv. Försöker vi kämpa emot eller fly undan det svåra, ökar vi bara lidandet.

Detta är till stor del vad acceptans handlar om, men det ska jag blogga mer om en annan dag.

Så imorgon när du läser tidningen och läser om allt lidande - tänk också att världen samtidigt är full av övervunnet lidande.

Återvinn, återbruka, återställ

Undrar om det händer för lite i ens liv när man får värsta kicken av att åka till återvinningen. Alltså inte bara till de där containrarna där man knölar ner gamla tidningar och ketchupflaskor, utan STOOOORA återvinningsstationen där man kan kasta skrivbordsstolar och gamla datorer.

Vi har ju en del skräp att ta av, det känner bloggens trogna läsare till. Det är nog ingen annan som skulle se skillnaden men själv känner jag mig otroligt nöjd när jag har proppat bilen full och kan åka iväg. Och när jag är på det humöret då får familjen passa sig för då ryker både det ena och det andra.

Nu har jag i alla fall tömt matkällaren på skräpet som samlat på sig sedan sist. Lyckades till och med få maken att göra sig av med en gammal skivspelare och en dvdspelare. Han har lite svårare än jag att skiljas från saker, kan man säga...

Bastun är däremot fortfarande full med påsar som ska till second hand-affären. Det gäller ju att samla grejerna på skilda håll så man inte blandar ihop påsarna.

Nästa vecka börjar det stora röj- och rensningsprojektet. Då kommer mamma och hälsar på och tillsammans ska vi angripa källaren med alla dess kartonger. Men en och annan garderob får sig nog också en omgång. Det gäller att passa på när man är på det här humöret. Håll i hatten, annars åker den i soporna!

Är du post renoveringsdeprimerad?

Idag har vi firat gudstjänst på temat Rik inför Gud. Söndagens texter som för ovanlighetens skull har en mycket uppenbar röd tråd, handlar om att inte fästa upp hela sitt liv på pengar och ägodelar, att det finns andra rikedomar än de som syns i taxeringskalendern. När vi träffades i gudstjänstgruppen i veckan och pratade om texterna berörde vi en mängd olika perspektiv, men bland annat talade vi om hur mycket som handlar om yta och fasad, om hur många människor skuldsätter sig för att hålla skenet uppe. Det ska vara ett nytt modernt hem, med en eller två nya bilar på garageuppfarten osv. Men hur sover man på natten i sin Hästen-säng? ”God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova” (Predikaren 5)

Och alla dessa inredningsbutiker, inredningstidningar och tv-program. Så fort någon byter bostad måste han göra om köket. Även om det är helt nytt. Ut med alla vitvaror bara. In med rostfritt med ismaskin i dörren. Det ska renoveras och byggas om och målas om och nya gardiner och ljuslyktor i rätt färg för de gamla passar ju inte alls. De gardinerna var sååå 2009!

”Har vi mat och kläder ska vi vara nöjda” (1 Timotheosbrevet 6) Är vi nöjda någon gång. Eller vill vi bara ha något nytt, något annat?

Ja, så funderade vi där vi satt i onsdagskväll. Så kom fredagen när jag skulle skriva predikan. Då fick jag hastigt och inte ett dugg lustigt, ge mig i väg till sjukhuset istället. Och när jag satt där i väntrummet på ögonmottagningen (hur många dagar har jag sammanlagt tillbringat i detta väntrum?) så bläddrade jag i en inredningstidning och hittade en artikel om fenomenet post renoveringsdepression. Naturligtvis kom begreppet från USA där man till och med har stödgrupper för post renoveringsdeprimerade, men vi ser de drabbade även här. Kanske lider vi själva av detta.

Det handlar om människor som hela tiden kastar sig in i nya renoverings- och inredningsprojekt, för när de har avslutat ett projekt drabbas de av en enorm tomhetskänsla som gör dem helt nedstämda. Livet blev inte roligare när den nya soffan stod på plats i det omtapetserade vardagsrummet, prydnadskuddarna rätt placerade och snittblommorna stod i vasen. De var färdiga. Inget fanns kvar. Det visade sig att man hade haft fel förväntningar, det var själva projektet som var det viktigaste, inte målet. I artikeln skildrades par som flyttade till det ena renoveringsobjektet efter det andra. De fick aldrig ro när de var klara, de var tvungna att börja på något nytt. Där fanns också par som hade separerat när de hade renoverat färdigt. Det visade sig att när det gemensamma renoveringsarbetet var klart, så hade de inget annat gemensamt. De satt i sitt fina hem och tittade på varandra.

Jag tycker detta är ruggigt intressant. Hur många post renoveringsdeprimerade människor känner du? Och det handlar egentligen inte om renoveringar, det är bara en aspekt på ett större problem. Det handlar om att fästa alla sina förhoppningar på något som ska komma sedan. Sedan ska livet börja, när jag gått ner tio kilo, när jag fått ett annat jobb, när barnen blir större.

Men livet är ju nu. Det är nu du lever, det är nu du måste se vad som gör ditt liv rikt. Just idag.