Ja, då har vi klarat av den första etappen i vår Extreme Home Makeover a k a Projektet. Den här veckan har min mamma varit på besök och tillsammans har vi angripit källaren (den som Gud glömde, som trogna bloggläsare vet). Nu har vi kastat, packat till second hand och organiserat om så plötsligt hittade vi ett golv i källaren! I morgon kommer förhoppningsvis en vän och hämtar den gamla frysboxen som stått oanvänd i ett par år, och nästa måndag kommer folk från den lokala secondhand affären och hämtar lite gamla möbler.
I torsdags var vi på tippen med ett enormt lass skräp, och idag hyrde vi ett släp och körde bort en säng, ett torkskåp, en bäddsoffa, två baden baden-stolar och en solsäng. Med mera.
Igår kom en målare hit och kollade på gillestugan (fyra nyanser av brunt) och gästrummet som ska bli den yngre tonåringens rum, där tapeterna med klös ska bytas ut. I mitten av november ska nog undret ske som kommer förvandla gillestugan till det trevliga rum det faktiskt skulle kunna vara. (Som en ren bonus kom också Sven, Sveriges trevligaste fönsterputsare hit igår, så jag har alldeles rena och fina fönster. Det har jag inte haft på ett par år. I love Rut)
Äldste sonen har fått ett skrivbord och en leksakshylla, och det rum som ska bli yngste sonens har förberetts för hans flytt, som dock kommer att dröja tills efter måleriprojektet är avklarat.
I måndags lämnade jag en massa prylar på Hjärta till hjärta och nu på måndag blir det ytterligare en tur dit.
Så här långt in i Projektet kan jag konstatera att det gått bättre och lättare än vad jag trodde och att det varit fantastiskt kul att se resultat av vad man gör. Nu är jag så ivrig att få resten klart så jag får behärska mig för allt kan inte ske på en gång. Men när det blir klart kommer vi att ha fått ett helt annat hem, med en relativt liten insats. Det handlar snarare om dominoeffekten - att flytta ner en tonåring en våning, flytta lilleman till tonåringens rum, och få en läshörna till mig i vardagsrummet, där leksakerna tidigare förvarats. Vi är ännu inte där, men snart.
Jag kan också konstatera att det kanske är tur trots allt, fast jag har hävdat motsatsen, att vi inte har någon återvinningsanläggning mer centralt i Åtvidaberg, för om vi haft det hade jag nog slängt lite för mycket saker. När jag är på det här humöret är jag livsfarlig, jag vräker ner allting i kassar och kör till återvinningen.
Nu ska jag sätta mig i den än så länge bruna gillestugan och äta en hembakt äppelmuffins och bara vara nöjd med veckans insats! Godafton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar