torsdag 22 december 2011

Begravningsbrådska

Så här dan före dan före dan borde jag väl skriva om något med åtminstone en smula anknytning till den stundande helgen. Men jag måste istället försöka formulera den irritation som grott i mig under hösten och som aktualiserades när jag ögnade igenom Kyrkans tidnings nätupplaga idag. Där kan man nämligen läsa om det förslag som finns om att förkorta den längsta tillåtna tiden mellan dödsfall och gravsättning/kremering, från nuvarande två månader till en månad.

Det vore intressant att veta hur många begravningar det är som dröjer avsevärt längre än en månad. Oftast överskrids nog månaden med bara några få dagar.

Nu kanske någon invänder att det i så fall inte gör något att förkorta tiden. Men då bör man vara medveten om vad anledningen är till att det idag drar ut på tiden. Det sägs nämligen ofta att det är församlingarna som inte erbjuder tillräckligt många begravningstider. Min erfarenhet är en helt annan. Vi har tider, men de sörjande vill ha en viss kyrka, en viss veckodag, en viss tid på dagen, en viss präst och (inte att förglömma) en viss begravningsbyrå. Ibland är det så enkelt som att begravningen dröjer för att den aktuella begravningsbyrån inte har resurser att hantera begravningen tidigare. Det är också så att många sörjande inte prioriterar begravningen av sin anhöriga. Semesterresor, tentor, möten och till och med frisörbesök går före. Man är inte heller beredd att ta ledigt en timme eller två från jobbet för att träffa prästen innan begravningen, något jag dock mötte betydligt oftare när jag arbetade i staden än när jag som nu arbetar på landsbygden. Och jag tycker inte att det är fel att man har många önskemål eller att man vill att så många som möjligt ska kunna vara med på begravningsdagen, men vi måste acceptera att det är så här det ser ut i vår kultur, istället att för som så många gör, jämföra med andra länder där tiden mellan dödsfall och begravning är mycket kortare.

Det är rimligt att begravningen sker tre till fyra veckor efter dödsfallet, men ibland får vi acceptera att det kan dröja lite längre för att det ska bli just det avsked som anhöriga vill ha. Eftersom familjerna har så många önskemål inför sin begravning är det inte alltid möjligt att tillmötesgå dem inom en månad efter dödsfallet. I synnerhet som det ofta redan har gått 7-10 dagar innan församlingen får in en begravningsanmälan. Vad skulle då konsekvensen bli av att strama upp bestämmelserna? Jo, istället för att som idag då ett fåtal familjer blir missnöjda för att de får vänta för länge på begravningen så kommer väldigt många familjer bli missnöjda för att de inte fått den begravning som de önskat. Det tycker jag vore väldigt olyckligt.

I artikeln i Kyrkans tidning kan man bl a läsa att den genomsnittliga tiden mellan dödsfall och begravning idag är ca 22 dagar, alltså omkring tre veckor. Det betyder att det i många fall går betydligt fortare, men också att det på en del håll dröjer längre. I Stockholm är den genomsnittliga "väntetiden" 29 dagar. Kan man tänka sig att de långa väntetiderna i första hand är ett storstadsproblem? Då kanske man istället borde arbeta med de orter där detta verkligen är ett problem och se hur man kan lösa det, istället för att "straffa" alla oss andra där det inte är några problem.

Nå, nu ska jag återgå till julförberedelserna.

fredag 16 december 2011

Julstöket i köket

Ja då har jag fixat det mesta av julmaten. Felix grötkorv, Felix djupfysta köttbullar, Dafgårds djupfrysta Jansson, färdigkokt julskinka (märk väl att jag griljerar den själv) och Nyåkers pepparkakor. Åh vad skönt det ska bli på julafton att bara ta fram och värma allt. Men vi kokar faktiskt äggen själv, trots att det finns färdigkokta att köpa. Och vi köper inte heller skalade räkor att lägga på ägghalvorna. Nåt vill man ju göra själv...

Mina konfirmander blev helt förtvivlade när vi pratade om julen och jag ska att jag inte gör egna köttbullar. Det var särskilt en av killarna som blev synnerligen upprörd. Det skulle inte förvåna mig om han ringer på dörren med en påse köttbullar till mina stackars barn på julafton.

Men jag finner inget nöje i matlagning. Varför ska jag tvinga mig till en massa fix just den här dagen? Nej fram för kvinnans julfrigörelse. Förresten så har jag nu också vågat vägra julkort. Vilken fridfull jul det ska bli!

fredag 2 december 2011

Om konsten att tolka symboler

Kolla där, sa sonen. Lite sjuka, lite snurriga och lite kärleksfulla!

Maken och jag såg frågande på varandra och på honom. Vad menade han?

Sedan såg vi vad han såg; en bil från Attendo Care med dessa symboler på





Och så rätt han hade. Bilen stod utanför ett demensboende, och de som bor där är ju lite sjuka, lite snurriga och behöver kärlek/omsorg.

Men handen på hjärtat, hur många gånger reflekterar du över de symboler vi dagligen ser. Vad föreställer de? Vad vill de signalera?

Jag tycker att sonens sätt att läsa symbolerna var briljant.

söndag 27 november 2011

Stick!

Vi gör framsteg. Ja, jag skriver vi, fast det naturligtvis mest är sonen som nu klarar av alla stick så oerhört bra, även insulininjektionerna som var svåra i början. Men även vi föräldrar lär ju oss mycket nytt. Vi får lära oss om hur vi ska hantera för högt blodsocker och för lågt blodsocker, vi får lära oss att ge insulinet, och vi får lära oss att alltid ha med oss en hel arsenal av prylar när vi går ut, saker som faktiskt är livsviktiga för S. Men än har vi mycket kvar att lära, framför allt när det gäller mat och måltider. Men imorgon ska vi träffa dietisten för första gången och då antar jag att en hel del frågor kommer att få sina svar.

Jag är imponerad över rutinerna de har här på sjukhuset för att ta hand om en familj som nyligen drabbats av diabetes. Det är så välstrukturerat och organiserat och vi blir så väl omhändertagna. Och det är en otrolig trygghet att vi får vara inskrivna ända tills vi verkligen känner oss lugna med att åka hem. Då blir vi ju inte heller övergivna utan kan ha kontakt med diabetesteamet eller barnavdelningen när som helst på dygnet. Det är också en trygghet nu när vi får pröva vingarna lite genom permissioner över dagen.

Idag har vi varit hemma några timmar och det var så skönt att få skrota runt i sitt eget hem. Vi åkte också ner till torget där den tradtitionsenliga skyltsöndagen pågick, så att jag fick höra kammarkören sjunga eftersom jag missade helgmålsbönen igår. Dock var det dåligt med adventsstämning rent vädermässigt. (Annat var det förra året då det närmast var snöstorm, vilket i högsta grad påverkade våra gudstjänster.) Vi köpte också hem lite fika, sockerfritt till S, så att vi kunde tända första ljuset och ha lite mys innan det var dags att åka tillbaka till sjukhuset för insulin och kvällsmat. Men hjälp så trött jag blev av dessa timmar. Och när vi satt i bilen på väg tillbaka tänkte jag att det är som att ha ett riktigt litet barn igen, jag återupplevde amningsperiodens trötthet när man ständigt skulle ha koll på vad barnen behövde, om de var hungriga, när det var dags att ge mat och hur mycket de skulle ha. Så här ser våra dagar ut just nu:

ca kl 7-8 Väckning och påklädning. Blodsockermätning, + koll så att det inte är syra eller socker i urinen.

Insulininjektion och frukost. 90 minuter senare koll av blodsockret.

Mellanmål

Koll av blodsocker och lunch. 90 minuter senare koll av blodsockret.

Mellanmål

Koll av blodsockret, insulin och kvällsmat. 90 minuter senare koll av blodsockret.

Mellanmål/kvällsmacka

ca kl 22 Blodsockermätning

kl 02 Blodsockermätning

Detta är under förutsättning att allt är bra och blodsockret inte blir allt för lågt. Då får man ge druvsocker och vatten och kolla blodsockret en extra gång. Det kan man behöva göra när som helst, även mitt i natten. Så dagarna går och man är helt upptagen av alla måltider och mätningar så det är väl inte konstigt att jag är trött. Och då ska man minnas att det kunde vara ännu mer att tänka på om S skulle ha haft insulin vid varenda måltid, vilket han än så länge slipper. Jag vet att vi kommer att få koll på allt så småningom, och vi kommer att bli mer vän med vår nya familjemedlem, herr Diabetes men nu är det skitjobbigt och jag fattar inte hur vi ska kunna få en fungerande vardag. Dock är jag fast besluten att herr Diabetes ska få hjälpa oss att få lite bättre struktur på vår vardag men han ska aldrig få styra över oss.

fredag 25 november 2011

Perspektiv på tillvaron

Det är mycket å ena sidan – å andra sidan nu. Man kan se hela situationen ur olika perspektiv. Grundinställningen är väl att det är helt kasst att S har fått diabetes. Där skulle man kunna sätta punkt, för så är det bara. Men nu när det ändå är så, kan man vända och vrida på det lite, och samtidigt få lite andra synvinklar.
Jag har såklart i alla dessa år som vi har haft sjukdomen nafsandes i hälarna, önskat att han inte skulle få den. Önskat att han skulle slippa, ja nästan förträngt ibland att hotet funnits där, bara för att det varit så jobbigt att tänka på det. Nu, idag, kan jag ändå vara tacksam att han har sluppit den så här länge. Enligt hans läkare är det förvånande att sjukdomen inte brutit ut tidigare. Då är jag glad, om nu det ordet kan användas, att han ändå är så stor som han är, att det går att resonera och förklara.

Jag kan också vara glad att vårt sjukhus här i Linköping ligger väldigt långt framme när det gäller forskning och kunskap om diabetes hos barn, och att vår läkare är en av världens främsta experter på området, som har följt S sedan han var liten och som nu tar sig an honom trots att han själv egentligen är pensionär. Alltså, när vi nu ändå skulle drabbas känns det skönt att veta att vi får den absolut bästa vården som överhuvudtaget går att få.

Det finns också en tacksamhet över att sjukdomen upptäcktes så tidigt, innan S fick några egentliga symptom för det underlättar ju så mycket. Vilken tur att vi kom med i forskningsprojektet som man först glömt att fråga oss om, vilken tur att vi gått på regelbundna provtagningar så att S fångades upp tidigt, men också så att vi var lite förberedda. Istället för att komma in med ett barn som är akut sjukt och behöver dropp i flera dagar för att få upp balansen, och få en chock över beskedet om en livslång sjukdom som påverkar hela familjen, så hade vi nu gradvis tagit till oss faktum.

Vill man så går det naturligtvis också att vidga perspektivet ytterligare. När jag var ute och promenerade för att rensa tankarna dagen innan vi blev inlagda, mötte jag vid kyrkogården en mamma som förlorat ett barn för några år sedan. Det väcker såklart tankar. Jag kommer ju ha kvar min älskade prins Bus, jag kommer att få se honom växa upp, jag får ta del av alla hans underfundigheter, jag får hans kramar, jag kan fortsätta fylla fotoalbumet och så vidare. Även här på barnavdelningen möter jag så många familjer med barn som är allvarligt sjuka på ett helt annat sätt. Självklart ger det tankar om att det kunde vara så mycket värre.

Så visst finns det mycket att trots allt vara tacksam för. Och ändå, vår situation är som den är, den är jättetuff för oss. Att känna det betyder ju inte att vi förringar andras upplevelser. Därför var det jätteskönt att höra kuratorn på avdelningen säga: ”Du behöver inte finna något positivt i det här.” Jag behövde verkligen höra de orden, och behöver nog höra dem många gånger igen. Det är så lätt att vara duktig flicka, stark och tapper, hon som ska klara allt, se saker från den ljusa sidan. Men jag får faktiskt tycka att detta är skit, och orättvist och kasst på alla sätt och vis. Jag tror att jag ska träna lite på det.

onsdag 23 november 2011

Domssöndagen 2011

Sällan har väl domssöndagen varit ett så passande namn på en dag som det var i söndags. Då tvingades jag nämligen inse att sonen S har diabetes. Det kändes verkligen som en dom, över honom och över hela familjen. Nu är vi inlagda på barnavdelningen och jag tänkte sammanfatta lite av de senaste dagarnas händelser och tankar.

När S var nyfödd, för snart sju år sedan, fick vi en förfrågan om att vara med i en studie om diabetes typ 1 (barndiabetes). Man skulle ha frågat oss redan på BB men det glömdes bort (inte många av rutinerna där som fungerade) så det var någon som ringde upp oss när vi kommit hem – bara detta en slump, eller??? Nåväl, vi gick med och fick ganska snart veta att S har de genetiska förutsättningarna för att få diabetes. Sedan dess har vi gått på regelbundna provtagningar för att följa utvecklingen. Under dessa år har vi fått veta att han är högriskbarn, och värdena har långsamt blivit sämre. Men han har inte utvecklat några som helst symptom. Förra veckan var vi på en ”rutinprovtagning” och då var ett av värdena så höga att man ville följa upp det. Alltså fick vi med oss blodsockermätare för att kolla lite hemma. Så plötsligt satt jag och lärde mig att sticka i fingret m.m. Och ganska snart stod det klart att hans blodsocker är för högt. På söndagen – domssöndagen – gick det inte att blunda eller komma på förklaringar och ursäkter. Jag visste vad domen var.

I måndags ringde jag till sjukhuset och rapporterade och fick för första gången höra orden: ”Nu måste vi nog säga att det är så att S har diabetes.” Många får ju en chock vid det beskedet, ofta för att det kommer så fullständigt oväntat, men också för att många är i en mycket mer kaotisk situation med ett barn som blivit akut allvarligt sjukt. För mig blev det inte ett slag i magen, utan jag har mest reagerat med en ofantlig trötthet som mest av allt liknar den trötthet jag kände när jag blev sjukskriven förra året. Och ändå är det inte alls detsamma. Men det snurrar i huvudet, marken gungar under fötterna och jag är väldigt, väldigt trött.

Idag skulle vi inställa oss på barnavdelningen BOND kl 8. Det är verkligen en utmaning bara att hitta in på sjukhuset men vi kom fram till slut. Där checkade vi in på Mars (alla rum har namn efter planeter) och S konstaterade lyckligt att det fanns både TV och Playstation 3 på rummet. Vi fick gå en liten rundvandring innan vi fick träffa en sköterska från barnsmärtenheten som skulle hjälpa till med blodprovstagning eftersom S är hysteriskt stickrädd. Han fick lustgas medan han tappades på tolv rör med blod, men det blev nog lite för mycket gas för sedan mådde han illa och sov nästan hela förmiddagen. Under dagen har vi träffat läkaren som ingående och pedagogiskt förklarat hur diabetes fungerar och hur planen för behandlingen ser ut. Lyckligtvis kommer han nog bara behöva insulin morgon och kväll under den första tiden. Vi har träffat barndiabetessköterskan, Clownen Koko, personal från lekterapin och kuratorn som också hjälper till med kontakt med försäkringskassan. Vi kommer också att få träffa en dietist under vår tid här på avdelningen.

Tröttheten har inte blivit mindre under dagen, och det är kanske inte så konstigt för det är väldigt många intryck. Då var det så oerhört skönt att träffa kuratorn som sjunger i en av våra körer, och att springa på två kollegor – sjukhusprästerna – i restaurangen. Men också att bästa vännen F och hennes son kom och hälsade på en stund nu på kvällen. Allt sånt som känns bekant gör att man känner sig lite som vanligt mitt i allt nytt.

För så är det just nu. Mycket nytt mitt i det som var och fortfarande är vårt vanliga liv. Och många olika perspektiv och tankar. Det får jag återkomma till en annan dag. Nu ska vi göra oss i ordning för natten. Snart är det dags för en extra blodsockermätning eftersom S blev lite låg efter första insulindosen. Sedan ska vi läsa Harry Potter (eller Harry Pottan som Clownen Koko säger), och så försöka somna. Klockan två i natt blir det ny blodsockermätning…

måndag 21 november 2011

Ett brott är ett brott

I dagens Corren kan man på ledarsidan läsa om hur olika rektorer på svenska skolor hanterar brott som begåtts i skolorna. ”Enligt en genomgång som Sveriges Radio genomfört hanteras brott på skolor väldigt olika. Mörkertalet är stort eftersom många rektorer föredrar att inte polisanmäla misshandel eller stölder som sker. Rektorerna vill inte blanda in polisen i vad man anser vara skolans angelägenheter som bäst sköts inom skolans väggar, samt att det går snabbare att lösa problemen internt.” Jag hörde detta på radion förra veckan och det gjorde mig jättearg. Självklart ska samma regler gälla på alla skolor och självklart ska brott anmälas. Men ledarskribenten idag resonerar vidare på ett sätt som fick mig att reagera. Hon skriver: ”Sparkar, slag, hot och liknande elever emellan eller mellan elev och lärare har tyvärr blivit en del av skolvardagen. På vilken annan arbetsplats som helst skulle det aldrig tolereras, och någon intern hantering sällan godtas. Polisanmälan skulle ofta ses som en självklarhet. Varför inte i skolan?” Visst har hon rätt. På vilken annan arbetsplats skulle man göra så här? Jo, det finns en sådan arbetsplats. Svenska kyrkan. Här handlar det kanske mer sällan om fysiskt våld och stölder, även om det händer, men alldeles för ofta sker brott som inte polisanmäls. Nej, det ska hanteras internt som det så fint heter. Let’s keep it in the family. Se på de kristna hur de älskar varandra.

Jag har skrivit om det förut men hela tiden får jag höra om nya händelser där resonemanget är detsamma. Det rör både situationer i arbetslag, mellan anställda och i relationer mellan anställda och församlingsbor/medlemmar. Anställda som får hotfulla sms och mail från församlingsbor, men som inte får något som helst stöd av den egna organisationen att polisanmäla. Nej istället ska det samtalas, försonas, hanteras internt. Anställda som anklagas för exempelvis sexuella trakasserier blir anmälda till domkapitlet istället för att polisanmälas. Och det mest upprörande av allt är väl att domkapitlen väljer att ta upp dessa ärenden! Brott ska hanteras av vårt rättsväsende, inte av domkapitlen som mer och mer har fått rollen av moralisk väktare.

Jag tror att det finns en tanke bakom detta, nämligen att visa utåt, gentemot medlemmarna att vi minsann inte sopar saker under mattan. Vi tar hand om situationen, vi agerar. Men det sker på de anställdas bekostnad. Vi som arbetar i kyrkan måste få ett bättre skydd och stöd från vår egen organisation. Det gäller inte minst de av oss som arbetar med barn och ungdomar och som ibland behöver anmäla missförhållanden till socialtjänsten vilket inte sällan leder till svåra konflikter. Men det gäller också i de lägen där det är någon av oss anställda som har brustit på ett eller annat sätt, kanske rent av begått ett brott. Då måste det hanteras professionellt. Det är det enda sättet att verkligen visa att kyrkan tar ärendet på allvar. När det gäller just sexuella övergrepp är det ofta så att offren inte vill polisanmäla. Men i varje stift finns det kontaktpersoner som ska kunna hjälpa till i sådana situationer. Deras främsta uppgift måste vara att stödja offren att anmäla. Ett brott är ett brott.

Beträffande frågor som rör anmälningsplikt och tystnadsplikt behöver kompetensen höjas på alla nivåer i kyrkan. Men det får bli ett annat inlägg.

måndag 17 oktober 2011

Den som har snopp bestämmer!

Vissa saker behöver man inte kommentera. Se bara detta avsnitt av utbildningsradions program Vem bestämmer? som gick på Barnkanalen idag.

torsdag 13 oktober 2011

Smart om film

”In L.A. nobody touches you. We’re always behind this metal and
glass. I think we miss that touch so much that we crash into each
other just so we can feel something.”

Igår såg vi filmen Crash med ungdomsgruppen. Den är så himla bra! Jag har sett den flera gånger men fortfarande ryser jag av alla tillfälligheter, alla dilemman och hur människor tvingas möta och hantera sina egna och andras fördomar.

You think you know who you are. You have no idea.

Och i samband med detta vill jag passa på att rekommendera Svenska filminstitutets hemsida, där man kan klicka sig fram till "Film i skolan" och ladda ner filmhandledningar till nästan vilken film som helst. Det är jättebra för oss som arbetar med film i ungdomsgrupper, konfirmandgrupper och liknande. Man får en utförlig beskrivning av handlingen men också lite frågeställningar att fundera kring. Igår hade jag dragit ut handledningen till Crash och läst igenom och den hjälpte mig att se nya djup i filmen.

onsdag 12 oktober 2011

Hallå hall-ordning.


Äntligen! Efter år av sökande fann jag i förrgår en tamburmajor till barnen på nätet. Jag beställde med en gång och idag kom den. Tjohej! Monterad och klar på bara ett par minuter. Stjärnan i toppen är väl sådär. Lite julgran, typ. Men det går ju att ta bort den, montera något annat, elle helt enkelt hänga en keps över den. Nu ska barnen drillas att hänga upp sina jackor. Det lär väl inte gå alldeles lysande, men man måste ju försöka. "Åååh ska man behöva göra allting själv bara för att man är sex och ett halvt år" sa ena sonen häromdagen.

Jag köpte den på Barnparadiset, men det var den sista så nu är den tillfälligt slut där. Pilutta dig, va!

lördag 8 oktober 2011

Vad har jag gjort för fel?

Var det något jag åt under graviditeten? Beror det på kejsarsnittet? Det lär ju enligt alla studier orsaka alla möjliga och omöjliga störningar hos barnen. Eller har hans säng stått åt fel håll enligt Feng Shui? Ja, jag vet inte men något måste det vara eftersom yngste sonen envisas med att bara vilja ha kall mat. Och då menar jag inte att han vill ha pastasallad, rostbiff och potatissallad och liknande. Nej, han vill ha vanlig mat, men den ska vara kall.

Det började en gång då barnen skulle få gröt och i vår familj är det lika med grötkorv (jag vet, vi är förfärliga människor). Och eftersom han är så oerhört hetsig så kunde han såklart inte vänta på att gröten skulle värmas i mikron utan bar fram sin tallrik med kall gröt och började sleva i sig. Sedan dess har det bara blivit värre. Om vi ska äta rester av t ex korv och makaroner till lunch, så får jag absolut inte värma maten. Och när vi äter middag och vi lägger upp mat på hans tallrig så ställer han in tallriken i kylskåpet för att maten ska bli kall. Och det nyaste är nu att när man frågar om han vill ha rostat bröd så ska också det vara kallt. Det vill säga, han ska ha en skiva formfranska direkt ur frysen med smör på. Hur äckligt är inte det?

Det här barnet har haft så många galna idéer ända sedan han var bebis, så jag vet inte var det ska sluta. Men jag vill bara förklara mig. Det är inte av snålhet eller elakhet han får kalla makaroner, kalla potatisar eller vad det nu är. Han bara vägrar att äta annars.

fredag 30 september 2011

Livstetris



Det är ett himla tjat om livspusslet hela tiden och jag förstår ju vad folk menar, att det är många bitar i livet som ska passas ihop och så, men jag gillar inte uttrycket ändå. Begreppet pussel antyder att det verkligen finns en rätt plats för varje bit, och att målet på något sätt är att bilden ska bli färdig. Men det blir den ju aldrig. Den dag sista pusselbiten är lagd, då är ju livet slut.

Nej, jag föredrar Tetris före pussel. I tetris kan man åtminstone vända och vrida på bitarna och placera dem på lite olika sätt. ”Det finns mer än ett sätt som är rätt” som Mamma Mu säger.

Just nu är mitt liv som tetris som fastnat på nivå två eller tre. Bitarna faller lagom snabbt, jag kan vända runt dem och om någon hamnar lite galet är det ingen katastrof utan det ordnar upp sig ett par vändor senare. Ibland får jag vänta länge på att rätt bit ska komma men har jag bara tålamod så kommer den.

Visst vet jag att jag plötsligt kan vara på nivå arton och bitarna bara rasar ner och inget blir som det ska. Men om det blir så, får jag väl hantera det då. Nu njuter jag bara av att bitarna faller på plats, ibland av sig själv, ibland med lite hjälp. Ibland blir det ett litet tomrum, och ibland hamnar en bit inte alls som jag tänkt mig, men det är inte hela världen, det kommer hela tiden nya bitar och det blir en utmaning att hitta en plats för dem. Det är rätt spännande att leva.

onsdag 7 september 2011

First we take Berlin - then we take Åtvidaberg

Sedan ganska många år gör Åtvids församling en resa till Berlin med konfirmanderna. Resan har under åren haft lite olika innehåll, men det som absolut ingår är ett besök på Sachsenhausen, på Svenska kyrkan och en del andra "historiska" besöksmål. För dem som vill brukar det ges möjlighet att gå på en fotbollsmatch - vi snackar ju Åtvid... Nåväl, med åren har de i arbetslaget som inte är direkt inblandade i konfirmandarbetet hört alla berättelser om dessa resor och naturligtvis blivit nyfikna. I Berlin finns också en kyrka som heter Heilig Kreuz Kirche, som är ombyggd så att det ryms församlingslokaler inne i kyrkan, liknande den ombyggnad som man diskuterar att göra i Åtvids stora kyrka. Några av oss var och tittade på denna kyrka under konfirmandresan i våras och det blev något av en aha-upplevelse att se i verkligheten hur en sådan ombyggnad skulle kunna se ut. Så när vi kom hem sa vi att vi borde göra en "konfirmandresa" till Berlin med hela arbetslaget och de förtroendevalda. Det pågår just nu ett gediget arbete med att skapa underlag för det beslut som under året ska tas om Stora kyrkans framtid. Ett besök i Heilig Kreuz kan ge ett perspektiv på detta. Dessutom satsar Åtvids församling mycket pengar på konfirmandarbetet och då känns det vettigt att både arbetslaget och de förtroendevalda får uppleva det som konfirmanderna får uppleva. Därför ska vi imorgon ge oss ut på detta äventyr. En del av församlingens anställda (tyvärr inte alla) och en del av de förtroendevalda kommer att göra en "konfirmandresa" till Berlin. Upplägget är som på konfirmandernas resa, samma mat, samma boende, samma intensiva program och samma kostnad för deltagarna. Det ska bli jätteintressant och roligt. Förutom Heilig Kreuz Kirche kommer vi också att besöka en annan kyrka, som jag tyvärr inte har namnet på just nu (återkommer efter resan). Där har man valt en annan väg, nämligen att låta kyrkan förfalla men upprätthålla verksamheten. Jag hoppas och tror att denna resa kommer att vara till hjälp för de förtroendevalda som ska fatta det stora och viktiga beslutet om vår kyrkas framtid. Jag ska försöka berätta om resan när vi kommer hem, men här är i alla fall några bilder som jag tog i Heilig Kreuz Kirche i våras.

lördag 3 september 2011

Konsten att tänka fritt

Människor som känner mig är väl medvetna om att min hjärna lever sitt alldeles egna liv. Tankarna far som kvicksilver åt alla möjliga håll och jag begriper inte själv hur jag får till alla egendomliga kopplingar, associationer och tankekedjor. Oftast vållar det dock inga större problem. Ibland blir det lite pinsamt, ibland jobbigt (inte minst för andra som ska försöka hänga med) men ibland blir det också ganska kul. Idag värmde organisten upp orgeln med att spela några takter på "Jesus bleibet meine freude", och då slår det aldrig fel. Jag kan inte höra den utan att göra kopplingen till den här underbara "skapelseberättelsen" med Galenskaparna. Knut Agnred är ju bara så himla skön. Så varsågoda, det här får bli lördagsunderhållningen.

tisdag 30 augusti 2011

Barnens svåra frågor

Barn ställer så många svåra frågor. Varför heter strutsen struts? När föddes Gud? Varför är det inte lördag varje dag? Ja, frågvisheten och nyfikenheten känner inga gränser och som förälder sitter man där (oftast är det ju på sängkanten på kvällen, ibland mitt i natten som frågorna kommer) och försöker få till ett svar som är någorlunda hållbart. Men idag lyfte sexåringen de stora frågorna till en högre nivå. Mamma, vem är bäst, Messi eller Zlatan? Men hallå! Hur ska jag kunna svara på sånt. Messi, antar jag, men ändå. Vad begär barnet av mig egentligen? Men jag inser att det lär komma fler frågor av samma slag nu när han har börjat skolan. Och jag inser att maken och jag måste uppdatera oss lite i fobollskunskapen. Annars blir det nog besvärligt för sönerna att växa upp i Åtvid.

torsdag 25 augusti 2011

Mor Annas kebab

Fyra dagar in på höstterminen och redan har tristessen och tröttheten slagit till med kraft. Så det blev makaroner till middag. Gammaldags idealmakaroner, närmare bestämt. Det är ju ändå liiiiite fiiiiinare än snabbmakaroner som är tecknet på det totala förfallet. Men jag kom av mig i matlagningen för jag hakade upp mig på namnet. Gammaldags idealmakaroner. Vaddå gammaldags? Hur länge har vi ätit makaroner i Sverige?

Nu har jag googlat runt lite och insett att pasta just i form av makaroner faktiskt har funnits i Sverige i åtminstone trehundra år. Men jag har svårt att tro att de såg ut som dem jag har i skafferiet. Och enligt wikipedia var svenskarna knappast storkonsumenter av makaroner. "På 1950-talet åt svenskarna cirka 0,8 kg pasta per person och år men 2004 låg konsumtionen på 8,2 kg per person och år" läser jag där.

Så jag undrar hur gammaldags mina makaroner verkligen är. Jag tycker att det är ett ganska fånigt namn. Vad är det som är gammaldags i jämförelse med "vanliga" idealmakaroner? Ja sånt där kan jag börja grubbla över under matlagningen, och det är väl tur för annar skulle jag vara så uttråkad att jag somnade. Men visst är det irriterande att det ska låta så mycket bättre om något är "gammaldags" eller "Mor Stinas...". Min mor heter Stina. Och det ska jag säga att Mor Stinas köttbullar är liksom ingen delikatess. (Men hennes pannbiffar är jättegoda)

Nåväl, nu är det som det är så jag tänkte komma med lite förslag på tilltalande namn som färdigmatstillverkarna kan använda. Vad sägs om Mor Annas kebab, Herrgårdssushi, Torparbulgur och Karl XII:s enchilada. Smaklig måltid.

söndag 21 augusti 2011

You may kiss my ring

Här kommer ytterligare ett blogginlägg som knyter an till Taizéresan, men det beror väl på att jag fortfarande är alldeles uppfylld av dessa fantastiska dagar och alla fantastiska människor. Detta är dock ett ytligt och materialistiskt blogginlägg, knutet till mitt milda shoppingmissbruk.

En eftermiddag gjorde vi en utflykt till Cluny, denna ljuvliga lilla stad där man verkligen hamnar rakt in i kyrkohistorien. Det är inte någon stor shoppingmetropol - det finns väl egentligen bara en gata med butiker, men oj vilka butiker! Man bara måste besöka Pâtisserie & Chocolaterie Germain. Där räcker det med att titta i skyltfönstret för att kalorierna ska hoppa på en, men ack och ve så gott det är med smördeg och choklad och bär och vanilj och mera smördeg och choklad... Nåväl efter att ha avnjutit en stor café au lait och en smördegsgrunka med äpple, gick vi vidare och då liksom råkade jag hamna i en butik med smycken och fina konstverk.

När vi var i Paris ägnade vi ju säkert en timma, om inte mer, åt att hitta frimärken till våra vykort. Men här i denna affär fanns det gott om frimärken. Fast de var nu omvandlade till underbara smycken. Efter att ha klämt och känt och beundrat nästan varenda armband, halsband och ring så hittade jag den. La bague. The ring. My preciousssss



Alltså den är så himla fin så det är nästan kusligt. Och tänk att ha en liten ikon på handen, det är inte det sämsta.

Vill du ser mer frimärkssmycken - les bijoux timbres - kan du kolla in hemsidan här.

fredag 19 augusti 2011

Boktips: Fortfarande Alice

Under resan till Frankrike började jag läsa boken Fortfarande Alice av Lisa Genova. Det var en bok som jag köpte av en ren slump på semestern, dels för att det var två pocket för 69 kr och det fanns ungefär bara två titlar som jag överhuvudtaget kunde tänka mig, dels för att jag tänkte att jag måste försöka läsa något annat än deckare ibland. Jag brukar annars värja mig mot böcker av typen "ett tragiskt kvinnoöde", men det var något med den här boken som sa mig att den var annorlunda. Och när jag väl hade börjat läsa kunde jag inte sluta.

Boken handlar om Alice Howland, en framgångsrik akademiker som vid 50 års ålder får diagnosen Alzheimers sjukdom. Självklart är det en oerhört sorglig berättelse eftersom det bara kan gå åt ett håll, men samtidigt finns det mycket hopp, kärlek och ljus i boken. Den handlar om människovärde och människans värdighet, om relationer, om vad som är viktigt i livet, om att kämpa och inte ge upp, men samtidigt acceptera det som är oundvikligt.

Jag har lyckligtvis inte någon erfarenhet av Alzheimers i min närhet och kan därför inte uttala mig om hur trovärdig berättelsen är, men jag tycker ändå att boken är mycket läsvärd.

torsdag 18 augusti 2011

Toner som dröjer sig kvar

Är det normalt att gå omkring i köket och nynna gudliga sånger på polska medan man fixar middagen? Ja, om man nyss har varit i Taizé. Efter att under några dagars tid sjungit alla dessa ljuvliga sånger på språk man inte visste fanns, och med ett uttal som med största säkerhet är helt uppåt väggarna, så kan det komma de mest oväntade strofer ur min mun.

Men även andra toner, strofer och sånger dröjer sig kvar. "Jag är så rädd för att gå ut ur tältet" var en återkommande fras under dagarna, i synnerhet den dag då regnet vräkte ner och vi var tvungna att gå ut ur tältet för att ställa oss i matkön. "Kolmårdstroll" sjöng vi också ganska ofta. Och naturligtvis "Sjung om Åtvid". Men en sång tror jag att de flesta av oss förknippar med hemresan, samt vår hämndaktion mot litaniorna tidigt på söndagmorgonen. Så varsågod, alla mina busskamrater, den här är till er (med en särskild hälsning till Loulou, den franska lilla.... muppen):

onsdag 17 augusti 2011

Taizé 2011 (via Paris)

Efter en helt underbar resa till Taizé sitter jag här, ofantligt trött och dyngförkyld och slits mellan känslan "Aldrig mer" och känslan "När åker vi nästa gång". Allt i sin ordning med andra ord, för så brukar det vara efter en resa som denna. Och självklart kommer jag snart att bara längta tillbaka för det är en så underbar plats och jag tror att försoningskyrkan är min absoluta favoritkyrka. However, nu ska jag i feberdimman och med sjukt svullna ben och fötter efter bussresan, försöka återge några glimtar av resan samtidigt som jag inser det orimliga i detta. Det går ju inte att förklara för den som inte varit med.

Måndagen 8/8 08.00 var tiden för avfärd från Åtvids församlingsgård. När vi klev på bussen satt redan våra vänner från Valdemarsvik, Västra Vikbolandet och Östra Ryd där. Ett kontraktssamarbete som lovar gott inför framtiden och många band av olika slag knöts mellan församlingarna under resan...

Vi knölade in all packning, räknade till 37 för första gången av väldigt många, och fann våra platser. Morgonbön i bussen - vi var på väg. Första stoppet blev som vanligt Brahehus, där jag inte var betrodd att handla värktabletter i en automat. Morr. Upp på bussen igen, räkna till 37 och vidare mot Ljungbystopp där vi åt förbeställd hamburgertallrik och här klev också världens bästa busschaufförer Mats och Fredrik på. Nu var allt som det skulle och vi kunde fara vidare. Redan efter denna korta väg insåg vi ledare att det var ett ovanligt mysigt gäng vi hade med oss, som inte det minsta beklagade sig över att vi inte kunde se på film i bussen då den främre skärmen inte fungerade. Så småningom blev det ändå film och vi som satt längst fram fick nöja oss med ljudet, vilket åtminstone fungerade bra när ungdomarna ville se på Solsidan. Det funkar bra även utan bild. "Nu ska det här fattiga fettot gå ut och ta sig en rök..."

Färja Helsinborg-Helsingör, följt av förmaningar att stänga av datatrafiken på mobilerna. Genom Danmark,in i Tyskland och så småningom var det dags att säga nattinatti på bussen. Vi sov mer eller mindre och vaknade upp utanför Paris, stannade vid ett motell där vi fräschade upp oss så gott det gick och åt en näringsriktig frukost. Croissant och kaffe.

In mot Paris, där vi blev avsläppta på Place de la République för att sedan utrustas med tunnelbanebiljetter så att vi kunde upptäcka staden i mindre grupper. Själv hade jag med mig ett gäng som ville till Eiffeltornet och vi skakade i väg på en överfull tunnelbanevagn men det var värt trängseln när vi kom upp i dagsljuset och beskådade La Tour Eiffel i hela sin höjd.




När vi sedan närmade oss säger tjejerna att de vill ta trapporna upp. Eh ok, sa jag och tänkte att detta bliver min död. Men det var ett klokt val med tanke på köerna till hissarna. Vi raska, spänstiga människor behövde inte stå i någon kö alls utan kunde bara börja knata. Flåsande nådde vi första avsatsen, stretchade vaderna, hämtade andan och gav oss på nästa trappa. På andra avsatsen njöt vi av usikten och ställde oss i kö för att ta hissen upp. Brrr, här blåste det kallt, men humöret var som under hela resan gott. In i hissen och upp till toppen, och visst var det värt både kö och slitet i trapporna. Sedan var vi dock lyckliga över att åka hiss hela vägen ner.



Vi sammanstrålade med en annan grupp och tog tunnelbanan till Champs Elysées för nu var tjejerna shoppingsugna. Själv längtade jag efter kaffe så jag och min namne satte oss på ett café och beskådade folklivet och jag klämde utan svårighet i mig ett franskt bakverk. Mmmm, smördeg! Därefter skulle det skickas vykort. Sonen är sedan länge intresserad av Eiffeltornet så jag måste ju skicka ett kort och tala om att jag varit där. Vykort var inga problem att hitta, men frimärken! Oj oj oj. Vi traskade runt halva Paris. Man visade oss hela tiden vidare och sa att därborta har de frimärken. Men icke. Till slut hittade vi ett postkontor där frimärken inhandlades och där de också var vänliga nog att ta emot korten. Sedan förenades vi med några till ur storgruppen och åkte för att se glaspyramiderna vid Louvren.



På väg tillbaka till tunnebanan shoppades det lite souvenirer. Jag och mina arbetskamrater inhandlade varsin basker i varsin klämmig färg. Det spred glädje i gruppen. Sedan var det dags att åka vidare mot Montmartre och Sacre Coeur där hela gruppen skulle sammanstråla för att äta. Det blev en mycket uppskattad trerättersmiddag innan det var dags att ta sig tillbaka till bussen som tog med de trötta men glada resenärerna till hotellet. Nästa morgon packade vi in oss, räknade till 37 och rullade vidare mot Taizé dit vi anlände omkring halv tre på eftermiddagen.



Efter en mycket lång väntan i tält 3 fick vi våra boenden och de flesta av oss fick bo i tält. Vi tjejer placerades längst bort på området i tält 86.



När vi fjorton tjejer klev in i det ohyggligt varma tältet för att bre ut våra sovsäckar på masonitplattorna visade det sig att en stor del av platsen upptogs av 7-8 litauiska tjejer s.k. litanior. Dessa hade lyckats sprida ut sina pinaler över en mycket stor yta, och visade inget som helst intresse av att samla ihop sig nu när de fick sällskap. Litaniorna vållade under resten av veckan en stor irritation då de på inget sätt visade hänsyn beträffande tystnad eller annat. Men vi gav igen på ett mycket lågt och omoget, men roligt sätt den sista morgonen.

Efter sött Taizé-te och kvällsmat (pasta med tomatsås - den bästa Taizématen) var det äntligen dags för den första gudstjänsten och jag säger bara en sak: Jag är hemma!!!

Ungdomarna hittade snart in i gemenskapen vid Oyak, och plötsligt var det dags att gå och lägga sig. Vi var förvarnade att nätterna var kalla så kvällsförberedelserna blev omfattande och tjejerna skrattade gott åt min nattutstyrsel bestående av pyjamas, strumpor, tjocktröja, regnbyxor, basker (från Paris, nerdragen över öronen) öronproppar och ögonmask. Så ålade jag ner i sovsäcken och slumrade till och sov förvånandsvärt bra.

Sedan gick dagarna, och följde Taizérytmen med bön, gruppsamtal, mat och arbete och våra ungdomar stortrivdes. Det var så underbart att under resan se hur de växte och tog för sig, hur de fann nya roller och nya vänner. Varje dag samlades hela gruppen för att utse och dela med sig av "Dagens Dumle" som gick till den av oss som gjort bort sig allra mest. Varje dag fick dessutom några deltagare skriva dagbok som lästes högt vilket spred stor glädje.

Det går inte att redogöra för allt men jag delar med mig av några bilder som jag ska titta på och längta tillbaka.



Matkö


Mattält


Här lämnar vi disken - sked, tallrik, vattenskål och bricka


Utsikt över kullarna


Broder Rogers grav




Min favorit av de underbara glasfönstren i kyrkan


Korset



Koret

Under dagarna shoppades det naturligtvis friskt, både keramik, smycken och sångböcker. Själv har jag Taizésmycken så att det räcker, men under en utflykt till Cluny köpte jag en übermegasnygg ring som får bli minnet från den här resan. I Taizé handlade jag lite böcker och en tavla som bara skrek "Köp mig".

På söndag morgon packade vi ihop oss och släpade alla våra väskor till tält R där vi under dagen fick vänta på besked om var vi skulle tillbringa vår sista natt.
En del av ungdomarna hade olika uppgifter i välkomnandet av nya grupper, och så kom beskedet. Alla får sova i barack! Iväg med väskorna igen och sedan, när alla packat in sig öppnades himlen och vi fick uppleva ett riktigt monsunregn. Det vräkte ner i flera timmar, men inte heller detta fick våra ungdomar ur balans.

Så kom måndag morgon, vi åt en sedvanlig Taizéfrukost bestående av varm choklad och baguett med två chokladbitar som pålägg. Vi packade in alla våra tillhörigheter i bussen och gav oss iväg hemåt, en resa som slutade i Åtvidaberg ca 26 timmar senare.

Det har verkligen varit en otrolig resa och jag är helt imponerad av alla dessa underbara ungdomar som jag tillbringat den här veckan tillsammans med. Ni är guld värda allihop och kommer för alltid finnas i mitt hjärta.

fredag 5 augusti 2011

Medelåldern

När man har fler vänner som skiljer sig än som gifter sig, är man medelålders då?

tisdag 2 augusti 2011

Självinsikt och snigeljakt

Det har onekligen hänt en hel del i mitt liv de senaste åren. Jag vill inte påstå att jag är en annan person idag, för jag är jag och allt jag har varit med om har gjort mig till den jag nu är, men jag vill nog säga att jag lever ett helt annat liv idag än vad jag gjorde för ett par år sedan. Jag är mycket mer "hemma" i mitt eget liv. Och jag hade inte varit den jag är idag och levt det liv jag lever nu om det inte vore för den resa jag gjorde i och med att jag var sjukskriven förra året, och om det inte vore för de som på ett särskilt sätt gjort mig sällskap och hjälpt mig att hitta vägen på denna resa. Idag tog jag farväl av en av dessa personer som nu ska flytta till en annan stad. Jag hade trott att det skulle bli väldigt jobbigt, men istället kändes det helt rätt. Nu kan jag läsa kartan själv och hitta fram. Men J, om du läser detta så är jag dig evigt tacksam.

Satt i bilen idag och lyssnade på en av mina favoritlåtar just nu, nämligen So what med Pink.



Det finns några rader i texten som jag bara älskar:

I've got a brand new attitude,
And I'm gonna wear it tonight

So what I'm still a rock star
I got my rock moves
And I don't need you
And guess what
I'm havin more fun
And now that were done
I'm gonna show you tonight


Men till skillnad från låtens "jag" så vänder jag mig inte till någon förlupen make, utan till det liv jag hade förut. Någonstans därinne fanns fortfarande en rockstjärna kvar och nu har hon kommit fram igen med en helt ny attityd.

Jag har lärt känna många sidor av mig själv, och det mesta har varit ganska trevliga upptäckter och lärdomar. Men ibland blir jag ändå förvånad över mig själv och då inte alltid i positiv bemärkelse. Aldrig trodde jag väl att jag skulle bli en sån som går ut på kvällarna och plockar sniglar! Men det gör jag nu. Det är inte så mycker rock över det precis. Snarare så mycket Svensson man kan bli. Men jag fick totalspatt häromdagen när det bara kryllade av dem och den kvällen plockade jag trehundra på en halvtimme. Och nu har det blivit en liten rutin att gå runt med en spade och samla in dem. Vidriga varelser. Så detta är alltså vad jag har blivit. En snigeljägare som rockar fett och som trivs med sig själv. Värre kan det faktiskt vara.



måndag 1 augusti 2011

Såsig betraktelse

Vardagen är full av små saker som man kan förundras över och irritera sig på. I alla fall för en sån som jag. Idag stötte jag på ett mysterium under matlagningen. Det är ju ingen hemlighet att det är en syssla jag ser som ett nödvändigt ont och jag tar gärna diverse genvägar. Idag hette genvägen pulversås. (En väldigt god rödvinssås för övrigt, som kan vara bra att ha hemma just in case). Det som väckte min uppmärksamhet var tillagningsbeskrivningen. Paketet består av en kartong med tre pulverpåsar i. Ganska vanligt för den här typen av produkter med andra ord. Fast ni, mina kära läsare har säkert aldrig befattat er med något så torftigt som pulversås.

Nåväl, på kartongen står en beskrivning som ser ut så här



Här står alltså hur mycket vatten man ska ha och hur länge såsen ska koka.

Men på själva pulverpåsen står det så här:



Och nu kommer min poäng. Eller poäng är väl att ta i, men i alla fall själva grejen. Varför har man en sån här beskrivning på påsen när man ändå måste titta på kartongen för att se hur man ska göra? Antingen kan väl den fullständiga beskrivningen stå på påsen också, eller (eftersom skälet till att beskrivningen inte står på påsen antagligen är att samma påsar används till olika såser som tillagas på något olika sätt) så behöver det ju inte stå alls. Jag menar, det här är väl icke-information?

Ja det var bara det jag ville ha sagt.

En titt på motionerna till kyrkomötet

Nu har alla motioner till årets kyrkmöte kommit in. Jag har kollat igenom dem lite lätt, och konstaterar att det finns förutsättningar för en hel del spännande diskussioner i år.

Flera motioner handlar om möjligheten för präster att tjänstgöra vid dop, vigslar och begravningar i andra församlingar än sin egen. Och, för den delen, även för pensionerade präster att tjänstgöra. Kanske minns ni Uppdrag gransknings reportage häromåret om präster som tog emot svart betalning för sådana tjänster. Och präster som hade egna firmor som sedan kunde fakturera för exempelvis ett dop. Då blev pengarna ”vita” men är det rätt att människor som är medlemmar i Svenska kyrkan ska betala för dessa tjänster? Nu är reglerna hårdare. Man får inte ta betalt av medlemmar, varken svart eller vitt. Om en präst ska ha en förrättning i en församling där han eller hon inte är anställd får han/hon antingen göra det gratis och på sin fritid eller så får den aktuella församlingen anställa prästen just för detta uppdrag. Vilken församling har råd med det? Inte anställer vi en utomstående eller pensionerad präst när vi har fyra pigga käcka präster som bara väntar på att får döpa, viga och begrava. Men frågan är om inte de svarta betalningarna har ökat efter de nya beställningarna, men att de sker ännu mer i skymundan än tidigare. Nåväl, nu motioneras det om ökade möjligheter för kyrkans medlemmar att själva kunna välja andra präster än församlingarnas egna.

Vigselfrågan kommer diskuteras igen. Några präster har ju valt att avsäga sig sin vigselrätt, vilket kammarkollegiet har godkänt men domkapitlen i de aktuella stiften är inte så glada. (Här kommer också ett annat dilemma i dagen nämligen att samma handling får olika påföljd i olika stift.) Några av årets motioner handlar om att det ska vara tillåtet även från kyrkans sida att avsäga sig vigselrätten. Jag har inte lusläst dessa motioner men jag vet att åtminstone en av dem som ligger bakom hävdar att det absolut inte handlar om att man är emot ”samkönade äktenskap”. Nej nej. Men hur många motioner har de skrivit tidigare om att man som präst inte ska vara tvungen att utföra juridiska handlingar så som vigselförordnandet innebär. Inte särskilt många. Emellertid finns det en annan motion som yrkar på att alla präster SKA ha vigselrätt. Det kan bli en spännande diskussion. Angående vigslar finns det också en motion som handlar om att det ska finnas en enda vigselordning oavsett om vigselparet är av samma eller olika kön. Så kan det väl kanske bli i den nya handboken (när den nu blir klar). För mig spelar det ingen större roll. Det kan vara likvärdigt utan att vara lika tänker jag.

Det finns en motion om att präster och diakoner ska kunna förtidsrösta vid biskopsval. Det är ju så knäppt att elektorerna har ersättare, men om en präst eller diakon har förhinder vid valet har man ingen möjlighet att rösta. Meningen är att det ska vara lika många elektorer som det är präster och diakoner, men det blir det ju inte eftersom det alltid är någon präst/diakon som är sjuk eller har annat förhinder. Så jag tycker att det vore bra att kunna förtidsrösta eller åtminstone rösta via ombud.

En annan intressant motion handlar om skolavslutningar i kyrkan, och man efterfrågar ett diskussionsmaterial eller liknande när det gäller skolavslutningar. I och för sig ser det väldigt olika ut på olika håll i landet men debatten blir ju mer intensiv för varje år så det vore verkligen önskvärt att få lite riktlinjer, lite stöd och hjälp i tankarna kring skolavslutningarna, vilket jag har efterfrågat tidigare. Den här typen av motioner brukar avslås, men det är bra ändå att problemet blir synliggjort och kommer upp på agendan. Förhoppningsvis kan kyrkomötesledamöterna ta med sig frågan hem så att man kan göra något på stiftsnivå.

Ja, det finns mängder av andra motioner som kan väcka intressanta diskussioner. Här kan man läsa allihop. Det är nog kul att vara med i kyrkomötet!

En motion saknar jag förstås och att den inte finns med kan å ena sidan betraktas som ett svek, ett löftesbrott och ett uttryck för feghet. Å andra sidan hade jag inte väntat mig något annat. Jag hade blivit mer förvånad om den fanns med.

torsdag 28 juli 2011

Tuffa värmlänningar

I mitt inlägg häromdagen skrev jag lite om hur vi påverkas av de oftast anonyma kommentarerna som skrivs på tidningars hemsidor. Det är som att vi människor inte riktigt är mogna att hantera den teknik vi har tillgång till (något som gäller på många områden tyvärr). Det som skulle vara en bra möjlighet till diskussion och samtal, något som skulle kunna gynna demokratin och det öppna samhället, blir lätt en förpestad miljö av hat, förakt och unkna åsikter. Detta behöver vi prata vidare om och som ett led i detta har nu Värmlands folkblad stängt kommentarsfunktionen på sin hemsida.
Stopp för dyngspridarna | Värmlands Folkblad

Jag hoppas att fler tidningar och fler webbplatser funderar kring hur problemet ska hanteras. Det ska bli spännande att se vad som följer.

Ruggiga värderingar

Häromdagen höll jag på att sätta det berömda morgonkaffet i halsen när jag läste intervjun med Sverigedemokraten Erik Hellsborn i Hallands nyheter. Hellsborn kommenterade sitt numera borttagna blogginlägg, där han skrev ”Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde”. Nu har Hellsborn tagit en bloggpaus men innan dess skrev han ett par inlägg där han försvarar sitt uttalande.
Den missuppfattning verkar ha orsakat starkast känslor är att jag skulle frånta Breivik ansvaret för de fruktansvärda handlingar han utfört. Så är det givetvis inte. När ett brott begås, må det vara ett rån, en våldtäkt eller en terroristattack, så är det alltid förövaren som har det yttersta ansvaret. Det var inte vad mitt inlägg handlade om.
Min artikel var ett inlägg i den debatt som redan fördes på bl.a. intressant.se och Newsmill där debattörer med olika politiska hemvister debatterade de bakomliggande orsakerna till terrordåden. Flera av dessa skyllde på nationalismen i allmänhet och Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet i synnerhet. Denna analys höll jag inte med om. Även om Breiviks ideologi kan klassas som nationalistisk och även om han uttryckt sympati för SD var det som triggade honom hans oro över mångkulturens och islamiseringens konsekvenser.
Om inte Norge varit mångkulturellt hade det inte det funnits något motiv för Breivik, och hans attacker hade aldrig ägt rum.

Vilket leder mig vidare till nästa sak som jag ser att folk reagerat på. Att jag anser lösningen vara ett avvecklande av det mångkulturella samhällsprojektet. Man tyckte att jag skuldbelägger offren. Mer än en person har gjort liknelsen och frågat mig om flickor som våldtas får skylla sig själva? "Om dom inte gått i korta kjolar och druckit alkohol hade dom ju inte blivit våldtagna". En journalist frågade mig om jag anser att det demokratiska västerlandet får skylla sig självt när islamister provoceras av vår frihet och demokrati och går till attack.
Det är bra frågor, och jag kan absolut förstå hur frågeställarna tänker. Det finns dock en skillnad. En kvinnas rätt att slippa bli antastad är något jag tror vi alla tycker är något positivt. Det samma gäller de demokratiska fri- och rättigheterna, de allra flesta av oss tycker nog att det är något väldigt bra.
Mångkultur å andra sidan ser jag absolut inte som något positivt. Tvärtom. Mångkultur skapar våld, otrygghet, motsättningar och egoism. Mångkultur är någonting negativt. Och medan man givetvis ska stå upp och försvara positiva saker, ser jag inte varför man ska försvara något som är negativt negativt.
Om vi leker med tanken att mångkulturen varit något annat, något positivt, att hedersmord, ghetton och fundamentalistiska källarmoskéer inte existerat hade det varit en annan sak. Något positivt ska givetvis försvaras även om det finns våldsamma psykopater som vill sätta stopp för det. Men nu är det inte så. Mångkulturen är ett fatalt misslyckande. Och varför ska vi riskera oskyldiga liv för att försvara något som ändå inte var något att ha från första början?
(erikhellsborn.blogspot.com 26/7 2011)

Det ät sorgligt att läsa. Men värre blir det när det visar sig att denne man är nämndeman i förvaltningsrätten och migrationsdomstolen i Göteborg. Migrationsdomstolen finns till för att värna rättssäkerheten i asylärenden, avvisningar och utvisningar.Hur ska man kunna känna förtroende för någon som fattar beslut i dessa viktiga ärenden och som är av åsikten att mångkulturen är ett fatalt misslyckande, att mångkulturen skapar våld, otrygghet, motsättningar och egoism, att mångkulturen innebär hedersmord, ghetton och fundamentalistiska källarmoskéer? Lyckligtvis ska hans lämplighet som nämndeman nu prövas.

Men Hellsborn är ju bara en i mängden av företrädare för dessa åsikter. Hur många fler det finns vet vi inte. Men vi som möter unga, i våra hem och i våra arbeten har verkligen fått ännu fler skäl att fortsätta diskutera människovärde, demokrati och liknande frågor med ungdomarna, för det är i tonåren som våra värderingar formas.

tisdag 26 juli 2011

Avtrubbad av näthatet

Näthatet har väl de flesta av oss mött i olika former och i olika sammanhang, och ibland undrar jag var gränsen går. När blir en bitter, uppgiven kommentar en del av ett sammantaget hat? För en del människor blir hatet en drivkraft något som sporrar dem att även gå utanför bildskärm och tangentbord med sitt hat, sitt förakt och sitt våld. För en del tränger hatet ut från bildskärmen och kväver den egna livsviljan. Hur många av de ungdomar som begår självmord gör det inte efter att ha blivit förnedrade via mail, sms, och facebook-kommentarer.

Det är så enkelt att anonymt eller åtminstone opersonligt vräka ur sig vad som helst vid datorn. Men på sikt påverkar det också hur vi talar om och till varandra i mötet ansikte mot ansikte.

Under året som gått har jag gång på gång förundrats över det näthat som frodas på kyrkliga bloggar, och kommentarer på kyrkliga tidningars hemsidor. En person skriver något och sedan kommer "Svansen" med sitt förakt och sina beskyllningar om människor de aldrig har mött. Onyanserat och bortom all vilja att försöka tolka saker välvilligt. Ändå är det ingenting mot det som skrivs i många andra sammanhang.

Idag skriver Elin Grelsson en jättebra krönika om näthatet i Göteborgs-Posten, naturligtvis utifrån attentaten i Norge. Hon skriver om hur vana vi har blivit vid hatet.
Vi är många som har stängt av. ”Läs inte kommentarsfältet”, är en vanligt förekommande varning. Det som skulle vara ett forum för läsardialog och interaktion har förvandlats till ett rasistiskt, homofobiskt och kvinnohatiskt klotter till varenda ledare och debattartikel. Vi skrattar trött och sedan går vi vidare. Att konstatera att de är idioter och sedan släppa det är enda sättet att hantera det.

Efter händelserna i Norge känns den likgiltigheten betydligt mer skrämmande. Inte för att varenda hatkommentar kommer från en potentiell massmördare, utan för att vi stått med hatet upp i halsen så pass länge att mördarens språk känns som vardagsmat.

Är det så att vi har vant oss vid allt förakt, hat och förtal? Kan vi nöja oss med att avfärda avsändarna som korkskallar? Jag har själv fått samma råd. "Lyssna inte på dem. Svara inte på vad de skriver. Gå inte in i en argumentation." Men de bekämpas inte med tystnad, lika lite som de bekämpas med argument. För detta är människor som bara mal på. Så vad ska man göra? Ja oavsett vad saken gäller så är kanske den enda framkomliga vägen att fortsätta stå upp för sin åsikt, för människovärdet och för demokratin. Vi är flest, vi borde kunna höras mest.

måndag 25 juli 2011

Semesterläsning: Lyckans hjul

Semestertid är för min del som för många andra en tid för läsning. Även om jag numera läser mer böcker än vad jag gjorde för ett par år sedan så kan det vara svårt att finna tiden att förlora sig i berättelser av olika slag, men på semestern försöker jag tillåta mig denna verklighetsflykt som ibland är en resa djupare in i verkligheten. Vanligtvis läser jag som bekant mest deckare men en av sommarens böcker är något helt annat, nämligen Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson.

Jag har inte läst något av Kajsa Ingemarsson tidigare men har under de senaste månaderna inhandlat två av hennes böcker på rea och på second hand. Jag började med att läsa Lyckans hjul som handlar om tre kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund som av en händelse kommer att lära känna varandra. Det är något av en feelgoodberättelse, stundtals något förutsägbar men jag tycker inte att det gör någonting. Jag tror också att igenkänningsfaktorn är ganska hög för de flesta läsare just för att de tre huvudpersonerna är så olika och man kan som läsare identifiera sig med en eller flera av dem.

Så långt skulle slutomdömet om boken bara bli att den kan läsas som en stunds trevlig förströelse, lite mysläsning i hängmattan som inte kräver så mycket av mig som läsare. Det som gör att den trots allt höjer sig över detta är att den förmedlar ett viktigt budskap, en livsvisdom, i en lättillgänglig form. För alla kvinnorna i berättelsen handlar det om insikten att vi inte alltid kan påverka och styra över hur våra liv utvecklas, men vi har alla ett ansvar för hur vi hanterar det som händer oss. Man kan säga att de gör en slags loop. De lever sitt liv och tänker att de har kontroll, ett smärtsamt uppvaknande sker då de inser hur mycket de påverkas av andras val, andras åsikter och andras handlingar, men till slut inser de att de trots allt har väldigt mycket makt över sina egna liv ändå. Själv läser jag boken med mindfulness- och acceptansglasögonen och tycker att detta är en skönlitterär bok om konsten att möta livet. Vi kan inte välja vad som händer oss i livet, men vi kan välja hur vi låter händelserna påverka oss. Jag kan rekommendera boken, men varnar för att den kan få dig att se ditt liv och din situation med andra ögon.

onsdag 20 juli 2011

Där själen finner ro

Semester och vi har landat där själen finner ro. Det som alltid kommer att vara hemma för mig. Vemod och längtan samsas med frid och lycka över att vara här just nu. Det finns inte så mycket mer att säga. Marie Fredriksson får tala för mig i stället.

lördag 16 juli 2011

Stackars barn

Jag bloggade i våras om dockan som ska ammas. Jag tänkte väl att det var ungefär så dumt det kunde bli. Men jag hade fel. Imorse gjorde jag min son sällskap när han bläddrade i en reklamkatalog från en av de större leksakskedjorna (vi brukar spara alla leksakskataloger för barnen tycker det är kul att bläddra i dem). Då hittade jag ännu en docka i samma stil. Den här stackaren blir ledsen och får feber (röda lysande kinder) men blir lite gladare om hon får dricka ur sin nappflaska eller bita i sin bitring eller suga på sin napp. När man sedan tar ut nappen ser man varför hon är ledsen - hon får nämligen tänder! Låter det otroligt? Ja men se själv reklamfilmen här:



Förutom att dockan ser helt skrämmande ut, jag kommer att drömma mardrömmar om den inatt, är det så dumt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner en plötslig lust att gå ut och propagera för waldorfdockor och djur av kottar.

fredag 15 juli 2011

Spridda skurar över Åtvidaberg

Detta ska inte handla om väder, utan inlägget kommer rymma ett par reflektioner kring orten där jag bor, orten som jag tycker allt mer om, men som tyvärr ibland blir lidande av en del märkliga beslut.

Idag läste jag i Corren om hur bilkörandet i Åtvidaberg har ökat när det på många andra håll har minskat. Jag ska inte göra någon som helst analys av vad som ligger bakom detta, däremot kan jag blicka framåt och säga att det knappast kommer att bli bättre till nästa gång denna undersökning görs. Varför? Därför att kollektivtrafiken blir allt sämre. Om man vill att folk ska åka buss, så är det ju fiffigt om bussen går där folk bor. Men i Åtvidaberg har man stegvis dragit in hållplatser och flyttat dem allt längre bort från bostadsområdena. Jag har mycket svårt att tro att fler kommer att välja bussen efter detta. Ett alternativ vore ju att låta alla tåg stanna vid Basthagens station som ligger på gångavstånd från en ganska stor del av Åtvidaberg. Men tyvärr är det inte särskilt många tåg som stannar där. Jag förstår inte varför. En till mig mycket närstående person skulle kunna pendla med tåg om det bara stannade här. Det skulle minska familjens bilkörande avsevärt. Vi är nog inte ensamma om den situationen.

Något annat som jag har funderat över är biblioteket. Jag älskar bibliotek. Det är mysigt bara att gå in, det luktar speciellt på bibliotek. Jag kan väl inte påstå att jag varit en jätteflitig besökare men jag försöker ändå få mina barn att uppskatta möjligheten att gå in och bläddra i böcker, lära sig nya saker och känna lusten att läsa. Idag ligger biblioteket mitt i "byn" och det är lätt att slinka in när man ska till affären eller har något annat ärende. Men nu vill kommunfullmäktige flytta biblioteket bort från torget och skapa ett nytt kulturcentrum. Det kan säkert bli jättefint och bra på många sätt, men jag tycker att det är märkligt med tanke på hur mycket arbete och pengar man har lagt på att göra torget mer levande. Torget har fräschats upp rejält och jag tycker att det är en väldigt trevlig miljö där. Därför blev jag så glad när ägaren till fastigheten där biblioteket idag ligger hade egna tankar på hur man skulle kunna bygga om det nuvarande biblioteket. Vilket lyft det skulle vara att öppna upp biblioteket mot torget! Jag har tänkt på det de senaste veckorna när jag gått förbi, det skulle kunna bli hur fint som helst och verkligen vara ett sätt att göra miljön kring torget mera levande. Jag hoppas verkligen att man tittar vidare på de här planerna och inte låser sig vid tanken på kulturcentrum, för jag tror att man skulle tappa många besökare på det. Men tyvärr är det ofta så att maktens män och kvinnor vill skapa monument över sin förträfflighet inför framtiden. Men är det inte tecken på ännu större vishet och styrka, att kunna ändra sig och säga att ett annat förslag var bättre än mitt eget?

torsdag 14 juli 2011

Tre dagar i Örebro

Varje sommar brukar vi göra en liten minisemester, när vi åker till någon stad på bekvämt avstånd och bor ett par nätter på hotell. Tidigare har vi utgått från Halland där vi vanligtvis tillbringar somrarna, vilket har tagit oss till platser som Ängelholm, Uddevalla, Kristianstad, Trollhättan och Lidköping. Inga metropoler kanske, men man kan fylla ett par dagar med aktiviteter och upplevelser i nästan vilken stad som helst. Och när man reser med små barn räcker det att gå till den lokala stadsparken eller någon annan större lekplats. Gratis och uppskattat av de små. Visst har det funnits saker jag och maken hellre hade gjort och sett, men de här utflykterna får vara mest på barnens villkor.

I år har vi valt att stanna hemma en större del av semestern så utgångspunkten blev en annan, men nu har vi i alla fall kommit hem från en minisemester i Örebro. Jag var där på en kurs härom året och tyckte att det var en fin stad som jag ville besöka igen och nu var det alltså dags. Ju större barnen har blivit desto svårare har det varit att hitta hotellrum med sängar till alla och samtidigt till överkomligt pris. Därför hamnade vi i år i utkanten av stan på ett ganska tråkigt hotell. Men det var ok ändå. Vi skulle ju i princip bara sova där, och äta frukost förstås och frukostbuffén var det sannerligen inget fel på. Oj så gott det kan vara! Barnen var också nöjda då det fanns fri tillgång till digestive-kex.

Efter att ha ätit lunch på McDonalds (så var det avklarat), installerat oss på hotellrummet och provhoppat sängarna tog vi oss in till centrum. Ganska snart upptäckte vi att staden var full av märkliga föremål. En gigantisk gul kanin låg med rumpan i vädret på Stora torget, längs en gata satt/stod/låg/hängde en massa vita gubbar, en skåpbil var full av sten och så vidare. Det visade sig vara Open Art 2011 som pågick.



Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Örebro under sommaren, utställningen pågår till och med den 11 september. Det roliga med den här typen av konst är att den också tilltalar barnen. Det blev spännande att leta efter vita gubbar, det var tokigt med en säng i vattnet och lillkillen talade länge om flygplanet som kraschat i vallgraven runt slottet.

Vi traskade vidare och kom till Stadsparken. Vilket ställe! Där skulle jag kunna gå hur länge som helst och tittat på de olika trädgårdarna, men nu var det den stora lekparken som drog. En lång stund åktes det rutschkana och linbana. Sedan badade vi fötterna i den fina plaskdammen innan vi gick vidare till Wadköping. I Kajsa Wargs hus luktade vi på kryddorgeln och vi matade djur i lekladan.



Vid järntorget tittade vi på fontäner som sprutade till barnens stora förtjusning. En vattenfestival! sa sexåringen. Middag och hem till hotellet där det var väldigt svårt för de små att komma till ro.

Nästa dag åkte vi in till centrum för att gå till Stora Holmen – barnens egen ö. Där spenderade vi ganska många timmar med att åka minitåg, köra trampbil, åka karusell och trampbåt, samt titta lite på djuren. Lite vila på hotellrummet, glassätning och sedan till centrum där vi gick och tittade på mera konstig konst, besökte en optiker för att laga mina glasögon, och ägnade oss åt (ovanligt) lite shopping. På vägen såg vi också en tokig enmansorkester. Middag och tillbaka till hotellet där barnen denna kväll somnade betydligt lättare.

Efter frukost checkade vi ut och åkte till Almby kyrkogård där barnens farmors farmor och farfar ska ligga begravda i närheten av Ronnie Peterssons grav. Vi hittade ”kändisgraven” men inte släktingarnas grav. Begreppet ”i närheten” kan vara något svävande. Sedan åkte vi till Karlslundsområdet och Tekniska kvarnen. Där tillbringade vi ett par timmar med att bygga kulbanor, göra experiment med ljud, ljus och elektricitet, och så beskåda den stora modelljärnvägen. Där fanns också en stor Briojärnväg som sysselsatte treåringen länge och väl. Den sista
Örebroattraktionen blev naturligtvis Svampen där vi åkte hissen upp och åt en mycket god lunch med utsikt över staden.




Sedan var det dags att lämna Örebro, och vi färdades vidare mot Eskilstuna där vi skulle hälsa på vänner och tillbringa den sista natten. Det är dock en annan historia, men längs vägen skulle vi stanna och äta den dagliga glassen och hamnade på Hjälmargården. En sån anläggning! Där skulle jag kunna tänka mig att hyra en stuga en annan semester. Jättefint. Och framför allt är deras kaffestuga värd inte bara ett besök utan även värd en lång omväg, för det var bland det mysigaste jag varit med om.

Sammanfattningsvis är vi mycket nöjda med vår lilla resa men det är också skönt att vara hemma igen.

måndag 11 juli 2011

Irrationellt beteende

Bläddrade genom tidningen imorse och fick se en rubrik som var något i stil med att "Polisen ska arbeta med sin attityd". Jag läste aldrig artikeln men tror att det handlade om attityder mellan varandra inom poliskåren, snarare än "utåt". Men jag kunde ändå inte låta bli att associera till det här klippet, som är så himla knäppt.



Ni har väl inte missat att Hipp hipp går i repris i sommar. Riktigt gamla avsnitt och de håller fortfarande. Och det är också roligt att man inte har slitit ut dem genom att visa dem för ofta.

lördag 9 juli 2011

Fotbollsmorsa?

Jag ilsknade till i eftermiddags när jag hörde nyheterna på radion. Inslaget handlade om mammakläder. Bristen på mammakläder närmare bestämt. Av de större klädkedjorna är det bara H&M och Polarn o Pyret som säljer mammakläder. Jag trodde att jag kommit över frustrationen från mina graviditeter men nu vällde den fram igen och jag återupplevde hur fruktansvärt ledsen jag var över att inte kunna hitta några mammakläder som passade. Att de skulle vara snygga var helt otänkbart, jag fick vara tacksam om jag överhuvutdaget kom över något som gick på mig.

Under första graviditeten kunde jag i en av Sveriges större städer välja att handla på P o. P, Kapp-Ahl, Lindex, eller H&M. Under andra graviditeten var det Lindex och H&M kvar. Polarn gick bort direkt, det var alldeles för dyrt. Men även på de andra ställena var det extremt svårt att hitta något som passade. Kläderna verkade vara gjorda för "fotbollsmorsor", såna där som är trådsmala och bär barnet i en liten "kula" på magen. Så såg inte jag ut, kan jag säga. Jag vet inte om jag är konstig på något sätt men jag tänker att om jag har t ex storlek 42 i vanliga fall, så ska jag ha stl 42 även på mammakläderna. Det är inte storleken som är annorlunda utan modellen. Men hur stora storlekar jag än provade så var de för små. Och då vill jag påpeka att jag inte är enormt stor. Överviktig är jag, men inte fet. Eller, jag var det i alla fall inte då.

Nu har ju modet varit väldigt tacksamt för gravida de senaste åren, med alla tunikor och annat som är avskurna under bysten och har mycket vidd över magen. Kanske är det detta Kapp-Ahls marknadsdirektör syftar på när hon säger att kunderna väljer något annat när det finns så mycket i butiken. Jag vet inte. Men jag har i alla fall den lustiga egenheten, inte bara som en graviditetsgrej utan även i vanliga fall, att jag gärna har kläder på underkroppen också. Är det något man behöver så är det ju bra mammabyxor och kjolar. Som jag slet för att hitta något. Och att ha något snyggt i jobbet var ju bara att glömma. Jag lyckades få ihop en outfit som var ok och som jag använde på begravningar/minnesstunder. För övrigt gick jag klädd som en schavig luffare. Som jag vantrivdes!

Nej jag tycker det är ynkligt att klädkedjorna har valt bort mammakläderna. Om det nu är så att man inte har sålt något så att det varit dålig lönsamhet just på de kläderna, så kanske det faktiskt har berott på att modellerna varit konstiga. Jag vet inte hur många gånger jag gick in i affärerna och bestämde att jag minsann skulle handla oavsett vad det kostade. Men tyvärr. Det fanns inget som gick över låren.

Vilken tur att jag inte ska ha fler barn, för jag hade inte orkat gå igenom det en gång till.

Fulbloggen 5 - Ett permanent provisorium

Det var längesedan jag fulbloggade men det beror naturligtvis inte på att det råder brist på fulheter i vardagen. Idag blir det dock en inblick, eller snarare utblick för vi förflyttar oss ut och beskådar eländet. I fulbloggens syfte ligger inte bara att dokumentera anskrämligheter, utan även att vittna om ofullbordade projekt, sådana som många av oss har i våra hem. Ämnet för dagens blogg blir därför (lägg märke till travestin på den västsvenska förkunnelsen)

Vår provisoriska altan

När vi köpte huset fanns en altan längs baksidan på huset. Tyvärr fick den offras för att vi skulle dränera runt huset vilket också innebar slutet för det mesta som fanns av blommor och rabatter. Sedan skulle ny altan anläggas. Det var ganska akut. äldste sonen var upprörd över att pappa hade förstört hans Bobbybana, och själv ville jag kunna ställa barnvagnen med lillebror på baksidan. Samtidigt ville vi inte göra en ny altan för tidigt innan marken hade "satt sig", och inte fanns det några pengar till avancerade byggprojekt. Vad göra? Jo, det fick bli en provisorisk altan, bestående av reglar som skulle kunna användas för ett framtida permanent bygge, och plywoodskivor. Sonen var övelycklig över att morfar kom och byggde en ny Bobbybana åt honom. Detta var för tre och ett halvt år sedan. Och fortfarande ser det ut så här.

(I normala fall har jag inte strykbrädan här, men en varm sommarmorgon kan det vara skönt att stå här i skuggan och stryka och lyssna på fåglarna)

Yes, skivorna ligger kvar än och där tassar vi omkring rädda för att få stickor i fötterna. Det är förenat med livsfara att gå ut när det är blött för då är det eländigt halt. Men framför allt är det fult! Det enda piffiga här är väl vaxduken. Möblerna fick vi på köpet när vi köpte vårt förra hus. De fick flytta med hit. Visst vore det kul att ha nya snygga möbler men det känns liksom inte kul att ställa något nytt på den här "altanen". Som en gyllene ring i grisets tryne...

När vi la grunden till den nya altanen ville vi göra den större än den tidigare, så nu är den bredare och också byggd i vinkel så att vi ska kunna utnyttnja kvällssolen lite mer. Därför har vi nu också plats för den här



som allmänt går under beteckningen "Bröllopspresenten" eftersom det är vad det är. Den skulle kanske mått bra av att ha blivit inoljad någon gång under de nio år som gått sedan vi fick den. Ful. Helt enkelt ful.

I andra änden av den numera ganska stora (men fula) altanen ser det ut så här



Här förvarar jag blomkrukor, där står en gammal gräsklippare som aldrig används men som tydligen "kan vara bra att ha", jordsäckar som vi köpt för att det "var så billigt" men som sedan aldrig har använts till något, diverse cyklar, bråte och jox. Några blomsterarrangemang eller piffiga ljuslyktor har vi inte på vår altan för allt ser ju bara fel ut när själva platsen är så anskrämlig. Så även detta är ett skämshörn i vårt hem. Eller utanför vårt hem, kanske man ska säga.

Så vad hindrar oss från att fixa till det hela. Ja bortsett från de två allra mest uppenbara skälen - ekonomin samt att vi behöver en rejäl, saftig spark i häcken, så finns det ett annat litet dilemma. Vi vet nämligen inte riktigt hur den ska se ut, vilket material vi ska välja osv. Det är förstås i första hand bara ett svepskäl för att inte ta tag i projektet, men det finns faktiskt vissa frågetecken här. Vår tomt är nämligen väldigt skräpig. Förutom skogen tätt intill så har vi på tomten två stora tallar och ett lärkträd som tillsammans släpper ifrån sig enorma mängder barr, skräp och bôs (som vi säger i Halland). Och då funderar jag på om det är så fiffigt att ha en vanlig träaltan där allt det här åker ner mellan springorna, ligger och multnar och gojsar till sig och binder fukt. Man kanske skulle lägga en sån där mjuk grön balkongmatta rakt över alltihop istället. Så kan man bara ta en sväng med grovdammsugaren när det är för skräpigt. Tänk så skönt att tassa ut på en sån matta. Frågan är bara hur lång tid det tar för en sådan att torka efter regnet...

Nå nu ser det ut som det gör, ungarna kan ha Bobbyrace och måla med asfaltskritor och det funkar ju faktiskt. Om det bara inte var så fult...

torsdag 7 juli 2011

Onda ögat

Jag har drabbats av det onda ögat. Jag vet inte hur många gånger det har hänt nu. Har tappat räkningen. Och då syftar jag inte på alla de gånger någon rent bildligt kastar det onda ögat mot mig, det kan jag ta. Nej, nu är det bokstavligt, kroppsligt så att ögat gör ont.

Åkomman som jag drabbas av minst en gång om året heter Irit, på svenska regnbågshinneinflammation. Och av erfarenhet vet jag att det gör ont på ett sätt som jag inte så här offentligt kan beskriva i ord om man inte får behandling med en gång. Vid ett tillfälle tuppade jag faktiskt av, av smärtan. Det var när jag gick på folkhögskolan, mitt i natten insåg jag att det inte gick längre, behandlingen hade inte riktigt ”tagit” och jag fick panik. Så mitt i natten ringde jag skolprästen F som fick skjutsa mig till sjukhuset (än idag fattar jag inte varför jag inte tog en taxi, men jag hade som sagt totalpanik) och när jag kom fram till dörren svimmade jag av smärtan.

Men nu behöver det oftast inte gå så långt för jag känner igen symptomen direkt, och tack och lov är det ingen som ifrågasätter det när jag ringer sjukhuset utan jag får komma direkt. Och hittills har jag inte haft fel en enda gång. Utom när jag hade en annan liknande åkomma som hette episklerit, men same same, jag måste ju ändå dit.
Men eftersom det är så bråttom har jag nu besökt ögonkliniken på de mest märkliga platser. Varberg, Oskarshamn och Linköping – när jag har bott där. Men kvällen innan jag skulle börja på pastoralinstitutet och maken skjutsade mig till Uppsala insåg jag att det var dags. Så första dagen på PIUS fick jag försöka komma i kontakt med sjukhuset och sedan promenera till ”Ackis”. Välkommen till Uppsala! Förra året skulle jag på en kurs i Skövde och hann bara kliva av tåget så insåg jag hur det låg till. Det blev en tur till kärnsjukhuset och drake vilket tråkigt ställe!!! Men det var trevligt folk på apoteket minns jag.

En gång slog det till när jag var i Taizé. Vad gör man då? Vi hade en sjuksköterska med oss som sköljde ögat med koksaltlösning, det lindrade för stunden, men under hemresan blev det bara värre och värre. Ett tag övervägde de andra ledarna att dumpa mig på ett sjukhus i Tyskland men jag vägrade. Så fort vi kommit över Öresundsbron ringde jag ögonkliniken i Linköping och förvarnade om att jag skulle komma.

Inför årets Taizéresa tänker jag ta med mig ögondroppar så att jag är beredd och kan påbörja behandlingen. Det är nämligen kortisondroppar som är grejen. Just nu, de första dagarna droppar jag varannan timme. Det är ett fasligt sjå att komma ihåg. Ibland måste man också ta pupillvidgande droppar och det är helkasst. Förutom att man ser ut som en knarkare så kan man inte läsa och blir av naturliga skäl väldigt ljuskänslig eftersom pupillen inte drar ihop sig. En gång var inflammationen särdeles envis. Det slutade med att jag tog tre sorters droppar + salva + kortisontabletter. Då var jag synnerligen trött på alltihop.

Men det tristaste är nog systemet de har på ögonkliniken på US. Hur många timmar har jag tillbringat i blå väntrummet? Det kan nog snarare mätas i dagar. Jag har full förståelse för att man får vänta länge när man kommer akut. Sällan har jag då kommit in med mindre än en timmes väntetid efter den tid jag har fått. Men det kan jag ta, det är ju en jourmottagning. Men vad jag inte kan förstå är att jag hamnar på samma mottagning, med lika långa väntetider vid varje inplanerat återbesök. Den där gången när inflammationen inte ville ge sig, då var jag där åtta gånger innan jag var ok. Lite tur var det att jag var föräldraledig, för det hade varit svårt att sköta jobbet när jag fick sitta i väntrummet 1,5-2 timmar i veckan. Men jag var ju tvungen att ha med mig sonen. Maken kunde ju inte gå ifrån och vara borta så mycket. Hur roar man en ettåring i ett väntrum? Nåväl det klarade sig, bortsett från en tjurig läkare som inte hade någon som helst förståelse för att jag hade barnet med mig.

Men nu går jag alltså här och tar mina droppar. Har jag tur läker det så att jag tar sista droppen den 7 augusti, dagen innan vi åker till Taizé. Sen är det bara att vänta på nästa gång. För så är det med Iriten, har man fått den en gång så kommer den ofta tillbaka. Jag lyckades till och med åka på det två gånger under samma graviditet. Den andra gången ville den inte heller läka riktigt, så det blev många återbesök och datumet för beräknad förlossning närmade sig, vilket oroade mig något. Men läkaren tröstade mig och sa att han hade jobbat på förlossningen så han erbjöd sig att förlösa mig om det skulle behövas. Med facit i hand hade det nog varit lika bra att han hade gjort det. Men det är ju en helt annan historia.

onsdag 6 juli 2011

Här har du ditt liv

För första gången i mitt och makens gemensamma liv (dvs ca 15 år) tillbringar vi en del av den gemensamma semestern i vårt eget hem. Annars brukar hela semestern spenderas hemma hos mina föräldrar och i närheten av min släkt. Gratis boende på västkusten är ju inte fel. Men i år är vi alltså "hemma" och det är så himla skönt. Jag kommer lite längre fram blogga mer om detta, om vad som är den plats jag kallar hemma, men ni får ge er till tåls, jag är inte riktigt redo att komma ut än. Just nu njuter jag bara av att få ha flera efterföljande lediga dagar i mitt eget hus, tillsammans med min familj. Dagarna ägnas åt småsysslor, sånt jag skjutit upp under året för att jag inte orkat, eller velat göra dem. Men nu på semestern hinner jag beta av den lilla listan (jag har ju tidigare skrivit om konsten att inte göra för långa listor) och ändå kan dagarna vara ganska slappa, jag hinner läsa, spela spel med barnen, gå och bada eller vad som nu faller in. Jag stortrivs och mår jättebra!

Idag hade jag kommit till punkten "Sätt in papper i pärmar". Jag har en pärm för betalda räkningar, en pärm för övriga papper (lönebesked, deklaration, avtal m.m.) en pärm för bankpapper och varsin pärm med papper som rör barnen. Det borde ju inte vara så svårt att fylla på dem kan man tycka, men ack vad lätt det är att bara låta allting ligga. Sist jag gjorde det var i mars förra året, några veckor efter att jag blev sjuksrkiven. Jag vet att jag var ohyggligt stolt den dagen över att jag klarade av en sådan uppgift. Det var en större prestation då än idag. Men, nu tog jag i alla fall tjuren vid hornen och började sortera upp allting. Och när jag lagt alla räkningar i kronologisk ordning skulle jag sätta in dem i pärmen. Men, vad hände då? Jo min räkningspärm var full. Så medan jag fortfarande var på hugget tog jag den och dess föregångare med ännu äldre räkningar, och rensade ur ordentligt. För allvarligt talat behöver jag faktiskt inte ha kvar telefonräkningar från 1999, och gamla försäkringsbrev för två bilar som jag inte längre äger. Det blev en riktigt skön utrensning.

Men medan jag stod där och plockade i alla gamla papper insåg jag att detta också är ett sätt att se tillbaka på sitt liv. För här fanns räkningen från vår bröllopsfest, (den sparade jag faktiskt) alla fakturor på tågbiljetter sedan jag veckopendlade till Uppsala, fakturor på en stor del av all kurslitteratur jag köpt på nätet, sjukhusräkningar sedan barnen föddes och mycket mera. Lite smånostalgisk hann jag faktiskt bli, innan jag var klar och hade tömt pärmarna. Men nu är det ordning och reda och som vanligt har jag lovat mig själv att inte vänta lika länge till nästa gång. Och som vanligt kommer jag inte att hålla det. Men huvudsaken är att jag idag har kunnat stryka en sak på listan och det får mig att må bra.

För övrigt har familjen nu blivit så Svensson man bara kan bli, då det numera står en gigantisk studsmatta i vår trädgård. När hände detta, när blev jag så... så vanlig liksom?

Grattis i efterskott

Min blogg har fyllt ett år. Jag hade för mig att jag började skriva på min egen födelsedag men nu när jag kollade så jag att det var kvällen innan. Och jag minns hur jag satt på altanen sent på kvällen med datorn i knät och ett glas iskallt rosévin bredvid mig. Där började mitt konkreta bloggande även om det i tanken pågått ett tag innan. Så hur har det gått? Har det blivit som jag tänkt mig? Nej verkligen inte. Det ser jag bland annat när jag läser beskrivningen av bloggen. Den får jag nog ändra. För det har blivit betydligt mer prästliv och betydligt mindre vardags- och familjeliv än vad jag hade trott. Jag hade inte heller kunnat förutse de stormar som skulle blåsa upp kring bloggen men i efterhand tycker jag att det varit ganska uppfriskande, även om jag blivit trött ibland. Framför allt är jag väldgit glad över alla positiva kommentarer jag fått om det jag skriver, ibland från oväntat håll. För min blogg är mest ett utrymme för mig att hålla igång mitt skrivande, att fundera genom att formulera mig i ord. Jag argumenterar oftast inte för att övertyga någon eller få igång en diskussion utan för att sortera mina egna tankar.

190 inlägg blev det under första året. En del mer seriösa, andra bara på skoj. Den sista tiden har det varit glesare med inläggen och jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag har varit trött, jag har inte haft någon inspiration, jag har prioriterat annat. Ofta har jag tänkt att det här skulle jag skriva om på bloggen, men sedan har det ändå inte blivit något. Vi får väl se om det blir någon ändring under semestern. Kanske tar bloggen en annan inriktning med mer anteckningar om vad dagarna rymt, vad vet jag.