Knyter ihop säcken med kebabteknikern som symbol för året som gått

För ett år sedan skrev jag någon slags årskrönika över året 2014. Då gick jag igenom året månad för månad vilket var ett ganska trevligt sätt, framför allt för mig själv, att sammanfatta året och lägga det till handlingarna. I år kan jag tyvärr inte göra likadant, dels därför att det blir för jobbigt för mig själv att systematiskt blicka tillbaka på det som varit, dels för att berättelsen skulle innehålla alldeles för många luckor då jag inte kan berätta detaljerna kring vad som hänt vilket är en sorg i sig.

Nu låter det som att 2015 har varit en enda lång rad elände och motgångar och så är det naturligtvis inte. Året har verkligen haft sina gyllene stunder och dem ska vi absolut inte glömma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att den kvardröjande känslan är en känsla av frustration och uppgivenhet. Värst av allt är att det också är den känslan som infinner sig när jag blickar framåt.

2015 är året då jag tappade tron på sådant som varit grunden i min tillvaro. Det har varit ett år av svek och förtal på många plan i livet. Ett år då människor som jag trodde ville mig och min familj väl plötsligt visade ett annat ansikte. Det har varit en lång väntan på att löften skulle uppfyllas, helt förgäves. Kvar finns en förkrympt version av mig själv, som inte längre litar på någon och som varje dag frenetiskt kämpar för att inte sjunka i ett träsk av bitterhet, cynism och hopplöshet.

Också när jag lyfter blicken från de egna motgångarna, för det gör jag faktiskt och inte så sällan heller, blir jag trött och missmodig. Nog finns det mycket att säga om världshändelserna under året som gått men jag ska begränsa mig till att fokusera på ett fenomen som går som en röd tråd genom mycket som hänt såväl globalt och nationellt som lokalt.

Visst kan vi tycka att IS och terrorattacker är vår tids största hot och det vill jag inte förringa men det är inget jag kan gå omkring och vara rädd för det varenda dag. Däremot skräms jag av det som pågår omkring oss alla framför allt på nätet. Det handlar inte bara det som vi vanligtvis brukar kalla näthat utan jag syftar på en vidare förståelse av det begreppet. Det handlar om ett genuint förakt för andra människor, om oproportionerliga reaktioner på skitsaker, om en svart-vit moralism som de flesta av oss för bara några år sedan tveklöst skulle ta avstånd ifrån men som nu är vardag för oss alla.

Det är inte något nytt men jag tycker att det har exploderat under 2015. Vad har hänt med oss som gör detta möjligt? Om en känd person får ett nytt uppdrag letar man upp något hen har sagt eller gjort för flera år sedan när hen hade en helt annan position och så blåser man upp det till en enorm fråga som får helt orimligt utrymme. Personen ska hudflängas, skämmas, ta avstånd, be om ursäkt. Det finns ingen gräns. Inte heller om en offentlig person i sin nuvarande roll gör eller säger något som kanske inte är 100% genomtänkt. Då hänger vi ut dem på nätet och på löpsedlar och ropar som i den gamla julleken: Fy skam! Fy skam! Vad gör det här med oss? Jag vill påstå att detta är en livsfarlig form av terror, för vem vågar ta ställning, vem vågar ta offentliga uppdrag, vem vågar agera när klimatet är så här. Det som återstår blir en grå sörja av intighet och mjäkighet. Jag vill inte leva i en sådan värld. Det handlar inte heller bara om personer utan även företag och organisationer hängs ut och ska bojkottas om något blivit galet någonstans. Så här några dagar efter jul kan vi inte heller bortse från den fullkomligt befängda hatstormen mot TV:s julkalender som saknade all sans.

Det finns en gammal god regel om att man ska försöka tolka andra människor till det bästa. Alltså, om du hör något som låter märkligt, stanna upp och ansträng dig lite, kanske går det att tolka uttalandet på ett annat sätt. Kanske finns det mer i historien än det lilla du hörde. Det du ser är kanske inte vad det verkar att vara, backar du och ser hela bilden framträder något annat, då blir den lilla detaljen plötsligt inte så konstig. Men den regeln är helt bortglömd idag. Idag hugger vi direkt. Kan något möjligen uppfattas som kränkande av någon endaste liten människa ja då ÄR det kränkande och avsändaren ska avrättas - åtminstone bildligt. Återigen föder detta en enorm rädsla som hotar det offentliga rummet till att bli en färglös madrasserad cell. Som ett exempel på detta kan vi ta det klipp då Fredrik Ahl på Östnytt/Sörmlandsnytt "värmer upp" inför en sändning.

Klippet spreds med en rasande hastighet. Det dröjde inte länge innan hans pinknödiga chefer tog honom ur tjänst, beklagade det inträffade och tvingade Ahl att be om ursäkt. Problemet var bara att ingen hade tagit illa upp den här gången. De flesta som såg det hela förstod (konstigt nog) humorn i vad de såg, och kunde också konstatera att inget negativt sades om invandrare. Men rädslan slog till direkt.

Det här skrämmer mig, men ännu mer skräms jag av att det numera är helt accepterad att under eget namn skriva att man önskar livet ur en annan namngiven person. Under år 2015 har vi vant oss vid att de som kallar sig Sverigevänner tycker att man ska skjuta eller bränna de flyktingar som kommer hit. Här talar man ofta i svepande ordalag, men de räds inte att vräka ut sitt hat mot politiker eller andra som offentligt tar ställning för de som söker skydd hos oss. Ungdomar som vill hjälpa andra ungdomar får ta emot fruktansvärda hot, för att inte tala om mordbrandsepidemin som sprider sig över landet. Men inte bara flyktingar ska halshuggas och sprängas. Vi har också lynchmobben som mobiliserar när ett avskyvärt brott har begåtts. Det som vi tidigare bara såg på amerikanska filmer är nu verklighet hos oss. För mig kom uppvaknandet när den så kallade Hagamannen skulle släppas ut ur fängelset efter att ha avtjänat sitt straff. Då läste jag på Facebook hur hundratals människor helt öppet under eget namn skrev om vad de själva eller någon annan skulle göra mot personen i fråga. Det dröjde heller inte länge innan han faktiskt blev misshandlad. Och här är den problematiska följden av det hat och förakt som sprids som löpeld över nätet, också det som kan verka oskyldigt och ofarligt. Förr eller senare når det en person som gör verklighet av hoten och tror att hen gör något bra. De tragiska händelserna i Trollhättan i oktober kan mycket väl ha varit ett exempel på detta.

När jag ser tillbaka på året som gått så ser jag hur nyhetsrapporteringen föder virala reaktioner som piskar upp stämningar vi inte kan kontrollera. Det gäller alltifrån Charlie Hebdo-attentatet och Lisa Holm-mordet till flyktingkatastrofen och "Så mycket bättre". Finns det något hopp att nästa år blir bättre? Tyvärr tror jag inte det, tyvärr tror jag tvärtemot att vi kommer se fler fall av ensamma människor som påverkas så starkt av skriverierna att de tar lagen i egna händer.

Men åter till det lilla sammanhanget, till mitt år, det år som jag med glädje ska lägga bakom mig. Visst var det inte bara motgångar och kamp? Nej det har hänt mycket bra och jag har gjort många roliga saker och lärt känna nya människor. Här följer en lista över några av guldkornen år 2015, utan någon särskild ordning:

• resan till Gran Canaria på sportlovet
• resan till Berlin på tu man hand med min femtiplussare
• dagarna i ett hett Malmö då vi firade att jag fyllde 40
• engagemanget i Diabetesförbundet och all gemenskap det för med sig
• gemenskapen i kören
• ett hejdundrande bröllop i augusti
• att jag fick ett stort förtroende av ett par unga vuxna i min närhet
• firandet av 20-årig vänskap
• att barnen har mått bra och att vi rott i land ännu ett år av diabetesbestyr
• att båda barnen börjat ny klass och trivs ypperligt i skolan
• att jag skrivit en bok som visserligen inte blivit utgiven ännu men den finns
• att jag har ett stort nätverk, både vänskapligt och professionellt, omkring mig som stöttar mig
• att jag på många sätt landat i livet så som det nu ser ut
• och många mer saker som jag inte kommer på just nu

Nu sätter jag punkt för 2015 och vänder blicken framåt. Vad har jag att se fram emot? Vad kan jag vänta mig av 2016? Ja nu är jag ju ingen spågumma tack och lov men det finns planer och förhoppningar. En ny resa till Gran Canaria väntar oss. Det är av rent medicinska skäl vi lägger hutlösa summor på dessa resor, det hjälper mig från att inte rasa ner i avgrunden. På temat resor planerar vi också en utflykt till Legoland i juni och om det bara blir hälften så bra som förra gången kan vi vara väldigt nöjda. När det sedan är avklarat behöver vi nog aldrig åka dit igen. Gemenskapen i kören och engagemanget i Diabetesförbundet löper väl på antar jag och så ska det förtroende som de unga vuxna gav mig förverkligas och omsättas i handling. På jobbet hoppas jag på en mer stabil personalsituation, arbetsro och arbetsglädje. I livet för övrigt nöjer jag mig om det flyter på. Lycka är ett överskattat begrepp, fåfängt att sträva efter men jag hoppas att jag får några glimtar av den här och där. Det jag däremot ska sträva efter är att inte fastna i uppgivenheten utan göra vad jag kan för att påverka min situation, att välja ett förhållningssätt där jag tar vara på det som trots allt är gott. Och så har jag nu under de allra sista dagarna innan det nya året fattat ett viktigt beslut, jag har kommit till en vändpunkt där jag tagit ett stort och ganska modigt steg. Vad det för med sig ska bli spännande att se.

Sammanfattningsvis är min önskan inför 2016 att jag ska kunna känna någon slags ro i allt som sker, att det inte ska vara så mycket drama och kaos och känslostormar hela tiden. Vi skulle också kunna kalla det bekymmerslöshet...

LCHF behöver inte innebära vikthets

Är jag inkonsekvent? Ologisk? Står jag för en dubbelmoral? Det kanske någon tycker. Å ena sidan propagerar jag för LCHF, jag strider mot sockerkonsumtionen, det kollektiva sockerberoendet, och är allvarligt  bekymrad över att allt fler människor i vårt land och vår värld är kraftigt överviktiga. Jag talar om hälsoaspekter och samhällsekonomi. Å andra sidan propagerar jag för att alla kroppar ska få synas och finnas. Jag stödjer dem som visar upp kroppar som inte uppfyller våra vanliga skönhetsideal. Jag "dansar för Stina" och vill att alla ska få tycka om sig själv och sin kropp hur den än ser ut. Hur får jag ihop detta? Jag ska här försöka förklara hur jag tänker, hur jag kan stå för två till synes olika positioner.

För det första: Jag skiljer mellan den enskilda individen och det större samhällsfenomenet. Den enskilda, överviktiga människan är inte problemet. Problemet är att vi är så många som är överviktiga på ett sätt som innebär allvarliga hälsorisker vilket inte i första hand är ett samhällsekonomiskt problem utan primärt hotar den enskilda människans hälsa och mående. När jag propagerar för det som enligt mig är en sundare kost så handlar det inte om att alla överviktiga ska gå ner i vikt eller att alla ska välja just den metoden. Det handlar om att övergripande vända en samhällsutveckling. På individnivå kan det finnas väldigt många orsaker till att man har ett högt BMI, stor klädstorlek eller vilket mått vi nu använder för att mäta oss. Det finns många som är stora, kraftiga, fylliga, runda och så vidare men ändå är oerhört hälsosamma och mår väldigt bra. Det finns också många som av olika medicinska skäl inte kan se annorlunda ut.  Därför kan varken jag eller någon annan utomstående säga att just den enskilda individen är osund eller bör ändra sin livsstil. Dessutom finns det väldigt många som  utan att de vet om det, utan att vara ett dugg överviktiga och utan att vara soffpotatisar, har förhöjda blodsockernivåer och därmed löper stor risk att drabbas av akuta hjärtproblem. Sockret gör oss också sjuka på så många fler sätt. Detta missar vi om vi bara pratar om de överviktiga som problem. Därför vill jag uppmärksamma på farorna med socker/kolhydrater och det handlar om mycket mer allvarliga saker än övervikt.

För det andra: Skam och förakt kan aldrig vara annat än destruktivt. Det finns ingen överviktig person som inte känner till att det innebär stora hälsorisker. Det handlar inte om bristande intellektuell förmåga. Men vårt samhälle och våra ideal har i många, många år förstärkt bilden av den lata, dumma tjockisen. Det leder inte till någon förändring. Det är därför jag tjatar om att alla kroppar får synas och finnas. För även om jag inte tycker om att vara överviktig kan jag ändå få tycka om mig själv. Tyvärr säger våra ideal och våra normer att du som är tjock ska skämmas, du är mindre värd, du förtjänar förakt och hån. Och om man matas med det hela tiden så tror man på det själv och då finns det ju ingen anledning att förändra något. Känner man sig värdelös då förtjänar man inte bättre. Men om jag istället börjar att respektera mig själv för den jag är då kan jag också känna styrka att kämpa för en förändring, inte för att andra kräver det utan för att jag själv tycker att jag är värd att må bättre, bli starkare, orka mer eller vad det nu handlar om. Eller så accepterar jag att jag är överviktig och att jag faktiskt inte vill vara annorlunda, att jag mår bra precis som jag är.

För det tredje: Snäva normer sorterar ut alla som avviker oavsett anledning. Vi kan avvika från normerna på olika sätt. Så fort vi säger att vissa kroppar inte ska exponeras så öppnar vi också för att fler kroppsvariationer ska sorteras bort. Att däremot stolt våga visa upp kroppar som inte passar i smal-idealet hjälper andra som inte ryms inom andra ideal att också våga visa upp sig offentligt. Våra variationer är en rikedom. En del variationer kan vi påverka och göra något åt, om vi vill det, men de allra flesta variationer får vi leva med och det är helt ok. För vårt värde och vår rätt att finnas sitter inte i vårt utseende, det är oberoende av hur stora bröst jag har, hur mycket hår jag har på kroppen, om min näsa är krokig, om jag har en kromosom för mycket, om jag saknar en arm och så vidare.

Sammanfattning: Jag tycker att vi måste göra något åt vår kosthållning då den uppenbart för så mycket negativt med sig. Det betyder inte att jag fördömer överviktiga människor. Och jag tycker att det viktigaste steget till hälsa är att vi blir vänner med oss själva. Därför visar jag bilder på mig själv, med volanger och allt.

Perfectly imperfect - några tankar om vikt och form.

Jag har en kroppsbyggnad som gör att jag aldrig kommer att bli en späd och spinkig kvinna. Det är ingen ursäkt för att jag inte ska hålla mig i form utan bara ett konstaterande. Jag är en kvinna med kurviga  former också när jag går ner mycket i vikt. Just nu är dock mina former rundare än vanligt och jag har gått upp ca 10 kilo på relativt kort tid. Det finns olika orsaker till det, sådana som det är svårt för mig att påverka och sådana som jag i allra högsta grad är delaktig i. Jag är övertygad om att jag kommer att kunna bli av med de flesta av dessa kilon men det får ta den tid det tar. Just nu är mitt fokus att inte öka ännu mer. Det är ju en logisk början. Någon vikthets känner jag inte och det handlar för mig inte om att passa in i någon norm. Jag mår bara inte så bra när jag är så här tung. Jag blir trött och flåsig och det sliter på kroppen. Det är till 90% av rena hälsoskäl som jag vill gå ner i vikt.

Men bara för att jag vill förändra min kropp så som den är nu betyder inte det att jag föraktar och hatar mig själv och min kropp. Jag tycker om mig själv och det tror jag är en grundförutsättning för att också kunna förändra sig själv oavsett om det handlar om yttre eller inre egenskaper. Att förändra sig själv med hat och förakt som drivkraft är dömt att misslyckas då förändringsarbete är smärtsamt och svårt. Det innebär motgångar och om jag hatar mig själv kommer motgångarna bara öka hatet mot mig själv.

Det finns många sjuka normer i vårt samhälle, inte minst beträffande utseende och vikt. Det behöver jag inte skriva mer om - det har så många andra redan gjort. Därför tycker jag att det är så bra att det har uppstått olika motreaktioner. Människor som vågar visa upp kroppar som är perfekta men inte perfekta enligt normen. Kroppar som ser olika ut, kroppar som har levt och använts och som bär på en historia. Det är så viktigt att visa att alla kroppar faktiskt får synas. Ingen ska behöva gömma sig. Man får vara glad och tycka om sig själv trots att man har skavanker. Människor och kroppar har samma värde oavsett hur de ser ut. Skönhet kan vara så många olika saker.

Den här veckan har det varit en hetsig debatt i sociala medier kring kroppar till följd av ett TV-program. Som vanligt har representanter för båda sidor i debatten gått långt över anständighetens gränser i sina kommentarer.

På ena sidan står de som med glädje visar upp sina kroppar trots att de inte passar in i den i dubbel bemärkelse smala normen. Det är kvinnor (mest kvinnor) som hävdar sin rätt att få finnas och synas och tycka om sig själva så som de är. Det innebär inte att de nödvändigtvis tycker om allt med sina kroppar, de kanske vill förändra saker men kan ändå känna självrespekt. Detta kan inte kvinnorna på den andra sidan förstå. För dem är det ohälsosamt med tjocka kroppar och de menar att genom att stolt visa upp sina runda magar och omfångsrika lår så uppmanar man en ohälsosam livsstil, man uppmanar andra att vara lata, sitta i soffan och äta chips. Dessa smala viktfanatiker tror sig dessutom veta att alla som i deras ögon är överviktiga mår dåligt både fysiskt och psykiskt men att de inte vågar erkänna det och att de enbart hittar på ursäkter för att inte gå ner i vikt. För dem är övervikt oförenligt med lycka.

Jag är bekymrad över att en allt större del av befolkningen är kraftigt överviktig.
Att många är överviktiga är ett problem på grund av de många hälsoriskerna men de enskilda människorna är inte problemet och man kan inte säga något om en människas livsstil bara genom att titta på hennes kropp. Det går inte att se varför en kropp ser ut som den gör. Och den fylliga kropp du ser kanske var ännu större för ett år sedan - ska då inte den människan få känna sig stolt över att ha gått ner i vikt? Många av de som "döms ut" som feta har i själva verket en god kondition och styrka, de tränar och motionerar regelbundet och äter inte en massa skräpmat. Av någon anledning ser deras kroppar ut så ändå och det handlar inte om lättja.

Den fetmaepidemi som sprider sig i världen är ett problem men det är ett ännu större problem att så många människor, i synnerhet kvinnor, är fulla av självförakt och skäms över sina kroppar, att unga tjejer och killar plågas av ständig ångest över de ouppnåeliga ideal som omger dem. När kurviga kvinnor stolt visar upp sina kroppar handlar det inte om att uppmana till ohämmat ätande av chips och godis. Det handlar om en enda sak: att ingen ska behöva skämmas över sin kropp. Att lycka inte handlar om hur vi ser ut. Ett viktigare budskap kan vi nästan inte förmedla till våra medmänniskor.

Se på dig själv med kärlek, ömhet, förlåtelse och respekt. Det är det allra bästa skönhetsmedlet och när vi blir vän med oss själva kan vi också välja vilka mål vi ska sträva efter och vi kan lyssna till vad vi själva vill och inte styras av vad andra tycker.

Att få en diagnos sent i livet

Finns det någon poäng med att få en Aspergers-diagnos när man är nästan 40 år? Skulle du önska att du hade fått diagnosen tidigare? Vad innebär det egentligen att få en diagnos? I det här inlägget tänker jag fundera lite kring de här frågorna. Återigen vill jag påpeka att det här är min berättelse, min sanning. Det är inte likadant för alla. Och min utgångspunkt är att vi alla kan påverka vår situation, inte i vad som händer oss utan genom hur vi förhåller oss till det. Bara det faktum att jag bloggar om allt detta är ett val, ett förhållningssätt.

 

Tänk dig att du söker vård upprepade gånger för huvudvärk. Du får olika mediciner, du får avslappningsövningar, akupunktur och massage. Men huvudvärken kommer tillbaka. Till slut visar det sig att din syn är dålig, du behöver glasögon. Huvudvärken var inte grundåkomman, den var ett symptom på något annat. Hur känns det? Kanske blir du arg för att ingen kommit på att testa synen tidigare. Eller så är du glad att äntligen få en förklaring. Och kanske är du tacksam att det inte var något allvarligt. Du väljer ditt förhållningssätt.

För mig handlar det inte om huvudvärk.  Istället var det depressioner som återkom i olika omfattning. Av en ren händelse snappade en klok vän upp något jag sa och väckte tanken om Aspergers syndrom. Idén avfärdades först av läkarna, men efter ett antal påtryckningar och inte så lite kamp fick jag göra en neuropsykiatrisk utredning vilket ledde till att jag slutligen fick min diagnos. Jag har absolut anlag för att bli deprimerad, men till stor del är depressionerna en följd av min Aspergers. Och nu när jag vet det har jag dels fått en förklaring till väldigt mycket i min historia, dels har jag fått kunskap som gör att jag förhoppningsvis kan skydda mig från allvarliga depressionsskov i fortsättningen. Detta är hela poängen med diagnosen för mig. Varken mer eller mindre. En förklaring och en hjälp att leva ett gott liv. Men jag ska utveckla det lite till.

 

Önskar jag att jag hade fått diagnosen tidigare? Åh vad svår den frågan är. Jag är verkligen inte klar med den. Även om jag formellt fick min diagnos för snart ett år sedan så var det först när Försäkringskassan häromveckan ”bekräftade” diagnosen genom att bevilja sjukersättning, som jag började ta in vidden av det hela. Så det är på sätt och vis ganska nytt. Om ytterligare ett år kanske jag resonerar annorlunda, men idag tänker jag så här.

Å ena sidan: Om jag hade fått en diagnos tidigare så hade jag sluppit mycket lidande. Så är det bara. Jag hade kanske kunnat använda mina resurser smartare så att jag hade kunnat jobba heltid eller åtminstone 75%. Det vet man inte. Jag hade med största säkerhet fått bättre hjälp och kunnat må bättre när barnen föddes och när de var små.

Å andra sidan: Det är fullt möjligt att en tidig diagnos skulle ha medfört att jag levt ett mycket mer begränsat liv, att både jag och omgivningen hade fokuserat mer på svårigheter än på möjligheter. Det kan mycket väl hända att jag helt valt bort barn och familj om jag fått diagnosen när jag var ung, och så fattigt mitt liv skulle vara utan mina barn! Hade jag fått diagnosen som tonåring hade jag troligtvis inte gett mig i kast med en lång akademisk utbildning som syftade till att få ett yrke med jättemycket sociala kontakter. Därmed skulle jag inte haft det jobb jag har idag, och inte ha de erfarenheter jag nu har.

Detta kan man vända och vrida på i all oändlighet och det kan aldrig bli annat än spekulationer. Jag återkommer därför till förhållningssättet. Jag lever här och nu och kan inte göra något åt det som varit. Jag kan tillåta mig att sörja över en del saker men fokus måste vara nutid och framtid – inte dåtid. Och det viktigaste med att få diagnosen är att jag kan få verktyg att leva ett gott liv i framtiden.

I mina journaler står det att jag har Aspergers syndrom trots att man egentligen håller på att lämna det namnet. Istället talar man om det som en autismspektrumstörning bland många varianter. Ibland används också begreppet högfungerande autism. Begreppen glider i varandra och vilket man använder handlar till exempel om hur svårigheterna yttrar sig och om vad man själv känner sig bekväm med. Många ryggar tillbaka för begreppet autism och tycker att Aspergers låter lite mindre avskräckande.

Några saker vill jag trycka på när det gäller själva begreppet och diagnosen i sig. Ibland sägs det att det är en modegrej det här med att ge människor diagnoser, etiketter, stämplar eller vad man nu kallar det. Jag anser (föga förvånande) att det är fel. För det första är AS ingen diagnos man får utan vidare, det är först efter en omfattande utredning den ställs och kriterierna är väldigt tydliga. För det andra är det ett medfött funktionshinder och inget som beror på uppfostran, miljö, allergier eller något annat. För det tredje så kan AS inte behandlas med något läkemedel så konspirationsteoretikerna som hävdar att det är läkemedelsindustrin som ligger bakom alla diagnoser kan gå hem och putsa vidare på foliehatten. Däremot kan vissa personer behöva läkemedel mot något av de problem som AS orsakar för just dem, men det är en annan sak. Dessutom är det inte ovanligt att man också har andra sjukdomar eller funktionshinder där läkemedel kan vara en hjälp.

Men varför är det plötsligt så många som får diagnoser som till exempel Aspergers syndrom och ADHD? Är det vanligare nu än förut? Jag tror inte det, men jag tror att så som vårt samhälle fungerar nu så blir dessa personer, jag bland annat, mer sårbara. Våra problem märks mer idag, och det är en avgörande faktor för att man ska få en AS-diagnos i vuxen ålder, att man har betydande svårigheter i vardagen. Den här diskussionen tror jag ska få bli ett eget inlägg, men som ett exempel kan jag nämna att jag troligtvis inte skulle klara mig särskilt bra i skolan idag när så mycket handlar om entreprenörskap, att söka sin egen kunskap, att formulera sina egna mål och så vidare. Så det är tur att jag är så gammal som jag är. Till dig som förfasas över att så många får denna diagnos kan jag bara säga en sak. Vänta bara tills svenska läkare och psykologer inser hur många odiagnostiserade kvinnor det finns bara för att man inte fattat hur AS yttrar sig hos kvinnor. Då kommer det plötsligt att krylla av aspiesar vart du än vänder dig!

Formellt räknas alltså AS som en funktionsnedsättning men även det begreppet är omdiskuterat. Det är många med AS som är helt emot att använda det. Kanske får man skilja mellan funktionsnedsättning i formell bemärkelse och i praktisk bemärkelse. Genom att jag har en funktionsnedsättning har jag rätt till hjälp av vuxenhabiliteringen. Vilken hjälp man får beror självklart på vad man har för svårigheter, men för många med Aspergers handlar det om att få hjälp med rutiner för att få olika saker i vardagen att fungera. Det kan ju göra att man blir mindre ”praktiskt” funktionshindrad.

Jag har alltså beviljats halv sjukersättning av Försäkringskassan, då det inte bedöms som troligt att jag kommer att kunna arbeta mer än halvtid. Mer om Försäkringskassan i nästa inlägg. Det enda jag vill säga om detta här är att det alltså inte handlar om diagnosen i sig utan om vilken arbetsförmåga man har. Man får inte sjukersättning bara för att man har diagnosen Aspergers syndrom. Återigen kan vi skilja mellan den formella och den praktiska aspekten på funktionshindret. För mig är det alltså så här, jag kan inte jobba mer än halvtid även om jag skulle vilja. Men nu när jag bara jobbar halvtid så kommer mitt funktionshinder förhoppningsvis få färre konsekvenser i vardagen. Det är en sorg att inte få arbeta fullt ut, att vara tvungen att välja bort en massa saker i jobbet, men alternativet är värre. Så jag slutar detta inlägg som jag började det. Allt handlar om vårt förhållningssätt till det som händer.

 

Tidevarv komma, tidevarv försvinna

 

...och tack gode Gud för det!

Det fanns en tid då jag aldrig trodde att den här dagen skulle komma. Då den kändes så avlägsen att jag knappt orkade tänka på den, samtidigt som den var ett litet svagt ljussken i en mörk vindlande tunnel. Men nu är dagen här. Den dag då min yngste son börjar i förskoleklass och därmed är min tid som småbarnsförälder definitivt över.

 

Jag älskar mina söner över allt annat. Två intelligenta killar med humor och glimten i ögat och med en lagom dos integritet. Jag trivs i deras sällskap, de får mig att må bra och jag gläds över att följa deras utveckling. Men vägen hit har på många sätt varit en kamp.

 

Sanningen är att småbarnslivet inte var bra för mig. Det började redan med förlossningarna som var utdragna historier, präglade av dålig kommunikation och som båda slutade med akuta kejsarsnitt. Redan där blev mitt föräldraskap tyngt av sorg och känslan av misslyckande, men också besvikelsen över att inte fått rätt hjälp och stöd. Och det där kom jag aldrig ur för hela tiden kom det nya situationer som var mig övermäktiga. Jag önskar att jag hade varit en mer engagerad förälder, som orkat leka och hitta på saker tillsammans med mina barn, istället för att de skulle behöva växa upp med en zombiemamma som knappt haft energi för att klara av det nödvändigaste - att se till att de fått mat och rena kläder. Något mer har jag ofta inte kunnat ge dem.

 

Det är och har varit en nio år lång sorg, en skam över att inte tycka att det var fantastiskt att vara tillsammans med barnen, skuldkänslorna över att inte orka vara förälder. Idag vet jag saker som kanske kunde gjort att det blivit annorlunda, men det tjänar inte något till att grubbla över det. Jag har slutat, eller åtminstone nästan slutat,  att skuldbelägga mig själv för att jag inte orkar vara den mamma jag skulle vilja att mina barn hade.  Nu vill jag se framåt och njuta av att jag orkar vara en mamma som inte är perfekt men som är tillräckligt bra. Och jag är oändligt tacksam över att barnen blivit de härliga killar de är, trots att jag varit som jag varit.

 

Vi har tagit oss igenom amningselände och flaskmatning, vattkoppor och huvudlöss, barnen har lärt sig cykla och nästan simma. Jag vet att de trots allt har fått en bättre start i livet än vad många barn i världen ens är i närheten av.

Idag är det måndag och det är den dag i veckan då jag alltid är ledig. Jag har lämnat barnen vid skolan, första dagen på höstterminen och jag har några timmar helt för mig själv. Då, för kanske sex år sedan, var den här stunden det jag längtade efter men som kändes lika fjärran som fred på jorden. Kunde det verkligen vara möjligt att det på andra sidan småbarnslivet fanns en möjlighet att jag skulle få en förmiddag helt för mig själv? En stund av total tystnad. Utan krav. Det var otänkbart då när jag grät av trötthet och var totalt vilsen, förlorad. När hela livet kändes som ett fängelse. Men nu är stunden här. Och visst, de senaste åren har inneburit mer ledig tid på egen hand än vad jag hade önskat, men ändå är just den här stunden alldeles speciell för den symboliserar så mycket. Den är beviset på att det går att komma ut på andra sidan, med förståndet och livet i behåll. Den är ett avstamp inför en ny tid för mig och för oss.

Den här texten skriver jag för alla andra föräldrar som av olika anledningar känner att föräldraskapet kväver er och alldeles särskilt för er nyblivna mammor som gråter och är förtvivlade över att ni inte njuter så mycket av er bebis som alla andra verkar förvänta sig att ni ska göra. Till er vill jag säga: Det är ok. Det är inte alltid underbart att vara förälder. Det betyder inte att ni är sämre mammor, eller att ni inte tycker om era barn. Men vi fungerar olika och alla tycker inte att det är lika fantastiskt att vara hemma med sina barn. Jag blev uppmanad av bvc-sköterskan att gå tillbaka till jobbet tidigare än jag hade tänkt mig. Det var jättebra för vår familj. Det finns hjälp och stöd att få. Och det går över. Det blir bättre. Plötsligt en dag är den där ungen som verkar suga livet ur dig vid varje amningsstund stor och börjar skolan. Och då kommer du vara stolt och full av kärlek till ditt barn.

 

 

 

 

Självinsikt och snigeljakt

Det har onekligen hänt en hel del i mitt liv de senaste åren. Jag vill inte påstå att jag är en annan person idag, för jag är jag och allt jag har varit med om har gjort mig till den jag nu är, men jag vill nog säga att jag lever ett helt annat liv idag än vad jag gjorde för ett par år sedan. Jag är mycket mer "hemma" i mitt eget liv. Och jag hade inte varit den jag är idag och levt det liv jag lever nu om det inte vore för den resa jag gjorde i och med att jag var sjukskriven förra året, och om det inte vore för de som på ett särskilt sätt gjort mig sällskap och hjälpt mig att hitta vägen på denna resa. Idag tog jag farväl av en av dessa personer som nu ska flytta till en annan stad. Jag hade trott att det skulle bli väldigt jobbigt, men istället kändes det helt rätt. Nu kan jag läsa kartan själv och hitta fram. Men J, om du läser detta så är jag dig evigt tacksam.

Satt i bilen idag och lyssnade på en av mina favoritlåtar just nu, nämligen So what med Pink.



Det finns några rader i texten som jag bara älskar:

I've got a brand new attitude,
And I'm gonna wear it tonight

So what I'm still a rock star
I got my rock moves
And I don't need you
And guess what
I'm havin more fun
And now that were done
I'm gonna show you tonight

Men till skillnad från låtens "jag" så vänder jag mig inte till någon förlupen make, utan till det liv jag hade förut. Någonstans därinne fanns fortfarande en rockstjärna kvar och nu har hon kommit fram igen med en helt ny attityd.

Jag har lärt känna många sidor av mig själv, och det mesta har varit ganska trevliga upptäckter och lärdomar. Men ibland blir jag ändå förvånad över mig själv och då inte alltid i positiv bemärkelse. Aldrig trodde jag väl att jag skulle bli en sån som går ut på kvällarna och plockar sniglar! Men det gör jag nu. Det är inte så mycker rock över det precis. Snarare så mycket Svensson man kan bli. Men jag fick totalspatt häromdagen när det bara kryllade av dem och den kvällen plockade jag trehundra på en halvtimme. Och nu har det blivit en liten rutin att gå runt med en spade och samla in dem. Vidriga varelser. Så detta är alltså vad jag har blivit. En snigeljägare som rockar fett och som trivs med sig själv. Värre kan det faktiskt vara.

Semesterläsning: Lyckans hjul

Semestertid är för min del som för många andra en tid för läsning. Även om jag numera läser mer böcker än vad jag gjorde för ett par år sedan så kan det vara svårt att finna tiden att förlora sig i berättelser av olika slag, men på semestern försöker jag tillåta mig denna verklighetsflykt som ibland är en resa djupare in i verkligheten. Vanligtvis läser jag som bekant mest deckare men en av sommarens böcker är något helt annat, nämligen Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson.

Jag har inte läst något av Kajsa Ingemarsson tidigare men har under de senaste månaderna inhandlat två av hennes böcker på rea och på second hand. Jag började med att läsa Lyckans hjul som handlar om tre kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund som av en händelse kommer att lära känna varandra. Det är något av en feelgoodberättelse, stundtals något förutsägbar men jag tycker inte att det gör någonting. Jag tror också att igenkänningsfaktorn är ganska hög för de flesta läsare just för att de tre huvudpersonerna är så olika och man kan som läsare identifiera sig med en eller flera av dem.

Så långt skulle slutomdömet om boken bara bli att den kan läsas som en stunds trevlig förströelse, lite mysläsning i hängmattan som inte kräver så mycket av mig som läsare. Det som gör att den trots allt höjer sig över detta är att den förmedlar ett viktigt budskap, en livsvisdom, i en lättillgänglig form. För alla kvinnorna i berättelsen handlar det om insikten att vi inte alltid kan påverka och styra över hur våra liv utvecklas, men vi har alla ett ansvar för hur vi hanterar det som händer oss. Man kan säga att de gör en slags loop. De lever sitt liv och tänker att de har kontroll, ett smärtsamt uppvaknande sker då de inser hur mycket de påverkas av andras val, andras åsikter och andras handlingar, men till slut inser de att de trots allt har väldigt mycket makt över sina egna liv ändå. Själv läser jag boken med mindfulness- och acceptansglasögonen och tycker att detta är en skönlitterär bok om konsten att möta livet. Vi kan inte välja vad som händer oss i livet, men vi kan välja hur vi låter händelserna påverka oss. Jag kan rekommendera boken, men varnar för att den kan få dig att se ditt liv och din situation med andra ögon.

Min kloka son

När man minst anar det kommer det fantastiskt klarsynta kommentarer från barnen. I morse medan vi gjorde oss i ordning, sa sonen helt apropå ingenting: "Mamma, livet går hela dagen." Så klok han är. Det är ju precis så det här. Hela dagen, i allt vi gör, pågår livet. Det är så lätt att tro att livet, det riktiga livet, är något som ska börja sen, sen när jag gått ner sju kilo, sen när jag får ett bättre jobb, sen när vi byggt om vårt kök, sen när barnen blivit lite större. Och så går vi och väntar på ett sedan, ett sedan som kanske aldrig ens kommer, och under tiden som vi väntar så pågår livet. Och en dag är det slut. Och då kanske det är som samma son sa häromveckan: "Tänk om hela livet är en dröm, och när man dör så vaknar man, i himlen."

Livet är kanske en dröm, men det är det liv vi har och det pågår här och nu. Tur att barnen hjälper oss att se verkligheten ibland.

Mifforadio

Att bara stå på crosstrainern och trampa är egentligen hysteriskt och intensivt genomtrist. Lite lättare blir det om man har på radion. Allra bäst är det att dra på "work out hits" eller liknande på spotify, då får man bra tempo, men jag orkar inte släpa ner datorn i källaren jämt. Men radio funkar också för att distrahera sig. I morse när jag stod och trampade, svettades och pustade, fick jag på ett program som heter Mifforadio, "världens enda morgonshow med utvecklingsstörda programledare". Vilken skillnad mot de plågsamma morgonprogrammen på reklamradiokanalerna!

Varje vecka har programet ett tema, idag var det ånger. Miffosofen Torbjörn Tännsjö höll en intressant krönika där han bland annat jämförde ånger med skam. Men det jag mest kommer att minnas från detta program var mannen som ringde in och berättade om sitt liv. Han hade levt i missbruk i många år, men var nu fri från detta, och åkte omkring och föreläste om hur man kan ta sig ur missbruk. Han sa att han han var expert på ånger, och det kanske man kan förstå. Men när han fick frågan om vad han skulle ändra på om han kunde resa tillbaka i tiden och ändra på nånting, så sa han att han inte ville ändra på någonting, för "det här blev mitt liv". Det här blev mitt liv - så fantastiskt att kunna känna så. Trots att han ångrade mycket, ville han inte vara utan sina erfarenheter, som han nu använde för att hjälpa andra.

Jag tänker att det är väldigt stort att trots att man ångrar mycket, trots att livet varit hårt och rymt mycket sorg, ändå utan bitterhet kunna säga: Det här blev mitt liv.

Du kan lyssna på programmet här.

Var sak har sin tid

Corren och NT har en gemensam helgbilaga som heter Paus. Där kan man ofta hitta mycket läsvärt. Tyvärr finns den inte på nätet utan är bara till för oss som faktiskt betalar för vår tidning... En av krönikörerna i Paus är psykologen och författaren Jenny Jägerfeld, känd för att ha skrivit boken Här ligger jag och blöder, som häromveckan belönades med Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

I lördagens tidning hade hon skrivit en krönika med rubriken Detta tjat om mindfulness! Eftersom jag för bara några dagar sedan skrev ett blogginlägg där jag hyllade mindfulness, så skulle man kunna tro att jag inte uppskattar Jägerfelds krönika, men tvärtom, jag tycker att den har många poänger. (Och den uppmärksamme läsaren noterade nog också att jag inte är odelat positiv till allt som kallas mindfulness.)

Vad jag uppfattar att Jägerfeld vänder sig emot är bl a att det för närvarande är en mindfulness-hype, där metoden ska användas i alla möjliga sammanhang, och att den också lärs ut och används av "hjälpare" med otillräcklig utbildning. Efter att ha gjort en enkel beskrivning av vad metoden går ut på skriver hon: Risken är dock stor att metoden urlakas till något som de flesta skulle kalla sunt förnuft. Och det är alldeles riktigt. Den "mindfulness light" som jag är så tilltalad av, skulle nog andra beskriva som vanligt sunt förnuft. Men somliga av oss behöver ibland få det självklara förklarat svart på vitt, vi behöver höra det om och om igen innan vi verkligen tar det till oss. Och då kan det självklara, här förpackat som mindfulness vara till stor hjälp.

Jägerfeld skriver vidare:
Ett annat problem är att tekniken - feltolkad av en "certifierad livscoach" - kan få människor att acceptera känslor och tankar kring situationer som ska uppröra eftersom de helt enkelt är fel. Som en osund relation eller en orimlig arbetssituation. Risken är då att man lägger ansvaret för känslor av frustration eller ilska på individen, när problemet i själva verket ligger i ett sjukt system.

Det här är också något jag har funderat på när jag har läst böcker om mindfulness och systerteorin acceptans. För även om det är jättebra att man lär sig att hantera det man möter, att leva med det som är svårt, så finns det saker som man inte ska lära sig leva med. Därför tror jag det är viktigt att man kanske inte ska "behandla" sig själv med mindfulness om man har svåra problem i livet, utan samtidigt ha någon annan att prata med som kan hjälpa till att visa på osunda företeelser i tillvaron, som man bör göra upp med snarare än acceptera.

Jägerfelt avslutar krönikan så här:
Rätt använd tror jag att mindfulness kan vara en verksam metod. Fel använd är risken stor att en överarbetad undersköterska klandrar sig själv för att hon befinner sig på gränsen till utbrändhet.

Jag inte bara tror, utan vet, att mindfulness kan vara till stor hjälp. Men det är inte alltid den är rätt, och inte alltid som det är den enda metoden. En människa som lider av svår depression behöver till exempel annan hjälp också, ofta i form av läkemedel. Men mindfulness och acceptans kan hjälpa henne att leva med att hon har en depressiv läggning.

Var sak har sin tid, varje metod har sitt användningsområde. Det är bra med nyanserad kritik av den typ som Jägerfeld ger i sin krönika, för det är aldrig sunt när en teori eller metod blir "allena saliggörande".

Duktighetsfällan

Jag trodde att jag hade skrivit om den här boken för längesedan, men tydligen hade det stannat vid tanken. Så här kommer nu dagens boktips.



Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor av Joanna Rose
och Aleksander Perski

Är du en prestationsprinsessa eller kanske en prestationsprins? Har du ett behov av att visa dig duktig, prestera lite bättre än andra för att duga inför dig själv? Har du svårt att handskas med krav och förväntningar? Då är den här boken absolut något för dig. Men även om du inte ligger i riskzonen för att drabbas av utmattningsproblem, så är boken intressant. Den beskriver dels vad det är för tankemönster som gör att människor vänder ut och in på sig själva så att de till slut bryter ihop. Den handlar om utmattningens biologi - vad är det som händer i kroppen vid långvarig stress. Den belyser de samhällsfenomen, de värderingar och normer som gör att allt fler unga (framför allt kvinnor)drabbas av utbrändhet.

En stor del av boken handlar om självkänsla, då hög självkänsla är ett skydd mot psykisk ohälsa. Den låga självkänslan kan man hantera på olika sätt, antingen genom att stärka sitt egenvärde genom prestationer, genom att försöka vara perfekt, bäst på allt och med total kontroll (kompetensbaserad självkänsla) eller genom uppskattning från andra, genom att låta egna känslor och behov stå tillbaka för att uppfylla andras behov och genom att undvika konflikter (relationsbaserad självkänsla). Båda sätten är lika förödande var för sig och tyvärr är det inte ovanligt att en individ använder sig av båda strategierna.

Ett kapitel i boken handlar om varför just kvinnor är särskilt drabbade av stressjukdomar, om ojämställda förhållanden i hemmet och på arbetsplatserna, och om de motsägelsefulla krav kvinnor lever under. Ett intressant kapitel ur många perspektiv. Här är några citat, som en liten aptitretare.
"Hur mycket omsorg barnen och familjen än behöver gäller det idag för kvinnor att bli som män, det är då portarna öppnas till makt, kontroll och pengar."
"Hon är för tuff. Eller för snäll. Hon är för feminin. Eller för mycket man."
"För att bevisa att hon kan, måste den kvinnliga chefen jobba dubbelt så hårt som mannen och hon får hälften så mycket uppskattning."
"Män får lyft i karriären om de blir arga, medan arga kvinnor ses som inkompetenta"


Ett annat kapitel handlar om ungdomar, om hur stressen kryper allt längre ner i åldrarna. Man ställs inför en mängd val varje dag, man ska själv ta ansvar för sina studier och söka sin kunskap. Man ska vara bäst på allt, och om man inte passar in eller gör ett enda misstag så sprids det blixtsnabbt via SMS och sociala forum på nätet. Ungdomarna lever under ett hårt tryck att vara rätt och göra rätt. Idealen sammanfattas i de fyra s:en; smart, snygg, smal och social. Föräldrarna lever ofta efter samma ideal och kämpar själva för att passa in.

Avsnittet om ungdomarna berörde mig verkligen. Vi som på ett eller annat sätt möter ungdomar i våra arbeten behöver känna till hur deras verklighet ser ut, och hur vi kan hjälpa dem att hantera stress och dålig självkänsla.

Det här är ingen självhjälpsbok med ett antal tips på vad man ska göra och sen blir allting bra. Här finns inga flummiga övningar om att uppmärksamt beskriva ett russin eller hur man medvetet iakttar en kopp te, för att på så sätt träna sin medvetna närvaro. (Tro mig, sådana böcker finns!)Men efter varje kapitel finns ett antal råd och tips på vad man kan göra för att hantera stress, eller finna vägar ut ur ett negativt beteende. Dessa tips ser jag mer som en samling klokheter att välja och vraka ur. De flesta råden knyter an till kognitiv terapi, mindfulness och acceptans. Det är väl också denna skola som bäst lyckas när det gäller behandling av den här typen av problem.

Några ord om bokens författare:
Joanna Rose är vetenskapsjournalist och det är i den andan boken är skriven. Det är en informativ och undersökande bok, där man har intervjuat en mängd olika människor som på olika sätt arbetar med och forskar kring de här frågorna. Återigen är det inte i första hand en självhjälpsbok utan en bok som beskriver fenomenet stress och dess orsaker men som också ger en del konkreta råd.
Aleksander Perski är stressforskare och arbetar på Stressmottagningen i Stockholm och han har skrivit flera böcker om stress.
Ingen självhjälpsbok russin men tips på slutet


Läs boken om inte annat så för att förstå hur vårt samhälle ser ut och att vi alla sitter i fällan.

Dagens citat. Om lidande

Världen är visserligen full av lidande,
men den är också full av övervunnet lidande
Helen Keller

Jag tycker dessa ord är så otroligt kloka. Men också trösterika. När vi är mitt uppe i lidandet, så ser vi inget annat. Men när vi ser tillbaka på vårt liv, kan vi se hur mycket vi har tagit oss igenom. Om vi tar till oss vår historia, lever med den, så kan den också hjälpa oss igenom nya svårigheter. Vi vet att vi har klarat det förr. Lidandet är en del av livet, men det behöver inte ta över vårt liv. Försöker vi kämpa emot eller fly undan det svåra, ökar vi bara lidandet.

Detta är till stor del vad acceptans handlar om, men det ska jag blogga mer om en annan dag.

Så imorgon när du läser tidningen och läser om allt lidande - tänk också att världen samtidigt är full av övervunnet lidande.

Om du ska födas får du krysta själv

Jag fick tidningen Amos tillsammans med Kyrkans tidning förra veckan. Bläddrade igenom den utan större intresse. Men så kom jag till näst sista sidan, och där fanns den. Bob Hanssons fantastiska krönika. Jag tycker att den är så klockren. Här ryms mycket av mindfulness, acceptans och livsvisdom. Se verkligheten som den är. Bli chaufför i ditt eget liv.

Eftersom jag själv inte orkade skriva in hela texten har jag klippt in den från en annan blogg. Tack du okände bloggare.

Läs och njut

Det finns människor som väntar på imorgon. Människor som inte helt litar på att de fötts, som om de inte är helt nöjda med sin första födsel utan väntar på en andra, en ny.

Människor som från kylskåpet plockar ner vykortet "den här dagen är den första dagen på resten av dit liv" och ersätter det med sitt eget handskrivna. "det är nog någon annan dag som är första dagen."

Jag minns en flickvän från min ungdom. Hon sa att hon ville ha en damcykel, en begagnad lilamålad och på denna skulle hon sedan färdas omkring. Men inte än. Utan sen, när hon inte var så kort. Problemet var bara att hon aldrig skulle bli längre, hon var redan färdigväxt. Dessutom skulle hon måla tavlor. Hemma låg dukar, staffli och oljetuber och väntade. Men inte än. Utan sen. Sen när hon en dag skulle vakna upp som den människa hon ännu inte var.

Hon väntade på sin andra födsel.

Jag tror på andra födslar. Flest födslar på slutet vinner.

Men till skillnad från den första födseln är det inget som sker automatiskt, det räcker inte att livmoderligga ihoprullad och sörpla navelsträng. I den andra födseln är det inte någon annans vagina man pressas fram ur. Men ur sin egen.

Det är alltså man själv som måste krysta.

Man själv som måste bära smärtan.

Det finns människor som inte tror att de är värda sina drömmar i nuvarande skick. De inväntar uppgradering, först då ska de ge sig till världen och så där härliga. Människor som tror att man först är begagnad och sedan blir ny.

Det finns människor som ser mot den jord de fötts och är säkra på att de skickats till helt fel adress, de är främlingar och det är ingen idé att sätta igång förrän de hamnat rätt. När de ser sig själva i spegeln ser de inte livet, utan en tom längtande behållare som väntar på liv. Som om reinkarnationen inte helt fungerade, kroppen kom men själen blev lite försenad.

Det finns människor som väntar på imorgon. Jag själv var en sådan som en gång hade en klar och tydlig dröm. Jag ville bli poet, jag hade till sist efter åtta års skrivande fått ihop mitt första bokmanus.

Jag la ner det i ett kuvert, skrev förlagets namn i tydligt blått bläck.

Sedan låg det kuvertet i elva månader på mitt skrivbord. Det var alls ingen plan, att jag dessa 332 dagar skulle "glömma" att lägga det på lådan.

Men jag var ju bara en outbildad slarvig spoling. Jag var ju en sån som ville bli poet, inte en sån som var det...

Och alla dessa som vill ha barn men som inte är "redo". Och sedan kommer ett barn ändå och de inser att "redo" är inget man blir, det är något man gör sig. För det mesta i efterhand.

Alla påbörjar sina nya liv som främlingar. Varje förändring som kommer ske i ditt liv, kommer att öppna upp för en ny plats för ditt liv - och på denna plats är du nykomling.

Och som nykomling är man osäker, denna osäkerhet kan man inte växa ifrån i förskott. Varje barn som tar sitt första steg tar ett snubblande steg. Är de då inte redo? Borde de lägga sig ner och mogna lite till, så att de kan resa sig upp och dansa över golvet som fullvuxna dansörer? Tänk om jag som liten krabat varit lika idiotisk då som jag sedan kom att bli, "nej, jag reser mig inte, de kommer skratta... Jag lär mig gå genom att ligga kvar istället."

En idioti det krävs många års utbildning att tro på.

I dag är du inte en sådan människa som dansar på bordet. Men det enda du behöver göra för att bli det, är att med stapplande steg kliva upp på det där bordet och börja bugga, det spelar ingen roll hur livrädd, nervös och bortkommen du är när du gör det. För sen, när du kliver ner, då är du en sådan människa som dansar på bordet. Det där med bordet är en metafor. Det är inte bordet, utan drömmen, som förvandlar dig från passagerare till chaufför. Och det minsta man är skyldig sina drömmar, är att tro på dem.

- Bob Hansson, Amos #4 2010