Nu låter det som att 2015 har varit en enda lång rad elände och motgångar och så är det naturligtvis inte. Året har verkligen haft sina gyllene stunder och dem ska vi absolut inte glömma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att den kvardröjande känslan är en känsla av frustration och uppgivenhet. Värst av allt är att det också är den känslan som infinner sig när jag blickar framåt.
2015 är året då jag tappade tron på sådant som varit grunden i min tillvaro. Det har varit ett år av svek och förtal på många plan i livet. Ett år då människor som jag trodde ville mig och min familj väl plötsligt visade ett annat ansikte. Det har varit en lång väntan på att löften skulle uppfyllas, helt förgäves. Kvar finns en förkrympt version av mig själv, som inte längre litar på någon och som varje dag frenetiskt kämpar för att inte sjunka i ett träsk av bitterhet, cynism och hopplöshet.
Också när jag lyfter blicken från de egna motgångarna, för det gör jag faktiskt och inte så sällan heller, blir jag trött och missmodig. Nog finns det mycket att säga om världshändelserna under året som gått men jag ska begränsa mig till att fokusera på ett fenomen som går som en röd tråd genom mycket som hänt såväl globalt och nationellt som lokalt.
Visst kan vi tycka att IS och terrorattacker är vår tids största hot och det vill jag inte förringa men det är inget jag kan gå omkring och vara rädd för det varenda dag. Däremot skräms jag av det som pågår omkring oss alla framför allt på nätet. Det handlar inte bara det som vi vanligtvis brukar kalla näthat utan jag syftar på en vidare förståelse av det begreppet. Det handlar om ett genuint förakt för andra människor, om oproportionerliga reaktioner på skitsaker, om en svart-vit moralism som de flesta av oss för bara några år sedan tveklöst skulle ta avstånd ifrån men som nu är vardag för oss alla.
Det är inte något nytt men jag tycker att det har exploderat under 2015. Vad har hänt med oss som gör detta möjligt? Om en känd person får ett nytt uppdrag letar man upp något hen har sagt eller gjort för flera år sedan när hen hade en helt annan position och så blåser man upp det till en enorm fråga som får helt orimligt utrymme. Personen ska hudflängas, skämmas, ta avstånd, be om ursäkt. Det finns ingen gräns. Inte heller om en offentlig person i sin nuvarande roll gör eller säger något som kanske inte är 100% genomtänkt. Då hänger vi ut dem på nätet och på löpsedlar och ropar som i den gamla julleken: Fy skam! Fy skam! Vad gör det här med oss? Jag vill påstå att detta är en livsfarlig form av terror, för vem vågar ta ställning, vem vågar ta offentliga uppdrag, vem vågar agera när klimatet är så här. Det som återstår blir en grå sörja av intighet och mjäkighet. Jag vill inte leva i en sådan värld. Det handlar inte heller bara om personer utan även företag och organisationer hängs ut och ska bojkottas om något blivit galet någonstans. Så här några dagar efter jul kan vi inte heller bortse från den fullkomligt befängda hatstormen mot TV:s julkalender som saknade all sans.
Det finns en gammal god regel om att man ska försöka tolka andra människor till det bästa. Alltså, om du hör något som låter märkligt, stanna upp och ansträng dig lite, kanske går det att tolka uttalandet på ett annat sätt. Kanske finns det mer i historien än det lilla du hörde. Det du ser är kanske inte vad det verkar att vara, backar du och ser hela bilden framträder något annat, då blir den lilla detaljen plötsligt inte så konstig. Men den regeln är helt bortglömd idag. Idag hugger vi direkt. Kan något möjligen uppfattas som kränkande av någon endaste liten människa ja då ÄR det kränkande och avsändaren ska avrättas - åtminstone bildligt. Återigen föder detta en enorm rädsla som hotar det offentliga rummet till att bli en färglös madrasserad cell. Som ett exempel på detta kan vi ta det klipp då Fredrik Ahl på Östnytt/Sörmlandsnytt "värmer upp" inför en sändning.
Klippet spreds med en rasande hastighet. Det dröjde inte länge innan hans pinknödiga chefer tog honom ur tjänst, beklagade det inträffade och tvingade Ahl att be om ursäkt. Problemet var bara att ingen hade tagit illa upp den här gången. De flesta som såg det hela förstod (konstigt nog) humorn i vad de såg, och kunde också konstatera att inget negativt sades om invandrare. Men rädslan slog till direkt.
Det här skrämmer mig, men ännu mer skräms jag av att det numera är helt accepterad att under eget namn skriva att man önskar livet ur en annan namngiven person. Under år 2015 har vi vant oss vid att de som kallar sig Sverigevänner tycker att man ska skjuta eller bränna de flyktingar som kommer hit. Här talar man ofta i svepande ordalag, men de räds inte att vräka ut sitt hat mot politiker eller andra som offentligt tar ställning för de som söker skydd hos oss. Ungdomar som vill hjälpa andra ungdomar får ta emot fruktansvärda hot, för att inte tala om mordbrandsepidemin som sprider sig över landet. Men inte bara flyktingar ska halshuggas och sprängas. Vi har också lynchmobben som mobiliserar när ett avskyvärt brott har begåtts. Det som vi tidigare bara såg på amerikanska filmer är nu verklighet hos oss. För mig kom uppvaknandet när den så kallade Hagamannen skulle släppas ut ur fängelset efter att ha avtjänat sitt straff. Då läste jag på Facebook hur hundratals människor helt öppet under eget namn skrev om vad de själva eller någon annan skulle göra mot personen i fråga. Det dröjde heller inte länge innan han faktiskt blev misshandlad. Och här är den problematiska följden av det hat och förakt som sprids som löpeld över nätet, också det som kan verka oskyldigt och ofarligt. Förr eller senare når det en person som gör verklighet av hoten och tror att hen gör något bra. De tragiska händelserna i Trollhättan i oktober kan mycket väl ha varit ett exempel på detta.
När jag ser tillbaka på året som gått så ser jag hur nyhetsrapporteringen föder virala reaktioner som piskar upp stämningar vi inte kan kontrollera. Det gäller alltifrån Charlie Hebdo-attentatet och Lisa Holm-mordet till flyktingkatastrofen och "Så mycket bättre". Finns det något hopp att nästa år blir bättre? Tyvärr tror jag inte det, tyvärr tror jag tvärtemot att vi kommer se fler fall av ensamma människor som påverkas så starkt av skriverierna att de tar lagen i egna händer.
Men åter till det lilla sammanhanget, till mitt år, det år som jag med glädje ska lägga bakom mig. Visst var det inte bara motgångar och kamp? Nej det har hänt mycket bra och jag har gjort många roliga saker och lärt känna nya människor. Här följer en lista över några av guldkornen år 2015, utan någon särskild ordning:
- resan till Gran Canaria på sportlovet
- resan till Berlin på tu man hand med min femtiplussare
- dagarna i ett hett Malmö då vi firade att jag fyllde 40
- engagemanget i Diabetesförbundet och all gemenskap det för med sig
- gemenskapen i kören
- ett hejdundrande bröllop i augusti
- att jag fick ett stort förtroende av ett par unga vuxna i min närhet
- firandet av 20-årig vänskap
- att barnen har mått bra och att vi rott i land ännu ett år av diabetesbestyr
- att båda barnen börjat ny klass och trivs ypperligt i skolan
- att jag skrivit en bok som visserligen inte blivit utgiven ännu men den finns
- att jag har ett stort nätverk, både vänskapligt och professionellt, omkring mig som stöttar mig
- att jag på många sätt landat i livet så som det nu ser ut
- och många mer saker som jag inte kommer på just nu
Nu sätter jag punkt för 2015 och vänder blicken framåt. Vad har jag att se fram emot? Vad kan jag vänta mig av 2016? Ja nu är jag ju ingen spågumma tack och lov men det finns planer och förhoppningar. En ny resa till Gran Canaria väntar oss. Det är av rent medicinska skäl vi lägger hutlösa summor på dessa resor, det hjälper mig från att inte rasa ner i avgrunden. På temat resor planerar vi också en utflykt till Legoland i juni och om det bara blir hälften så bra som förra gången kan vi vara väldigt nöjda. När det sedan är avklarat behöver vi nog aldrig åka dit igen. Gemenskapen i kören och engagemanget i Diabetesförbundet löper väl på antar jag och så ska det förtroende som de unga vuxna gav mig förverkligas och omsättas i handling. På jobbet hoppas jag på en mer stabil personalsituation, arbetsro och arbetsglädje. I livet för övrigt nöjer jag mig om det flyter på. Lycka är ett överskattat begrepp, fåfängt att sträva efter men jag hoppas att jag får några glimtar av den här och där. Det jag däremot ska sträva efter är att inte fastna i uppgivenheten utan göra vad jag kan för att påverka min situation, att välja ett förhållningssätt där jag tar vara på det som trots allt är gott. Och så har jag nu under de allra sista dagarna innan det nya året fattat ett viktigt beslut, jag har kommit till en vändpunkt där jag tagit ett stort och ganska modigt steg. Vad det för med sig ska bli spännande att se.
Sammanfattningsvis är min önskan inför 2016 att jag ska kunna känna någon slags ro i allt som sker, att det inte ska vara så mycket drama och kaos och känslostormar hela tiden. Vi skulle också kunna kalla det bekymmerslöshet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar