Första hjälpen-låda vid psykisk ohälsa

I mitt förra blogginlägg förklarar jag tanken bakom den här första hjälpen-lådan. Läs gärna det för att förstå vad det handlar om. En del saker kommer jag att upprepa här, annat utvecklar jag i det inlägget.

En del saker jag skriver kan verka banala, som om det finns någon quick fix vid en psykisk kris. Det är inte vad det rör sig om. Är man sjuk ska man absolut ha vård. De tips jag ger här är saker som kan hjälpa oss medan vi väntar på den som kan skjutsa oss till  sjukhuset. Men jag vill också ge inspiration till att finna sina egna sätt att hantera ångesten när den är hemsk men inte outhärdlig. När vi hittar de metoderna kommer vi känna en styrka i att inte vara helt utlämnade åt känslostormarna. Vi tar tillbaka kontrollen över oss själva.

Först av allt, den faktiska lådan.
Lådan kan vara en första hjälpen-låda, då blir det verkligen tydligt vad det handlar om och numera finns det många fina sådana att köpa. Men man kanske vill att den ska vara mer diskret. Då kan man ta en vacker burk, en tygkasse, en liten väska eller så har man en hylla i ett skåp med sina första hjälpen-saker. Det viktigaste är att det är en bestämd plats där man samlar verkliga saker som kan vara till hjälp i en nödsituation, och att man inte har en massa andra saker där.

Bra, nu har vi en låda. Jag kommer för enkelhetens skull kalla den för låda, även om just din låda är en tygkasse eller något annat. Nu börjar det viktiga, som faktiskt kan vara lite roligt också, nämligen att fylla lådan med saker som hjälper dig att må bättre och som hjälper dig att hantera nödsituationen. Jag tar upp sakerna i lite olika grupper utan någon direkt rangordning. Självklart är detta inte något fastslaget innehåll utan bara förslag. Du vet bäst vad du behöver ha i din låda.

Listor

Lådan kommer att innehålla ett antal listor. Det är viktigt att använda alla sinnen när vi ska försöka ta oss igenom känslostormarna, och då tror jag inte det är toppenbra med hastigt nedkrafsade listor på lösa blad. Det är absolut bättre än inga listor alls och kan fungera provisoriskt men att ta upp en vacker anteckningsbok med hårda pärmar att hålla i kan vara en viktig detalj. Eller så kan man skriva ut listorna på papper i olika färger och laminera dem. Du gör det som passar dig bäst. Men var beredd på att du ibland behöver fylla på och ändra listorna.

Musik
Gör en lista med musik som du vet att du blir glad av om du är nedstämd eller som gör dig lugn när du är orolig. Antingen skriver du upp vilka skivor som är bra att lyssna på eller så gör du listor i Spotify eller liknande - men det är viktigt att du skriver upp här vad listorna heter för det är inte säkert att du kommer ihåg dem annars när du mår dåligt. Allra mest handfast kan det vara att lägga en skiva med musik du mår bra av i lådan. Då behöver du inte leta. 

Telefonbok
Skriv en lista med namn och telefonnummer till människor du kan ringa och kanske träffa. Människor som du litar på och som orkar lyssna på dig eller vara hos dig när du mår dåligt. Tala gärna om för dem att de finns på din lista för när du ringer dem och mår som allra sämst kanske du inte kan uttrycka dina behov. Precis som med musiken är det viktigt att faktiskt skriva upp vilka människor det gäller för när man har ångest eller är väldigt deprimerad är det svårt att se klart och själv komma på vem man kan vända sig till.
Du kan också skriva upp telefonnummer/mailadresser till olika ställen dit man kan vända sig för samtalsstöd i en situation som inte är akut.

Saker att göra
Att hantera ångest handlar väldigt mycket om avledning, att inte förneka de svåra känslorna men att inte heller ge dem större utrymme än nödvändigt. Då är det bra att hitta saker att göra som styr över fokus till något annat. Många gånger kommer man långt med det, efter en tid har den värsta ångesten lagt sig utan att man märkt det. Men återigen är det inte lätt att komma på bra avledningsmanövrer när man väl är där och därför är det viktigt att skriva upp de här sakerna. Självklart är det väldigt individuellt vad som hjälper, det som lindrar för en person kan förvärra situationen för någon annan. De saker jag skriver här är därför bara lite inspiration.

- Rör på dig. Om du orkar är det kanon om du kan gå ut, ta en liten promenad, en riktig power walk eller spring ett varv i elljusspåret. Dagsljus och fysisk aktivitet är suveräna läkemedel. Känner du att du inte kan gå ut, kanske blir ångesten värre då, så prova att köra ett eget påhittat gympa-pass, dansa, gör sit-ups tills du storknar, dammsug hysteriskt...
- Städa. Det kan låta motsägelsefullt att städning skulle kunna vara ångestdämpande men återigen handlar det om att styra över tankarna och göra något. Det kan röra sig om "vanlig" städning, men kanske ännu hellre något projekt som man sällan tar sig tid med. Organisera din bokhylla eller plantera om krukväxterna. Röj ur dina garderober, rensa vattenlåsen, plocka ur köksskåpen och släng allt som är för gammalt. Eller putsa fönster och byt gardiner. Fördelen med den här typen av sysslor är att man inte bara fokuserar på något annat än sitt mående - efteråt kan man också känna att man är nöjd över vad man gjort.
- Ring någon, be att någon kommer och håller dig sällskap eller be att få komma till dem. För en del hjälper det, för andra är det otänkbart.
- Gå på bio, på en konsert, på museum eller en konstutställning. Samma här, för en del funkar det för andra inte. Men du kan stimulera dina sinnen, få nya intryck som sysselsätter dig en stund.
- Lägg ett svårt pussel, lös korsord/sudoku, eller skaffa en av de nya, fantastiska målarböckerna för vuxna och bra färgpennor. För en del funkar det med koncentration, för andra är det otänkbart. Men prova!
- Baka eller laga god mat åt dig själv, och kanske ännu hellre tillsammans med en vän. Det är viktigt att äta och få i sig energi, men lätt att glömma. Har du tendenser till hetsätning eller liknande och vet att du kan få ångest av vad och hur mycket du äter så ska du såklart inte utmana dig att baka/laga något som får dig att må sämre. Men bra mat behöver vi alltid!
- Ta ett bad eller en lång, varm dusch. Ordna lite hemmaspa. Pyssla om din kropp.
- Om du har testat mindfulness eller liknande tidigare så skriv ner några bra övningar som du kan göra. Att fokusera på andningen, bli medveten om kroppen, landa i det som faktiskt händer - det kan vara allt som behövs för att rida ut den värsta stormen.


För alla sinnen
Jag har skrivit det innan. Vi behöver ta hjälp av alla sinnen när vi är i en kris. Ofta går hjärnan redan på högvarv och tankarna upptar hela tillvaron. Då behöver vi ta hjälp av smaker, dofter, ljud och saker som känns bra. Fyll lådan med sådana saker, här är några förslag.
- Man ska inte förakta gosedjurets betydelse. Något att hålla i när det känns som att hela tillvaron faller i bitar.
- Det finns olika "antistress"-saker man kan köpa, bollar och annat.
- En mjuk sjal att svepa om sig.
- Finns det dofter som får dig att känna dig trygg?  Lägg en påse med kanel, kardemumma, pepparkakskryddor eller en favoritparfym.
- Foton som påminner dig om platser, händelser och människor som får dig att må bra.
- Ditt favoritgodis

Loggbok
Kanske är du en aktiv dagboksskrivare eller så är du som jag, en sån där som börjar med stora ambitioner men som sedan glömmer bort dagboken efter en vecka. Jag tror att det är bra för oss att skriva ner våra känslor, det gör dem mycket mer hanterbara. När vi faktiskt sätter ord på vad vi känner och upplever så blir det tydligare för oss vad som händer och vad som är det verkliga problemet. Därför kan det vara bra med en särskild anteckningsbok i lådan där du kan skriva av dig. Men även om du inte gör det så vill jag uppmana dig att ändå ha en loggbok. När du tagit dig igenom den värsta krisen kan du göra anteckningar där om vad det var som hände och vad du gjorde för att klara av situationen. Dels kommer du att kunna känna dig nöjd över din förmåga att hantera svårigheterna (även att söka vård är att hantera situationen), dels kommer detta att hjälpa dig nästa gång något händer.

SOS - när krisen är akut
Hela grundtanken med första hjälpen-lådan är att den ska hjälpa oss att ta oss igenom svåra stunder. Ibland kan det räcka att göra en av sakerna på listorna för att känna fast mark under fötterna igen. Andra gånger kan lådans innehåll hjälpa oss att härda ut tills vi får hjälp av någon annan. För det är också så att vi behöver professionell hjälp när livet blir alldeles för svårt. Var gränsen går kan man inte säga generellt. Att snudda vid tanken att kanske skada sig själv men sedan slå bort den - det är naturligt när man mår dåligt. Men när de tankarna blir fler och upptar mer och mer av ens tid då behöver man hjälp. För det finns alltid vägar vidare! Hur hopplöst det än verkar så finns hjälp att få men tyvärr behöver vi ibland vara envisa, tjatiga och besvärliga för att få den.

Är läget så akut att du är rädd för vad du kan göra mot dig själv eller någon annan så ska det i din låda finnas en SOS-lista med telefonnummer att ringa.
Om det är riktigt akut så kan man alltid ringa 112. De kan hjälpa dig vidare, antingen genom att kontakta polis/ambulans eller genom att koppla till jourhavande präst (nattetid)
Är det akut men ändå greppbart - kontakta en psykiatrisk akutmottagning. Det fungerar lite på olika sätt runt om i landet, en del kan man ringa till, andra måste man åka till direkt. Kolla upp hur det funkar på din ort - medan du mår bra - så att du vet vart du ska ringa och vart du ska åka.
Om du har någon som kan följa med dig så är det väldigt bra, inte minst därför att det brukar vara lång väntan. På din lista över människor att ringa har du kanske någon som kan skjutsa dig och hålla dig sällskap.
Ta gärna med en väska med lite sköna kläder, en bok, necessär och liknande ifall du får stanna kvar på sjukhuset.

Uppdatera lådan
Precis som en del saker i den vanliga första hjälpen-lådan har ett bäst före-datum så kan även saker i den här lådan bli för gamla. Gå därför igenom den ibland när du mår bra. Kanske behöver en del telefonnummer ändras, saker bytas ut, eller så kommer du på helt nya saker som ska finnas där.

Så, nu har du fått en bild av hur en första hjälpen-låda kan se ut. Din blir säkert annorlunda, kanske blir det bara en musiklista eller så gör du ingen låda utan sparar alla listor i mobilen. Det viktigaste är att bli medveten om vilka resurser du har att hantera svåra situationer. Lycka till!

Därför behövs en första hjälpen-låda vid psykisk ohälsa

Varje gång en känd person begår självmord svämmar tidningar, bloggar och sociala medier över av känslosamma uppmaningar om att vi måste våga prata om psykisk ohälsa. Jag har dock funnit att detta ofta är ganska tomma ord. Få är beredda att verkligen höra någon annan berätta om sin ångest och förtvivlan. Fortfarande råder normen att man inte ska prata offentligt om sånt. Normer är dock till för att ifrågasättas så jag pratar på. Nu under hösten infaller två viktiga dagar, den 10 september är det den internationella suicidpreventionsdagen och en månad senare, den 10 oktober, är det världsdagen för psykisk hälsa. Jag vill uppmärksamma dessa dagar genom att presentera en första hjälpen-låda vid psykisk ohälsa.

Lika viktigt som det är att ha plåster och huvudvärkstabletter hemma, lika viktigt är det att ha en låda med lindring att ta till när vi drabbas av själslig smärta.  Jag säger när och inte om, för de allra flesta av oss drabbas någon gång i livet. Precis som med kroppsliga åkommor är det inte rättvist fördelat, och vissa har större anlag än andra. Tråkigt men sant. Det kan drabba oss helt utan synbar anledning eller efter omvälvande händelser i livet. För en del är det en engångshändelse andra drabbas av återkommande perioder av ångest eller depression. Den första hjälpen-låda jag nu presenterar är ett "survival kit" att ta till i den akuta fasen, innan man får professionell vård men många gånger kan dessa första förband räcka, de kan begränsa skadorna så att vi inte ens behöver söka vård. Ofta blir vi väldigt rädda när vi drabbas av plötslig ångest eller allvarlig nedstämdhet och själva rädslan är det som skadar oss mest. Det går att ta sig igenom en panikångestattack om man bara vet hur man gör. En dag av totalt själsmörker kan man många gånger vänta ut, nästa dag kanske det går lättare att andas igen. Första hjälpen-lådan ska hjälpa oss att hantera den där första dagen eller första natten. Ibland behöver vi söka vård men inte alltid. Ibland behöver vi söka vård men vi kan vänta till nästa morgon eller nästa vardag. Psykakuten är inget kul ställe men det är bra att den finns. Dock är det ingen höjdare att sitta där en natt och vänta i timmar på sin tur. Ofta är det bättre att vänta till nästa dag även om det känns som att man håller på att gå sönder. Men det finns också tillfällen då man inte ska vänta utan åka direkt. Första hjälpen-lådan kan också göra det lite lättare att avgöra om det är dags eller inte.

Jag önskar särskilt att alla tonårsföräldrar tar sig tid och uppmuntrar sina barn att göra sin egen första hjälpen-låda. Hjälp dem att komma igång - men lägg er inte i vad de fyller sin låda med! Just tonåringar och unga vuxna är särskilt sköra när psykisk ohälsa drabbar dem. De har ofta inte hunnit härdas av livets motgångar och kan väldigt lätt skuldbelägga sig själva. En tonåring som mår psykiskt dåligt är ofta mest av allt rädd för att föräldrarna ska få veta. Det är en irrationell rädsla eftersom föräldrarna inget hellre vill än att barnen ska känna förtroende för dem så att de kan hjälpa dem. Dock spelar det ingen roll att rädslan är irrationell - den är lika stark ändå. Just därför anser jag att föräldrarna ska trycka särskilt noga på att barnen ska upprätta en lista med vuxna personer att prata med. Personer som inte är föräldrarna. Självklart ska vi samtidigt förmedla att de alltid är välkomna med sina problem men genom att hjälpa ungdomarna med detta visar vi dem respekt, vi visar att vi vill att de ska få hjälp men att vi förstår att det finns saker som de inte vill prata med föräldrarna om. Även om vi själva tycker att de kan prata med oss om allt. Det handlar inte om att vi skulle ha en dålig relation med barnen utan det är helt sunt att de inte vill prata med oss om allt, det är en del av utvecklingen mot självständighet och det handlar också om att de ofta vill skydda oss vuxna. Det behöver vi också respektera.

Jag tror att det är en poäng att ha en rent konkret låda, väska, hylla eller vad som nu passar, där man samlar saker som kan vara till hjälp när livet gör ont. Anledningen är att när ångesten har oss i ett järngrepp eller vi får panik - och då menar jag bokstavlig panik - över de tankar och känslor som sköljer över oss, då tänker vi inte klart. Då kommer vi inte ihåg alla saker som faktiskt kan hjälpa oss. Tankarna är blockerade så vi minns inte vilken musik som kan lindra förtvivlan eller vem vi kan ringa till som kan hjälpa oss genom natten. Det är detta som är hela poängen med första hjälpen-lådan, att den ska finnas där, lättillgänglig och full med konkreta saker som kan lindra.

Du hittar första hjälpen-lådan här.

Skärvor av en självkänsla

Det är skärvor av ett liv som ligger där på marken. Hör ni inte hur det krasar när ni trampar på dem och de bryts ner i ännu mindre bitar?  Jag försöker foga dem samman till något hållbart, användbart, men när jag får en bit på plats faller en annan. Till sist tror jag inte längre att det är meningsfullt. Uppgivet och apatiskt tittar jag på skärvorna, det som en gång var jag.

Skärvorna duger inte till någonting, inte i mina ögon eller i andra människors ögon. Här ska man vara hel och funktionell, slagtålig, härdad och utan vassa kanter eller något annat som sticker ut. Det går an att prata om att alla är unika och lika mycket värda, att alla har något att bidra med. Tomheten i de orden är förkrossande, krossar det sköra.

Gud är som en krukmakare och vi är leran, lerklumpen som Gud formar. Blir det inte bra går det att forma om den. Men inte när leran redan brunnit. Då är det för sent. Då kan Gud ta de hårda, sönderslagna skärvorna och varje liten bit kan få sin unika plats i mosaiken och bygga upp något nytt. Tänk att få vara en liten del i en större bild, det är väl fint? Du vet väl om att du är värdefull och att det finns en plats i själva skapelsen för dig.

Jag vill inte att mitt jag ska slås sönder för att utgöra spridda fläckar i ett monument av trasighet. Jag vill få vara något här och nu, i mig själv så som jag är. Det som avviker behöver inte synas mer än det andra men genom sin blotta närvaro kan det bidra till en ny dimension hos allt det som är så perfekt och passar ihop. Nej, så kan vi inte ha det. Det spelar ingen roll att vi har olika valuta - alla ska bidra med en lika stor hög av pengar. Rättvist. Samma. Likformigt eller inte alls. Kross. Kras.

Så nu sitter jag här i ett hav av skärvor och försöker foga dem samman. De sköra skärvorna av en självkänsla, kan de någonsin bli något helt igen?

Under pressure - om hjärntrötthet och avvägningar m m

Nu blir det ett Aspergers-inlägg igen. Mycket av det jag kommer att skriva om idag har jag berättat förut, men jag behöver ta det igen utifrån min nuvarande situation.

När man har Aspergers syndrom har man ett annorlunda sätt att ta in, sortera och bearbeta information. Många med AS har också mer "känsliga" sinnen än NT (neurotypisk = de som inte har AS). Oftast är det ett eller ett par sinnen som är mer känsliga men för en del är det alla sinnen som liksom fungerar för bra vilket kan vålla ett stort lidande. Många har problem att äta på grund av smak och konsistens på maten. En del har svårt att hitta kläder då deras känsel är "övertriggad". När jag var liten blev jag hysterisk av kalasbyxor som alla flickor skulle ha under klänningen så min mamma fick köpa svindyra nylonstrumpor istället. Kanske var det ett utslag av min AS.

Idag har jag väldigt känslig hörsel men också ett känsligt luktsinne som kan ställa till det ibland. Om jag är trött blir min överkänsliga hörsel ett ännu större bekymmer. Då har jag till exempel svårt att öva med min kör. Det blir för mycket ljud, för många ljud och för starkt ljud. Jag har provat att använda öronproppar men det fungerar inte för jag behöver ju ha balansen mellan min egen röst och de andras.

Så, eftersom vi tar in mycket mer intryck från våra fem sinnen än vad de flesta andra gör, och eftersom information ständigt haglar över oss på ett sätt som vi har svårt att sortera och processa, blir våra hjärnor lätt överbelastade. Det är vad jag kallar hjärntrötthet. Det är en trötthet som inte gör mig sömnig. Den gör att jag får ett tryck över huvudet på ett alldeles speciellt sätt. Det är inte huvudvärk och inga tabletter hjälper. Det enda som får det att gå över är att vila, att jag får lägga mig ner, helst i ett mörkt rum, sätta i öronproppar och blunda. Jag sover sällan men jag måste stänga av alla intryck. Efter en stunds vila har trycket försvunnit.

En helt vanlig dag brukar det här stadiet infinna sig efter tre-fyra timmars aktivitet. Det spelar inte så stor roll vad jag gör. Jag kan vara hemma och fixa och dona en ledig dag eller jag kan vara på jobbet. Fram vid elvatiden börjar trycket smyga sig på. Detta är den främsta anledningen till att jag arbetar halvtid och att jag måste vara extremt noga med att hålla mina arbetstider. Jag trodde att jag skulle kunna göra som förr, jobba intensivt och mycket om jag bara fick vara ledig efteråt. Jag har lärt mig att det inte går. Fyra timmar är det som gäller. Ska jag göra avsteg från det måste jag göra en noggrann avvägning. Är det värt det? Återkommer till detta.

För vad händer då om jag inte stänger av och startar om systemet? Ja i första skedet så händer inte så mycket. Men successivt, utan att jag kanske riktigt märker det, så ökar trycket. Det spänner mer och mer. Och det släpper inte ens om jag vilar. Det är den första varningssignalen. När inte den där halvtimmen - timmen hjälper. Fortsätter jag då i samma takt så är det som att världen liksom sluter sig kring mig. Det blir ett tryck inte bara över huvudet utan hela kroppen. Jag blir mer och mer känslig för alla slags intryck, främst ljud och ljus. Detta gör mig supertrött och lättirriterad, vilket främst går ut över mina barn. Parallellt med att jag blir mer trött och passiv kan jag bli rastlös. Det låter konstigt, men jag vill inget och orkar inget men har inte ro att bara göra inget därför att intrycken som finns omkring oss hela tiden studsar som hårda bollar inuti mitt huvud. När jag blev riktigt sjuk häromåret hade jag haft det där trycket konstant i flera veckor, synfältet blev allt snävare, jag blev som innesluten i en bubbla där jag inte kände att jag hade kontakt med omvärlden. Jag var väldigt, väldigt sjuk då. Där vill jag inte hamna igen. Så när jag nu för ett tag sedan kände att det här trycket över huvudet blev allt värre och inte släppte trots att jag vilade då visste jag att nu måste jag dra i bromsen. Tankarna studsade så att det gjorde ont från första sekunden efter att jag vaknat tills jag somnade på kvällen. Det tog aldrig slut. Då var det dags för sjukskrivning.

Nu har jag varit hemma ett tag och långsamt börjar det lätta. Det blir allt längre stunder utan det där trycket. Men det krävs oerhört lite för att det ska komma tillbaka. Därför är det fortsatt vila som gäller för jag blir alldeles för lätt utmattad. Idag till exempel har det varit en fantastiskt härlig och solig vårdag. Som gjort för en lång promenad. Men det gick inte. På förmiddagen hade vi varit på sjukhuset och kollat sonens ögon. En sådan utflykt, med en tid att passa, att lyssna och förstå och allt vad det kräver av social interaktion med människorna vi mötte där gör mig helt färdig. Vilan hjälper inte. Att då gå en promenad i starkt solljus, med massor av syn- och hörselintryck blir för mycket. Men en kopp kaffe ute i solen klarade jag av och fick väl ändå laddat lite D-vitamin.

Förutom hjärntröttheten kan jag också drabbas av något som jag kallar utmattningsfeber. När jag haft för mycket omkring mig, för mycket att göra eller för mycket att hålla reda på, varit bland en massa människor eller varit i miljöer med mycket ljud och intryck så händer det att jag får feber. Jag är inte sjuk, har inte ont någonstans men jag får lätt feber som kommer och går fram och tillbaka under ett dygn eller så. Då är det bara vila som gäller, sedan går det över lika snabbt som det kom. Obegripligt, men inte desto mindre verkligt.

Många som har odiagnostiserad Aspergers, framför allt kvinnor, löper stor risk att drabbas av depression, ätstörningar och självskadebeteende med mera. Kanske kan mina ovanstående beskrivningar förklara en del av det. För om man inte vet att man är annorlunda än majoriteten då pressar man sig till att klara av allt som alla andra klarar av. Och då kör man slut på sig. Det finns en mängd andra faktorer som också påverkar dessa "följdsjukdomar" som t ex känslan av att inte passa in och inte förstå sin omgivning. Men för mig har det mest handlat om depression som utlöses av att jag pressar mig över min förmåga. Det blir en utmattningsdepression som heter duga.  Med de här nya kunskaperna om mig själv hoppas jag att jag ska kunna förhindra de djupaste depressionerna - det är därför jag är sjukskriven nu.  Sedan kommer jag alltid att leva med depressioner lurande runt hörnet. Det handlar om kemi, signalsubstanser, gener, hormoner och annat svårbegripligt. Men de värsta svackorna hoppas jag att jag kan hålla mig undan genom att vara försiktig, sätta gränser och inte överskrida min förmåga.

Det är här de ständiga avvägningarna kommer in. För visst händer det att jag är ute på äventyr som varar i mer än fyra timmar. Visst händer det att jag jobbar på eftermiddagen eller kvällen trots att jag egentligen mår bättre av att arbeta på förmiddagen. Visst händer det att jag är bland folk och ljud och aktiviteter hela dagar och ibland hela nätter. Då borde jag väl kunna anstränga mig lite mer. Då borde jag väl kunna offra mig och skjuta fram mitt arbetspass så att det synkar bättre med andra. Då borde jag väl kunna följa med barnen på den där aktiviteten.

Varje sak jag gör, varje aktivitet, varje telefonsamtal och varje fikastund, varje Ullareds-resa och varje styrelsemöte med diabetesföreningen kräver planering och avvägningar. Är det värt att jag kanske är sjuk i två dagar efteråt? Är det värt att barnen får äta helfabrikat på grund av att jag suttit som en zombie i en bubbla hela dagen? Är det värt att jag får avstå från en massa andra saker, inte för att det krockar utan för att jag bara klarar en sak den dagen?

Hela tiden avvägningar. Som i sin tur också kräver energi. Var behövs jag bäst? Vad ger mig så mycket positiv energi att det är värt att jag samtidigt tömmer ut den energi jag redan har? Och så vidare... Det här är saker som inte syns, saker jag inte så ofta talar om. Men det är mitt liv varje dag.

Vi är inga smileys

Aspergers syndrom är ingen sjukdom. Inte heller finns det någon medicin som "hjälper". Alltså är det bara bullshit när någon påstår att det är läkemedelsbolagen som ligger bakom att allt fler får diagnosen. Vad är då poängen med att få diagnosen? Man kan ju inte bli frisk (för man är inte sjuk). Det är inget som går över eller växer bort. Då kan det väl kvitta.

Nej det kan inte kvitta. För när man får sin diagnos får man också förståelse för sig själv och varför man är som man är. Man får en bekräftelse av vad man tidigare bara burit som en känsla, en aning. Man slutar döma och skuldbelägga sig själv för att man är den man är. Dessutom kan man med ökad kunskap om sina egna förutsättningar bygga upp strategier och rutiner som gör att vardagen och livet blir lättare. Man kan hitta vägar att undvika och minska stressfaktorer och andra saker som orsakar lidande.

Många människor, i synnerhet kvinnor, som har AS men ännu inte fått sin diagnos, drabbas av depressioner. Så har det varit också för mig. Nu vet jag mycket mer om vad det är som bryter ner mig och som gör mig så utmattad att jag blir allvarligt deprimerad. Det gör att jag bättre kan ordna min tillvaro så att jag undviker det som får mig att må dåligt. Det gör också att jag lättare kan känna igen varningssignalerna, de första tecknen på att jag riskerar att bli sjuk. Då kan jag stanna upp, dra mig tillbaka, vila och återhämta mig.

Så är det för mig just nu. Utan att gå in på vad det handlar om i detalj, så insåg jag häromdagen att jag inte kunde fortsätta där jag var. Jag behövde en time out. Därför sjukanmälde jag mig. Jag är alltså inte inne i något allvarligt depressions-skov, men om jag inte hade gått hem från jobbet hade risken varit väldigt stor att jag blivit riktigt sjuk. Jag hoppas att jag gick hem i tid den här gången och att jag kan vända det hela.

Det är ledsamt att det ska vara så här. Ändå är jag tacksam över att jag nu har den här kunskapen och att människor i min omgivning också förstår det här. Det gör det så mycket lättare. Men alla förstår ju inte att man kan vara sjuk och ändå se frisk ut. Att man kan skratta fast man är deprimerad. Att man kan roa sig fast man sörjer. Visst är det konstigt. Som om vi människor är endimensionella varelser som bara kan rymma en känsla i taget. Vandrande smileys som är vad de visar och inget annat.

Ärligt talat, om du någon gång har känt dig missförstådd av andra, hur kan du då vara så snabb att bedöma dem du själv möter?

Demonerna

Jag kan på ett sätt förstå dem som tycker att hösten är mysig. Så befriande kravlös i jämförelse med sommaren då vi ska exponera våra kroppar och överträffa varandra när vi delar bilder av sommarstugor, solnedgångar, badande barn och fantastiska kvällar vid grillen i goda vänners sällskap.

Nu är det mörkt och ruggigt, vi kan skyla oss i bylsiga kläder, tända ljus och grotta ner oss i böcker, filmer, pyssel eller vad det nu är. Och ändå är vi långt ifrån snöskottning och overallstrider på morgnarna.

Ja, jag kan förstå tjusningen. Jag kan stundtals dela den. Men nu börjar också för mig en halvårslång strid mot demonerna. Allt det gråa gör mig passiv, trött och missmodig. Som om mina porer är genomsläppliga och suger åt sig mörkret. Jag måste vara på min vakt hela tiden för att inte uppslukas helt.

Mina depressioner är inte årstidsbundna men mörkret ökar min sårbarhet. D-vitamin, promenader i det dagsljus som finns och endorfinkickar efter fysisk aktivitet hjälper bara till viss del. Det handlar inte bara om kemi och biologi. Mörkret är också psykologiskt. När inte ens dagen kan frambära ljuset vacklar mitt hopp. Och det är det gråa som är det värsta. När dagen aldrig ljusnar. Ofta mår jag bättre på kvällen när det är mörkt på riktigt.

Det gråa är det som letar sig in och sveper mig med. Det som jag måste skydda mig emot.

Idag kom ljuset i form av en hälsning från en härlig vän. I brevlådan låg ett kort från en syster som också är halv sjukpensionär. Det är ju ett elände att det är så. Men vi väljer att skratta åt eländet. Med basker, rejäl handväska och foträta skor ska vi minsann visa demonerna och alla andra. Livet är inte det värsta vi har.

Haveri

Mitt under resan började jag tappa fart. Visst gick vågorna höga och molnen växte omkring mig men jag tyckte att jag hade allt under kontroll. Förändringen kom så långsamt, smygande, och när jag väl upptäckte det var det för sent. Motorn stannade och jag kunde inte heller navigera. Visste inte vart jag var på väg, inte ens vart jag ville. Och dimman slöt sig tätare omkring mig. Trängde sig på och bedövade mina sinnen. Och sedan gick allt så fort. En grundstötning. Något gick sönder, jag tog in vatten och sjönk mot botten. Djupare. Omsluten av mörker. Och ändå på något sätt vilsamt. Stilla, sakta drogs jag mot djupet där ingen kunde nå mig.

Ändå hade någon hört de nödrop jag sänt ut. De förvirrade signalerna ur min vilsenhet ekade tomt i mina öron men hjälpare fanns. Och precis innan jag var fullständigt förlorad lyckades man hitta rätt frekvens för att pejla och få kontakt. 

Så började en räddningsaktion där jag till en början inte kunde gör någonting annat än att lita på andra. Första etappen var att få mig upp till ytan. Det var en dragkamp mellan kraften i djupet och de som drog mig upp. Ibland kändes det som att jag skulle slitas mitt itu mellan dem. Men millimeter för millimeter fick djupets krafter ge efter och jag kunde skönja ett ljus ovanför mig. Att bryta vattenytan var skrämmande. Livräddarna fick mig varsamt att våga. Och jag kunde andas igen. Öppnade ögonen och mötte omvärlden. Som för första gången.

De största skadorna måste åtgärdas först. En del provisoriska lösningar. Allt lyckades inte på första försöket.  Sedan var jag redo att återvända in mot land. En orolig färd där jag omgiven av goda krafter fick pröva min flytförmåga. Hela tiden fanns de där, som lotsar som visade vägen, beredda att fånga upp mig när min egen kraft tog slut. Men vi nådde fram.

Nu var det dags för återhämtning och återuppbyggnad. Som att starta om hela systemet och prova varje förmåga på nytt. Ett tidskrävande arbete med många motgångar men också många framsteg. Och inte minst, många insikter.  Först när jag låg fast förtöjd i hamnens stillhet förstod jag hur farlig stormen var.

Nu är jag redo igen, redo för nya resor. Visst är det oroligt. Osäkert.  Men nu har jag lärt mig att känna igen varningssignalerna och jag känner också till mina begränsningar. Ännu viktigare är att jag vet vad mina styrkor är. Det kommer jag långt med. Och viktigast av allt: Nu har jag ett sjökort som stämmer överens med verkligheten.