Det är skärvor av ett liv som ligger där på marken. Hör ni inte hur det krasar när ni trampar på dem och de bryts ner i ännu mindre bitar? Jag försöker foga dem samman till något hållbart, användbart, men när jag får en bit på plats faller en annan. Till sist tror jag inte längre att det är meningsfullt. Uppgivet och apatiskt tittar jag på skärvorna, det som en gång var jag.
Skärvorna duger inte till någonting, inte i mina ögon eller i andra människors ögon. Här ska man vara hel och funktionell, slagtålig, härdad och utan vassa kanter eller något annat som sticker ut. Det går an att prata om att alla är unika och lika mycket värda, att alla har något att bidra med. Tomheten i de orden är förkrossande, krossar det sköra.
Gud är som en krukmakare och vi är leran, lerklumpen som Gud formar. Blir det inte bra går det att forma om den. Men inte när leran redan brunnit. Då är det för sent. Då kan Gud ta de hårda, sönderslagna skärvorna och varje liten bit kan få sin unika plats i mosaiken och bygga upp något nytt. Tänk att få vara en liten del i en större bild, det är väl fint? Du vet väl om att du är värdefull och att det finns en plats i själva skapelsen för dig.
Jag vill inte att mitt jag ska slås sönder för att utgöra spridda fläckar i ett monument av trasighet. Jag vill få vara något här och nu, i mig själv så som jag är. Det som avviker behöver inte synas mer än det andra men genom sin blotta närvaro kan det bidra till en ny dimension hos allt det som är så perfekt och passar ihop. Nej, så kan vi inte ha det. Det spelar ingen roll att vi har olika valuta - alla ska bidra med en lika stor hög av pengar. Rättvist. Samma. Likformigt eller inte alls. Kross. Kras.
Så nu sitter jag här i ett hav av skärvor och försöker foga dem samman. De sköra skärvorna av en självkänsla, kan de någonsin bli något helt igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar