Högen

Den finns i nästan alla hem. I många hem finns det flera stycken. Ibland gömmer den sig i en låda eller ett skåp och någon gång hänger den på väggen. Men oavsett var den är så är den lika irriterande och svårgreppbar. Den suger energi utan att det märks och den har en förmåga att återuppstå nästan lika snabbt som Särimner. Jag talar såklart om HÖGEN. Högen med papper och i vissa fall små prylar, högen med sånt som ska sparas men man vet inte riktigt var. Eller så vet man men har varken tid, ork eller lust att ordna det direkt. Så det får ligga här så länge. Med betoning på länge.

Vi är ju olika, vi människor. Det finns de som är extremt välorganiserade, med etiketter och snygga fack och lådor och så. Och så finns det såna som jag. Vi som vill men som inte når ända fram. Högen representerar för mig ett slags ordnat kaos. Jag mäktar sällan med att alltid ha var sak på sin plats, men jag vet ändå var jag har det mesta. Jag vet att det där pappret finns i högen. Eller i någon av högarna. För ofta förökar de sig. Jag har haft någon slags tanke om att det är ok att ha en hög i köket med det där som är aktuellt och som snart ska kastas. Papper som inte ska in i några pärmar eller så. Problemet är bara att det blir alltmer som hamnar i den där högen. Och snart har jag en hög till på det lilla bordet vid min läsfåtölj. Och en hög ovanpå skrivaren. Och en massa småpryttlar i en stor skål. Och så vidare.

Men idag har jag tagit tag i flera av mina högar. Jag har rensat, röjt, sorterat, satt in i pärmar och inte minst slängt en himla massa saker. Det är inte ofta jag blir så effektiv men när jag kommer in i ett sånt flow då blir jag istället helt uppslukad och kan glömma bort att äta och sova. Tur då att det inte händer så ofta. Det som startade just den här uppryckningen är att jag just nu får hjälp av en arbetsterapeut att få lite ordning på mitt liv. (Stackars människa, hon vet nog inte vad hon gett sig in på.) Med ganska enkla medel håller jag på att få lite mer struktur i vardagen, och jag känner redan hur det gör att min stress minskar när jag får bättre överblick. Jag ska längre fram berätta mer om vad det innebär konkret - men i alla fall så handlar det om att jag ordnar upp papper och grejer på ett annat sätt än tidigare och som en följd av det blev det naturligt att ta tag i den mest irriterande högen. Och sedan var jag igång och rensade upp på flera andra ställen när jag ändå var i farten. Så nu är jag himlans nöjd med mig själv. Och det är ju inte så dumt, som omväxling.

Jag älskar egentligen att slänga saker, att rensa i skåp och lådor, att sortera vad som kan säljas, vad som kan lämnas till second hand och vad som ska kastas. Att sedan åka iväg till återvinningscentralen är ren terapi, en själslig detox! Det blir lättare att andas när jag blir av med saker. Maken däremot har ohyggligt svårt att skiljas från saker, och har ännu svårare att komma till skott och påbörja en rensning i förråden. Han är en sparare och jag är en slängare. Det kan stundtals vålla små konflikter. Men nu tänker jag så här att var och en får väl ta ansvar för sin skit. Så han får ha sina kassar med gamla diabilder och kläder som han aldrig kommer att få på sig igen. Det är inte mitt problem. Jag rensar bland mina och barnens grejer. Det händer faktiskt att jag kör iväg med hans grejer också utan att han vet om det. Hittills har han aldrig frågat efter dem...

Nästa projekt blir nog att ta ett rejält tag i barnens rum. Det ser jag fram emot.

Före min tid och ändå hopplöst omodern

När vi var barn var LEGO-bitar fyrkantiga, mycket få specialbitar fanns och allt man byggde blev kantigt, pixlat typ. Idag består alla LEGO-modeller av ett oändligt antal specialbitar i olika former och färger och barnen blir lätt hämmade i kreativiteten. Så där ser det inte ut säger sönerna när jag byggger på mitt omoderna sätt. Men nu dras detta ytterligare ett steg längre. Nu vill barnen ha Minecraft-LEGO. Svindyra paket med fyrkantiga bitar för att bygga pixlade modeller. När jag säger att det är att gå över ån efter vatten är jag dummast i hela världen. Hur skulle de kunna bygga Minecraft-hus och miljöer med alla tusentals fyrkantiga bitar de redan har?

Ett begränsat hopp - att inte vänta på det orimliga

Ganska ofta läser jag om diabetesföräldrar som uttrycker sitt hopp om att deras barn snart ska kunna botas från sin sjukdom. Det är inte ovanligt att de lägger till något i stil med att "Det hoppet är det enda som får mig att fortsätta kämpa". Så är det inte för mig. Visst önskar jag att det skulle hända, men det är inget jag hoppas på för jag tror inte det kommer ske. Däremot hoppas jag på att man snart hittar ett vaccin som kan fördröja eller förhindra att sjukdomen bryter ut. Det är inte så otroligt långt borta och man kan redan idag ganska säkert förutsäga vilka barn som löper störst risk att drabbas. Men forskning kostar pengar och det är en bristvara. Om man jämför hur mycket pengar som skänks till cancerforskning med hur mycket som skänks till diabetesforskning så är skillnaden otroligt stor. Det finns många olika skäl till det, men den största anledningen handlar nog om våra känslor. Ordet cancer triggar så mycket känslor i oss. Vi ser död och sorg framför oss, kala huvuden och kortisonsvullna ansikten. Cellgifter, strålning, operationer, ovisshet...  Diabetes väcker inte samma tankar och bilder hos de flesta av oss. För alla känner vi ju någon som har diabetes och de verkar må ganska bra och leva helt vanliga liv. Eller? Och det finns så mycket myter och mantran som upprepats så ofta att de blivit till sanningar. Det är bara att äta bra mat och motionera. Det är inte så svårt, det som är bra mat för diabetiker är bra för alla. Man tar sina sprutor bara, annars lever man som vanligt. Och så vidare... Visst, det är sant. Men det är inte hela sanningen, långt ifrån. Människor dör av diabetes. En  typ 1-diabetiker behöver livsuppehållande vård, varje dag, dygnet runt. Det krävs otroligt mycket jobb för att hålla sina värden bra och minska risken för allvarliga komplikationer. De flesta barn med cancer blir friska. Varje år insjuknar ca 700 barn i Sverige i diabetes. Ingen av dem kommer att bli frisk. Detta skriver jag inte för att förringa kampen, våndan och sorgen hos de som lever med cancern som följeslagare.  Men det är lätt att tro att diabetes inte är så farligt. Och det är därför diabetesforskningen inte får så mycket gåvor och bidrag.

Men om jag då inte hoppas på ett botemedel, och det är ju försent med vaccin för Samuel, vad hoppas jag på då? För mig handlar det helt och hållet om det som är Diabetesförbundets "slogan" nämligen att göra det lättare att leva med diabetes. Det jag hoppas på är tekniska hjälpmedel. Jag är övertygad om att när Samuel är 20 år så finns det hjälpmedel som kan låta honom leva nästan precis som sina jämnåriga utan att behöva lägga alltför mycket tid på mätningar och insulininjektioner.  Det har ju redan hänt mycket. Bara en sådan sak som att alla typ 1-diabetiker har egna blodsockermätare. Det är inte så länge sedan som den enda kontrollen man kunde göra, var att mäta sockernivån i urinen. Nu kan man ha en god blodsockerkontroll vilket minskar risken för allvarliga komplikationer och må bättre. Blodsockermätarna utvecklas också, de blir snabbare, smidigare och har fler funktioner. Insulinsprutorna kallas idag för insulinpennor och är lätta att hantera. En del av dem har minne som visar när man senast tog insulin och hur mycket man tog. Det finns också små mini-engångssprutor, 4-5 cm långa som man fyller på i förväg och som man sedan kan ha i ett litet fodral i byxfickan.

De mest avancerade hjälpmedlen idag är väl insulinpumparna som finns i många olika varianter och som många upplever som en enorm frihet. Varken Samuel eller vi föräldrar är i nuläget intresserade av att byta pennorna mot pump men allteftersom pumparna utvecklas kan det nog bli mer intressant framöver. Många pumpar har en fjärrkontroll så att föräldrarna kan dosera barnets insulin utan att behöva knappa och greja med pumpen. En del pumpar mäter samtidigt blodsockret och kan strypa insulintillförseln om det blir för lågt. Ett enormt utvecklingssteg togs härom året när den slanglösa pumpen Omnipod kom.Det är en liten dosa man sätter fast direkt på kroppen och så styr man pumpen med en handenhet. Det som är på gång härnäst, och som redan testas, är pumpar och blodsockermätare som kan kommunicera med mobiltelefonen. Då slipper man en extra kontrollenhet, och dessutom kan man kommunicera med andra. Föräldrarna kan sitta på jobbet och se att barnet tagit insulin.

Ett annat hjälpmedel som blir allt vanligare idag är cgm - kontinuerlig blodsockermätare.  Jag ska skriva mer om den i ett eget inlägg, men enkelt funkar det som en liten sensor som sitter på kroppen tillsammans med en sändare som skickar värden till en pump eller en handenhet. Den varnar också när värrdena blir för höga eller för låga.

Det som är det absolut hetaste nu är AP (artificial pancreas). Förra året var jag på en föreläsning med en slovensk forskare som arbetade med detta och nu pågår flera tester av dessa system. Det går ut på att koppla samman insulinpump med cgm i ett slutet system, som känner av blodsockernivån och reglerar insulinmängden därefter. Självklart är det en lång väg kvar att gå, många tester ska göras och sedan ska systemet förpackas i en bra form, så att det blir användarvänligt med mera. Men det är inom räckhåll. Och det är vad jag hoppas på.

Så forskning behövs, kanske för att bota, men absolut för att mota diabetes. Och för att göra det lättare att leva med diabetes. Ge gärna ett bidrag till Diabetesfonden (som ger bidrag till forskning kring alla diabetessjukdomar) eller Barndiabetesfonden.

Dag ett

Så har första semesterdagen förflutit. Den började med att jag tog bussen in till Linköping och knatade upp till US för återbesök på ögonmottagningen. Det gick ovanligt snabbt och smidigt. Jag ska fortsätta att trappa ner kortisondropparna, och fortsätta öka dosen av cellgiftstabletter för att förhindra nya inflammationer. (Mina ögonproblem är en följetong. Kanske kan jag skriva om det någon gång)  Sedan gick jag till det übertråkiga caféet och drack kaffe och läste i boken jag håller på med nu (Inte längre nunna).

Efter ett tag kom resten av familjen och vi åkte upp till diabetesmottagningen där Samuel fick den efterlängtade kontinuerliga blodsockermätaren (cgm). Idag var det inget snack om att vi inte skulle få behålla den tills vidare så uppenbarligen har kuratorn friskat upp minnet hos sköterskorna. Heja Ulrica!  (Om jag orkar och kommer ihåg ska jag skriva mer om cgm en dag)

Vi åkte till Net on net och jag inkasserade en utlovad födelsedagspresent - en stor och rejäl smörgåsgrill, där jag kan grilla allt möjligt. Till kvällsmaten körde jag zucchini och halloumi i den. Vi köpte också sista exet av en reseadapter inför Londonresan. Jag skulle vilja ha en till men de är oerhört svåra att få tag i uppenbarligen. 

Lunch på MAX. Hurra för deras Low Carb-mål.

Hem, vila, sedan ner på byn där jag såg en jättebra födelsedagspresent till Peter i ett skyltfönster. Jag tänkte gå tillbaka och köpa den senare men då var det stängt. Vilken tur - då har jag ärende neråt centrum i morgon också...

Gick till biblioteket och lånade några deckare - det är ju semester. Tog ett varv bland barnböckerna och här kom dagens största, bästa och gladaste överraskning.  En barnbok om feminism!  Yay! Krossa patriarkatet med era små fötter bara! Lilla feminismboken hette den och en annan gång ska jag låna den.

Till apoteket för att fylla på förrådet med diabetesprylar inför semestern. Mycket grejer blir det...

Hem och fixa kvällsmat, duscha barn, bädda rent i deras sängar och sedan var det kvällen.

Imorgon ska jag ta itu med semesterförberedelserna och göra packlistor. Jag älskar listor!

Trodde du att jag gett upp?

För ett par veckor sedan skrev jag mycket här om min kaoskamp där jag rensar i skrubbar, skåp och lådor. Här ska inte finnas kvar något som inte används. Sälja, skänka och köra till återvinningen det är min stora grej i tillvaron just nu. Varför?  För att det blir lättare att andas ju färre saker man har. För att göra mig själv uppmärksam på konsumtionssamhället. För att göra en liten insats genom att låta det som inte används här komma till glädje och nytta för någon annan. Listan kan göras lång. Hade jag varit 30 år äldre hade jag kunnat motivera det med att jag dö-städade. Den där genomgången av alla papper och pinaler som är bra att göra för att det ska bli mindre att ta hand om för ens vuxna barn när man hoppat ur tofflorna för gott. Men riktigt så noggrann är jag inte. Fast å andra sidan vet jag inte heller var det slutar - ju mer jag röjer desto mer väcks viljan att bli av med saker. Och man kan ju trilla av pinn som 38-åring också. Det är nog klokt att dö-städa med några års mellanrum även i min ålder.

Nå. Nu har jag inte skrivit om kaoskampen på ett tag men jag har inte gett upp. Badrummet har fått sig en omgång. Det blev en bärkasse med gamla mediciner som jag lämnat in på apoteket. (Blev helt förvånad och förskräckt i somras när jag insåg hur många som slänger läkemedel i soporna. Det är väl ett tillräckligt stort miljöproblem med alla läkemedel som kommer ut i naturen efter att ha passerat våra kroppar!!!) Har också gjort mig av med gamla handukar och lakan och annat jox. Nu närmar jag mig köksskåpen. Det lär bli en del att skänka till loppisen på församlingens adventsmarknad.

Och under tiden jag far fram som en tornado sjunger jag som vi gjorde i Kyrkans Ungdom back in the 90's "Kampen den går vidare den har bara börjat..."

Något om våra små egenheter...

Att gränsen mellan sjukt och friskt kan vara hårfin, det känner vi väl alla till, och jag tillhör dem som tror att de flesta människor har någon liten egenhet som skulle kunna betecknas som en fobi, en tvångstanke, en neuros och så vidare. Men man är inte sjuk för det. Tvärtom kan en del av de här beteendena vara det som gör oss till just de vi är. En charmig "skönhetsfläck" som bryter mot det perfekta. Det finns också exempel på när det alldeles uppenbart blir ett hinder för en själv eller ens omgivning och då finns det faktiskt i de flesta fall bra hjälp att få - om man bara vill. Men vanligtvis är det just inget annat än en liten egenhet. Som personer som inte kan gå på toaletten och göra nr 2 utan att klä av sig alla kläder. Eller den som måste torka fötterna på dörrmattan på ett visst sätt. Eller alla de som nästan rituellt måste pilla sig mellan tårna innan de går och lägger sig. Nu ska jag glänta på dörren både till mitt inre, och i allra högsta grad, till mina köksskåp. För det är där man finner min lilla egenhet. Den som innebär att INGENTING får ta slut.  (Jag ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten, som beror på en kombination av mobilkamera och dålig belysning)

Så här ser det t ex ut i skåpet över kylskåpet:

En öppnad och en oöppnad paket Corn Flakes resp Havrefras. I min värld alldeles självklart. För i vår familj finns det individer som blir fullständigt skogstokiga om det inte finns just den sortens flingor vederbörande vill ha till frukost. Alltså ser mamma till att det aldrig tar slut. Så fort en paket öppnas inhandlas en ny som står i tur.

Går vi ner i källaren ser det ut så här. En extra uppsättning av alla sorters sylt och marmelad, tomatpuré och Fun light. Det enda som egentligen inte bör ta slut är ju Fun light eftersom diabetespojken behöver det för att slippa dricka vatten till maten de tillfällen han behöver avstå från mjölk. Men ändå, hur irriterande är det inte att upptäcka att det bara är en liten skvätt lingonsylt kvar på botten av burken när man ställer fram den. Och återigen - vilka utbrott skapar det inte då två av familjemedlemmarna inte kan äta potatis utan lingonsylt. Eller pannkaka utan jordgubbssylt. Curlingmorsa - jag???

 

Av samma anledning finner vi på hyllan intill alltid minst en flaska ketchup. Gärna två, ibland tre. Den suddiga bilden till trots, kanske den skarpögde skymtar att det står två tuber remouladsås här, utöver den öppnade som står i kylskåpet. Himla bra. Det är en i familjen som äter remouladsås. Och endast en gång varannan eller var tredje vecka då vi äter Findus panerade fisk. Så jobbigt det vore om remouladsåsen tog slut. Verkligen. Men här vill jag försvara mig med att just den här sortens remouladsås inte finns i butikerna i Åtvidaberg. Därför köper jag alltid flera stycken när jag handlar någon annanstans. Så att det alltid finns hemma...

 

 

 

Tillbaka i köket igen. I ett skåp finner vi diverse konserver. Helst ska det alltid finnas minst två av varje sort. För tänk om jag vill laga mat med krossade tomater två dagar i rad. Här har vi även extraförrådet av alla slags sorters ris och pasta. Och kaffe. Och tortillabröd. Och knäckebröd. Och tacochips. Och så lite mer krossade tomater.



 

 



Mina arbetskamrater säger att det är sjukt, men det tycker jag nog är att överdriva... Det hade varit sjukt om jag hade bott i en etta och inte haft plats med kläder till barnen för att jag hade fyllt skåpen med konserver. Eller om jag hade fått panikångest om det inte fanns tre olika sorters mjölk hemma. Nu tycker jag mest att det är en hjälp för den som absolut inte kan planera sin matlagning. Det ska inte stupa på att det inte finns krossade tomater hemma!


Man skulle kunna tro att detta bara gällde matvaror, i och med att jag är sällsynt dålig på att planera mat. (Varför det alltid finns minst två falukorvar i frysen, samt ett otal antal påsar med kycklingfilé). När jag väl lyckats komma på vad jag vill laga, MÅSTE alla ingredienser finnas hemma. Men det gäller inte bara mat. För närvarande har jag åtta oöppnade paket tvättmedel. Det känns lite överdrivet till och med för mig. Under trappan står en bal toapapper och en bal hushållspapper... Jag behöver väl inte tillägga att jag också har ett extra förråd nylonstrumpor. Svarta och hudfärgade. Knästrumpor och strumpbyxor...

Sköna hem, eller nåt.

Kära läsare, jag vet att några av er har lidit av såväl sömnstörningar som eksem de senaste månaderna i väntan på vad jag härmed ska avslöja, nämligen resultatet av vår vardagsrumsmakeover. Nu kan ni korka upp skumpan, ta på galastassen, ta en näve salta pinnar för nu blir det grand opening, världspremiär!!!

För en gångs skull tänker jag behärska ordflödet och låta bilderna tala nästan ostört.

Vi börjar med hur det såg ut förut

 

 

Ja det var då. Den dag då vi bar ut den rosa sunksoffan var en dag av obeskrivlig befrielse. Denna skapelse tog vi över när vi köpte vårt förra hus (för tretton år sedan) och den höll nu knappt ihop och var full av fläckar efter både det ena och det andra. Huvaligen. Det blev som en rituell ceremoni då vi hyrde ett släp och körde iväg den till soptippen. De fula hyllorna (en av dem syns på nedersta bilden) skulle maken absolut ha kvar i källaren. Där står de nu i väntan på en permanent placering som eventuellt kan bli verklighet år 2023...

 

En dag i juni kom en lastbil full med platta paket och två inte så platta soffor från IKEA och sedan dess har det skruvats i omgångar. Maken har bevakat den perfekta TV:n (suck) på nätet, medan jag, eftersom vi håller hårt på könsrollerna, har shoppat textilier.

 

Det återstår fortfarande lite fix. Dels ännu mer tekniska saker som maken anser att vi behöver och vem är väl jag, lilla fruntimret, att ifrågasätta detta. Dels ska vi hänga upp tavlor och lite annat som har stått i källaren sedan vi flyttade in 2006. "Det är ju ingen idé att vi hänger upp dem innan vi har bestämt hur vi ska möblera..." Och så vill jag ha en liten smal hylla ovanför TV:n att sälla foton på. Kanske kommer också sladdarna till taklamporna att fästas upp.

 

Men nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre. Här kommer resultatet.

 



Visserligen sa sonen idag att vårt hus var fult utanpå men fint inuti, men jag vill kanske ändå inte påstå att vi platsar i Sköna hem eller så. Dock har vår trivsel ökat betydligt och jag är mycket mycket nöjd. Välkommen att beskåda resultatet irl.

Förvirringsbloggen

Jag är nog Sveriges i särklass mest förvirrade människa. Jag kan inte ens räkna hur många gånger på en dag jag lägger ifrån mig saker som jag sedan inte hittar, går för att göra något som jag sedan glömmer bort, och till och med glömmer bort att jag hade glömt bort vad det var jag skulle göra. Det finns tillräckligt med material till en hel förvirringsblogg, som lätt skulle kunna uppdateras varje dag. Om jag bara kom ihåg vad det var jag skulle skriva om. Problemet är att jag är så otroligt lättdistraherad, som om jag bara kan ha en enda sak i huvudet i taget. Om jag tänker på en grej, eller håller på med något, och så får jag ett annat intryck av något slag, ja då försvinner det första. Vaddå, att kvinnor skulle ha simultankapacitet? Jag kan ju för sjutton inte köra bil och prata på samma gång.

Idag då. Vi hade varit hela dagen på Astrid Lindgrens värld. (Jag glömde inte handväskan på toaletten en enda gång) På hemvägen skulle vi stanna på ICA för jag skulle hämta ut ett paket (faktiskt min nya leksak, surfplattan). När jag ändå var där skulle jag köpa en kartong ägg. EN - KARTONG - ÄGG. Inget mer, inget mindre. En jäkla äggkartong helt enkelt. Hur svårt kan det va? Nu tror ni (som inte läst om detta på facebook) att jag glömde köpa ägg. Eller att jag köpte en liter mjölk istället. Det är sånt normalförvirrade människor gör. Man har tre saker man ska ha och kommer hem med två av dem och så en tredje som inte stod på den oskrivna listan. Det händer mig jämt. Men nej, idag klev jag upp i en högre division av förvirring.

När vi (sonen S var med) hade fått vårt paket, som jag ju fick betala för att lösa ut och faktiskt tog rätt plastkort med en gång så att jag inte behövde rodna efter att ha försökt betala med lånekortet, så tog vi ett paket ägg och gick till kassan. Jag tänkte att jag betalar inte med kort nu när det bara är en sak utan började plocka fram kontanter när vi stod i kön. Hur mycket kostar ett paket ägg??? Ingen aning, sånt har jag inte koll på, men jag tänkte att 30 spänn räcker nog. En tjuga och två femmor hittade jag och det kostade fiffigt nog 28 kr. Så jag la femmorna på den där lilla brickan och började  veckla ut tjugan som var pinsamt skrynklig. "Lägger du mynten i skålen, tack?" sa killen i kassan. Visst ja, hehe, mynt ska man lägga i nån himla automat. (Jag betalar verkligen aldrig kontant. I alla fall aldrig med mynt. Möjligen med en hundring för att få växel till veckopengen) (Visst tusan, ungarna har inte fått veckopeng på fem veckor!) Ja i med två femmor där och ut kom två enkronor. Då skulle jag plötsligt bli den fiffiga mamman som förklarar allt för sonen. "Så lustigt hahaha, jag la i två pengar och så kom det två pengar tillbaka, vad tokigt". Vaddå, undrar sonen. Jo förstår du, säger jag och börjar förklara att två femmor är tio kronor och så fick jag tillbaka två enkronor och hå och hej och sonen går och bär paketet och det var ju därför vi kom dit och jag stoppar ner de två enkronorna och grejar med handväskan och pratar vuxet och pedagogiskt med honom för det ska man ju göra.... URSÄKTA ropar någon bakom oss. Och jag tänker att det är ju inte mig de ropar efter men kanske har jag tappat något. Och där kommer killen i kassan och springer med mina ägg. "Du glömde de här". Ojdå, hehehe, det har visst varit en lång dag, hasplar jag ur mig och vet inte var jag ska ta vägen. Jag skrattar högt och sinnessjukt hela vägen till bilen för att döva ångesten över att jag återigen har lyckats med något helt omöjligt.

Jag vet inte hur många gånger jag har glömt nån liten grej i kassan när jag har packat varorna, ett paket tuggummi som gömt sig invid kanten eller så. Det gör väl alla ibland. Eller? Men om man köper en enda grej ska man väl för sjutton få med sig den hem???? Även om man varit på Astrid Lindgrens värld tillsammans med norra Europas alla getingar som tydligen hade konferens där idag. Hur förvirrad får man bli innan man blir inspärrad nånstans? Det är ta mig tusan tur att barnen bråkar och hojtar och skriker jämt för annars skulle jag ha glömt dem någonstans. Och tur att kroppen andas automatiskt, annars skulle jag varit död för längesedan!

Aldrig mera kaffeabstinens!!!

Efter att AC:n gett upp, ena dörren inte går att öppna och oljefläcken på parkeringen klassats som naturkatastrof har jag nu mer aktivt börjat leta efter en annan bil. Visserligen kommer jag aldrig att få tag på en bil där jag lätt och ledigt slänger in tre barncyklar i bagaget, men något får man väl offra. Frågan är bara vilken bilförsäljare som är dum nog att byta in min skabbiga kärra, som i och för sig är oerhört bra på många sätt, men jag står bara inte ut längre. Jag kan verkligen höra mina förhandlingar: Om du tar emot min gamla bil, kan du väl skicka med ett par extra torkarblad? Ett dragkroksskydd? En wunderbaum? Snälla, ta bilen bara!!!!

Nå nu har jag i alla fall hittat drömbilen. En Fiat med inbyggd espressomaskin!!! Fatta, det är ju helt otroligt. "Nu ska mamma ha lite egentid, jag går ut och sätter mig i bilen".




Den här måste ju vara skapad för vår skull - paret i den här reklamfilmen ser ju till och med ut som mig och maken (ok han har inga glasögon än men snart så, jag har nog sett hur han håller tidningen allt längre bort).

Här kan man läsa lite mer om bilen, eller framför allt om kaffemaskinen då...  Fast det där med bilköer är ju inte så aktuellt i Åtvidaberg och jag har så kort väg till jobbet att kaffet inte kommer hinna bli färdigt innan jag är framme men jag får väl sitta på parkeringen och njuta en stund. Nå, på söndagarna bli det i alla fall väldigt praktiskt när man ska ut i skogarna. Och visst borde detta vara standard i en prästbil.

Det är bara en grej som bekymrar mig. Kaffe har ju en viss, hmm, effekt på mig. Finns det en inbygd potta som tillval?

Hallå hall-ordning.

Äntligen! Efter år av sökande fann jag i förrgår en tamburmajor till barnen på nätet. Jag beställde med en gång och idag kom den. Tjohej! Monterad och klar på bara ett par minuter. Stjärnan i toppen är väl sådär. Lite julgran, typ. Men det går ju att ta bort den, montera något annat, elle helt enkelt hänga en keps över den. Nu ska barnen drillas att hänga upp sina jackor. Det lär väl inte gå alldeles lysande, men man måste ju försöka. "Åååh ska man behöva göra allting själv bara för att man är sex och ett halvt år" sa ena sonen häromdagen.

Jag köpte den på Barnparadiset, men det var den sista så nu är den tillfälligt slut där. Pilutta dig, va!

You may kiss my ring

Här kommer ytterligare ett blogginlägg som knyter an till Taizéresan, men det beror väl på att jag fortfarande är alldeles uppfylld av dessa fantastiska dagar och alla fantastiska människor. Detta är dock ett ytligt och materialistiskt blogginlägg, knutet till mitt milda shoppingmissbruk.

En eftermiddag gjorde vi en utflykt till Cluny, denna ljuvliga lilla stad där man verkligen hamnar rakt in i kyrkohistorien. Det är inte någon stor shoppingmetropol - det finns väl egentligen bara en gata med butiker, men oj vilka butiker! Man bara måste besöka Pâtisserie & Chocolaterie Germain. Där räcker det med att titta i skyltfönstret för att kalorierna ska hoppa på en, men ack och ve så gott det är med smördeg och choklad och bär och vanilj och mera smördeg och choklad... Nåväl efter att ha avnjutit en stor café au lait och en smördegsgrunka med äpple, gick vi vidare och då liksom råkade jag hamna i en butik med smycken och fina konstverk.

När vi var i Paris ägnade vi ju säkert en timma, om inte mer, åt att hitta frimärken till våra vykort. Men här i denna affär fanns det gott om frimärken. Fast de var nu omvandlade till underbara smycken. Efter att ha klämt och känt och beundrat nästan varenda armband, halsband och ring så hittade jag den. La bague. The ring. My preciousssss



Alltså den är så himla fin så det är nästan kusligt. Och tänk att ha en liten ikon på handen, det är inte det sämsta.

Vill du ser mer frimärkssmycken - les bijoux timbres - kan du kolla in hemsidan här.

Stackars barn

Jag bloggade i våras om dockan som ska ammas. Jag tänkte väl att det var ungefär så dumt det kunde bli. Men jag hade fel. Imorse gjorde jag min son sällskap när han bläddrade i en reklamkatalog från en av de större leksakskedjorna (vi brukar spara alla leksakskataloger för barnen tycker det är kul att bläddra i dem). Då hittade jag ännu en docka i samma stil. Den här stackaren blir ledsen och får feber (röda lysande kinder) men blir lite gladare om hon får dricka ur sin nappflaska eller bita i sin bitring eller suga på sin napp. När man sedan tar ut nappen ser man varför hon är ledsen - hon får nämligen tänder! Låter det otroligt? Ja men se själv reklamfilmen här:



Förutom att dockan ser helt skrämmande ut, jag kommer att drömma mardrömmar om den inatt, är det så dumt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner en plötslig lust att gå ut och propagera för waldorfdockor och djur av kottar.

Fulbloggen 5 - Ett permanent provisorium

Det var längesedan jag fulbloggade men det beror naturligtvis inte på att det råder brist på fulheter i vardagen. Idag blir det dock en inblick, eller snarare utblick för vi förflyttar oss ut och beskådar eländet. I fulbloggens syfte ligger inte bara att dokumentera anskrämligheter, utan även att vittna om ofullbordade projekt, sådana som många av oss har i våra hem. Ämnet för dagens blogg blir därför (lägg märke till travestin på den västsvenska förkunnelsen)

Vår provisoriska altan

När vi köpte huset fanns en altan längs baksidan på huset. Tyvärr fick den offras för att vi skulle dränera runt huset vilket också innebar slutet för det mesta som fanns av blommor och rabatter. Sedan skulle ny altan anläggas. Det var ganska akut. äldste sonen var upprörd över att pappa hade förstört hans Bobbybana, och själv ville jag kunna ställa barnvagnen med lillebror på baksidan. Samtidigt ville vi inte göra en ny altan för tidigt innan marken hade "satt sig", och inte fanns det några pengar till avancerade byggprojekt. Vad göra? Jo, det fick bli en provisorisk altan, bestående av reglar som skulle kunna användas för ett framtida permanent bygge, och plywoodskivor. Sonen var övelycklig över att morfar kom och byggde en ny Bobbybana åt honom. Detta var för tre och ett halvt år sedan. Och fortfarande ser det ut så här.

(I normala fall har jag inte strykbrädan här, men en varm sommarmorgon kan det vara skönt att stå här i skuggan och stryka och lyssna på fåglarna)

Yes, skivorna ligger kvar än och där tassar vi omkring rädda för att få stickor i fötterna. Det är förenat med livsfara att gå ut när det är blött för då är det eländigt halt. Men framför allt är det fult! Det enda piffiga här är väl vaxduken. Möblerna fick vi på köpet när vi köpte vårt förra hus. De fick flytta med hit. Visst vore det kul att ha nya snygga möbler men det känns liksom inte kul att ställa något nytt på den här "altanen". Som en gyllene ring i grisets tryne...

När vi la grunden till den nya altanen ville vi göra den större än den tidigare, så nu är den bredare och också byggd i vinkel så att vi ska kunna utnyttnja kvällssolen lite mer. Därför har vi nu också plats för den här



som allmänt går under beteckningen "Bröllopspresenten" eftersom det är vad det är. Den skulle kanske mått bra av att ha blivit inoljad någon gång under de nio år som gått sedan vi fick den. Ful. Helt enkelt ful.

I andra änden av den numera ganska stora (men fula) altanen ser det ut så här



Här förvarar jag blomkrukor, där står en gammal gräsklippare som aldrig används men som tydligen "kan vara bra att ha", jordsäckar som vi köpt för att det "var så billigt" men som sedan aldrig har använts till något, diverse cyklar, bråte och jox. Några blomsterarrangemang eller piffiga ljuslyktor har vi inte på vår altan för allt ser ju bara fel ut när själva platsen är så anskrämlig. Så även detta är ett skämshörn i vårt hem. Eller utanför vårt hem, kanske man ska säga.

Så vad hindrar oss från att fixa till det hela. Ja bortsett från de två allra mest uppenbara skälen - ekonomin samt att vi behöver en rejäl, saftig spark i häcken, så finns det ett annat litet dilemma. Vi vet nämligen inte riktigt hur den ska se ut, vilket material vi ska välja osv. Det är förstås i första hand bara ett svepskäl för att inte ta tag i projektet, men det finns faktiskt vissa frågetecken här. Vår tomt är nämligen väldigt skräpig. Förutom skogen tätt intill så har vi på tomten två stora tallar och ett lärkträd som tillsammans släpper ifrån sig enorma mängder barr, skräp och bôs (som vi säger i Halland). Och då funderar jag på om det är så fiffigt att ha en vanlig träaltan där allt det här åker ner mellan springorna, ligger och multnar och gojsar till sig och binder fukt. Man kanske skulle lägga en sån där mjuk grön balkongmatta rakt över alltihop istället. Så kan man bara ta en sväng med grovdammsugaren när det är för skräpigt. Tänk så skönt att tassa ut på en sån matta. Frågan är bara hur lång tid det tar för en sådan att torka efter regnet...

Nå nu ser det ut som det gör, ungarna kan ha Bobbyrace och måla med asfaltskritor och det funkar ju faktiskt. Om det bara inte var så fult...

En portion godis, tack.

Barnen fick varsin m&m-automat av mina föräldrar. Man drar i armen på gubben så ramlar det ut en godis i tunnan/hjälmen.



Idag skulle jag köpa en påse m&m för att fylla på gubbarna och jag lyckades till och med få tag på rätt sort, den med bara choklad och inga jordnötter. Men när jag kom hem höll jag på att smälla av när jag såg den lilla rutan på påsen som talar om att en portion innehåller 216 kcal.



Vaddå en portion??? Vem bestämmer hur stor en portion godis är? Jag tycker det är dumt nog att t.ex. 1 dl okokt ris skulle bli en portion färdigt ris, för nog tar vi olika stora portioner, men där kan man väl ändå utgå från någon slags medelstor portion. Men godis! Har man hört så dumt?

Det är som när jag var på Tupperware-demonstration härom året med en sån där försäljare som försöker sälja varje produkt genom att formulera och skapa ett problem som ingen har, men som man ska tro att man har och därmed köpa saken. Hon pratade om hur himla jobbigt det var när man hade öppnat en påse ostbågar och sedan åt man inte upp allt och då blev ostbågarna mjuka och äckliga till nästa gång. Därför skulle man köpa den här fantastiska plastskålen som man kunde servera ostbågarna i och som hade ett lock man kunde sätta på när man inte ville ha mer, och nästa fredag var de resterande ostbågarna som nya! För det första: Hur många har varit med om att det hänt? Alla vet väl att har man börjat äta ostbågar så kan man inte sluta förrän det bara är smulor kvar, och så sitter man där med det där kletet och den otäcka lukten på fingrarna. För det andra: Har ni hört talas om påsklämman? En utmärkt uppfinning, du kan köpa en hel påse för typ tjugo spänn på IKEA eller var som helst.

Åter till m&m. Jag lusläste på påsen, och nu vet jag att en portion m&m är 45 gram. Varken mer eller mindre. En påse på 180 g innehåller alltså fyra portioner. Så nu vet vi det.

Som för att verkligen understryka att detta inte är något man goffar i sig hur som helst, så går påsen att återförsluta. Vilken tur. För jag äter ju bara en portion åt gången.

Rosa hund

Jag har alltid varit synnerligen skeptisk mot hundar. Har kategoriskt avvisat dem som illaluktande bestar som dreglar och hårar ner, som krafsar obehagligt på golvet med sina klor och som luktar obeskrivligt illa när de är blöta. Aldrig i havet att det skulle komma en hund i mitt hus!!! Jag börjar misstänka nu, att hela det där resonemanget är en skyddsmekanism, en mur som nu börjar krackelera. För någonstans hör jag nu inte bara sonens röst, utan även min inre röst, som skriker: JAG VILL HA EN HUND!

Jag vet inte riktigt hur denna omvändelse har skett. Kanske för att jag nu verkligen kan känna att det skulle vara skönt att komma ut på promenader även när det regnar, att det är något jag själv skulle må bra av. Kanske för att vårt liv numera ser ut så att det faktiskt skulle funka att ha en hund - jag är ofta hemma på lunchen och skulle kunna rasta den då. Ja, säkert finns det många faktorer. Men en sak är säker, den här lilla individen är absolut delaktig i det hela.


Det är min brorsdotters lurviga lilla sötnos, som är så bedårande att till och med en härdad själ som jag smälter. Hur som helst satt jag igår med mina äldsta brorsdöttrar, en av dem är alltså matte till charmtrollet, och pratade om olika hundprylar. Och så kollade jag lite på nätet och hittade den här:


En hundklänning, med texten Mommys girl. Hallå!!! Den är tänkt att bäras så här:


Och vill man piffa till det lite extra kan man dessutom köpa dessa till:


Kära vänner och läsare, jag vill be er om två saker. För det första, om vi skaffar en hund, vilket inte är särskilt troligt eftersom min man inte är omvänd ännu, så kan ni väl vara barmhärtiga nog att inte påminna mig om vad jag tidigare i mitt liv sagt om hundar och om att det aldrig aldrig aldrig skulle komma in en hund i mitt hem. För det andra, om jag någonsin skulle sätta på den eventuella hunden en klänning och skor, så var vänlig och avliva mig direkt för då har jag mist förståndet och omdömet till den grad att jag är en fara för både mig själv och min omgivning.

Briljant eller befängt

Jag och barnen är på "semester" hemma i Halland. Ja, det kommer alltid att vara hemma, även om jag inte bor här för närvarande. Kanske kommer jag aldrig bo här igen, vad vet jag. Det där är en jobbig bit, så den lämnar vi raskt. Hopp och hej!

Idag var vi i alla fall i Kungsbacka för att köpa nya skor till barnen. Tack och lov för Skopunkten säger jag bara. Egentligen tycker jag att deras utbud är ganska begränsat, det är för lite variation på modellerna av barnskor, men en månad som denna då utgifterna överstiger inkomsterna är jag överlycklig att stället finns. Köp 2 par skor och få andra paret till halva priset är himla fiffigt. Nu fick vi två par skor för 280 spänn. Tack för det, Skopunkten!

Sedan blev det en sväng till Kungsmässan och jag var jätteduktig och handlade inte nånting för pengar jag inte har, och dessutom bjöd mamma oss på fika. Tack för det, mamma! Sedan kom hon på den goda idén att lämna barnen i lekrummet Barnens värld. Nu när lillkillen har fyllt tre år, får ju han också vara där. Gissa om det var två lyckliga killar som vi lämnade in. 75 kr per barn för 1,5 timmas lek och hon som kom med idén betalade. Tack för det, mormor!

Nu hade vi en och en halv timme på oss att hitta en present till min bror som fyllt år. Och faktum är att jag sprang på rätt pryl direkt. Då borde jag ju ha köpt den, men istället gick vi runt och tittade på andra saker fast jag visste att jag inte skulle hitta något lika bra. Och nu till inläggets kärna. När jag sedan gått tillbaka och köpt presenten till min bror, så var det fortfarande lite tid kvar innan vi skulle hämta barnen och då gick jag in på bokhandeln en stund. Och där hittade jag denna.



Detta är MigoTrappan, som är ett hjälpmedel för föräldrar som vill coacha sina barn till att förändra sitt beteende på ett positivt sätt, istället för att tjata sig till förändringar/förbättringar. På företagets hemsida läser jag:

Så här funkar MigoTrappan:
Föräldrar och barn väljer tillsammans ut ett eller
två områden som kan förbättras. Aktiviteterna
skrivs eller ritas upp på whiteboard-delen. Varje
gång, dag eller vecka när barnet klarat av det som
bestämts får det ta ett steg upp på trappan. Barnet
klättrar med ett eget fotografi på trappan och ser
tydligt sina framsteg.
Tillsammans bestämmer barn och föräldrar vad
som händer när översta trappsteget är nått. En bra
belöning är att familjen gör något kul tillsammans
t.ex bakar, går till simhallen eller har en lekdag.
I instruktionshäftet finns 100 förslag på mål och
aktiviteter.

Jag vet inte. Är detta briljant eller är det befängt? Jag får lite Supernanny-vibbar, fast det är klätt i en snygg förpackning som ska tilltala barnen. Å andra sidan har vi väl de flesta föräldrar utvecklat liknande system hemma, med guldstjärnor eller liknande. I skolan använder man ju också sådana metoder på en del håll. Om klassen "sköter" sig och samlar stjärnor eller vad det nu kan vara, så får man till slut göra något kul. Men det är ändå något som inte känns riktigt rätt här. Jag känner mig jättekluven. Borde jag kasta mig i bilen och åka och köpa en direkt, eller ska man förkasta den här typen av metoder? Det vore intressant att veta vad ni läsare tycker.

Fönsterträd

Jag vet inte om min mamma är den enda i hela världen som säger fönsterträd istället för krukväxter, men det gör hon i alla fall. Idag ska jag blogga om fönsterträn. Nej, förresten. Det ska jag inte. Jag ska skriva om krukor. Så då säger vi väl krukväxter i alla fall.

Egentligen ska jag bara ge luft åt ett vardagsirritationsmoment. (Jag har ju några stycken, det piggar upp tillvaron.) Nämligen krukproblemet. När jag för en gångs skull i ett avlägset hörn av mitt sinne, har hittat motivationen att plantera om krukväxterna som växer ur sina krukor, som blivit så höga att de välter, eller fått rötter som kryper ut där de inte ska vara, då stöter jag på krukproblemet. För när jag går till blomsteraffären och ska köpa nya, större krukor, då finns det aldrig några innerkrukor att plantera i, som passar till ytterkrukorna. Hur är det möjligt? Borde det inte vara självklart att man har innerkrukor som passar i de ytterkrukor man säljer? Nej, säger kanske någon, de vill inte att man ska plantera om sina gamla blommor, man ska köpa nya istället. Jaha, men känn på den här då! När jag köper nya krukväxter/fönsterträd, så är det inte alltid det finns ytterkrukor som passar dem heller! Hallå, hur tänker ni nu?

Ja kära värld, alltid finns det något att reta upp sig över. Är det inte det ena så är det det andra, som flickan sa.

Dummast just nu

Oj vad mycket som skulle kunna rymmas under den rubriken, men jag tar ett stadigt mindfulness-här-och-nu grepp om tillvaron och utser den nya skatten på USB-minnen till det dummaste just nu. Eller skatt är det väl inte, rent formellt, utan en privatkopieringsersättning som redan finns på flera elektronikprodukter men som från och med i sommar även kommer att finnas på USB-minnen och externa hårddiskar. Mer om detta kan man läsa på Copyswedes hemsida.

Alltså, bara för att man kan använda ett USB-minne för att kopiera upphovsrättsskyddat material ska jag som enbart använder mina USB-minnen för att så att säga ta med mig jobbet hem, betala mer när jag köper ett nytt minne. Jag gör ju det ibland eftersom jag tappar bort de gamla.

Jag har inga problem att betala skatt till sjukvården även om jag själv aldrig skulle vara sjuk och utnyttja den, inte heller skulle jag ha problem med att betala skatt till barnomsorgen även om jag inte hade barn själv och så vidare. Det är självklart att vi har ett gemensamt ansvar för vårt samhälle och även att de som tjänar lite mer betalar lite mer. Men jag tycker inte det är ok att produkter som jag använder helt lagligt ska bli dyrare för mig bara för att det går att använda dem olagligt. Detta får bli dagens lilla morr. Och har man inte värre saker att reta upp sig på får man väl vara ganska nöjd.

Jag suckar. Igen.

Kanske någon tror att jag suckar över att hon har gjort det igen. Prästen Ulla Karlson alltså. Hon har skrivit en artikel till, men det kommer väl inte fram så mycket nytt. Hon hävdar fortfarande att det inte finns någon fallen skapelse och då känns det inte riktigt som att vi kan nå varandra.

Men min suck var på ett mycket mera världsligt plan. Jag tittar ibland på aftonbladets hemsida. Inte för att få nyheter, det finns så många som rapporterar bättre, men för att få irriteras, häpna och skratta åt alla icke-nyheter som finns där. Idag fastnade jag för denna osannolika uppfinning.


En docka som ska ammas! Den kan göra sugljud och rapljud och blir allra mest nöjd om den ammas med hjälp av ett medföljande linne, med två "blommor" i brösthöjd som dockan kan suga på.

Ska man skratta eller gråta? Och ska man skratta eller gråta åt reaktionerna som den väcker? Som att dockan kommer att öka antalet tonårsgraviditeter!

Jag tycker att amning är något väldigt naturligt och är ganska bekymrad över att så många väljer bort amningen utan att ha några medicinska skäl till det. Jag tycker inte heller att man ska behöva dölja att man ammar, och finns det barn i närheten kan man ju förklara vad man gör. Och hur många barn har inte låtsats-ammat sina dockor? Men inte sjutton behöver man låtsas-bröst för det!

När jag var liten hade jag en docka som hette Lillen. Han ligger i en garderob här hemma. Han kunde kissa om man gav honom vatten i en nappflaska. Men det blev något stopp i systemet så det fungerade inte efter några år. Jag undrar, när kommer dockan som bajsar när man klämmer den på magen?

Uppdatering: Nu har en vän som är något mer insatt i dockvärlden än jag, upplyst mig om att bajsdockan redan finns. Men hallå!!!

Korsträning

Korsträning - det är väl det man har på pastoralinstitutet när man övar korstecken. Men det ska inte detta inlägg handla om, utan istället om mitt nyaste inköp. (Handlar man för mycket på nätet när man lärt sig sitt Visakortnummer utantill?)Jag har nämligen köpt en crosstrainer. För bara ett år sedan skulle jag ha skrattat högt och rått åt den som sa att jag nu skulle äga en sådan. Men nu står den i källaren och jag har skruvat ihop den alldeles själv.

Ja det är mycket som hänt under året som gått, och jag återkommer nog till det om några dar. Jag har en årsdag att "fira" mot slutet av veckan.

Det som började i mörker och kaos har lett till så mycket positivt, däribland lusten att träna och röra på mig. Jag har årskort på gymmet (hade någon sagt det för ett år sedanb hade jag skrattat ännu mer) och tycker det är jätteskönt att gå dit och rasta av mig, bli så där skönt trött. Men det är svårt att lägga så mycket tid där som jag vill, när jag ändå är borta så mycket på kvällarna. Så då är det perfekt att ha crosstrainern i källaren. Nu kan jag ta ett pass på kvällen medan barnen ser på Bolibompa, eller som i morse när jag kunde köra ett pass innan frukost.

Fast en av mina fjolårskonfirmander som var i kyrkan idag, tyckte att jag rörde mig lite stelt... Kanske borde stretcha lite mer efteråt.