Det var ett evinnerligt tjatande om Aspergers!

Räcker det inte snart? Måste du skriva så mycket om Aspergers? Det borde väl finnas något annat att berätta om?

Ja, även om mina senaste inlägg har tagits emot väl (tack förresten för all uppmuntran) kan jag tänka mig att en del tycker att det kan räcka nu. Så varför fortsätter jag skriva? Vill jag bara ha uppmärksamhet och stå i centrum? Nej, knappast. I det här inlägget tänker jag redogöra för några av anledningarna till att jag skriver det ena långa inlägget efter det andra som handlar om Aspergers syndrom och om mitt funktionshinder.  De olika skälen är inte rangordnade eller värderade på något sätt utan kommer i en enda röra.

·         Jag vill berätta om hur jag fungerar för att slippa förklara det i alla sammanhang. Min blogg har inte så många läsare men via Facebook når jag väldigt många. Det jag skriver kan ge en förklaring till saker som hänt tidigare och kan förhoppningsvis hjälpa människor att förstå sig på mig i fortsättningen.

·         Jag vill berätta varför jag har varit sjukskriven. På pappret står det depression och det är sant men bara en del av sanningen. Jag har förstått att de flesta har dragit slutsatsen att jag blev sjukskriven för att jag hade jobbat för mycket och gått in i väggen. Nu vill jag berätta att det inte är så därför att jag inte vill att man ska få bilden av att min arbetsplats är en arbetsplats där man jobbar ihjäl sig. Faktum är att det i mina journaler och i de underlag som Försäkringskassan haft står att mitt arbete, min arbetsplats och mina arbetskamrater är friskfaktorer som är viktiga för mig att få behålla.

·         Jag vill berätta om Aspergers syndrom för att öka kunskapen. Det finns många myter om AS, det finns schablonbilder om hur man är och vad man inte klarar av. På min blogg och på Facebook skriver jag mycket om sonens diabetes, inte för att beklaga mig eller att någon ska tycka synd om honom, utan för att öka kunskapen om hans sjukdom. På samma sätt tänker jag kring det jag skriver om AS.

·         Det är många som i sina arbeten möter människor med AS men inte riktigt vet vad det innebär. Söker man på nätet får man en ganska snäv definition och beskrivning. Genom mina texter vill jag vidga den bilden.

·         Genom vissa texter vill jag nå vissa speciella grupper av människor. Inlägget Mamma med Aspergers hoppas jag ska läsas av dem som arbetar inom mödravård och BVC. Kanske kan det hjälpa någon annan mamma.

·         Det sägs så ofta att vi måste prata om psykisk ohälsa, men nästan ingen gör det. I synnerhet när någon kändis tagit livet av sig blommar den här diskussionen upp. Ofta blir det ett vämjeligt sliskande och gottande i människors olycka. När Aftonbladet drog igång kampanjen #otillräcklig höll jag på att gå i taket. Det är att förringa människor med psykiska sjukdomar att ge dem en sådan etikett. Den där allmänna känslan av otillräcklighet hör till livet – att vara deprimerad är något helt annat. Det här är mitt sätt att faktiskt våga prata om det. Nu är inte Aspergers syndrom en psykisk sjukdom utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Det är en viss skillnad. Men för mig har AS lett till att jag drabbats av återkommande depressioner. Därför hänger det ihop. Mina depressioner kommer jag inte att skriva särskilt mycket om här i bloggen av olika skäl. Däremot berör jag dem på ett mer allmänt plan. Ingenting kommer att bli bättre av att det sitter en kändis och pratar i TV om sin ångest eller om sin släkting som tagit sitt liv. Det är när vi vågar prata öppet om det vid fikabordet som vi kan få bort skamstämpeln. Och någon måste ju börja.

·         Jag skriver för att andra som har fått diagnosen ska förstå att det inte behöver vara en katastrof. För att visa att man kan åstadkomma mycket i livet trots ett funktionshinder.

·         Jag skriver för att kanske någon hittar min blogg av en händelse och upptäcker att detta kanske kan förklara deras svårigheter. Om mina texter kan hjälpa en enda vilsen själ att få rätt diagnos så är det värt varje litet ord.

·         Jag skriver så mycket för att jag nu är i ett flow. Det är en del av hur AS funkar hos mig. Jag kan bli superentusiastisk och verkligen gå helt inför ett projekt, och nästan glömma allt annat jag borde göra. Tyvärr kan jag tröttna precis lika snabbt.

·         Jag skriver mycket för att jag vill ha allt detta samlat, något att kunna gå tillbaka till och hänvisa till vid behov.

Det kommer alltså att fortsätta vara fokus på Aspergers här i bloggen ett tag framöver. Tycker man att det är tjatigt så kan man helt enkelt låta bli att läsa.

En insikt som leder till comeback

Plötsligt var det så självklart. Uppenbarelsen drabbade mig i köket denna måndagseftermiddag. Täckelsen föll. Känslan över att jag hittills varit så korkad blandades med glädjen över denna insikt som förvandlade tillvaron.

Klart att Blogger finns som app!

Jag har inte fått någon ordning på mitt bloggande på länge. Viljan finns men kroppen är svag. Sonen har tagit min dator som gisslan och jag har ändå ingen ro att sitta och skriva som förut. Twitter är inget för mig men jag har lust att miniblogga. Och nu är det möjligt. I mobilen. Här är första exemplet på detta och ni får ha överseende med att jag inte behärskar alla finesser än. Men, jag är tillbaka! Och jag har ett spännande projekt på gång som förhoppningsvis ska kunna följas här.  I'm so excited!

Stoltare kan ingen vara

Nu invänder väl språkpolisen, där jag själv tjänstgör ibland, och säger att ordet stolt böjs med mer och mest. Men det skiter jag högaktningsfullt i just nu, för idag kan ingen vara stoltare än jag!

Det är rena ketchupeffekten här på bloggen, tre inlägg på en dag och alla på samma tema. Tjatigt? Ja men det är helt frivilligt att läsa. Och så här är det att vara diabetesmorsa - diabetesen snurrar i tankarna från att man vaknar till dess att man somnar. Och vaknar man på natten så funderar man på om man ska gå och kolla blodsockret eller inte. Så tre blogginlägg är inte mycket egentligen...

Sonen fick sin diagnos i november förra året. Mer om det kan man läsa här, här och här. Han har från första början, ja till och med innan diagnosen var ett faktum, varit intresserad av hur diabetesen fungerar. Han lärde sig mycket snabbt samband mellan mat, rörelse, insulin och blodsocker. Och han lärde sig alla handgreppen, hur blodsockermätare och insulinpenna fungerar. Däremot har han inte velat sticka själv.

Det hör till saken att han redan innan Herr Diabetes blev hans ständige följeslagare, var väldigt stickrädd, något som absolut förvärrades i samband med vaccinationerna mot svininfluensan. Därför fick vi inleda den här resan med stickskola och jag måste återigen betona hur professionella alla i diabetesteamet är när det gäller att hantera sånt här. Fortare än jag vågade ana, vande han sig vid sticken, och det har gått bra bortsett från en svacka i början av sommaren men där fanns det andra orsaker.

När han började ettan nu i augusti bestämde fröken och vi gemensamt att han skulle sköta blodsockermätningarna själv. Personalen påminner honom, och kollar värdet, men han hanterar sina prylar och sticker själv. Han har också gjort i ordning insulinpennan själv. Däremot har han fortfarande velat ha hjälp att ta insulinet. I takt med att jag sett att han klarar av detta har jag försökt peppa honom att ta insulinet själv (naturligtvis med en vuxen som doserar och finns till hands). Jag tänker att det ökar hans självständighet att inte behöva ha andra människor så inpå kroppen som det blir när andra ska ge honom sprutorna. Framför allt skulle självständigheten öka för att han då kan vara hos kompisar utan att jag ska komma dit och ge insulin när det ska ätas något. Kan han ta sprutan själv så kan vi ha telefonkontakt, han kan kolla blodsockret och så kan jag säga hur mycket insulin han ska ha. Vilken frihet det skulle bli för honom.

Och vet ni? Idag hände det!!!

Vi ska vara lediga några dagar för att åka till mormor och morfar och då har jag peppat honom att han skulle lära sig ta sprutorna under den här tiden. Om han klarade det skulle han få en belöning när vi kom hem. Jag fick ta fram belöningen redan i eftermiddags.

Jag är så otroligt stolt över min tappre lille hjälte så det kan ingen förstå som inte själv varit i den här situationen. Visst finns det barn som är mycket yngre som klarar att ta sina sprutor själv, men alla barn är olika och min prins har inte varit redo för detta tidigare. Men nu. Jag måste säga det igen. Jag är så himla stolt.

Och ni som läser det här, kan också bli stolta över er själva genom att ge ett bidrag till forskningen kring diabetes typ 1. SMS:a HOPP till 729 29 eller sätt in pengar på Barndiabetesfondens konto. Tack från alla oss Typ 1-familjer.

Sköna hem, eller nåt.

Kära läsare, jag vet att några av er har lidit av såväl sömnstörningar som eksem de senaste månaderna i väntan på vad jag härmed ska avslöja, nämligen resultatet av vår vardagsrumsmakeover. Nu kan ni korka upp skumpan, ta på galastassen, ta en näve salta pinnar för nu blir det grand opening, världspremiär!!!

För en gångs skull tänker jag behärska ordflödet och låta bilderna tala nästan ostört.

Vi börjar med hur det såg ut förut

 

 

Ja det var då. Den dag då vi bar ut den rosa sunksoffan var en dag av obeskrivlig befrielse. Denna skapelse tog vi över när vi köpte vårt förra hus (för tretton år sedan) och den höll nu knappt ihop och var full av fläckar efter både det ena och det andra. Huvaligen. Det blev som en rituell ceremoni då vi hyrde ett släp och körde iväg den till soptippen. De fula hyllorna (en av dem syns på nedersta bilden) skulle maken absolut ha kvar i källaren. Där står de nu i väntan på en permanent placering som eventuellt kan bli verklighet år 2023...

 

En dag i juni kom en lastbil full med platta paket och två inte så platta soffor från IKEA och sedan dess har det skruvats i omgångar. Maken har bevakat den perfekta TV:n (suck) på nätet, medan jag, eftersom vi håller hårt på könsrollerna, har shoppat textilier.

 

Det återstår fortfarande lite fix. Dels ännu mer tekniska saker som maken anser att vi behöver och vem är väl jag, lilla fruntimret, att ifrågasätta detta. Dels ska vi hänga upp tavlor och lite annat som har stått i källaren sedan vi flyttade in 2006. "Det är ju ingen idé att vi hänger upp dem innan vi har bestämt hur vi ska möblera..." Och så vill jag ha en liten smal hylla ovanför TV:n att sälla foton på. Kanske kommer också sladdarna till taklamporna att fästas upp.

 

Men nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre. Här kommer resultatet.

 



Visserligen sa sonen idag att vårt hus var fult utanpå men fint inuti, men jag vill kanske ändå inte påstå att vi platsar i Sköna hem eller så. Dock har vår trivsel ökat betydligt och jag är mycket mycket nöjd. Välkommen att beskåda resultatet irl.

Förvirringsbloggen

Jag är nog Sveriges i särklass mest förvirrade människa. Jag kan inte ens räkna hur många gånger på en dag jag lägger ifrån mig saker som jag sedan inte hittar, går för att göra något som jag sedan glömmer bort, och till och med glömmer bort att jag hade glömt bort vad det var jag skulle göra. Det finns tillräckligt med material till en hel förvirringsblogg, som lätt skulle kunna uppdateras varje dag. Om jag bara kom ihåg vad det var jag skulle skriva om. Problemet är att jag är så otroligt lättdistraherad, som om jag bara kan ha en enda sak i huvudet i taget. Om jag tänker på en grej, eller håller på med något, och så får jag ett annat intryck av något slag, ja då försvinner det första. Vaddå, att kvinnor skulle ha simultankapacitet? Jag kan ju för sjutton inte köra bil och prata på samma gång.

Idag då. Vi hade varit hela dagen på Astrid Lindgrens värld. (Jag glömde inte handväskan på toaletten en enda gång) På hemvägen skulle vi stanna på ICA för jag skulle hämta ut ett paket (faktiskt min nya leksak, surfplattan). När jag ändå var där skulle jag köpa en kartong ägg. EN - KARTONG - ÄGG. Inget mer, inget mindre. En jäkla äggkartong helt enkelt. Hur svårt kan det va? Nu tror ni (som inte läst om detta på facebook) att jag glömde köpa ägg. Eller att jag köpte en liter mjölk istället. Det är sånt normalförvirrade människor gör. Man har tre saker man ska ha och kommer hem med två av dem och så en tredje som inte stod på den oskrivna listan. Det händer mig jämt. Men nej, idag klev jag upp i en högre division av förvirring.

När vi (sonen S var med) hade fått vårt paket, som jag ju fick betala för att lösa ut och faktiskt tog rätt plastkort med en gång så att jag inte behövde rodna efter att ha försökt betala med lånekortet, så tog vi ett paket ägg och gick till kassan. Jag tänkte att jag betalar inte med kort nu när det bara är en sak utan började plocka fram kontanter när vi stod i kön. Hur mycket kostar ett paket ägg??? Ingen aning, sånt har jag inte koll på, men jag tänkte att 30 spänn räcker nog. En tjuga och två femmor hittade jag och det kostade fiffigt nog 28 kr. Så jag la femmorna på den där lilla brickan och började  veckla ut tjugan som var pinsamt skrynklig. "Lägger du mynten i skålen, tack?" sa killen i kassan. Visst ja, hehe, mynt ska man lägga i nån himla automat. (Jag betalar verkligen aldrig kontant. I alla fall aldrig med mynt. Möjligen med en hundring för att få växel till veckopengen) (Visst tusan, ungarna har inte fått veckopeng på fem veckor!) Ja i med två femmor där och ut kom två enkronor. Då skulle jag plötsligt bli den fiffiga mamman som förklarar allt för sonen. "Så lustigt hahaha, jag la i två pengar och så kom det två pengar tillbaka, vad tokigt". Vaddå, undrar sonen. Jo förstår du, säger jag och börjar förklara att två femmor är tio kronor och så fick jag tillbaka två enkronor och hå och hej och sonen går och bär paketet och det var ju därför vi kom dit och jag stoppar ner de två enkronorna och grejar med handväskan och pratar vuxet och pedagogiskt med honom för det ska man ju göra.... URSÄKTA ropar någon bakom oss. Och jag tänker att det är ju inte mig de ropar efter men kanske har jag tappat något. Och där kommer killen i kassan och springer med mina ägg. "Du glömde de här". Ojdå, hehehe, det har visst varit en lång dag, hasplar jag ur mig och vet inte var jag ska ta vägen. Jag skrattar högt och sinnessjukt hela vägen till bilen för att döva ångesten över att jag återigen har lyckats med något helt omöjligt.

Jag vet inte hur många gånger jag har glömt nån liten grej i kassan när jag har packat varorna, ett paket tuggummi som gömt sig invid kanten eller så. Det gör väl alla ibland. Eller? Men om man köper en enda grej ska man väl för sjutton få med sig den hem???? Även om man varit på Astrid Lindgrens värld tillsammans med norra Europas alla getingar som tydligen hade konferens där idag. Hur förvirrad får man bli innan man blir inspärrad nånstans? Det är ta mig tusan tur att barnen bråkar och hojtar och skriker jämt för annars skulle jag ha glömt dem någonstans. Och tur att kroppen andas automatiskt, annars skulle jag varit död för längesedan!

Kantarellhysteri och uppväxtnostalgi

Liket lever!!! Ja nu är jag här igen för att bevisa att min blogg inte har gått in i den eviga vilan, bara nästintill. Varför bloggas det så lite nuförtiden månntro? Tja det främsta skälet är väl att jag inte riktigt känt någon bloggarlust. Jag har också haft en del annat för mig under de få timmar (minuter känns det snarare som ibland) som kan kallas fritid. Det senaste året har jag delvis ägnat åt ett ganska lyckat viktminskningsprojekt och det har inneburit en del timmar på gymmet, på crosstrainern eller bara ute på promenader. Jag har läst ganska mycket böcker - en syssla som jag ägnar mig åt i perioder. Men framför allt har vår senaste familjemedlem Herr Diabetes tagit väldigt mycket tid och ännu mer energi. Så tiden vid datorn blir mest vikt åt mer eller mindre oengagerat facebookande. Och så nätshopping förstås, finns det något bättre? Man sliter ju inte ens på VISA-kortet genom att dra det i en apparat! Fast nu har jag fått Mastercard. Men det går lika bra ändå. Swisch swosch så har man beställt och betalat 12 meter gardinkappa!

Så vad ska jag blogga om nu då när jag äntligen hittat hit? Jag satsar på ett säkert kort: Facebook. Jag tänkte lista mina topp tre favoriter på facebook just nu. För det är ju så att vi kan använda facebook på så många olika sätt både privat och som organisationer och företag. Och det är åtminstone så för mig att glädjen eller vad man ska kalla det i facebookandet varierar lite från tid till tid. Men här kommer alltså de tre saker jag uppskattar mest med Boka' som vi säger här i Åtvidaberg.

Jag börjar bakifrån så att jag riktigt laddar upp era förväntningar.

3. Släkten på distans.
Det här är ju en klassiker i sammanhanget. Inte ett särskilt kul val, men för närvarande är det viktigt för mig. Jag har mer och mer förlikat mig med det faktum att jag bor 35 mil från min släkt, och det är inte alls lika jobbigt nu som förut. För samtidigt som jag har accepterat att det är så, har jag allt mer hittat in och blivit hemma i det som nu är mitt sammanhang. På senare tid har därför kontakten med kusiner, syskonbarn m fl blivit både viktigare och mer givande och mindre ytlig. Det är jag väldigt glad över även om sorgen finns över att nästan aldrig kunna vara med på olika sammankomster och högtider. Puss på er mina fina!!!

2. Nostalgisidorna av typen "Du vet att du är ifrån..."
Det har spridit sig sakta men säkert och nu har väl snart varje ort med självaktning en sådan här sida där man delar minnen från orten där man växte upp. (När ska Åtvidaberg få en?) Jag hittade in på "min" sida i början av sommaren och det var verkligen jättekul, världens nostalgifrossa, att dela med sig av minnen från simskolan, gamla affärer, skogsbränder och lokalnyheter som var JÄTTESTORA. Då. 1983, typ. Underbart kul och massor av gamla minnen väcktes till liv. Nu är det lite stiltje på den sidan och så är det väl att till slut finns det inte så många mer saker och fler människor att minnas, åtminstone inte på en liten ort. Men mysigt är det ändå och jag är också förvånad över att inläggen till 95% höll en god ton.

1. Föräldrar till barn med diabetes typ 1
I början av sommaren hittade jag också denna fantastiska grupp som i skrivande stund har 530 medlemmar varav de flesta är föräldrar till diabetesbarn. Detta är facebook när det är som bäst! Här kan man dela med sig av frustrationen över blodsocker som hoppar upp och ner utan att man förstår varför, här kan man få dela med sig av lyckan över att ett Lisebergsbesök fungerat utan komplikationer, här kan man få spy ur sig när allt bara känns jobbigt, och framför allt kan man få goda råd kring allt, allt, allt som har med barn och diabetes att göra. Och när man är uppe och kollar blodsockret halv tre på natten då vet man att man har vänner här som gör detsamma. I den här gruppen har jag lärt mig så otroligt mycket om diabetes, om behandlingar och om hur olika det kan se ut för våra blodsocker-prinsar och -prinsessor. Gruppen är guld värd!

Som en bonus kommer också mitt absoluta kräksmoment på fejjan för närvarande.

Trumvirvel



KANTARELLBILDERNA!!!!


Men skärp er! Dessa bilder står mig upp i halsen. Och eftersom jag nu genom detta har lyckats stöta mig med hälften av alla mina facebookvänner är det väl dags att sätta punkt. Kanske ska jag gå in och ladda upp en bild på rosévin i motljus...

Grattis i efterskott

Min blogg har fyllt ett år. Jag hade för mig att jag började skriva på min egen födelsedag men nu när jag kollade så jag att det var kvällen innan. Och jag minns hur jag satt på altanen sent på kvällen med datorn i knät och ett glas iskallt rosévin bredvid mig. Där började mitt konkreta bloggande även om det i tanken pågått ett tag innan. Så hur har det gått? Har det blivit som jag tänkt mig? Nej verkligen inte. Det ser jag bland annat när jag läser beskrivningen av bloggen. Den får jag nog ändra. För det har blivit betydligt mer prästliv och betydligt mindre vardags- och familjeliv än vad jag hade trott. Jag hade inte heller kunnat förutse de stormar som skulle blåsa upp kring bloggen men i efterhand tycker jag att det varit ganska uppfriskande, även om jag blivit trött ibland. Framför allt är jag väldgit glad över alla positiva kommentarer jag fått om det jag skriver, ibland från oväntat håll. För min blogg är mest ett utrymme för mig att hålla igång mitt skrivande, att fundera genom att formulera mig i ord. Jag argumenterar oftast inte för att övertyga någon eller få igång en diskussion utan för att sortera mina egna tankar.

190 inlägg blev det under första året. En del mer seriösa, andra bara på skoj. Den sista tiden har det varit glesare med inläggen och jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag har varit trött, jag har inte haft någon inspiration, jag har prioriterat annat. Ofta har jag tänkt att det här skulle jag skriva om på bloggen, men sedan har det ändå inte blivit något. Vi får väl se om det blir någon ändring under semestern. Kanske tar bloggen en annan inriktning med mer anteckningar om vad dagarna rymt, vad vet jag.