Bloggen är död - länge leve bloggen!

Denna blogg har varit vilande ganska länge men nu har jag äntligen fått inspiration att blogga igen. Det sker dock inte här utan på min nya webbplats Lillduvans bo. Välkommen att följa mig där.

Att ta ansvar för sin bitterhet

En av mina kollegor har ett bra uttryck, nämligen att var och en får ta ansvar för sin egen trötthet. Detta uttryck används framför allt när vi åker till Berlin med konfirmanderna och betyder att det är upp till var och en om man vill vara vaken hela natten men man får själv ta ansvar för konsekvenserna. Hur trött man än är får man inte låta det gå ut över andra eller på olika sätt störa och förstöra resan.

Jag skulle vilja anpassa detta uttryck och säga att var och en får ta ansvar för sin egen bitterhet. Om du ångrar dina livsval eller tycker synd om dig själv för att du inte gjort något mer av ditt liv så är det din sak. Låt inte din bitterhet gå ut över andra. Vi orkar faktiskt inte höra.

Jag har fullt upp med att kämpa mot min egen bitterhet, att hålla den på plats så att den inte fullständigt tar över mitt liv. Det räcker. Det är nog. Jag kan inte bära andras ouppnådda drömmar och mål. Faktiskt.

På förekommen anledning.

Jag kan gömma mig en stund för smärtan men den finns ändå kvar.

I somras hände en sak som tog mig väldigt hårt. Förutom den omedelbara ilskan dröjde sig sorgen och smärtan över det skedda kvar och vissa grundpelare i livet fick stora skador. Sorgen har levt vidare under hösten och nu, de senaste dagarna, har det blivit tydligt för mig att detta inte är något som kommer att läka av sig själv. Skadan verkar vara permanent och jag vet inte hur jag ska kunna göra trasigt till helt igen. Jag kan förtränga såren men inte fly från dem, de är en del av mig, och enda sättet att slippa undan är att göra andra människor illa. Jag känner mig inträngd i ett hörn, utan möjlighet att påverka situationen och samtidigt är det uppenbart att något måste göras - det är outhärdligt att bara vara kvar i detta. Sorgen och maktlösheten är förtärande. Det här är ingen bra start på det nya året.

Böcker lästa under 2015 - hela listan

Inspirerad av en vän har jag under året som gått skrivit upp alla böcker jag läst. Det blev en hel del. I synnerhet under hösten har läsningen varit min räddning, nästan så att det blev något maniskt över det hela. Jag läste och läste för att hålla jobbiga tankar borta. Nu är året slut och jag kan presentera hela listan. Som vanligt är det mest deckare. Om du vill ha ett utlåtande om någon bok är det bara att säga till men jag kanske inte minns alla. 

Niklas Rådström   Boken

James Oswald   Flickoffret

Sofia Camnerin & Arne Fritzon   Försoning behövs

Deborah Levy   Simma hem

Tove Jansson   Stora boken om Mumin

Peter Robinsson   En förgiftad man

Lars Kepler   Sandmannen

Jukka Laajarinne   Mumin och tillvarons gåta

Lena Dunham   Not that kind of girl

Maria Sveland   Hatet

Carin Gerhardsen   Pepparkakshuset

Carin Gerhardsen   Vyssan lull

Carin Gerhardsen   Helgonet

Anna Kåver   Himmel, helvete och allt däremellan.

Jonas Gardell   Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken

Jonas Gardell   Torka aldrig tårar utan handskar – Sjukdomen

Jonas Gardell   Torka aldrig tårar utan handskar - Döden

Niklas Orrenius   Här är allt så perfekt

Nina Björk   Lyckliga i alla sina dagar

Elly Griffiths   Känslan av död

Jussi Adler-Olsen   Journal 64

Reginald Hill   Mysteriespel

Jussi Adler-Olsen   Marco-effekten

Denise Mina   Sista andetaget

Sarah Walters   Främlingen i huset

John Connolly   Onda män

Richard Yates   Easter Parade

Thomas Eriksson   Omgiven av idioter

Elizabeth George   En ond liten handling

Ann Heberlein   Det var inte mitt fel

Malcolm Gladwell   David och Goliat

Ann Heberlein   En liten bok om ondska

Niklas Hill och Angeli Sjöström Hederberg   Medlemsmodellen

Jonathan Tropper   Plan B

Michael Connelly   Räven

Christin Ljungqvist   Fågelbarn

Jens Lapidus   Livet deluxe

Denise Mina   Red Road

Michael Connelly   Gatans lag

Denise Mina   Det heligaste

Sofie Sarenbrant   Vecka 36

Mari Jungstedt   Du går inte ensam

Lars Kepler   Paganinikontraktet

Mari Jungstedt   Den man älskar

Sara Lövestam   I havet finns så många stora fiskar

Paula Tilli   Att vara vuxen med Aspergers syndrom

Lars Kepler   Stalker

Michael Connelly   Prövningen

Sofie Sarenbrant   Istället för dig

Michael Connelly   Fallet

Knyter ihop säcken med kebabteknikern som symbol för året som gått

För ett år sedan skrev jag någon slags årskrönika över året 2014. Då gick jag igenom året månad för månad vilket var ett ganska trevligt sätt, framför allt för mig själv, att sammanfatta året och lägga det till handlingarna. I år kan jag tyvärr inte göra likadant, dels därför att det blir för jobbigt för mig själv att systematiskt blicka tillbaka på det som varit, dels för att berättelsen skulle innehålla alldeles för många luckor då jag inte kan berätta detaljerna kring vad som hänt vilket är en sorg i sig.

Nu låter det som att 2015 har varit en enda lång rad elände och motgångar och så är det naturligtvis inte. Året har verkligen haft sina gyllene stunder och dem ska vi absolut inte glömma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att den kvardröjande känslan är en känsla av frustration och uppgivenhet. Värst av allt är att det också är den känslan som infinner sig när jag blickar framåt.

2015 är året då jag tappade tron på sådant som varit grunden i min tillvaro. Det har varit ett år av svek och förtal på många plan i livet. Ett år då människor som jag trodde ville mig och min familj väl plötsligt visade ett annat ansikte. Det har varit en lång väntan på att löften skulle uppfyllas, helt förgäves. Kvar finns en förkrympt version av mig själv, som inte längre litar på någon och som varje dag frenetiskt kämpar för att inte sjunka i ett träsk av bitterhet, cynism och hopplöshet.

Också när jag lyfter blicken från de egna motgångarna, för det gör jag faktiskt och inte så sällan heller, blir jag trött och missmodig. Nog finns det mycket att säga om världshändelserna under året som gått men jag ska begränsa mig till att fokusera på ett fenomen som går som en röd tråd genom mycket som hänt såväl globalt och nationellt som lokalt.

Visst kan vi tycka att IS och terrorattacker är vår tids största hot och det vill jag inte förringa men det är inget jag kan gå omkring och vara rädd för det varenda dag. Däremot skräms jag av det som pågår omkring oss alla framför allt på nätet. Det handlar inte bara det som vi vanligtvis brukar kalla näthat utan jag syftar på en vidare förståelse av det begreppet. Det handlar om ett genuint förakt för andra människor, om oproportionerliga reaktioner på skitsaker, om en svart-vit moralism som de flesta av oss för bara några år sedan tveklöst skulle ta avstånd ifrån men som nu är vardag för oss alla.

Det är inte något nytt men jag tycker att det har exploderat under 2015. Vad har hänt med oss som gör detta möjligt? Om en känd person får ett nytt uppdrag letar man upp något hen har sagt eller gjort för flera år sedan när hen hade en helt annan position och så blåser man upp det till en enorm fråga som får helt orimligt utrymme. Personen ska hudflängas, skämmas, ta avstånd, be om ursäkt. Det finns ingen gräns. Inte heller om en offentlig person i sin nuvarande roll gör eller säger något som kanske inte är 100% genomtänkt. Då hänger vi ut dem på nätet och på löpsedlar och ropar som i den gamla julleken: Fy skam! Fy skam! Vad gör det här med oss? Jag vill påstå att detta är en livsfarlig form av terror, för vem vågar ta ställning, vem vågar ta offentliga uppdrag, vem vågar agera när klimatet är så här. Det som återstår blir en grå sörja av intighet och mjäkighet. Jag vill inte leva i en sådan värld. Det handlar inte heller bara om personer utan även företag och organisationer hängs ut och ska bojkottas om något blivit galet någonstans. Så här några dagar efter jul kan vi inte heller bortse från den fullkomligt befängda hatstormen mot TV:s julkalender som saknade all sans.

Det finns en gammal god regel om att man ska försöka tolka andra människor till det bästa. Alltså, om du hör något som låter märkligt, stanna upp och ansträng dig lite, kanske går det att tolka uttalandet på ett annat sätt. Kanske finns det mer i historien än det lilla du hörde. Det du ser är kanske inte vad det verkar att vara, backar du och ser hela bilden framträder något annat, då blir den lilla detaljen plötsligt inte så konstig. Men den regeln är helt bortglömd idag. Idag hugger vi direkt. Kan något möjligen uppfattas som kränkande av någon endaste liten människa ja då ÄR det kränkande och avsändaren ska avrättas - åtminstone bildligt. Återigen föder detta en enorm rädsla som hotar det offentliga rummet till att bli en färglös madrasserad cell. Som ett exempel på detta kan vi ta det klipp då Fredrik Ahl på Östnytt/Sörmlandsnytt "värmer upp" inför en sändning.

Klippet spreds med en rasande hastighet. Det dröjde inte länge innan hans pinknödiga chefer tog honom ur tjänst, beklagade det inträffade och tvingade Ahl att be om ursäkt. Problemet var bara att ingen hade tagit illa upp den här gången. De flesta som såg det hela förstod (konstigt nog) humorn i vad de såg, och kunde också konstatera att inget negativt sades om invandrare. Men rädslan slog till direkt.

Det här skrämmer mig, men ännu mer skräms jag av att det numera är helt accepterad att under eget namn skriva att man önskar livet ur en annan namngiven person. Under år 2015 har vi vant oss vid att de som kallar sig Sverigevänner tycker att man ska skjuta eller bränna de flyktingar som kommer hit. Här talar man ofta i svepande ordalag, men de räds inte att vräka ut sitt hat mot politiker eller andra som offentligt tar ställning för de som söker skydd hos oss. Ungdomar som vill hjälpa andra ungdomar får ta emot fruktansvärda hot, för att inte tala om mordbrandsepidemin som sprider sig över landet. Men inte bara flyktingar ska halshuggas och sprängas. Vi har också lynchmobben som mobiliserar när ett avskyvärt brott har begåtts. Det som vi tidigare bara såg på amerikanska filmer är nu verklighet hos oss. För mig kom uppvaknandet när den så kallade Hagamannen skulle släppas ut ur fängelset efter att ha avtjänat sitt straff. Då läste jag på Facebook hur hundratals människor helt öppet under eget namn skrev om vad de själva eller någon annan skulle göra mot personen i fråga. Det dröjde heller inte länge innan han faktiskt blev misshandlad. Och här är den problematiska följden av det hat och förakt som sprids som löpeld över nätet, också det som kan verka oskyldigt och ofarligt. Förr eller senare når det en person som gör verklighet av hoten och tror att hen gör något bra. De tragiska händelserna i Trollhättan i oktober kan mycket väl ha varit ett exempel på detta.

När jag ser tillbaka på året som gått så ser jag hur nyhetsrapporteringen föder virala reaktioner som piskar upp stämningar vi inte kan kontrollera. Det gäller alltifrån Charlie Hebdo-attentatet och Lisa Holm-mordet till flyktingkatastrofen och "Så mycket bättre". Finns det något hopp att nästa år blir bättre? Tyvärr tror jag inte det, tyvärr tror jag tvärtemot att vi kommer se fler fall av ensamma människor som påverkas så starkt av skriverierna att de tar lagen i egna händer.

Men åter till det lilla sammanhanget, till mitt år, det år som jag med glädje ska lägga bakom mig. Visst var det inte bara motgångar och kamp? Nej det har hänt mycket bra och jag har gjort många roliga saker och lärt känna nya människor. Här följer en lista över några av guldkornen år 2015, utan någon särskild ordning:

• resan till Gran Canaria på sportlovet
• resan till Berlin på tu man hand med min femtiplussare
• dagarna i ett hett Malmö då vi firade att jag fyllde 40
• engagemanget i Diabetesförbundet och all gemenskap det för med sig
• gemenskapen i kören
• ett hejdundrande bröllop i augusti
• att jag fick ett stort förtroende av ett par unga vuxna i min närhet
• firandet av 20-årig vänskap
• att barnen har mått bra och att vi rott i land ännu ett år av diabetesbestyr
• att båda barnen börjat ny klass och trivs ypperligt i skolan
• att jag skrivit en bok som visserligen inte blivit utgiven ännu men den finns
• att jag har ett stort nätverk, både vänskapligt och professionellt, omkring mig som stöttar mig
• att jag på många sätt landat i livet så som det nu ser ut
• och många mer saker som jag inte kommer på just nu

Nu sätter jag punkt för 2015 och vänder blicken framåt. Vad har jag att se fram emot? Vad kan jag vänta mig av 2016? Ja nu är jag ju ingen spågumma tack och lov men det finns planer och förhoppningar. En ny resa till Gran Canaria väntar oss. Det är av rent medicinska skäl vi lägger hutlösa summor på dessa resor, det hjälper mig från att inte rasa ner i avgrunden. På temat resor planerar vi också en utflykt till Legoland i juni och om det bara blir hälften så bra som förra gången kan vi vara väldigt nöjda. När det sedan är avklarat behöver vi nog aldrig åka dit igen. Gemenskapen i kören och engagemanget i Diabetesförbundet löper väl på antar jag och så ska det förtroende som de unga vuxna gav mig förverkligas och omsättas i handling. På jobbet hoppas jag på en mer stabil personalsituation, arbetsro och arbetsglädje. I livet för övrigt nöjer jag mig om det flyter på. Lycka är ett överskattat begrepp, fåfängt att sträva efter men jag hoppas att jag får några glimtar av den här och där. Det jag däremot ska sträva efter är att inte fastna i uppgivenheten utan göra vad jag kan för att påverka min situation, att välja ett förhållningssätt där jag tar vara på det som trots allt är gott. Och så har jag nu under de allra sista dagarna innan det nya året fattat ett viktigt beslut, jag har kommit till en vändpunkt där jag tagit ett stort och ganska modigt steg. Vad det för med sig ska bli spännande att se.

Sammanfattningsvis är min önskan inför 2016 att jag ska kunna känna någon slags ro i allt som sker, att det inte ska vara så mycket drama och kaos och känslostormar hela tiden. Vi skulle också kunna kalla det bekymmerslöshet...

Vem ska jag hjälpa? Och hur?

Detta är ett långt inlägg. Orkar du inte läsa hela argumentationen så scrolla ner och läs texten under bilden.

Sverige hjälper som aldrig förr. Hela Sverige skramlar, Vi gör vad vi kan, Refugees Welcome - kampanjerna är många och viljan är god, hos de allra flesta. Så finns det de andra, de som alltid har en negativ kommentar till varje handling, som alltid vänder det medmänskliga till något negativt. Anna Lindberg skriver klokt om detta i Corren idag. Jag har funderat på detta under senare år, att så fort det uppstår en kris eller katastrof av något slag och det är insamlingar och upprop så finns det en grupp människor som alltid basunerar något annat problem som behöver engagemang och insatser. Jag kan förstå att det finns enskilda människor som har sina individuella hjärtefrågor som de konsekvent lyfter fram (såsom jag lyfter fram behovet av bidrag till diabetesforskning)  men här handlar det om att man hela tiden har olika saker som är bättre att engagera sig i. Samlar vi in pengar till A, så borde vi ge till B istället, och när vi sedan ger till B ja, då är det C som är i störst behov av hjälp. Detta handlar såklart inte om att man är ädel och vill ge stöd av olika slag till B eller C eller något annat utan det är bara ett lite snyggare sätt att paketera sin ovilja att bistå människor i nöd. Jag ska ge några aktuella exempel på detta.

Tiggarna (jag vägrar av princip att kalla dem för EU-migranter men det är en annan fråga). Ger vi pengar i pappmuggen eller ordnar härbärgen så är det fel. Det är bättre att ge pengarna till bistånd i de fattiga byarna som de kommer ifrån. Så då gör vi det, men nej, det vill man inte heller bidra till, utan då ska vi istället utöva politiska påtryckningar mot deras regeringar så att deras levnadsförhållanden förbättras. Vad som krävs är såklart insatser på alla nivåer, men olika grupper kan hjälpa till  på olika sätt. Här försöker man flytta ansvaret att hjälpa från mig som individ till hjälporganisationer och vidare till regeringen och ännu hellre EU. Det är ju väldigt bekvämt för mig att bara gå förbi den frusna mannen som sitter utanför affären och rättfärdiga mig själv med att jag inte hjälper honom genom att ge honom mina växelpengar utan att det är regeringens ansvar, det är EU som ska förbättra hans situation. Tyvärr har han hunnit både frysa och svälta ihjäl innan EU har fått något gjort. Att ge honom en tia och en kopp kaffe utesluter inte att vi också försöker påverka situationen i hans hemland.

Flyktingarna. Här dyker nya behjärtansvärda ändamål för engagemang upp lika snabbt och oundvikligt som löss i barnens hår vid skolstart. Det kommer väldigt många flyktingar till Sverige just nu. I proportion till vårt lands befolkning är det en piss i Mississippi i jämförelse med hur många flyktingar det finns i andra länder. 33 miljoner av världens drygt 60 miljoner flyktingar finns i tio länder - tio länder med betydligt sämre ekonomi och fungerande samhällsfunktioner än Sverige. Mer statistik kan man bland annat läsa här. Men i alla fall, det kommer ovanligt, för att inte säga extremt, många flyktingar hit. Då höjer man rösten - vi måste ta hand om de som redan finns här. Som om dessa människor bryr sig eller har engagerat sig för de flyktingar som kommit hit tidigare. Nej, knappast. Sedan kommer nästa uppmaning: Vi måste ge dem hjälp i närområdet. Jo, men det är ju lite som med tiggarna, de som redan kommit hit blir ju inte hjälpta av att vi skickar skor (?) till Grekland. Vi måste lägga resurserna på att stoppa krigen så att de inte flyr, så att de kan stanna kvar där i sina hemländer. Ja, det måste vi. Ändå hörs dessa röster inte sällan från människor som vill minska det internationella biståndet. Varför bryr ni er så mycket om flyktingarna, det är ingen som tänker på alla barnen i Afrika som svälter ihjäl. Jodå vi tänker på dem också, men oftast svälter de på grund av att det är krig och därför behövs bistånd till att lindra svält men också bygga fred. Gå ett steg tillbaka - just det, ni ville ju dra ner på det internationella biståndet. Och när man sedan har dragit fram alla dessa korten ja då är det dags att åter landa på hemmaplan. Det är minsann ingen som tänker på våra gamla (den viktigaste frågan verkar vara att de ska få sylt), våra sjuka, våra hemlösa, våra skolbarn. Vem ordnar en insamlingsgala för dem? Vem skramlar för dem? Den sorgliga sanningen är att hur eländigt det än kan vara för gamla, sjuka och hemlösa i Sverige så har de det bättre än många av dem som är på flykt. Myterna om hur mycket bidrag flyktingarna får är enormt många och enormt osanna. Vi har så att det räcker till alla dessa grupper. Dessutom är det många av de som idag kommer som flyktingar som så snart de fått uppehållstillstånd kommer att ta hand om de gamla och sjuka.

Precis som när det gäller tiggarna så kan vi inte ställa den ena gruppen mot den andra och den ena hjälpen mot den andra. Det behövs hjälp hela vägen. Från de akuta behoven hos dem som kommit hit, hos dem som bott 20 år i flyktingläger i Kenya, till att verka för fred och demokrati i krigshärjade länder. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.

Det är så många som lider nöd, på min egen ort, i vårt land och i hela världen. Vad ska jag göra? Vem ska jag hjälpa? Och hur? Självklart finns det många bra sätt. Här ska jag presentera två enkla saker du kan göra. 

1. Bli medlem eller stanna kvar som medlem i Svenska kyrkan
2. Bli månadsgivare eller engångsgivare till Svenska kyrkans internationella arbete.

Svårare än så är det inte att ge hjälp åt alla ovan nämnda grupper av behövande människor, samt väldigt många fler som inte står i medias fokus just nu.

Genom att vara medlem i Svenska kyrkan ger du stöd åt det stora diakonala arbetet i hela vårt land, inte minst bland gamla och sjuka, men också bland flyktingar och hemlösa. Varje ort har sin nöd och de lokala församlingarna bistår i det sammanhang man befinner sig i. Vill du ge en riktad gåva till diakonin i en särskild församling är det alltid välkommet. Din medlemsavgift finansierar också Svenska kyrkans omfattande arbete bland barn och unga som syftar till att de ska växa upp och känna trygghet och hopp och respektera sig själva och andra. Du stöder musikverksamhet, mötesplatser och gudstjänster där människor kan finna mening och gemenskap. Du främjar Svenska kyrkans arbete för att stå upp för alla människors rättigheter.

Här kan du läsa mer om hur du blir medlem och vad ett medlemskap i Svenska kyrkan innebär.

Genom att ge en gåva till Svenska kyrkans internationella arbete (eller ännu hellre bli månadsgivare) ställer du dig bakom arbete för fred och rättvisa i hela världen. Svenska kyrkan samverkar med andra kyrkor och har därför nätverk med lokalkännedom på varje plats där hjälp behövs. Förutom akut hjälp vid naturkatastrofer och när människor tvingas på flykt arbetar man långsiktigt med att skapa förutsättningar för fred, hälsa och rättvisa. Man stöder projekt för kvinnors rättigheter, för att barn ska få gå i skolan och äta sig mätta, för utbyggd sjukvård och för hållbar utveckling. Detta sker med hjälp av våra gåvor, varje dag över hela världen. Genom sitt väl uppbyggda nätverk finns Svenska kyrkans internationella arbete med sina samarbetspartners ofta på plats redan innan katastrofen sker - och stannar kvar också när media slutat rapportera. När det gäller tiggare så arbetar Svenska kyrkan sedan länge med att förbättra deras rättigheter i deras hemländer.

Du kan läsa mer om Svenska kyrkans internationella arbete här och det finns många olika sätt att bidra. Vill du veta vad Svenska kyrkan gör specifikt för flyktingar både lokalt och globalt kan du läsa här.

 



LCHF behöver inte innebära vikthets

Är jag inkonsekvent? Ologisk? Står jag för en dubbelmoral? Det kanske någon tycker. Å ena sidan propagerar jag för LCHF, jag strider mot sockerkonsumtionen, det kollektiva sockerberoendet, och är allvarligt  bekymrad över att allt fler människor i vårt land och vår värld är kraftigt överviktiga. Jag talar om hälsoaspekter och samhällsekonomi. Å andra sidan propagerar jag för att alla kroppar ska få synas och finnas. Jag stödjer dem som visar upp kroppar som inte uppfyller våra vanliga skönhetsideal. Jag "dansar för Stina" och vill att alla ska få tycka om sig själv och sin kropp hur den än ser ut. Hur får jag ihop detta? Jag ska här försöka förklara hur jag tänker, hur jag kan stå för två till synes olika positioner.

För det första: Jag skiljer mellan den enskilda individen och det större samhällsfenomenet. Den enskilda, överviktiga människan är inte problemet. Problemet är att vi är så många som är överviktiga på ett sätt som innebär allvarliga hälsorisker vilket inte i första hand är ett samhällsekonomiskt problem utan primärt hotar den enskilda människans hälsa och mående. När jag propagerar för det som enligt mig är en sundare kost så handlar det inte om att alla överviktiga ska gå ner i vikt eller att alla ska välja just den metoden. Det handlar om att övergripande vända en samhällsutveckling. På individnivå kan det finnas väldigt många orsaker till att man har ett högt BMI, stor klädstorlek eller vilket mått vi nu använder för att mäta oss. Det finns många som är stora, kraftiga, fylliga, runda och så vidare men ändå är oerhört hälsosamma och mår väldigt bra. Det finns också många som av olika medicinska skäl inte kan se annorlunda ut.  Därför kan varken jag eller någon annan utomstående säga att just den enskilda individen är osund eller bör ändra sin livsstil. Dessutom finns det väldigt många som  utan att de vet om det, utan att vara ett dugg överviktiga och utan att vara soffpotatisar, har förhöjda blodsockernivåer och därmed löper stor risk att drabbas av akuta hjärtproblem. Sockret gör oss också sjuka på så många fler sätt. Detta missar vi om vi bara pratar om de överviktiga som problem. Därför vill jag uppmärksamma på farorna med socker/kolhydrater och det handlar om mycket mer allvarliga saker än övervikt.

För det andra: Skam och förakt kan aldrig vara annat än destruktivt. Det finns ingen överviktig person som inte känner till att det innebär stora hälsorisker. Det handlar inte om bristande intellektuell förmåga. Men vårt samhälle och våra ideal har i många, många år förstärkt bilden av den lata, dumma tjockisen. Det leder inte till någon förändring. Det är därför jag tjatar om att alla kroppar får synas och finnas. För även om jag inte tycker om att vara överviktig kan jag ändå få tycka om mig själv. Tyvärr säger våra ideal och våra normer att du som är tjock ska skämmas, du är mindre värd, du förtjänar förakt och hån. Och om man matas med det hela tiden så tror man på det själv och då finns det ju ingen anledning att förändra något. Känner man sig värdelös då förtjänar man inte bättre. Men om jag istället börjar att respektera mig själv för den jag är då kan jag också känna styrka att kämpa för en förändring, inte för att andra kräver det utan för att jag själv tycker att jag är värd att må bättre, bli starkare, orka mer eller vad det nu handlar om. Eller så accepterar jag att jag är överviktig och att jag faktiskt inte vill vara annorlunda, att jag mår bra precis som jag är.

För det tredje: Snäva normer sorterar ut alla som avviker oavsett anledning. Vi kan avvika från normerna på olika sätt. Så fort vi säger att vissa kroppar inte ska exponeras så öppnar vi också för att fler kroppsvariationer ska sorteras bort. Att däremot stolt våga visa upp kroppar som inte passar i smal-idealet hjälper andra som inte ryms inom andra ideal att också våga visa upp sig offentligt. Våra variationer är en rikedom. En del variationer kan vi påverka och göra något åt, om vi vill det, men de allra flesta variationer får vi leva med och det är helt ok. För vårt värde och vår rätt att finnas sitter inte i vårt utseende, det är oberoende av hur stora bröst jag har, hur mycket hår jag har på kroppen, om min näsa är krokig, om jag har en kromosom för mycket, om jag saknar en arm och så vidare.

Sammanfattning: Jag tycker att vi måste göra något åt vår kosthållning då den uppenbart för så mycket negativt med sig. Det betyder inte att jag fördömer överviktiga människor. Och jag tycker att det viktigaste steget till hälsa är att vi blir vänner med oss själva. Därför visar jag bilder på mig själv, med volanger och allt.