Jag kan gömma mig en stund för smärtan men den finns ändå kvar.

I somras hände en sak som tog mig väldigt hårt. Förutom den omedelbara ilskan dröjde sig sorgen och smärtan över det skedda kvar och vissa grundpelare i livet fick stora skador. Sorgen har levt vidare under hösten och nu, de senaste dagarna, har det blivit tydligt för mig att detta inte är något som kommer att läka av sig själv. Skadan verkar vara permanent och jag vet inte hur jag ska kunna göra trasigt till helt igen. Jag kan förtränga såren men inte fly från dem, de är en del av mig, och enda sättet att slippa undan är att göra andra människor illa. Jag känner mig inträngd i ett hörn, utan möjlighet att påverka situationen och samtidigt är det uppenbart att något måste göras - det är outhärdligt att bara vara kvar i detta. Sorgen och maktlösheten är förtärande. Det här är ingen bra start på det nya året.