Något om våra små egenheter...

Att gränsen mellan sjukt och friskt kan vara hårfin, det känner vi väl alla till, och jag tillhör dem som tror att de flesta människor har någon liten egenhet som skulle kunna betecknas som en fobi, en tvångstanke, en neuros och så vidare. Men man är inte sjuk för det. Tvärtom kan en del av de här beteendena vara det som gör oss till just de vi är. En charmig "skönhetsfläck" som bryter mot det perfekta. Det finns också exempel på när det alldeles uppenbart blir ett hinder för en själv eller ens omgivning och då finns det faktiskt i de flesta fall bra hjälp att få - om man bara vill. Men vanligtvis är det just inget annat än en liten egenhet. Som personer som inte kan gå på toaletten och göra nr 2 utan att klä av sig alla kläder. Eller den som måste torka fötterna på dörrmattan på ett visst sätt. Eller alla de som nästan rituellt måste pilla sig mellan tårna innan de går och lägger sig. Nu ska jag glänta på dörren både till mitt inre, och i allra högsta grad, till mina köksskåp. För det är där man finner min lilla egenhet. Den som innebär att INGENTING får ta slut.  (Jag ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten, som beror på en kombination av mobilkamera och dålig belysning)

Så här ser det t ex ut i skåpet över kylskåpet:

En öppnad och en oöppnad paket Corn Flakes resp Havrefras. I min värld alldeles självklart. För i vår familj finns det individer som blir fullständigt skogstokiga om det inte finns just den sortens flingor vederbörande vill ha till frukost. Alltså ser mamma till att det aldrig tar slut. Så fort en paket öppnas inhandlas en ny som står i tur.

Går vi ner i källaren ser det ut så här. En extra uppsättning av alla sorters sylt och marmelad, tomatpuré och Fun light. Det enda som egentligen inte bör ta slut är ju Fun light eftersom diabetespojken behöver det för att slippa dricka vatten till maten de tillfällen han behöver avstå från mjölk. Men ändå, hur irriterande är det inte att upptäcka att det bara är en liten skvätt lingonsylt kvar på botten av burken när man ställer fram den. Och återigen - vilka utbrott skapar det inte då två av familjemedlemmarna inte kan äta potatis utan lingonsylt. Eller pannkaka utan jordgubbssylt. Curlingmorsa - jag???

 

Av samma anledning finner vi på hyllan intill alltid minst en flaska ketchup. Gärna två, ibland tre. Den suddiga bilden till trots, kanske den skarpögde skymtar att det står två tuber remouladsås här, utöver den öppnade som står i kylskåpet. Himla bra. Det är en i familjen som äter remouladsås. Och endast en gång varannan eller var tredje vecka då vi äter Findus panerade fisk. Så jobbigt det vore om remouladsåsen tog slut. Verkligen. Men här vill jag försvara mig med att just den här sortens remouladsås inte finns i butikerna i Åtvidaberg. Därför köper jag alltid flera stycken när jag handlar någon annanstans. Så att det alltid finns hemma...

 

 

 

Tillbaka i köket igen. I ett skåp finner vi diverse konserver. Helst ska det alltid finnas minst två av varje sort. För tänk om jag vill laga mat med krossade tomater två dagar i rad. Här har vi även extraförrådet av alla slags sorters ris och pasta. Och kaffe. Och tortillabröd. Och knäckebröd. Och tacochips. Och så lite mer krossade tomater.



 

 



Mina arbetskamrater säger att det är sjukt, men det tycker jag nog är att överdriva... Det hade varit sjukt om jag hade bott i en etta och inte haft plats med kläder till barnen för att jag hade fyllt skåpen med konserver. Eller om jag hade fått panikångest om det inte fanns tre olika sorters mjölk hemma. Nu tycker jag mest att det är en hjälp för den som absolut inte kan planera sin matlagning. Det ska inte stupa på att det inte finns krossade tomater hemma!


Man skulle kunna tro att detta bara gällde matvaror, i och med att jag är sällsynt dålig på att planera mat. (Varför det alltid finns minst två falukorvar i frysen, samt ett otal antal påsar med kycklingfilé). När jag väl lyckats komma på vad jag vill laga, MÅSTE alla ingredienser finnas hemma. Men det gäller inte bara mat. För närvarande har jag åtta oöppnade paket tvättmedel. Det känns lite överdrivet till och med för mig. Under trappan står en bal toapapper och en bal hushållspapper... Jag behöver väl inte tillägga att jag också har ett extra förråd nylonstrumpor. Svarta och hudfärgade. Knästrumpor och strumpbyxor...

Sköna hem, eller nåt.

Kära läsare, jag vet att några av er har lidit av såväl sömnstörningar som eksem de senaste månaderna i väntan på vad jag härmed ska avslöja, nämligen resultatet av vår vardagsrumsmakeover. Nu kan ni korka upp skumpan, ta på galastassen, ta en näve salta pinnar för nu blir det grand opening, världspremiär!!!

För en gångs skull tänker jag behärska ordflödet och låta bilderna tala nästan ostört.

Vi börjar med hur det såg ut förut

 

 

Ja det var då. Den dag då vi bar ut den rosa sunksoffan var en dag av obeskrivlig befrielse. Denna skapelse tog vi över när vi köpte vårt förra hus (för tretton år sedan) och den höll nu knappt ihop och var full av fläckar efter både det ena och det andra. Huvaligen. Det blev som en rituell ceremoni då vi hyrde ett släp och körde iväg den till soptippen. De fula hyllorna (en av dem syns på nedersta bilden) skulle maken absolut ha kvar i källaren. Där står de nu i väntan på en permanent placering som eventuellt kan bli verklighet år 2023...

 

En dag i juni kom en lastbil full med platta paket och två inte så platta soffor från IKEA och sedan dess har det skruvats i omgångar. Maken har bevakat den perfekta TV:n (suck) på nätet, medan jag, eftersom vi håller hårt på könsrollerna, har shoppat textilier.

 

Det återstår fortfarande lite fix. Dels ännu mer tekniska saker som maken anser att vi behöver och vem är väl jag, lilla fruntimret, att ifrågasätta detta. Dels ska vi hänga upp tavlor och lite annat som har stått i källaren sedan vi flyttade in 2006. "Det är ju ingen idé att vi hänger upp dem innan vi har bestämt hur vi ska möblera..." Och så vill jag ha en liten smal hylla ovanför TV:n att sälla foton på. Kanske kommer också sladdarna till taklamporna att fästas upp.

 

Men nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre. Här kommer resultatet.

 



Visserligen sa sonen idag att vårt hus var fult utanpå men fint inuti, men jag vill kanske ändå inte påstå att vi platsar i Sköna hem eller så. Dock har vår trivsel ökat betydligt och jag är mycket mycket nöjd. Välkommen att beskåda resultatet irl.

Kalsongduktig

Den här sommaren minns vi som den sommar då lillebror ÄNTLIGEN slutade med blöja. Det är en envis liten rackare det där. Nåväl, efter diverse incidenter betraktade vi honom till slut som rumsren. Och det funkade riktigt bra. Ett tag. Sedan fylldes tvättkorgen i en rasande fart igen. Det blev nästan till en liten sport - hur många par kalsonger har han avverkat idag? Och även om det inte blir total katastrof varje gång, så har han en egenhet att säga till liiiite försent att det är dags. Nå idag skulle jag i alla fall uppmuntra och uppmärksamma dagens framgångar genom lite positiv förstärkning så jag berättade för maken att sonen hade varit kalsongduktig. Kalsongduktig!?! Var fasen fick jag det ifrån? Och stackars barn, är det vad han ska komma på när någon frågar vad han är bra på. Sämsta egenskap: Dålig förlorare Bästa egenskap: Kalsongduktig

Getingkonvent på Astrid Lindgrens värld

Igår gjorde vi en utflykt till Astrid Lindgrens värld. Det var ett par år sedan sist, och då var det väldigt trevligt så vi ville gärna dit igen. Det var vi inte ensamma om. Tiotusen getingar hade också hittat dit, kanske hade de någon slags säsongsavslutningssammankomst. Jag har nog aldrig varit med om så mycket getingar, slöa och efterhängsna. De var liksom överallt. Ett under att vi inte blev stuckna - dock hade inte alla familjer samma tur som vi...

Jag är alltid lite kluven till den här typen av parker där man  utnyttjar "bra" figurer från böcker och filmer för att tjäna så mycket pengar som möjligt på barnfamiljer. Samtidigt är ju ALV verkligen bra, och det är på de små barnens villkor. Men när inträdet för en familj går på 775 spänn kan jag tycka att det är fisigt (för att använda Astrid Lindgrens ord) att dessutom ta 40 spänn för parkeringen. Nå nu var det lågsäsong och då är det inte lika mycket folk, men inte heller full aktivitet i parken, men det räcker ändå till för en heldag. Vi hade lite otur dock med både Emil och Pippi för varje gång vi kom dit (man går ju några vändor fram och tillbaka) så hade de precis avslutat sina föreställningar och gick mest omkring och minglade med barnen vilket i och för sig är kul men showerna är ändå roligast, åtminstone för våra barn.

Om jag nu ändå är igång och gnäller så måste jag säga att ganska mycket saker på ALV börjar bli slitna, trasiga och skabbiga. Där gäller det nog att använda pengarna från parkeringen (!) till att rusta upp en del, både för helhetsintrycket, men också för säkerheten för barnen. Och så ett sista gnäll. Riktigt trist att det inte fanns lightläsk på ett av få caféer som var öppna. Lyckligtvis hade vi fun light kvar till sonen, men det är få ljuspunkter i tillvaron för en liten diabeteshjälte. Att få ett glas cola light kan vara ett sånt tillfälle.

Men men men, nu till den stora behållningen, det som övervägde alla andra petitesser och som vi verkligen bar med oss hem: Den nya Mattisborgen och showen där! Oj oj oj, säger jag! Så himla bra! Första gången vi var där kom vi genom skogen där ljud och och dimma byggde upp spänningen och vi kom fram lagom för att se avslutningen på en av föreställningarna. Sedan fick barnen gå och upptäcka den nya borgen som verkligen var helt fantastisk med alla torn och trappor och gluggar. När vi kom tillbaka lite senare på dagen kom vi återigen till avslutningen på en föreställning men uppmanades sedan av Skalle-Per att sitta kvar för det skulle komma mer.

Nu vidtog väldiga förberedelser i och omkring borgen och vi förstod att det skulle bli något alldeles extra. Och det var absolut värt väntan. Den sista föreställningen var suveränt bra. Vi fick uppleva hur det gick till när Ronja föddes, när åskan slog ner och borgen rämnade (helt otroligt coolt), och hur hon växte upp och gav sig ut för att upptäcka omvärlden. Hon mötte vildvittror

 

 

grådvärgar, rumpnissar och i dimman lockas hon av de underjordiska. Knektarna kom och tog Borka till fånga, Mattis och Borka slogs och förenades till sång av hela rövarbandet.

 

 

Så slutar sagan med att Ronja och Birk förklarar att de aldrig någonsin ska bli rövarhövdingar.

 

Det här var verkligen en kanonföreställning som barnen återkommer till hela tiden. Så vad ni än gör om ni besöker Astrid Lindgrens värld, missa inte Ronja!





Förvirringsbloggen

Jag är nog Sveriges i särklass mest förvirrade människa. Jag kan inte ens räkna hur många gånger på en dag jag lägger ifrån mig saker som jag sedan inte hittar, går för att göra något som jag sedan glömmer bort, och till och med glömmer bort att jag hade glömt bort vad det var jag skulle göra. Det finns tillräckligt med material till en hel förvirringsblogg, som lätt skulle kunna uppdateras varje dag. Om jag bara kom ihåg vad det var jag skulle skriva om. Problemet är att jag är så otroligt lättdistraherad, som om jag bara kan ha en enda sak i huvudet i taget. Om jag tänker på en grej, eller håller på med något, och så får jag ett annat intryck av något slag, ja då försvinner det första. Vaddå, att kvinnor skulle ha simultankapacitet? Jag kan ju för sjutton inte köra bil och prata på samma gång.

Idag då. Vi hade varit hela dagen på Astrid Lindgrens värld. (Jag glömde inte handväskan på toaletten en enda gång) På hemvägen skulle vi stanna på ICA för jag skulle hämta ut ett paket (faktiskt min nya leksak, surfplattan). När jag ändå var där skulle jag köpa en kartong ägg. EN - KARTONG - ÄGG. Inget mer, inget mindre. En jäkla äggkartong helt enkelt. Hur svårt kan det va? Nu tror ni (som inte läst om detta på facebook) att jag glömde köpa ägg. Eller att jag köpte en liter mjölk istället. Det är sånt normalförvirrade människor gör. Man har tre saker man ska ha och kommer hem med två av dem och så en tredje som inte stod på den oskrivna listan. Det händer mig jämt. Men nej, idag klev jag upp i en högre division av förvirring.

När vi (sonen S var med) hade fått vårt paket, som jag ju fick betala för att lösa ut och faktiskt tog rätt plastkort med en gång så att jag inte behövde rodna efter att ha försökt betala med lånekortet, så tog vi ett paket ägg och gick till kassan. Jag tänkte att jag betalar inte med kort nu när det bara är en sak utan började plocka fram kontanter när vi stod i kön. Hur mycket kostar ett paket ägg??? Ingen aning, sånt har jag inte koll på, men jag tänkte att 30 spänn räcker nog. En tjuga och två femmor hittade jag och det kostade fiffigt nog 28 kr. Så jag la femmorna på den där lilla brickan och började  veckla ut tjugan som var pinsamt skrynklig. "Lägger du mynten i skålen, tack?" sa killen i kassan. Visst ja, hehe, mynt ska man lägga i nån himla automat. (Jag betalar verkligen aldrig kontant. I alla fall aldrig med mynt. Möjligen med en hundring för att få växel till veckopengen) (Visst tusan, ungarna har inte fått veckopeng på fem veckor!) Ja i med två femmor där och ut kom två enkronor. Då skulle jag plötsligt bli den fiffiga mamman som förklarar allt för sonen. "Så lustigt hahaha, jag la i två pengar och så kom det två pengar tillbaka, vad tokigt". Vaddå, undrar sonen. Jo förstår du, säger jag och börjar förklara att två femmor är tio kronor och så fick jag tillbaka två enkronor och hå och hej och sonen går och bär paketet och det var ju därför vi kom dit och jag stoppar ner de två enkronorna och grejar med handväskan och pratar vuxet och pedagogiskt med honom för det ska man ju göra.... URSÄKTA ropar någon bakom oss. Och jag tänker att det är ju inte mig de ropar efter men kanske har jag tappat något. Och där kommer killen i kassan och springer med mina ägg. "Du glömde de här". Ojdå, hehehe, det har visst varit en lång dag, hasplar jag ur mig och vet inte var jag ska ta vägen. Jag skrattar högt och sinnessjukt hela vägen till bilen för att döva ångesten över att jag återigen har lyckats med något helt omöjligt.

Jag vet inte hur många gånger jag har glömt nån liten grej i kassan när jag har packat varorna, ett paket tuggummi som gömt sig invid kanten eller så. Det gör väl alla ibland. Eller? Men om man köper en enda grej ska man väl för sjutton få med sig den hem???? Även om man varit på Astrid Lindgrens värld tillsammans med norra Europas alla getingar som tydligen hade konferens där idag. Hur förvirrad får man bli innan man blir inspärrad nånstans? Det är ta mig tusan tur att barnen bråkar och hojtar och skriker jämt för annars skulle jag ha glömt dem någonstans. Och tur att kroppen andas automatiskt, annars skulle jag varit död för längesedan!