Den största lögnen?

Nog händer det att föräldrar ljuger för sina barn ibland, både om stora och små saker. Det är naturligtvis inte bra och något som ska undvikas samtidigt tror jag att många av de här lögnerna är tämligen ofarliga och inte särskilt skadliga för barnen. Ibland ljuger man av tidsbrist och ger ett svar som inte kräver en lång följddiskussion som man inte orkar eller hinner för tillfället. Vissa lögner har som syfte att bevara en hemlighet, till exempel kring födelsedagspresenter och julklappar. En del lögner är förtäckta hot som uttalas i ett uppfostrande syfte, man vill forma barnens beteende men gör det med hot: Om du tittar för mycket på TV får du fyrkantiga ögon. Alla dessa lögner är oskyldiga. Självklart finns det också lögner som bara leder till problem och på sikt kan orsaka stort lidande. Hit hör föräldrars oförmåga att berätta om att någon dött på ett sätt som svarar på barnens frågor och tar dem på allvar. Men det finns andra lögner som många föräldrar uttalar utan att ens reflektera över att det faktiskt är en lögn. Det är en sådan lögn jag skriver om här.

Det många barn idag får höra, inte bara av föräldrar utan även av lärare och andra vuxna, är att allt är möjligt för dem. Hela världen ligger för deras fötter. De kan bli vad de vill, göra vad de vill, bara de anstränger sig tillräckligt hårt, eller kanske "bara" vill det tillräckligt mycket. Det är en lögn trots att den uttalas i ren välvilja. Och det är faktiskt inte bara barn som får höra detta. Nej, många gurus och coacher rabblar samma mantra så många gånger att de nog tror det själva till slut. Men är det inte så? Ska vi inte satsa på att förverkliga våra drömmar? Jo visst, men drömmarna måste ändå vara realistiska. Annars kommer vi bara att bli besvikna.

Så här skriver Ann Heberlein om detta i sin mycket läsvärda bok "Det var inte mitt fel":

Budskapet går ut på att du kan allt du vill, bara du vill det tillräckligt mycket. Och visst är det ett positivt och livsbejakande budskap med en optimistisk syn på människan och hennes förmåga. Människan är stark, fri och oberoende, obegränsad av omständigheter, erfarenheter och personliga erfarenheter. Samtidigt är det ett förfärligt budskap - för hur ska jag någonsin kunna koppla av, slå mig till ro och känna mig nöjd om mina möjligheter  är obegränsade? Det innebär nämligen att nämligen att jag alltid kan nå lite högre, bli lite bättre, få lite mer...

Budskapet om människans obegränsade möjligheter är inte bara stressande - det är också lögnaktigt. Ingen människa har obegränsade möjligheter, vi är alla mer eller mindre begränsade på grund av vår fysik, våra begåvningar och vår intellektuella kapacitet. Att säga till en arbetslös och ensamstående trebarnsmamma på landsbygden att hennes möjligheter är obegränsade är inte bara dumt. Det ter sig dessutom som ett hån.

Visst är det viktigt att uppmuntra sina barns drömmar - men är det inte minst lika viktigt att hjälpa dem att se sina begränsningar? En människa som tror att hon kan allt och har rätt att få allt hon vill ha kan inte annat än att bli besviken. Om du är tondöv lär du aldrig kunna slå igenom som sångerska. Den som har en rimlig uppfattning om sin egen förmåga har däremot alla möjligheter att lyckas med det hon företar sig, inom de egna begränsningarna.

Om vi lär oss att se och acceptera våra egna begränsningar blir vi också befriade till att utveckla den potential vi har så långt det är möjligt. Insikten om de egna begränsningarna skapar utrymme för möjligheter. Vilka är då våra begränsningar? De är av fysisk och intellektuell art. Alla har inte fysiska förutsättningar att bli äventyrare, balettdansörer, professionella idrottsmän eller fotomodeller. Alla har inte den intellektuella förmåga som krävs för att bli författare, jurist eller forskare. Få människor är så begåvade att det kan försörja sig som musiker eller konstnärer. Det är måhända orättvist, icke desto mindre är det sant.

Lika viktigt som det är att inse sina faktiska individuella begränsningar är det att göra sig av med falska begränsningar, sådans begränsningar som andra människor pådyvlat dig. Du är inte begränsad av din uppväxt, din klasstillhörighet eller din etniska bakgrund.

Klass, kön, etnicitet och så vidare tillhör inte de begränsande faktorerna. De kan möjligtvis göra det svårare att uppnå sina mål, kanske måste du arbeta lite hårdare än de som har "rätt bakgrund", men du är inte begränsad.

Nyckelorden här är att det är orättvist men det är sant. Livet är inte rättvist. Alla har inte samma förutsättningar. Vi är olika. Det kan tyckas orättvist men jag är inte säker på att det är skadligt för oss. Tvärtom tror jag att det är befriande när vi väl inser det. Det kan göra oss ödmjuka inför varandras strävan i livet, och det hjälper oss förstå att vi behöver varandra. Men kanske är det just det allt handlar om. Detta med de obegränsade möjligheterna är ju ett uttryck för den enorma individualism som råder i vårt samhälle idag.

Jag tycker att Ann Heberlein snuddar vid väldigt viktiga saker även om hennes argumentation kan tyckas hård. En viktigt poäng är att vi behöver skilja mellan äkta och falska begränsningar. De falska begränsningarna är inte bara något som kommer utifrån. Ofta är de produkter av vår egen rädsla och våra egna förutfattade meningar. Att identifiera falska begränsningar på olika områden av livet kan vara oerhört befriande. Lika befriande kan det vara att bli medveten om faktiska begränsningar. Hur kan det stämma? Inte kan begränsningar göra oss fria? Jo, jag vill påstå att det är så. Ann Heberlein är inne på det när hon skriver att först när vi är medvetna om våra begränsningar kan vi utveckla vår fulla potential och känna oss nöjda, stolta och hela. Att inte längre behöva sträva efter något som är ouppnåeligt är en befrielse. För två år sedan fick jag min Aspergers-diagnos. Det var precis den sortens befrielse. Plötsligt förstod jag att jag hade vissa begränsningar. Medveten om dem behövde jag inte längre köra slut på mig för att klara av sådant som jag trodde att jag skulle klara. Jag behövde inte heller skuldbelägga mig själv för att jag misslyckades. Jag fann en helt annan vila i livet.

Självklart ska vi uppmuntra våra barn att sträva efter sina mål, men vi ska inte i ord och handling invagga dem i den falska förhoppningen att allt är möjligt. Tvärtom bör vi hjälpa dem att utforska sina begränsningar och sina tillgångar så att de kan göra det bästa av sina möjligheter inom de egna ramarna.

Jag har två söner. Jag kan inte ljuga för dem och säga att de kan bli vad de vill. Den äldste har diabetes och är färgblind. Det finns en mängd yrken han aldrig kommer att kunna få. Den yngste kommer sannolikt bli omkring två meter lång. Han kan inte bli stridspilot hur gärna han än vill - han kommer att vara för lång och för tung. Min uppgift som förälder är att på ett varsamt sätt uppmuntra deras drömmar och ambitioner inom deras begränsningar, att hjälpa dem att se vad de har för styrkor och hur de på bästa sätt kan tas till vara.  Livet är fullt av besvikelser. Att säga något annat är en lögn.

Sorgen över det som inte blev

Jag övervann mitt eget motstånd. Jag övertalade barnen och gav inte upp direkt. Jag packade snowracer, pulkor, hjälmar, Dextrosol, reserv-kex och en extra blodsockermätare och kom iväg. Det blev inte många åk i backen och Jonathan blev sur och sittstrejkade. Men vi gjorde det. Det är svårt att förklara vilken stor seger det är.

Men sorgen får jag leva med. Sorgen över att jag inte orkat ta med barnen på utflykter, gå och bada, gå till lekparken, åka pulka och bygga snölyktor. Sorgen över att de inte förväntar sig det därför att det nästan aldrig hänt. Sorgen över att de därför inte själva vill göra sådana saker. Sorgen över att när jag väl tar mig samman och faktiskt orkar, får bråka, tjata och strida med dem. Sorgen över att jag därför ger upp.

Sorgen över torftigheten. Skammen över förspillda sommardagar och vinterdagar. Skammen över hur lite som kan skrivas i Helgboken, sommarlovsberättelsen och jullovsberättelsen.

Ändå, en liten aning av tröst.

Styrkan som faktiskt växer av att förstå och veta varför. Nya rutiner och strategier som gör att jag orkar mer. Och vill mer. Inte mycket. Men ändå något.

Och hoppet. Att det kanske går att reparera och kompensera. Inte allt. Men ändå något.

Och vissheten att de ändå mår ganska bra. Att de är kloka och finurliga. Glada och busiga.

Och att de vet att de är älskade.

Bingo igen! Pedagogik på villovägar

Ibland spelar de bingo på yngste sonens fritids. Det är en bra aktivitet. Barnen tränar på siffror samtidigt som det är en övning i koncentration och finmotorik.  Tidigare i höst kom han hem glad i hågen efter bingospelandet och berättade att han hade en klubba i väskan. En godisklubba alltså. Den hade han vunnit när de spelade bingo. Eller, vunnit och vunnit, alla hade ju fått en klubba. Det ska ju vara rättvist.

Hallå!? Sen när är det ok att dela ut godis på fritids? Vad har socker med pedagogik att göra? Ja ganska mycket om man ska tro på vad som förmedlas från barnens skola och fritids. Två veckor in på terminen hade samme son fått glass två gånger. På lektionstid. Hepp. Skolstarten måste nämligen "firas" med glass nuförtiden. Det räcker inte med att barnen är glada att träffas igen efter sommarlovet eller att de är pirriga och förväntansfulla inför ett nytt läsår. Nej det behövs lite socker också. För det finns väl inget annat sätt som ett helt hus fullt av pedagoger kan komma på att göra dagen lite festlig?

Idag var det bingo igen. Problemet (ur sonens perspektiv) var att jag hämtade honom tidigare. Han fick därmed gå hem innan de spelat klart. Följden är att jag hela eftermiddagen och kvällen haft en unge som varit tjurig över att han inte fått någon klubba och krävt att han ska få något annat smaskigt som kompensation.  Jamen tack för det. Som om vi inte har nog med tjat och gnäll och konflikter ändå. I synnerhet kring mat och godis och fika. Det hjälper inte att jag säger att det kanske inte alls var någon klubba som pris idag bara för att det var så förra gången. I hans värld är bingo lika med godis.

Och jag undrar igen, vad har socker med pedagogik att göra?

Vill du läsa mer i ämnet rekommenderar jag Ann Fernholms bok Det sötaste vi har.

Att lägga ner en skola

I övermorgon sammanträder kommunfullmäktige här i Åtvidaberg. På dagordningen står frågan om framtida skolorganisation, där huvudförslaget - det enda förslaget, är att lägga ner en skola och tränga ihop/flytta runt elever så att de i stället inryms i två andra skolor. Detta kommer inte bara att påverka alla skolbarn i Åtvidaberg utan också befolknigen i övrigt till exempel på grund av förändrat trafikflöde. Genom mitt ordval har jag redan avslöjat att jag inte är positiv till idén, men jag ska inte här argumentera i själva frågan, utan mer reflektera lite över hur ett sådant här ärende kan hanteras. Jag vet att flera av mina vänner på andra håll i landet själv befinner sig i samma situation - det här är för er också.

Jag tror att frågan om en stor omorganisation och/eller nedläggning av en skola är bland det svåraste en lokalpolitiker kan ställas inför. Våra skolor berör därför att det handlar om våra barn. Vi har alla en relation till skolvärlden, och vi vill att det ska vara så bra som möjligt. För en kommunpolitiker handlar det om att fatta avgörande beslut som påverkar ens egna barn, grannens barn, barnbarn, släktingar och vänner. Det rör inte bara barnen utan också personalen i skolan. Det krävs mod och tålamod att stå fast vid och driva sin och sitt partis linje i detta, på ett långsiktigt ansvarsfullt sätt, och med hänsyn till en större helhet där skolan oftast bara är en liten del. Jag har full respekt för dem som lyckas hantera detta, och som tar ett ansvar som förtroendevalda som de flesta av oss inte är beredda att ta. Men. Det finns ju alltid ett men.

När den här typen av frågor blir aktuella är det så oerhört viktigt hur politiker och tjänstemän hanterar dem. Man kan lindra så väldigt mycket genom ett ödmjukt och respektfullt bemötande gentemot invånarna. Självklart känner vi som föräldrar oro. Snälla, vifta inte bort oron. Ignorera den inte och möt den med tystnad. Nedvärdera inte människor genom att säga att de inte förstår. Även om ni är övertygade om att ni har rätt och ser hela bilden, så ansträng er åtminstone lite för att se och bekräfta det vi känner och uttrycker av oro och vanmakt. Det hade varit så oerhört klädsamt om någon hade sagt att vi förstår att detta är jättesvårt, detta är ingen lösning någon önskar, men det är vad ekonomin tillåter. Det skulle betyda så mycket! Men att läsa att en av de högst uppsatta politikerna anser att hela frågan är en storm i ett vattenglas gör att vi tappar förtroendet. Det är så oerhört nonchalant och hänsynslöst.

Låt processen vara så öppen som möjligt. Informera så fort det finns något att informera om. Använd de kanaler som finns och bjud in till dialog och samtal på alla möjliga sätt. Under hela den här processen har det funnits så mycket ryktesspridning och konspirationstankar och felaktiga uppgifter. Mycket skitsnack hade kunnat undvikas om information gått ut på ett tydligare sätt. Här har skolledningen på de olika skolorna agerat helt olika. Borde det inte finnas en gemensam strategi för hur man informerar familjerna så att de kan följa processen. Ju tystare det är, desto mer grogrund får spekulationerna om dolda agendor.

Det finns en facebookgrupp som livligt diskuterat frågan. Samtalstonen där har inte alltid varit vacker. Argumenten har inte alltid varit sakliga. Men jag ser det som ett uttryck för vanmakt, att man inte känner sig lyssnad på. Ni som har arbetat med den här frågan hade kunnat ligga steget före och använda den här gruppen till er fördel. Ni hade själva kunnat gå in och länka till de dokument som finns på kommunens hemsida. Typ, "se här, det här är förslaget, läs och kommentera, välkommen att ställa frågor till NN och NN."

Ja, M och S har bjudit in till samtal på ett café där man har kunnat träffa er och ställa frågor. Det är bra. Men många, många har efterfrågat ett öppet informationsmöte om planerna, ett möte som bara handlar om skolan, där all information presenteras och där det funnits tillfälle till frågor. Jag vet att ett sådant möte förmodligen skulle ha urartat. Kanske är det därför ni valt att inte tillmötesgå denna, egentligen ganska enkla, begäran. Men säg det i så fall. Säg att ni inte tror på den idén, säg varför och säg vad ni gör istället.

Låtsas inte som att det inte finns några problem med den lösning ni förespråkar. Säg att det kommer att bli problem på vissa områden, men att vi tror att vi kan klara av det.Vi har som föräldrar uppmanats att fokusera på möjligheter istället för problem. Det är bra, för ofta säger människan instinktivt nej till nya idéer. Då är det viktigt att faktiskt sätta sig ned och se - vad är fördelarna här? Vad kan bli bättre med den här lösningen? Men att inte fokusera på problemen betyder i min värld inte att man helt blundar för dem. Man ser dem, tar dem på allvar, men man lägger inte energin där. Det är något helt annat.

Ibland har vi fått höra att så här fungerar demokratin, ni har själva valt oss då får ni också acceptera de beslut vi tar. Typ. Ja, det är sant. Man brukar också i det här sammanhanget tala om "förtroendevalda". Vill ni ha vårt förtroende - så visa att ni förtjänar det. Det handlar inte så mycket om vilka beslut som tas, utan om hur beslutsprocessen sköts.

Nå. Om några dagar vet vi. Kanske, kanske hörsammas önskan om en folkomröstning. Troligtvis inte. Jorden kommer att fortsätta snurra. Vi kommer att fortsätta tjata på våra morgontrötta barn att de ska äta upp sin frukost. Vi kommer glömma att för många av världens barn är skolan ingen självklarhet. Bevara oss alla från meningslösa "vadvardetjagsa-diskussioner", och låt oss tillsammans göra det bästa för att våra barn ska växa upp som trygga individer - oavsett var de går i skolan någonstans.

Herr Lus

 

Första dagen i första klass. Smått rörda föräldrar står längs väggarna i det allt för trånga klassrummet. Barnen har fått i uppgift att färglägga ett bokmärke under tiden som fröken försöker informera mammor och pappor om idrottslektioner och utvecklingssamtal. Alltemellanåt räcker ett barn upp handen för att tala om något otroligt viktigt för nya fröken. Sådär håller det på. Lugnt och fint. Då plötsligt. Ett barn viftar intensivt med handen och får äntligen frökens uppmärksamhet.

Fröken, fröken, jag har jättemycket löss i mitt hår!

 

 Behöver jag säga att stämningen  i klassrummet blev en aning ansträngd???

 

Nå, nu var det nog så att det var flera barn på skolan som tagit med sig sina djur dit, så redan på eftermiddagen kom den gamla lappen upp på fritids. "Nu har vi fått besök på skolan. Han heter Herr Lus osv". Och här hemma åkte luskammar, förstoringsglas fram och lusschampoförrådet inventerades. Lyckligtvis har vi klarat oss än så länge.

 

 

 

Men knäpp som jag är kunde jag inte sluta fundera på den där lappen som sätts upp lite nu och då när Herr Lus och hans vänner är på besök. Tänk dig själv om du kom till fikarummet och där satt en lapp

 

Nu har vi fått besök på kontoret.

På förra personalfesten smög sig

en objuden gäst in.

Han heter Herr Lus

och är inte särskilt trevlig.

Håll uppsikt så att han inte följde med dig hem!

 

Hälsningar personalavd. 

Ett brott är ett brott

I dagens Corren kan man på ledarsidan läsa om hur olika rektorer på svenska skolor hanterar brott som begåtts i skolorna. ”Enligt en genomgång som Sveriges Radio genomfört hanteras brott på skolor väldigt olika. Mörkertalet är stort eftersom många rektorer föredrar att inte polisanmäla misshandel eller stölder som sker. Rektorerna vill inte blanda in polisen i vad man anser vara skolans angelägenheter som bäst sköts inom skolans väggar, samt att det går snabbare att lösa problemen internt.” Jag hörde detta på radion förra veckan och det gjorde mig jättearg. Självklart ska samma regler gälla på alla skolor och självklart ska brott anmälas. Men ledarskribenten idag resonerar vidare på ett sätt som fick mig att reagera. Hon skriver: ”Sparkar, slag, hot och liknande elever emellan eller mellan elev och lärare har tyvärr blivit en del av skolvardagen. På vilken annan arbetsplats som helst skulle det aldrig tolereras, och någon intern hantering sällan godtas. Polisanmälan skulle ofta ses som en självklarhet. Varför inte i skolan?” Visst har hon rätt. På vilken annan arbetsplats skulle man göra så här? Jo, det finns en sådan arbetsplats. Svenska kyrkan. Här handlar det kanske mer sällan om fysiskt våld och stölder, även om det händer, men alldeles för ofta sker brott som inte polisanmäls. Nej, det ska hanteras internt som det så fint heter. Let’s keep it in the family. Se på de kristna hur de älskar varandra.

Jag har skrivit om det förut men hela tiden får jag höra om nya händelser där resonemanget är detsamma. Det rör både situationer i arbetslag, mellan anställda och i relationer mellan anställda och församlingsbor/medlemmar. Anställda som får hotfulla sms och mail från församlingsbor, men som inte får något som helst stöd av den egna organisationen att polisanmäla. Nej istället ska det samtalas, försonas, hanteras internt. Anställda som anklagas för exempelvis sexuella trakasserier blir anmälda till domkapitlet istället för att polisanmälas. Och det mest upprörande av allt är väl att domkapitlen väljer att ta upp dessa ärenden! Brott ska hanteras av vårt rättsväsende, inte av domkapitlen som mer och mer har fått rollen av moralisk väktare.

Jag tror att det finns en tanke bakom detta, nämligen att visa utåt, gentemot medlemmarna att vi minsann inte sopar saker under mattan. Vi tar hand om situationen, vi agerar. Men det sker på de anställdas bekostnad. Vi som arbetar i kyrkan måste få ett bättre skydd och stöd från vår egen organisation. Det gäller inte minst de av oss som arbetar med barn och ungdomar och som ibland behöver anmäla missförhållanden till socialtjänsten vilket inte sällan leder till svåra konflikter. Men det gäller också i de lägen där det är någon av oss anställda som har brustit på ett eller annat sätt, kanske rent av begått ett brott. Då måste det hanteras professionellt. Det är det enda sättet att verkligen visa att kyrkan tar ärendet på allvar. När det gäller just sexuella övergrepp är det ofta så att offren inte vill polisanmäla. Men i varje stift finns det kontaktpersoner som ska kunna hjälpa till i sådana situationer. Deras främsta uppgift måste vara att stödja offren att anmäla. Ett brott är ett brott.

Beträffande frågor som rör anmälningsplikt och tystnadsplikt behöver kompetensen höjas på alla nivåer i kyrkan. Men det får bli ett annat inlägg.

Nu är det gjort!

Skolavslutningarna är avklarade för i år. Tack och (sommar)-lov var jag bara inblandad i en, jag hade nog inte pallat mer. Hos oss är det inte prästen som hälsar välkommen till kyrkan eller så, utan det går till på det viset att skolan ringer och bokar kyrkan och säger om de vill ha präst eller kantor, både och eller inget alls. Sedan är det tyst. Så kommer man till kyrkan på den tid man har fått tilldelat och i bästa fall är det någon som kommer och hälsar på den förvirrade prästen. Så får man sitta och vänta tills någon säger att nu är det prästens tur att säga några ord. Och då gör man det.

Jag försökte skicka med några klokheter inför sommaren. Rent allmänna klokheter som vem som helst kunde ha sagt. Sedan sa jag bland annat att vi alltid kan prata med Gud och att han alltid lyssnar och aldrig tröttnar på oss. Jag sa också att Gud alltid finns med oss och älskar oss jättemycket vad som än händer. Och så läste jag välsignelsen. Undrar om skolan blir anmäld för det?

Rektorn å sin sida kontrade med att säga ungefär att det är ju så fint att vara här i Stora kyrkan så jag hoppas att det inte är sista gången. Touché!

Sålunda kan man säga att det slutade oavgjort 1-1 när vi hade pinkat in våra revir.
(obs, ironi!)

Men missförstå mig inte, det är inte så att det finns någon prestige för mig att absolut välsigna och tala om Gud. Om jag blev ombedd att hålla ett icke-religiöst tal så hade jag fått ta ställning till det. Faktum är ju att vi präster ofta håller bättre tal än rektorerna. Men nu var det beställt en präst och man var i kyrkan så varför skulle jag inte tala om Gud? Det är ju det vi präster gör.

Jag är inte heller emot skolavslutningar i kyrkan, om någon fått för sig det. Jag tycker bara att det är så tröttsamt med tjafset. Det är jättekul att man vill vara i kyrkan, och jättekul att man vill ha med en präst, och så länge inte den enskilda skolan ger förhållningsorder till oss så är det ju ganska oproblematiskt. Egentligen. Men vad händer sedan.

Ja det lär fortsätta att diskuteras, till jul och till nästa sommar. Och frågan om Stora kyrkans existens som enda tänkbara lokal för skolavslutningarna i Åtvid lär också ältas vidare. Men nu får det vara nog för den här gången. Trevlig sommar.

Jak är ert nye svenskläraret

Jag har en sexåring som ska börja förskoleklass till hösten. Det är spännande och läskigt både för honom och för mig. Mest för mig tror jag. Idag fick vi ett brev med information från skolan och fritids. Lite skrämmande är det ju ändå när det är minst två uppenbara skrivfel redan på första sidan. Det är alltså avsändarna till detta brev som ska ansvara för att han lär sig att läsa och skriva. Nå, jag ska försöka att inte gå igång på det, men det fick mig i alla fall att tänka på den här gamla klassikern.

I väntan på beslut

I veckan ska kyrkorådet ta beslut om Stora kyrkan, om kommunens skolchef ska få en nyckel till kyrkan så att hon kan öppna den för skolavslutningen, så som jag skrivit om tidigare. Jag är så trött på hela historien så jag tänker att det får bli som det blir. Men hur kyrkorådet än beslutar önskar jag att det också kommer till allmänhetens kännedom hur ärendet har skötts under resans gång. Vad man än tycker i frågan ska man veta att det inte enbart är församlingens fel att det blivit en enda sorglig röra.

Parallellt med den här frågan fortsätter skolavslutningarnas religiösa inslag att diskuteras och jag tycker det blir värre för varje år. Utan att börja argumentera själv, hänvisar jag till kyrkoherde Lars B Stenströms utmärkta blogginlägg i ärendet.

stillsam: Skolavslutningarnas religiösa inslag

Han träffar rätt på väldigt många punkter bland annat om kyrkorummets helighet.

Öh, vi har ingen lokal, ju!

Jag morrade ju lite häromdagen, angående skolavslutningar i kyrkan och annat. Tänkte som inledning idag göra ett par förtydliganden och tillägg.

1. Jag har inget emot att stiftsjuristen ger saklig information om kyrkoordning och andra regler som kan vara oklara, eller som vi i församlingarna behöver påminnas om.
2. Jag har inget emot att domkapitlet ger oss information om olika saker som är aktuella - det gör att domkapitlet blir mer "levande", något att förhålla sig till och inte bara en grupp människor som har hemliga sammanträden en gång i månaden. Men självklart ska i så fall domkapitlet besluta att information ska ges och vilken information som ska ges.
3. Jag skulle inte ha någonting alls emot att få sakliga och verklighetsförankrade råd och rekommendationer, samt uppmuntrande tillrop från stiftet om hur vi i församlingarna ska kunna hantera frågorna kring skolavslutningar.
4. I den församling jag nu arbetar har det hittills inte varit några diskussioner eller åsikter från skolans sida om vad prästen får säga på skolavslutningarna. Själv har jag pratat om Gud och välsignat, allt enligt principen "det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse", och ingen har sagt något om det. Men jag gissar att det är en tidsfråga innan skolledningen får direktiv från ovan, om att kontrollera vad prästen tänker göra.

Det om detta.

Den stora frågan just nu är dock inte prästens medverkan i skolavslutningarna, utan lokalfrågan. I november förra året fattade våra förtroendevalda beslut om att hålla Stora kyrkan stängd under hela 2011. Stora kyrkan har använts väldigt lite till församlingens egen verksamhet, egentligen har vi bara använt den till konfirmationer och en julkonsert. Däremot har den använts till skolavslutningar och konserter som kommunen eller privatpersoner har arrangerat. Kyrkans renoveringsbehov är gigantiskt och nu hålls den stängd i avvaktan på beslut om dess framtid. Men trots att detta varit känt sedan före jul rapporterar Corren idag, för femtielfte gången, om att det inte kan hållas någon skolavslutning i kyrkan. Och jämmer och ack och elände, nu blir det kris och panik. Var ska vi ha vår skolavslutning? Vi har ingen lokal, ju!

Missförstå mig inte, även om jag själv endast under tre års tid på högstadiet firade skolavslutning i en kyrka, och det var inte ens min "egen" kyrka utan på en annan ort, så kan jag förstå att man tycker att det är vackert och att det är en tradition att vara i kyrkan denna dag, för "så har det alltid varit". Men jag blir upprörd över att man gör en stor grej av det nu, när det är en månad kvar till skolavslutningen. Man har ju haft ett halvår på sig att lösa det här. Jag blir också trött av den här återkommande åsikten att kyrkan ska hålla med lokaler till det ena och det andra. Svenska kyrkan är inte en statlig, rikstäckande serviceorganisation som ska se till att det finns samlingslokaler i varenda liten by, och fina lokaler till diverse ceremonier. Det är kanonbra att vi på många håll kan erbjuda detta, men när pengarna inte räcker till måste vi se över vad vi använder dem till. Och då måste vi i första hand ha råd med våra huvudsakliga uppgifter. Slutligen blir jag ledsen över att tidningar så ofta bara väljer att skriva om kyrkan när det är något negativt. Det verkar vara jättekul att gotta sig åt konflikter inom kyrkan, och att lyfta fram problem. Men det händer jättemycket bra saker i våra församlingar, människor som engagerar sig för sina medmänniskor i stort och i smått, men som aldrig uppmärksammas.

På påskmarknaden var jag ute med ett gäng ungdomar som på eget initiativ samlade in tvåtusen kronor till Svenska kyrkans internationella arbete, mot människohandel i Moldavien och Rumänien. Tänk om de hade fått bara hälften så mycket uppmärksamhet som våra fastigheter får i tidningen. De här ungdomarna är kyrkans framtid, och världens framtid. Och om vi ínte uppmuntrar och tar vara på dem, så kommer vi inte behöva några kyrkor alls om några år. Och faktum är, att man kan vara kyrka också utan en kyrkobyggnad.

Men det är en annan diskussion. Trött och ledsen blir man över att det är som det är. Men imorgon är det nya tag. Då väntar gudstjänstgruppen som ska förbereda mässan som vi firar i församlingshemmet, där kyrkan är stängd för att innertaket rasar in. Och då väntar världens bästa konfirmander, som ska förbereda sin konfirmation. Det finns en del att glädjas åt ändå. Ja, faktiskt finns det mer att glädjas över, än att sörja över. Det handlar bara om att välja vad man vill se.

Skolavslutningsmorr. Och det är bara april. (Uppdaterad, nu med länk)

Fick ett mail med information från domkapitlet idag. Det hade gått till alla präster i Linköpings stift så jag tänker att det under dagen är fler än jag som har ilsknat till. Jag hoppas i alla fall att det är fler än jag. Det handlade om skolavslutningar i kyrkan. Två gånger om året ska ju detta vändas och vridas på och knappt har debatten efter julavslutningen lagt sig innan det är dags att börja gaffla om sommaravslutningen. Problemet är det gamla vanliga. Får man ha skolavslutning i kyrkan? Är det förenligt med skollagen? Vad får avslutningen innehålla, och vad får den absolut inte innehålla?

Det mail som nu har kommit gör mig trött och sur. För om ett mail överhuvudtaget ska skickas ut från domkapitlet vill jag att det innehåller riktlinjer, uttalanden, rekommendationer som vårt domkapitel har kommit fram till utifrån gällande lagar. Inte som nu ett hopplock av citat från olika håll. Här finns utdrag från skollagen, ett två år gammalt uttalande från kyrkokansliet och följande lilla, ja vad ska jag kalla det? Uppmaning kanske?

Justitieombudsmannen, JO, har - efter att ha prövat en anmälan från en privatperson efter ett beslut om att en skola skulle ha sin avslutning i kyrkan - slagit fast att Skolverket har utarbetat ett PM avseende skolavslutning där det bl.a. står att om avslutningen utformas med tonvikt på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och om det inte förekommer några religiösa inslag kan avslutningar ske i kyrkan. Möjlighet finns till befrielse i undantagsfall. Det sägs därför att det är viktigt att skolan informerar elever och vårdnadshavare om hur skolavslutningen kommer att utformas.

Skolverket skriver:
Om skolavslutningen är obligatorisk för eleverna är det en del av utbildningen och därmed ställs samma krav på skolavslutningen som gäller för undervisning i skolan. Skolan bör därför utforma en skolavslutning så att varje elev kan delta och så att inte eleverna utsätts för ensidig påverkan för den ena eller den andra trosinriktningen. Utgångspunkten är således att alla elever ska kunna delta i en skolavslutning. Det är viktigt att rektorn har kontroll över avslutningens innehåll och utformning.

Skolinspektionen har ansett att detta var OK:
Avslutningen hölls i en kyrka, en präst höll tal, man sjöng den traditionella "Den blomstertid nu kommer" men det förekom ingen bön, ingen trosbekännelse, ingen välsignelse eller andra religiösa inslag. Tonvikten låg på traditioner och samvaro.

Utifrån detta vill jag säga: Om skolan vill ha sin avslutning i kyrkan för att det är en fin lokal, så är det helt ok för mig. De kan få hyra eller låna kyrkan på samma sätt som vi hyr/lånar ut den till konserter m.m. som exempelvis kommunen ordnar.

Vill skolan att en präst ska närvara så tänker jag inte be om rektorns tillåtelse att tala om Gud, och jag kommer absolut avsluta med välsignelsen. Punkt och Amen. Så länge man kan säga att alla barnen ska sjunga Den blomstertid nu kommer och därmed förvänta sig av dem att de aktivt ska sjunga om Guds godhet, så tänker jag inte låta bli att be om Guds välsignelse över dem. Det är inget de själva aktivt behöver delta i, och vem vet, jag kanske ber om Guds välsignelse över dem varenda dag utan att de ens vet om det. Kränkande, eller hur?

Nu märker jag här att jag verkligen har ilsknat till, och jag vet inte vad som gör mig mest arg, själva frågan i sig, eller det sätt som detta mail är skrivet. "Skolinspektionen har ansett att detta var ok..." Betyder det att detta är ramarna för vad vi får göra? Och vems är ansvaret? Mitt eller rektorns? "Det är viktigt att rektorn har kontroll över avslutningens innehåll". Jaha, men om jag anser att skolan utformar en avslutning som helt går emot kyrkans värderingar vad gäller människosyn, med sina hysterisk många stipendier till de "duktiga" eleverna, vad ska jag göra då? Klaga hos skolverket? Jag tror nog att den biten är mer skadlig och kränkande än välsignelsen.

Jag brukar tänka att det är tur att man blir arg ibland så att man känner att man lever. Och just nu är jag i allra högsta grad levande.

20110505: Idag såg jag på stiftets hemsida att samma "information" som vi fick i mailet, finns där. Så läs själv.
Nu är det snart dags för skolavslutningar igen... - Svenska kyrkan - Linköpings stift