Ett brott är ett brott

I dagens Corren kan man på ledarsidan läsa om hur olika rektorer på svenska skolor hanterar brott som begåtts i skolorna. ”Enligt en genomgång som Sveriges Radio genomfört hanteras brott på skolor väldigt olika. Mörkertalet är stort eftersom många rektorer föredrar att inte polisanmäla misshandel eller stölder som sker. Rektorerna vill inte blanda in polisen i vad man anser vara skolans angelägenheter som bäst sköts inom skolans väggar, samt att det går snabbare att lösa problemen internt.” Jag hörde detta på radion förra veckan och det gjorde mig jättearg. Självklart ska samma regler gälla på alla skolor och självklart ska brott anmälas. Men ledarskribenten idag resonerar vidare på ett sätt som fick mig att reagera. Hon skriver: ”Sparkar, slag, hot och liknande elever emellan eller mellan elev och lärare har tyvärr blivit en del av skolvardagen. På vilken annan arbetsplats som helst skulle det aldrig tolereras, och någon intern hantering sällan godtas. Polisanmälan skulle ofta ses som en självklarhet. Varför inte i skolan?” Visst har hon rätt. På vilken annan arbetsplats skulle man göra så här? Jo, det finns en sådan arbetsplats. Svenska kyrkan. Här handlar det kanske mer sällan om fysiskt våld och stölder, även om det händer, men alldeles för ofta sker brott som inte polisanmäls. Nej, det ska hanteras internt som det så fint heter. Let’s keep it in the family. Se på de kristna hur de älskar varandra.

Jag har skrivit om det förut men hela tiden får jag höra om nya händelser där resonemanget är detsamma. Det rör både situationer i arbetslag, mellan anställda och i relationer mellan anställda och församlingsbor/medlemmar. Anställda som får hotfulla sms och mail från församlingsbor, men som inte får något som helst stöd av den egna organisationen att polisanmäla. Nej istället ska det samtalas, försonas, hanteras internt. Anställda som anklagas för exempelvis sexuella trakasserier blir anmälda till domkapitlet istället för att polisanmälas. Och det mest upprörande av allt är väl att domkapitlen väljer att ta upp dessa ärenden! Brott ska hanteras av vårt rättsväsende, inte av domkapitlen som mer och mer har fått rollen av moralisk väktare.

Jag tror att det finns en tanke bakom detta, nämligen att visa utåt, gentemot medlemmarna att vi minsann inte sopar saker under mattan. Vi tar hand om situationen, vi agerar. Men det sker på de anställdas bekostnad. Vi som arbetar i kyrkan måste få ett bättre skydd och stöd från vår egen organisation. Det gäller inte minst de av oss som arbetar med barn och ungdomar och som ibland behöver anmäla missförhållanden till socialtjänsten vilket inte sällan leder till svåra konflikter. Men det gäller också i de lägen där det är någon av oss anställda som har brustit på ett eller annat sätt, kanske rent av begått ett brott. Då måste det hanteras professionellt. Det är det enda sättet att verkligen visa att kyrkan tar ärendet på allvar. När det gäller just sexuella övergrepp är det ofta så att offren inte vill polisanmäla. Men i varje stift finns det kontaktpersoner som ska kunna hjälpa till i sådana situationer. Deras främsta uppgift måste vara att stödja offren att anmäla. Ett brott är ett brott.

Beträffande frågor som rör anmälningsplikt och tystnadsplikt behöver kompetensen höjas på alla nivåer i kyrkan. Men det får bli ett annat inlägg.