Det är mycket å ena sidan – å andra sidan nu. Man kan se hela situationen ur olika perspektiv. Grundinställningen är väl att det är helt kasst att S har fått diabetes. Där skulle man kunna sätta punkt, för så är det bara. Men nu när det ändå är så, kan man vända och vrida på det lite, och samtidigt få lite andra synvinklar.
Jag har såklart i alla dessa år som vi har haft sjukdomen nafsandes i hälarna, önskat att han inte skulle få den. Önskat att han skulle slippa, ja nästan förträngt ibland att hotet funnits där, bara för att det varit så jobbigt att tänka på det. Nu, idag, kan jag ändå vara tacksam att han har sluppit den så här länge. Enligt hans läkare är det förvånande att sjukdomen inte brutit ut tidigare. Då är jag glad, om nu det ordet kan användas, att han ändå är så stor som han är, att det går att resonera och förklara.
Jag kan också vara glad att vårt sjukhus här i Linköping ligger väldigt långt framme när det gäller forskning och kunskap om diabetes hos barn, och att vår läkare är en av världens främsta experter på området, som har följt S sedan han var liten och som nu tar sig an honom trots att han själv egentligen är pensionär. Alltså, när vi nu ändå skulle drabbas känns det skönt att veta att vi får den absolut bästa vården som överhuvudtaget går att få.
Det finns också en tacksamhet över att sjukdomen upptäcktes så tidigt, innan S fick några egentliga symptom för det underlättar ju så mycket. Vilken tur att vi kom med i forskningsprojektet som man först glömt att fråga oss om, vilken tur att vi gått på regelbundna provtagningar så att S fångades upp tidigt, men också så att vi var lite förberedda. Istället för att komma in med ett barn som är akut sjukt och behöver dropp i flera dagar för att få upp balansen, och få en chock över beskedet om en livslång sjukdom som påverkar hela familjen, så hade vi nu gradvis tagit till oss faktum.
Vill man så går det naturligtvis också att vidga perspektivet ytterligare. När jag var ute och promenerade för att rensa tankarna dagen innan vi blev inlagda, mötte jag vid kyrkogården en mamma som förlorat ett barn för några år sedan. Det väcker såklart tankar. Jag kommer ju ha kvar min älskade prins Bus, jag kommer att få se honom växa upp, jag får ta del av alla hans underfundigheter, jag får hans kramar, jag kan fortsätta fylla fotoalbumet och så vidare. Även här på barnavdelningen möter jag så många familjer med barn som är allvarligt sjuka på ett helt annat sätt. Självklart ger det tankar om att det kunde vara så mycket värre.
Så visst finns det mycket att trots allt vara tacksam för. Och ändå, vår situation är som den är, den är jättetuff för oss. Att känna det betyder ju inte att vi förringar andras upplevelser. Därför var det jätteskönt att höra kuratorn på avdelningen säga: ”Du behöver inte finna något positivt i det här.” Jag behövde verkligen höra de orden, och behöver nog höra dem många gånger igen. Det är så lätt att vara duktig flicka, stark och tapper, hon som ska klara allt, se saker från den ljusa sidan. Men jag får faktiskt tycka att detta är skit, och orättvist och kasst på alla sätt och vis. Jag tror att jag ska träna lite på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar