Stick!

Vi gör framsteg. Ja, jag skriver vi, fast det naturligtvis mest är sonen som nu klarar av alla stick så oerhört bra, även insulininjektionerna som var svåra i början. Men även vi föräldrar lär ju oss mycket nytt. Vi får lära oss om hur vi ska hantera för högt blodsocker och för lågt blodsocker, vi får lära oss att ge insulinet, och vi får lära oss att alltid ha med oss en hel arsenal av prylar när vi går ut, saker som faktiskt är livsviktiga för S. Men än har vi mycket kvar att lära, framför allt när det gäller mat och måltider. Men imorgon ska vi träffa dietisten för första gången och då antar jag att en hel del frågor kommer att få sina svar.

Jag är imponerad över rutinerna de har här på sjukhuset för att ta hand om en familj som nyligen drabbats av diabetes. Det är så välstrukturerat och organiserat och vi blir så väl omhändertagna. Och det är en otrolig trygghet att vi får vara inskrivna ända tills vi verkligen känner oss lugna med att åka hem. Då blir vi ju inte heller övergivna utan kan ha kontakt med diabetesteamet eller barnavdelningen när som helst på dygnet. Det är också en trygghet nu när vi får pröva vingarna lite genom permissioner över dagen.

Idag har vi varit hemma några timmar och det var så skönt att få skrota runt i sitt eget hem. Vi åkte också ner till torget där den tradtitionsenliga skyltsöndagen pågick, så att jag fick höra kammarkören sjunga eftersom jag missade helgmålsbönen igår. Dock var det dåligt med adventsstämning rent vädermässigt. (Annat var det förra året då det närmast var snöstorm, vilket i högsta grad påverkade våra gudstjänster.) Vi köpte också hem lite fika, sockerfritt till S, så att vi kunde tända första ljuset och ha lite mys innan det var dags att åka tillbaka till sjukhuset för insulin och kvällsmat. Men hjälp så trött jag blev av dessa timmar. Och när vi satt i bilen på väg tillbaka tänkte jag att det är som att ha ett riktigt litet barn igen, jag återupplevde amningsperiodens trötthet när man ständigt skulle ha koll på vad barnen behövde, om de var hungriga, när det var dags att ge mat och hur mycket de skulle ha. Så här ser våra dagar ut just nu:

ca kl 7-8 Väckning och påklädning. Blodsockermätning, + koll så att det inte är syra eller socker i urinen.

Insulininjektion och frukost. 90 minuter senare koll av blodsockret.

Mellanmål

Koll av blodsocker och lunch. 90 minuter senare koll av blodsockret.

Mellanmål

Koll av blodsockret, insulin och kvällsmat. 90 minuter senare koll av blodsockret.

Mellanmål/kvällsmacka

ca kl 22 Blodsockermätning

kl 02 Blodsockermätning

Detta är under förutsättning att allt är bra och blodsockret inte blir allt för lågt. Då får man ge druvsocker och vatten och kolla blodsockret en extra gång. Det kan man behöva göra när som helst, även mitt i natten. Så dagarna går och man är helt upptagen av alla måltider och mätningar så det är väl inte konstigt att jag är trött. Och då ska man minnas att det kunde vara ännu mer att tänka på om S skulle ha haft insulin vid varenda måltid, vilket han än så länge slipper. Jag vet att vi kommer att få koll på allt så småningom, och vi kommer att bli mer vän med vår nya familjemedlem, herr Diabetes men nu är det skitjobbigt och jag fattar inte hur vi ska kunna få en fungerande vardag. Dock är jag fast besluten att herr Diabetes ska få hjälpa oss att få lite bättre struktur på vår vardag men han ska aldrig få styra över oss.