En Gud som skriker

En julpredikan inspirerad av en text av Lars Collmar

En märklig tystnad och så ett skrik. Det där alldeles speciella skriket, lite ilsket på något sätt. Det nyfödda barnets skrik. Med ett skrik kommer Gud till världen, ja för barnet där i krubban det är ju faktiskt Gud själv. Varje nyfött barn är ett mirakel, men just detta barn är ett alldeles extra stort mirakel. Den Gud som skapat allt och som bär universum tar plats i en liten mänsklig kropp. Och nu ligger han där och skriker. Och den som någon gång har haft ett spädbarn i sitt hus, vet att ett skrikande barn går inte att ignorera. Det hjälper inte att stänga dörrar och sätta i öronproppar och veta att en annan vuxen nu har hand om barnet. Skriket tränger igenom allt. Tro mig, jag har lärt mig det den hårda, trötta vägen. Och man kan bli fullständigt galen av ett barn som skriker och skriker och aldrig somnar. Och även om man stålsätter sig och vet att det inte är farligt för barnet att skrika, så skär det i en. Så visst var det smart av Gud att bli en bebis som skriker. För då måste vi ju lyssna. Vi kan inte strunta i honom där han ligger lindad bland hö och halm och ger hals.


Men vad vill han säga med sitt skrik. Först och främst tror jag att det är en kärleksförklaring. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord och fjärilar och jordgubbar och stränder och klätterträd, allt för att vi människor skulle ha det bra. På så många sätt visade han sin kärlek och omsorg, men vi förstod inte riktigt hur mycket han tyckte om oss. Då kom han på den briljanta idén att bli en människa. Nu skriker han: Jag tycker om er! Tyck om mig tillbaka! Du kan stänga om dig så mycket du vill, men jag ger mig inte. Jag kommer skrika tills du tar mig till ditt hjärta för där vill jag vila, där vill jag bo.

Men när Jesus skriker ut i den mörka natten är det också ett rop på hjälp. Jag behöver er, skriker han. Jag har ju Josef och Maria som tar hand om mig, men det finns så många andra här på jorden som fryser, som är ensamma, som är hungriga. Jag behöver er hjälp att ta hand om dem. Och det finns så många som blir orättvist behandlade, som blir föraktade, som blir misshandlade och mobbade. Jag kommer skrika så länge det pågår. Snälla hjälp mig att skrika när ni ser att människor blir illa behandlade, och hjälp mig att göra något åt det. Hjälp mig att få alla att förstå att vi alla är skapade till Guds avbild, oändligt värdefulla. Heliga.

Men ett barn skriker ju inte jämt, även om en del trötta föräldrar tycker att det känns så. Ibland jollrar de, ibland gnyr de, ibland sover de och snusar sådär som bara små bebisar kan. Och då kan man ju inte låta bli att tycka om dem. Så smart då att Gud blev ett litet barn. För man kan ju inte vara rädd för en sån där liten varelse. För är det något som gör Gud ledsen, så är det när vi är rädda för honom. Då har vi ju missförstått allt han vill säga till oss. Ja det var verkligen en bra idé Gud fick när han kom på att Han skulle bli en människa. För då vet vi ju också att han vet precis hur det kan vara. Hur det är att vara trött och ledsen eller förväntansfull eller överlycklig och hur det är att känna uppgivenhet men också hur hoppets ljus kan tändas i det djupaste mörkret.

Nu firar vi jul för att minnas hur Gud blev en människa. Men varje minut föds det nya människor till denna jord, och det kan påminna oss om hur Jesus kommer till oss varje dag, in i det som är vår historia och vårt liv. Och varje gång vi hör ett barn skrika, kan vi tänka att det är Gud själv som skriker: Här är jag! Var inte rädd för mig, glöm inte bort mig, och minns att varje människas liv är heligt.

Världsdiabetesdagen del 2 - Födelsedagsfesten

I torsdags, den 14 november firades Världsdiabetesdagen. Den firas till minne av Frederick Bantings födelsedag, Banting som upptäckte insulinet och därför fick Nobelpriset i medicin.  Världsdiabetesdagen uppmärksammas på olika sätt runtom i världen och i vårt eget land. Symbolen för dagen är en blå cirkel, en symbol som många använder som en "allmän" symbol för kampen mot diabetes att jämföra med exempelvis rosa bandet. 

I år valde Svenska Diabetesförbundet att kombinera firandet av Världsdiabetesdagen med förbundets 70-årsjubileum, även om själva födelsedagen egentligen var i maj. Dagen bestod av två delar: Ett jubileumsseminarium på Hotell Sheraton under dagen och en födelsedagsfest i Blå Hallen på Stockholms stadshus på kvällen. I det här inlägget berättar jag om festen.

Efter en stunds tant- och gubbvila på hotellrummet var det dags att snofsa till sig. Vi lyckades riktigt bra. Eftersom vädret var skapligt tog vi en promenad till Stadshuset. Så gör ju inga riktiga finfestare, men jag tyckte det var skönt att röra på sig och få lite luft, om än avgasmättad sådan. Inne på stadshusets gård möttes vi av ett vackert blått upplyst träd med tornet som bakgrund.

Så gick vi in och hängde av oss ytterkläderna och studerade bordsplaceringen. Här uppstod en viss besvikelse och förvirring då vi hade fått uppfattningen att vi i föräldrarådet skulle få sitta tillsammans, och vi hade också skickat in de önskemålen. Men något hade hänt, tydligen hade möbleringen och därmed också bordsplaceringen ändrats i sista stund och då hade detta fallit bort. Jag och Peter fick i alla fall sitta tillsammans och vi hade också två andra vänner ur föräldrarådet mitt emot oss. Dock dröjde det ett tag innan det var dags att sätta sig men vi kunde beskåda Blå Hallen, som visade sig vara mindre än vad många av oss fått uppfattningen av då man sett exempelvis Nobelfesten på TV.

Vi minglade runt lite, serverades välkomstdrinken, 100% blåbär, och passade på att låta oss fotograferas. Det är ju inte så ofta maken och jag är uppklädda, åtminstone inte samtidigt. Jag tycker nog att vi lyckats ganska bra.

Så tog kvällens konferencier Carl Jan Granqvist till orda och hälsade oss välkomna till bords, "avspärrningarna" öppnades och vi letade upp vårt bord. Så här efteråt inser jag ju att jag naturligtvis skulle ha tagit mer foton på allt, vackert vikta servetter, blommor med mera. Men så här såg i alla fall menyn ut.

Stadshusrestaurangers köksmästare hade jobbat hårt med att komponera en meny utan potatis eller tillsatt socker och bara naturliga råvaror. Jag valde att inte fotografera all mat och instagramma den =) Efterrätten kommer dock på bild lite längre fram. Varje rätt presenterades utförligt av Carl Jan Granqvist och Christina Möller som också är en riktig matexpert. De båda kan verkligen använda orden för att beskriva mat och vin. Det går inte att beskriva utan måste upplevas.

Under kvällen hölls en del tal och så delades det ut tre jubileumsstipendier till unga diabetesforskare. Glädjande nog fanns det en kvinna bland de tre. (Kan vi hoppas på åtminstone en tredjedel kvinnliga föreläsare på kommande arrangemang???) Här ses stipendierna delas ut av förbundsordförande Fredrik Löndahl och Linda Barknertz som sitter med i Ung Diabetes råd. Extra roligt är att Linda kommer från Åsa precis som jag.

Det var en upplevelse att se hur servitörerna tågade in, hur de på givna signaler började servera, och hur allt flöt på. Men också att även de bästa kan snubbla, tappa en flaska eller hälla i fel glas... Plötsligt släcktes lamporna och musik spelades ur högtalarna. Då var det dags för desserten som på bästa nobelfestvis bars in genom att servitörerna tågade ner för trapporna med "tomtebloss" på faten. Det var verkligen häftigt.

Som den chokladälskare jag är behövde jag inte bli besviken. Mixen mäktig choklad och syrliga bär är svårslagen men jag hade gärna haft en kopp kaffe till. Dock var äppelmusten som vi fick till desserten bland det godaste jag någonsin druckit.

Efter desserten var det dags att pudra näsan - tänk vilka celebriteter som har suttit på samma toalett, haha! När vi kom tillbaka in hade inte bara kaffet serverats - födelsedagsshowen hade också börjat och först ut på scen var Martin Stenmarck.

Jag har aldrig varit jätteimponerad av honom men energi hade han, annat kan man inte säga. Jag hade fått veta på  jobbet dagarna innan att det var viktigt att fotografera så det gjorde jag.

Maken pratade dock bara om Blixten McQueen eftersom det är Stenmarck som gör Blixtens svenska röst. Suck. Nästa man på scen var faktiskt en kvinna, hör och häpna, och inte vilken kvinna som helst utan Sarah Dawn Finer. Jag tycker att hon verkar så himla härlig och sjunga kan hon. Det blev både solonummer och duetter med Martin Stenmarck.

 Karl Dyall och Rennie Mirro (halvbror till Sarah Dawn Finer) bidrog också med ett par nummer i showen men det kändes som att det lite hängde i luften, men visst är de duktiga.

Så kom kvällens höjdpunkt, för mig alltså, det jag fick gåshud av och sent kommer att glömma. I mörkret, följd av en ensam strålkastare, skred Kalle Moraeus ner för trappan och spelade Koppången på sin fiol. Jag älskar den melodin men detta var en version som slog allt annat. Galet vackert.

Kalle Moraeus körde en del andra låtar, skämtade som vanligt om att han är en liten tjock gubbe men nästa stora höjdpunkt blev när han kompade Sarah Dawn Finer då hon sjöng Kärleksvisan (För att jag älskar dig). Som präst har jag ju hört den i ett antal versioner av varierande kvalitet på vigslar, men detta var naturligtvis i en klass för sig.

Showen var kort men intensiv och strax innan tolv var festen slut och det var dags att vandra tillbaka till hotellet i den milda novembernatten. Visst hade det varit trevligt med en liten efterfest men jag var helt slut. Ändå dröjde det nog en timme innan jag kunde somna, så uppfylld var jag av allt som hade hänt under dagen.

På fredagen sov vi länge och tog det lugnt innan vi hasade ner till frukostbuffén. Sedan packade vi ihop grejerna och lämnade hotellet. Jag hade ett litet ärende så vi tog oss upp mot Hötorget och längs vägen fick vi syn på Fredrik Lindström som släntrade ut från en skum affär. Jag inhandlade mitt tangentbord till surfplattan på Kjell & Co vid Hötorget och det är detta tangentbord jag nu skriver på. Så gick vi vidare mot Centralstationen, långsamt, mycket långsamt på grund av makens skoskav! Sakta vi gå genom stan, haha. Stackarn kan fortfarande inte gå ordentligt. Jag placerade honom på en bänk på Centralstationen och gick själv och kollade i lite affärer innan vi vankade vidare mot perrongen och tåget som tog oss mot Linköping. Två intensiva dygn var över men oj vad kul vi haft.

Att få gå på en sådan här fest i Blå Hallen är ju något av en once in a lifetime-experience. Om någon av sönerna mot all förmodan skulle få ett Nobelpris så lär inte Peter och jag vara med på festen med tanke på pristagarnas medelålder. Det är riktigt häftig att ha fått vara med. Och det är riktigt häftigt att ha fått fira Svenska Diabetesförbundets jubileum. Nu går vi vidare mot nya utmaningar och tillsammans kan vi göra det lättare att leva med diabetes. Med 70 år i ryggen tar vi oss an morgondagens forskning. Vill du bidra till forskningen - ge en gåva till Diabetesfonden!

Världsdiabetesdagen del 1 - Jubileumsseminarium

I torsdags, den 14 november firades Världsdiabetesdagen. Den firas till minne av Frederick Bantings födelsedag, Banting som upptäckte insulinet och därför fick Nobelpriset i medicin.  Världsdiabetesdagen uppmärksammas på olika sätt runtom i världen och i vårt eget land. Symbolen för dagen är en blå cirkel, en symbol som många använder som en "allmän" symbol för kampen mot diabetes att jämföra med exempelvis rosa bandet. 

I år valde Svenska Diabetesförbundet att kombinera firandet av Världsdiabetesdagen med förbundets 70-årsjubileum, även om själva födelsedagen egentligen var i maj. Dagen bestod av två delar: Ett jubileumsseminarium på Hotell Sheraton under dagen och en födelsedagsfest i Blå Hallen på Stockholms stadshus på kvällen. Jag tänker berätta om de båda delarna i varsitt inlägg och börjar här med seminariet. 

Maken och jag hade rest upp till Stockholm redan på onsdag kväll och kom trots tisdagens tågurspårning bara 15 minuter för sent till huvudstaden. Vi checkade in på hotellet, gick ut och åt och stupade sedan i säng. På torsdagens morgon väntade hotellfrukost, vilket aldrig är fel och sedan traskade vi längs Vasagatan bort mot Sheraton. Av begripliga skäl bodde vi inte där... En trappa upp fick vi pricka av oss, hänga in våra jackor och sedan kunde vi konstatera att vi inte hade behövt äta någon frukost på hotellet. Oj, vad man hade dukat upp! Här serverades kaffe, te, färskpressad apelsinjuice, smoothies, och diverse kakor av olika slag. Vi plockade i oss så mycket vi orkade och tog sedan plats i Drottningholmssalen. Fint ska det vara!

Efter inledning av förbundsordörande Fredrik Löndahl väntade ett pärlband av föreläsningar om diabetes. Alla var mycket intressanta, åtminstone för oss som har fokus på typ 1-diabetes, men som jag har påpekat i andra forum tycker jag det är mycket trist att det var 100% män på talarlistan. Inget ont om de enskilda männen men ur ett jämställdhetsperspektiv är det bedrövligt.

Alla föredragen går att se på webben (välj föredragshållare i vänsterkanten). Tre av dem finns speciellt kvar hos mig. Först Stig Attvalls föredrag att det aldrig är försent att förbättra sitt HbA1c (långtidsblodsocker, ett mått som används för att hålla koll på hur behandlingen fungerar) och vad som krävs för att vända en nedåtgående trend överlag när det gäller detta värde. Sedan Åke Lernmarks bidrag om Teddy-studien, om hur man kan identifiera och följa upp de barn som är i riskzonen för att utveckla diabetes. Det är särskilt intressant för oss eftersom Samuels diabetes upptäcktes eftersom han var med i en forskningsstudie, och vi har verkligen bara sett fördelar av att vara "screenade" för diabetes. Slutligen vill jag också lyfta fram Ragnar Hanås genomgång av vinsten med att använda insulinpump och cgm (kontinuerlig blodsockermätning).

Här kan man se lite mingelbilder från dagen. Jag och maken skymtar på ett par av dem.

Under dagen fanns också några av sponsorerna närvarande och visade upp en del av sina produkter. Vi tittade bland annat på blodsockermätaren Accu-Chek mobile (som jag tittade på redan i på diabetesforum i mars). Den är visserligen stor i jämförelse med den vi har men i gengäld slipper man ha en massa burkar och grejer med sig då den har inbyggt dels en kassett med lansetter dels en kassett med testremsor. Väldigt smidig att hantera och tänk att slippa lämna ett spår av testremsor efter sig vart man går. Vi tittade också på den kontinuerliga blodsockermätaren Dexcom 4. Det vore verkligen helt underbart om Samuel kunde få en sådan. En liten dosa med en sändare som sitter på magen, och sedan en kontrollenhet man kan ha i fickan eller väskan. Där kan man följa precis hur blodsockret går upp och ner, läsa av aktuellt värde och se åt vilket håll det är på väg. Tänk vad smidigt, och så skulle man slippa en hel del av alla stick. Men tyvärr är det så att allt som har med diabetes att göra styrs av upphandlingar i regionerna och landstingen. Vilken slags hjälpmedel du kan få tillgång till beror alltså på var du bor. Det gäller allt från kanyler till mätare och pumpar. Accu-Chek Mobile är för närvarande inte upphandlad i Östergötland, och när det gäller cgm tror jag inte att man får det mer än tillfälligt för att göra en utförlig  blodsockerprofil. Trist. För i förlängningen kan sådana här saker hjälpa en diabetiker att hålla koll på blodsockret och slippa för samhället och individen kostsamma komplikationer i framtiden. Framför allt skulle en kontinuerlig mätare innebära frihet och livskvalitet och det är också värt en hel del för måendet.

Även vid eftermiddagskaffet möttes vi av ett dignande fikabord. Lika roligt varje gång man är på diabeteskonferens, hahaha. Vi tog för oss rejält så att vi skulle stå oss för det var långt kvar till middagen.

Dilemma på tåg

Åker tåg idag. Jag gillar verkligen det. Kanske för att jag gör det så sällan så mitt dagliga liv inte påverkas av förseningar och annan tågrelaterad frustration.

Jag bokade avsiktligt en plats vid mittgången för att jag obehindrat skulle kunna gå till bistron och toan. Så klev jag på tåget och bakom mig kom en stooor kvinna som hade fönsterplatsen bredvid min. Jag flyttade mig så hon skulle komma in men då säger människan "Du kan sitta innerst för jag ska ändå ut och springa en del." Jaha. Ok då.

Hon har inte lättat från sätet en enda gång. Nu sitter hon och toksover och här sitter jag instängd. Vanvettigt kissnödig. Och ångrar min mjäkighet.

Några tankar om Jesus och Muhammed

Det lider mot ärkebiskopsval. Och vi är många som lider. Den här typen av stora händelser inom Svenska kyrkan har en tendens att urarta på många sätt. Det är få som talar för de olika kandidaterna men desto fler som kritiserar, totalsågar eller förlöjligar en eller flera av dem. Inget annat att vänta, det är så diskussioner i och om kyrkan förs idag. Och fördämningarna brast fullständigt i veckan när en präst och ledamot i kyrkomötets läronämnd valde att lämna Svenska kyrkan, då utfrågningarna av de fem kvarvarande kandidaterna blev den droppe som fick hennes redan fulla bägare att rinna över. Detta öppnade för en flodvåg av ifrågasättande av Svenska kyrkans teologi, och av biskoparnas teologi. Med all rätt.

Jag säger verkligen inte att alla de som ifrågasätter vad olika kandidater står för har fel, för utan att vara vanvettigt fundamentalistisk eller konservativ så tycker nog även jag att det inte så sällan blir lite väl vaga svar på enkla frågor.  Den här gången har diskussionen kretsat kring frågan "Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?" På denna fråga kan fyra av fem kandidater inte svara ja. Det är ju så att man baxnar, och om Jesus hade legat kvar i sin grav så hade han roterat värre än en elvisp.

Egentligen tycker jag, som också en av kandidaterna säger, att frågan är ointressant. Jag tycker det finns betydligt mer relevanta frågor att ställa till de som är potentiella ledare för Svenska kyrkan. Men ändå visade det sig att det ointressanta blev synnerligen intressant. Varför kan man inte svara? Är man så rädd för att stöta sig med andra? Rädd för att anklagas för att se ner på andra religioner. Jag begriper det bara inte. Det handlar ju om synnerligen välutbildade teologer.

Jag räknas nog som en ganska liberal kristen, liberal teolog, liberal präst. Men skulle jag fått denna fråga så skulle jag utan att tveka svara ja. Och jag skulle egentligen inte behöva utveckla svaret mer än så men det räcker ju med att titta på vad Jesus respektive Muhammed säger om sig själva. Muhammed säger sig vara Guds profet/sändebud. Jesus säger att han är Guds son. Ja - Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Och en av de mest fundamentala trossatserna i den kristna tron är att Jesus inte bara är Guds son, han är Gud, Gud blev människa i Jesus, Jesus är Guds ansikte på jorden. Ja - Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Jag skulle inte tveka att säga det ens om jag var omgiven av hundratals skäggiga mullor. Det är ju hela grunden i min tro. Och att säga det innebär inte att jag säger någonting nedsättande om islam, om Muhammed, om muslimer. Det är en rak fråga - ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed. Ja. Svaret från en präst i svenska kyrkan kan inte vara något annat. Om sedan Muhammed också ger en sann bild av Gud, är en annan sak. Men Jesus talar inte om vem Gud är. Han är Gud. Det är vår tro. Om vi inte kan säga det tycker jag att vi kan lägga ner, släcka lampan och gå hem.

Nu tar jag ner skylten

Förra året var det krig på de erikssonska ägorna. Det var jag mot sniglarna. Resultatet talar vi tyst om. Min strategi var att patrullera, plocka slemkräken i en plastpåse och sedan avliva dem genom nedfrysning. Det var den minst äckliga metod jag kom på. Och den hade funkat ypperligt om inte min fiende varit så talrik. När jag en kväll hade gått varv efter varv i trädgården och med lätthet fått ihop 300 st, och de ändå fortsatte att välla fram likt konfirmander när det vankas fika, då gav jag upp.

I år valde jag en annan taktik, och när det nu är dags att ta ner skylten kan jag konstatera att mördarsniglarna må vara en plåga värre än Egyptens gräshoppor men de är både läskunniga och lydiga.

Årets viktigaste bok?

"Oj, nu har den kommit! Boken som jag är med i." Ungefär så sa kyrkoherden för några veckor sedan och jag svarade "Jaha, kul." med klen entusiasm för det var en sådan dag. Men det var absolut min avsikt att titta i den. Någon gång. Längre fram. I den där parallella tidsrymden då alla böcker jag vill läsa ska läsas. Så gick det någon vecka och plötsligt damp den ner i brevlådan som en present från mitt fackförbund KyrkA. Jag började bläddra i den och upptäckte att den var väldigt lockande. Dock hade jag då en annan bok som skulle läsas. Men nu, i slutet av förra veckan, tog jag mig an den, och jag vill hävda att boken Kyrkoherde och kvinna (utgiven på Argument) är en av årets viktigaste böcker.

Förutom att det alltid är trevligt att läsa berättelser om hur kollegor tänker kring sin tjänst så bidrar den med så mycket mer. Utgångspunkten är att kvinnor bemöts annorlunda än män i sin tjänst som chef, och därför intervjuas 25 kvinnliga kyrkoherdar. Man skulle kunna tro att det är en gnällbok om hur hemskt de blir behandlade - men jag tycker verkligen inte att det är så. Det är så olika berättelser kvinnorna bidrar med och jag upplever varken gnällighet, bitterhet eller någon offerroll. Varför är då boken så viktig?

För det första kan jag gissa att den är trösterik för alla kvinnor i chefsposition som upplever att de får ett bemötande som män i samma position inte skulle få. En bekräftelse på att det som händer är verkligt, och att fler delar samma erfarenhet. Men den är också oerhört viktig för alla oss som har att förhålla oss till en chef, i synnerhet en kyrkoherde. Vilka förväntningar har jag på min chef? Agerar jag olika beroende på om kyrkoherden är en man eller kvinna?  Och här tror jag inte bara att de kvinnliga cheferna som fastnar i förutfattade meningar kring hur en chef ska vara. "En man ska vara stark och en kvinna ska vara god" sammanfattar en av kyrkoherdarna sin upplevelse. Visst kan också en manlig chef fara illa av att inte leva upp till den manlighetsnorm han bedöms efter. Det är en ganska vass spegelbild läsaren möter och den manar till reflektion kring hur vi bemöter våra chefer.

Många av kvinnorna vittnar om att det framför allt är kring sammanträdesbordet som bemötandet skaver. Därför tycker jag att inte bara alla anställda, utan även alla förtroendevalda borde läsa den. Här finns tydliga exempel på fallgropar att undvika vid exempelvis anställningsintervjuer. Och som jag brukar säga i sådana här sammanhang: Det handlar inte om att peka ut människor som gör fel, vi hamnar alla i genusfällan ibland. Men bara genom att peka ut och uppmärksamma sådana situationer kan vi öka vår medvetenhet och öka möjligheterna att undvika dem i framtiden.

Som en extra bonus kom idag tidningen Kyrkfack som helt utgår ifrån dessa frågor. Ännu mer spännande, skrämmande och utmanande läsning väntar!

Trodde du att jag gett upp?

För ett par veckor sedan skrev jag mycket här om min kaoskamp där jag rensar i skrubbar, skåp och lådor. Här ska inte finnas kvar något som inte används. Sälja, skänka och köra till återvinningen det är min stora grej i tillvaron just nu. Varför?  För att det blir lättare att andas ju färre saker man har. För att göra mig själv uppmärksam på konsumtionssamhället. För att göra en liten insats genom att låta det som inte används här komma till glädje och nytta för någon annan. Listan kan göras lång. Hade jag varit 30 år äldre hade jag kunnat motivera det med att jag dö-städade. Den där genomgången av alla papper och pinaler som är bra att göra för att det ska bli mindre att ta hand om för ens vuxna barn när man hoppat ur tofflorna för gott. Men riktigt så noggrann är jag inte. Fast å andra sidan vet jag inte heller var det slutar - ju mer jag röjer desto mer väcks viljan att bli av med saker. Och man kan ju trilla av pinn som 38-åring också. Det är nog klokt att dö-städa med några års mellanrum även i min ålder.

Nå. Nu har jag inte skrivit om kaoskampen på ett tag men jag har inte gett upp. Badrummet har fått sig en omgång. Det blev en bärkasse med gamla mediciner som jag lämnat in på apoteket. (Blev helt förvånad och förskräckt i somras när jag insåg hur många som slänger läkemedel i soporna. Det är väl ett tillräckligt stort miljöproblem med alla läkemedel som kommer ut i naturen efter att ha passerat våra kroppar!!!) Har också gjort mig av med gamla handukar och lakan och annat jox. Nu närmar jag mig köksskåpen. Det lär bli en del att skänka till loppisen på församlingens adventsmarknad.

Och under tiden jag far fram som en tornado sjunger jag som vi gjorde i Kyrkans Ungdom back in the 90's "Kampen den går vidare den har bara börjat..."

Om tro, kyrka och politik

Det är kyrkovalstider om nu någon har missat det. Själva valdagen är den 15 september men redan nu pågår förtidsröstningen för fullt. Och som ett brev på posten (ja, man kan också brevrösta) kommer den evinnerliga diskussionen om att de politiska partierna inte hör hemma i kyrkan. Det känns nästan som att jag är en svikare bland ämbetssyskonen om jag inte själv propagerar för att rösta på en partipolitiskt obunden nomineringsgrupp, så som POSK, Frimodig kyrka (in your dreams) eller Öppen kyrka. Men ärligt talat tycker jag inte att det är så upprörande att det finns grupper som bär riksdagspartiernas namn. Och jag tycker att det är en minimal skillnad mellan att ställa upp som "Centerpartiet" (alltså partiet rätt och slätt) eller "Vänstern i Svenska kyrkan" (alltså att markera att det här är inte samma som partiet, men ändå nästan) - bortsett från den grundläggande ideologin då :-)

Jag tänker så här. Om en grupp socialdemokrater med ett kyrkligt intresse sluter sig samman och vill vara med och påverka Svenska kyrkan och fatta kyrkopolitiska beslut utifrån ett socialdemokratiskt synsätt så är det helt ok. Men jag ogillar skarpt när t ex just socialdemokraterna går ut inför kyrkovalet och säger att nu tar vi första steget till ett regeringsskifte. För kyrkovalet och riksdagsvalet hör inte ihop. Är ni med på skillnaden? Jag har heller inget emot att en sådan här grupp, exempelvis Miljöpartister i Svenska kyrkan, tar fram ett nationellt kyrkopolitiskt program, som en övergripande presentation av vad man vill verka för. Men då förväntar jag mig att de miljöpartister som ställer upp i det lokala valet inte bara anammar detta program för att det står partiets namn längst upp på pappret, utan att man också förmår transformera ner de övergripande formuleringarna till vad de konkret betyder i den enskilda församlingen.

Ofta sägs det att människorna på de partipolitiskt obundna listorna är mer kyrkliga än de som finns på de övriga listorna, och därför ska man rösta på de obundna. De som går i kyrkan ska bestämma. Det låter ju klokt. Men det är i sig inte ett skäl att rata nomineringsgrupper med sin grund i partipolitiken. För det finns ju faktiskt många på de listorna som har ett kyrkligt engagemang. Däremot borde nog dessa grupper arbeta mer med att profilera sin kyrkopolitik. Att ha ett program som bara består av vackra värderingar räcker inte. Vad vill ni med kyrkan? Jag tycker det är intressant att jämföra socialdemokraternas kyrkovalsfilm med den film som SSU har gjort. Jag tror visserligen inte att Jesus var sosse, men man har i alla fall försökt vaska fram en kyrkopolitik på biblisk grund, och de som väljer att rösta på S får en uppfattning om hur man vill styra kyrkan. Lägg märke till att varken Gud eller Jesus nämns i moderpartiets film.

Jag graderar inte eller värderar människors tro. Men jag anser att de som ska ha ansvar för församlingens ekonomi, verksamhet, personal och framför allt ansvara för gudstjänst, mission, diakoni och undervisning - bör ha någon form av engagemang i församlingen. Det är väl knappast för mycket begärt. På många håll runtom i vårt land är det inte så, och det tycker jag är mycket märkligt.
Detta handlar inte om att det bara ska vara en "elitkyrka" eller en "prästkyrka". Men någon slags grundläggande kunskap, erfarenhet och engagemang bör man ha. Annars blir det förr eller senare konflikter.

Vi vet hur det brukar bli med missnöjespartier och enfrågepartier i riksdagsvalet. Visst, det är relativt enkelt att få röster. Men sedan ställs man inför verkligheten, inför alla stora svåra frågor man inte är insatt i. Och det håller inte i längden. På samma sätt är det på många håll i Svenska kyrkan. I det lokala kyrkovalet poppar det upp missnöjesgrupper som är emot vad tidigare förtroendevalda gjort. Det kan handla om fastigheter, organisation, personalfrågor, gudstjänstformer osv. Ofta har dessa grupper inte svårt att få röster och komma in i fullmäktige, bl a på grund av det låga deltagandet i kyrkovalet. Men där ställs de inför verkligheten. Budgeten är ansträngd, kyrkoordningen sätter sina ramar för organisationen och så vidare. Vad har man att komma med då?

Tänk om jag skulle försöka bli ordförande, eller över huvudtaget styrelseledamot i ÅFF. (Ja, det är verkligen en rent hypotetisk tanke, men ändå.) Då hade jag knappast vunnit några röster på att inför medlemmarna säga: "Jag vet ingenting om fotboll. Men jag vill bestämma var publiken ska stå, jag vill ta ansvar för ekonomin och bestämma vilka investeringar vi ska göra med föreningens pengar. Och jag tycker det är väldigt viktigt att vi använder runda bollar." Låter det otroligt? Ja, visst gör det. Men faktum är att detta är vad jag hörde häromdagen, bortsett från att det handlade om kyrkovalet.

Det är bra med många olika grupper att välja på men man ska kunna ta hela ansvaret som förtroendevald. Det räcker inte med att tycka.

Små saker som kan göra skillnad

Skolstartstid är högsäsong för blanketter som ska fyllas i. Lika kul varje gång... Nej, idag var det inte kul alls. Jag vill inte påstå att jag blev arg eller ens upprörd. Snarare matt och besviken. För jag tycker att vi sedan länge borde ha övergett formulär där det frågas efter barnets mamma och pappa. (Alltid mamman först, dessutom.)

Vi som tillhör den stora hetero-majoriteten blir knappast störda av att det står vårdnadshavare eller målsman,  men för den minoritet som alltid får kämpa emot normerna gör det skillnad. Varje gång de får ett sådant här papper i handen blir det en påminnelse om att de inte riktigt passar in.

Det finns många områden och situationer där det är svårare att bryta ner de invanda tankemönstren men här är det så oerhört enkelt att vara inkluderande. Jag tycker det borde vara lag på att myndigheter och organisationer ska använda könsneutrala ord i sådana här sammanhang. Och, lag eller inte, alla behöver vi vara vaksamma på hur vi uttrycker oss. Det handlar inte om att sätta dit någon som gör fel. Det handlar om att öka medvetenheten så att vi tillsammans bygger ett mer öppet samhälle där alla kan känna sig lika mycket värda.

Att göra det bästa av situationen

Fyra Ullaredskassar med kläder och några andra kassar med leksaker. Allt går till Hjärta till hjärta på torsdag. Kanske kan mina barns leksaker hamna i en annan familj där pengarna inte räcker till att köpa nytt, nytt, nytt. Eller hos någon som faktiskt hellre handlar begagnat, för skapelsens skull. Och pengarna kan göra skillnad för andra barn. Det rättfärdigar inte vårt handlande, men det lindrar det dåliga samvetet.

Överflödets beska eftersmak

Kaoskampen gick idag in på etappen garderobsrensning. Jag blev förbluffad och nästan lite rädd av resultatet. Först går man i veckor, kanske månader och har lightpanik över att det är så stökigt med alla kläder som ligger inkastade i en enda röra efter allt för många mornar då man under tidspress försökt hitta den perfekta outfiten. Men den känslan är endast en stilla västanfläkt i jämförelse med äckelkänslan och det dåliga samvetet som efteråt väller in, när jag ser hur fruktansvärt mycket kläder jag har,  trots att det ligger ett berg av ratade plagg på golvet. Det är vidrigt egentligen. När jag tänker på hur många medmänniskor som saknar mat, kläder och hem. När jag tänker på vilka arbetsförhållanden som råder där de mesta av mina kläder är tillverkade. När jag tänker på hur vår miljö förstörs i samband med tillverkning av kläderna. Och jag bidrar till allt detta. Men jag måste väl ändå få lov att ha lite olika kläder att välja mellan,  eller?

Garderoberna är nu mer än välfyllda,  de är högst tillfälligt ordnade och prydliga. Borta är:
9 par byxor
6 kjolar
3 klänningar
3 nattlinnen
4 t-shirts
9 koftor och stickade tröjor
3 luvtröjor
1 blus
1 morgonrock
1 poncho
1 par duntofflor

Allt detta har jag släpat ner till källaren där det har förenats med kläderna som försvann i förra rensningen. Nu ska de vidare till lämplig secondhand-affär,  där de förhoppningsvis kan bli till nytta för någon annan.

Och själv tänker jag,  som så många gånger förr,  att nu är det köpstopp. Jodå, det brukar ju hålla länge...

Ju mer/fler vi är tillsammans?

Det krävdes bara ett par korta blogginlägg från mobilen för att lusten att sätta sig vid datorn skulle infinna sig igen. En får passa på när sonen är i skolan.

Det skrivs och tycks lite nu och då angående antalet personer som firar gudstjänst i kyrkor runtom i landet. Ämnet attackeras utifrån olika perspektiv. Hur ska vi få fler att komma? Ska vi ha gudstjänst när så få kommer? Varför kommer inte ens de som faktiskt har ett engagemang i kyrkan? Är det värt att fira gudstjänst när nästan ingen kommer? Ja, listan kan göras lång. I dagarna är ämnet på tapeten igen efter en debattartikel i Kyrkans tidning. Jag tänker inte analysera den (det finns det så många andra som redan gjort och fler kommentarer är att vänta) utan tänker att den nog mår bäst av att tillsammans med höstlöven falla till marken. Däremot vill jag dela med mig av vad jag tänker när jag läser reaktionerna på den. (Vilket alltså inte på något sätt ska ses som ett försvar av artikeln.)

För varje gång den här typen av frågor diskuteras, ja också när andra frågor diskuteras, så kommer ungefär samma argument upp.

• Det är fel att tänka statistik och ekonomi i samband med gudstjänster
• För de få som kommer är gudstjänsten viktig
• Heligheten mäts inte i antalet som firar gudstjänst
• Jesus har själv sagt: "Där två eller tre är församlade..."
• Vi ska inte sluta fira gudstjänst där det sällan kommer någon, för ju färre gudstjänster det är sammanlagt, desto färre människor blir det som kommer sammanlagt.
• Det blir inte en sämre gudstjänst för att man är få

Så kan det låta i olika varianter. Och jag håller med. Jag håller med om detta så alldeles väldigt. I teorin. Men i praktiken, i den verklighet där jag och många andra lever, kämpar och tjänar kan vi inte stanna vid dessa fina tankar. Vi måste få lov att tänka ekonomi och kvalitet kring gudstjänsterna utan att avfärdas som cyniska, hårda och oandliga eller obibliska.

Låt mig berätta om vår församling. Den består av sju församlingsdelar med varsin kyrka. Församlingens gränser sammanfaller med kommunens gränser och församlingen utgörs av kommunens huvudort med landsbygden runtom. Ett par mindre samhällen finns här också.

I huvudortens kyrka firar vi högmässa varje söndag och det är alldeles självklart. Hit kommer människor i alla åldrar, många kommer varje söndag, andra kommer med en glesare regelbundenhet. Här medverkar körer nästan varje söndag och här erbjuds samling för barnen. Konfirmanderna hjälper till i mässan och vi har aktiva gudstjänstgrupper. Vi upplever att fler och fler hittar hit. Det finns ingen anledning att göra några större förändringar. I den förra fasen av församlingssammanläggningar, då vår församling blev en, var rådet från stiftet att man skulle ha en huvudkyrka i församlingen, och låta resten av kyrkorna hitta sin profil. Någon kunde passa till musikgudstjänster, någon annan till taizémässor osv. Folket kunde ju åka till huvudorten och fira sin söndagliga mässa. Men så gör inte "folk". Man vill fira gudstjänst i "sin" kyrka - annars får det vara. Viktigare än så är det inte. För att besöka kyrkan är också att förenas med sin bygd och sina förfäder. Samhörigheten med den lokala kyrkan är större än samhörigheten med Kristi kyrka som sträcker sig genom tid och rum. Varsågod, raljera gärna över det, men så ser det ut och jag väljer att respektera det. Därför har vi i vår församling valt att fira gudstjänst i alla våra kyrkor, inte varje söndag men varannan i ett par kyrkor och ungefär en gång i månaden i några andra. Vi har också arbetat med gudstjänstgrupper vilket har fungerat olika bra. Men det är en åldrande församling på landsbygden, och där det redan är få som kommer så är det inte heller så lockande eller enkelt för nya att hitta in. Det spelar ingen roll vilken ordning vi följer eller hur vi möblerar eller om vi har en kör som extra "lockbete". Det är glest i bänkarna ändå. 

Det är längesedan vi passerade gränsen för vad som är ekonomiskt försvarbart när det gäller dessa gudstjänster men vi har strävat på utifrån andra värden exempelvis ovanstående att det är viktigt för dem som trots allt kommer. Men det kommer till en punkt då inte heller detta håller. Då det känns som att jobbet är en ständig förnekelse inför hur det faktiskt ser ut. När präst, musiker och vaktmästare åker till en kyrka och möts av en eller två personer som ber om ursäkt för att inte fler är där och som egentligen inte vill vara där själva heller utan kommer av någon slags plikt gentemot oss som tjänstgör. Då har det blivit väldigt fel. Och vi kan faktiskt inte heller blunda för den ekonomiska aspekten. Om dessa saker önskar jag att vi kunde samtala i vår kyrka. Men alltför ofta blir man då anklagad för att bry sig för mycket om ekonomi och statistik,  eller för att underskatta Guds möjligheter att verka i det lilla, eller för att man själv har ett behov av få stå i de stora skarornas fokus och så vidare. 

Under hösten kommer vi nu att fortsätta fira söndaglig mässa i centralortens kyrka. I de övriga kyrkorna blir det på kyrkovalssöndagen, tacksägelsedageb, allhelgonahelgen,  första advent och jul. Detta är söndagar då det i många av församlingsdelarna trots allt finns en kyrkogångstradition. Här orkar församlingsborna kraftsamla, och säkert blir det bättre att fira ett fåtal gudstjänster med engagemang än flera gudstjänster som präglas av missmod. Och alla är ju välkomna att delta på olika sätt i den söndagliga mässan. De som vill kommer dit, de som enbart har behov av att fira gudstjänst i hembygdens kyrka har möjlighet att göra det en gång i månaden.  Och det är ju oftare än vad de flesta av våra medlemmar besöker kyrkan. 

Fy katten!

Jag som alltid trott att meningen med reklam är att locka fler kunder - inte att skrämma bort dem.

En tid att plantera, en tid att rycka upp.

Den allmänna uppryckningen av hus och hem började i blygsamt format utomhus idag. Ambitionsnivån var ganska låg - att byta ut vårens penséer mot något som åtminstone lever. Det lyckades.

Upp till kamp!

Nu är det upp till kamp mot förfallet som gäller. Mitt nya höstprojekt. Det handlar inte om det kroppsliga, moraliska eller andliga förfallet. Nej nu är det bara det materiella som står i fokus. Skåp, lådor, hyllor - allt ska gås igenom. Kasta, skänka, sälja. Det kommer att bli en underbar rening! Men första steget ska tas utomhus i eftermiddag.  Återkommer om det.

En insikt som leder till comeback

Plötsligt var det så självklart. Uppenbarelsen drabbade mig i köket denna måndagseftermiddag. Täckelsen föll. Känslan över att jag hittills varit så korkad blandades med glädjen över denna insikt som förvandlade tillvaron.

Klart att Blogger finns som app!

Jag har inte fått någon ordning på mitt bloggande på länge. Viljan finns men kroppen är svag. Sonen har tagit min dator som gisslan och jag har ändå ingen ro att sitta och skriva som förut. Twitter är inget för mig men jag har lust att miniblogga. Och nu är det möjligt. I mobilen. Här är första exemplet på detta och ni får ha överseende med att jag inte behärskar alla finesser än. Men, jag är tillbaka! Och jag har ett spännande projekt på gång som förhoppningsvis ska kunna följas här.  I'm so excited!

Jag är en stridbar feminist

Det är väl ändå någon slags tröst i bedrövelsen att min sjukskrivning påbörjades mitt under brinnande bokrea. Så fastän jag vis av erfarenheten från min förra sjukskrivning nu lovat att vara försiktig med utgifter kom jag i fredags hem med en kasse full av böcker. Det första fyndet jag gav mig i kast med var Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna. Att jag överhuvudtaget skulle överväga att köpa en bok som på baksidan beskrivs som ett självbiografiskt feministiskt manifest är ju smått otroligt, men det fanns annan text på omslaget som gjorde att boken skrek: Köp mig!

Det har aldrig varit lättare att vara kvinna. Vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet. Men det återstår några små frågor... Varför måste vi ta bort allt hår på kroppen? Varför är bh:n så obekväm? Och varför frågar alla när man ska skaffa barn?

Det här är framför allt en väldigt rolig bok. Moran skriver så att det känns som att jag haft en mycket klok, mänsklig och hejdlöst galen ståuppare på besök i ett par dagar. Samtidigt är det en allvarlig bok i sitt ämne. Eller sina ämnen kanske jag ska säga, för här avhandlas allt från kroppsbehåring, fetma och bröllopshysteri till aborter, sexism och strippklubbar. En rolig bok om viktiga saker. För alla de olika sakerna som tas upp behandlas utifrån samma grundtanke, nämligen att kvinnor inte ska behöva uppträda eller bli behandlade på ett visst sätt av den enda anledningen att de är just kvinnor.

Jag vill rekommendera alla oavsett kön att läsa denna bok, men jag utfärdar en liten varning. Risken är överhängande att du kommer på dig själv med att stå på en stol och ropa: Jag är en stridbar feminist! Det kanske du inte trodde om dig själv. Men Moran gör det så enkelt. Hon har till exempel ett par kontrollfrågor. En för att upptäcka om man kanske eventuellt nyss råkade bli utsatt för sexism. Det är inte alltid lätt att veta. Höhö, det var ju bara ett litet skämt kanske någon säger och så börjar man tvivla på sin upplevelse. Men då kan man fråga sig: Var det där (som sas eller gjordes) hövligt? Om svaret är nej så ska man tala om det. För ingen vill ju vara ohövlig, eller hur? Det blir ju faktiskt ganska pinsamt om någon säger att man varit ohövlig. Inte alls lika lätt att vifta bort som om någon säger att man varit sexistisk. Var det där hövligt-frågan är egentligen ett superbra sätt att identifiera nästan vilken härskarteknik som helst. Den ska jag använda mycket mer. Även självrannsakande... Den andra kontrollfrågan handlar om att upptäcka spår av kvinnoförtryckande tendenser och utgör olika varianter av frågan Gör männen likadant? Är männen nojjiga över den här saken? Behöver männen ägna tankemöda åt detta? Får männen samma uppmaning? Ja, ni förstår själva. Det handlar helt enkelt om att upptäcka att vissa saker förväntas av en människa bara för att hon är kvinna.

Om alla som definierade sig som feminister resonerade som Caitlin Moran, skulle alla människor vilja vara feminister. Då skulle det inte finnas någon manshatar-stämpel på dem som knystar något om att tjejer och killar inte ges samma möjligheter i samhället. För det är ganska tydligt att Moran inte hatar män. Hon vill inte ha bort männen. Men hon vill att kvinnorna ska få sin andel. Låta kvinnorna styra världen på halvtid så att patriarkatet kan få lite flextid efter alla tusentals år. Slutsatsen hon drar är att hon trots bokens titel inte vill vara kvinna. Hon vill vara en människa. En i gänget helt enkelt.

För att ni slutligen ska få ett smakprov på Morans sätt att skriva kommer här ett avsnitt ur kapitlet Jag är feminist, som för övrigt är en sammanfattning av hela boken, för den som inte orkar läsa så mycket. I det här avsnittet skriver hon om ett ämne som jag själv bloggat om ett par gånger, nämligen att det ska vara så förbaskat skamligt att anlita städhjälp. Så här kan det låta:

Stök är ett bekymmer för människor. Städning är en angelägenhet för alla. Om en man anlitar en manlig städare betraktas det som ett helt vanligt anställningsförhållande. Exakt hur det kan ses som ett svek mot feminismen att ett heteropar anlitar en kvinnlig städare är oklart - såvida man inte anser att detta att sköta ett hushåll på nåt sätt är  

a) en ohjälpligt kvinnlig plikt - som dessutom 

b) bara kan utföras av kärlek och aldrig för pengar, eftersom detta av nån anledning "fördärvar" hemmets magi. Precis som om tallrikarna skulle bli ledsna för att de blivit diskade av avlönad personal istället för av frun i huset.  

Ni hör ju själva: vilka djävla dumheter (för att använda ett fackuttryck). Allting annat i hela världen kan man betala för att få gjort utan att nån höjer på ögonbrynen. Det finns företag där det arbetar människor som bleker ens anus åt en ifall man skulle tycka att huden är för mörk där. Just det: det finns folk som mot betalning duttar vätesuperoxid i arslet på en så att det liknar Marilyn Monroe. Har man minor i trädgårdslandet därhemma kan man betala andra som riskerar livet genom att komma och ta bort dem. Vill man titta på folk som gör mos av varandras näsbrosk med bara knytnävarna kan man gå på cagefighting. Det finns människor här i världen som får betalt för att tömma latriner, lönnmörda andra människor och runka av grisar.  

Och ändå anses det fortfarande moraliskt klandervärt för en kvinna i norra Europa att anlita nån som städar i hennes hem.

Behöver jag säga mer? Detta är absolut en av de tio bästa böcker jag någonsin läst. Jag är kär i Caitlin Moran!!!! Och jag är en stridbar feminist!

Till minne av en vän

Det finns så mycket att säga men jag nöjer mig med ett ord.
Tack.
Tack för all glädje du spridit.
Tack för att du var en sån där ovanlig människa som utstrålar en genuin godhet.
Tack för allt du förmedlat genom den musik du skrivit och framfört.
Tack för allt du lärt oss om meningen med livet
genom det du skrivit på facebook under den sista striden mot sjukdomen.
Tack för att du hjälpt mig hitta självförtroendet i sången.
Tack för din humor.
Tack för din finurliga klokhet.
Tack för att jag fått vara din vän och sjunga med dig.
Tack för sången på vår vigsel.
Och tack för att du tillsammans med ett par andra personer fått mig att upptäcka Vibafemba.
Den här är för dig.




Änglarna i himlen kommer att få sjunga fantastiska arrangemang tillsammans med dig!

Den Gud jag tror på

Åtvids församling är under det här kyrkoåret remissförsamling i arbetet med förslag på en ny kyrkohandbok, vilket ger oss möjlighet att prova nya ordningar, ord och toner, böner och texter i våra gudstjänster. Det väcker i sin tur samtal om vad de olika momenten egentligen står för, vad vi menar och vill med våra gudstjänster och mycket mer. En av mina favoriter i det vi provar är den här lovsången som så rakt och enkelt, med ett språk som känns som mitt eget, beskriver den Gud jag tror på.

Äran, äran tillhör Gud,

vår skapare, frälsare, hjälpare.

Du som håller universum i din hand,

som har skapat jord och himmel, hav och land,

alla människor och djur och vår natur,

vi sjunger gloria, gloria, gloria, äran är din!

Gloria, gloria, gloria, äran är din!

Du som levde på vår jord och blev vår vän,

dog på korset och blev levande igen,

det du gjorde, det du sa är viktigt än.

Vi sjunger gloria, gloria, gloria, äran är din!

Gloria, gloria, gloria, äran är din!

 

Du som bor i mig i varje andetag,

fyller mig med mod och kraft när jag är svag,

talar till mig med en röst jag kan förstå.

Vi sjunger gloria, gloria, gloria, äran är din!

Gloria, gloria, gloria, äran är din!

Nätets fula fiskar

Diskussionen om näthat mot kvinnor drog igång på riktigt härom veckan efter att Uppdrag granskning tagit upp ämnet. (Näthat, förresten, undrar vilket år det ordet etablerades?) Jag såg inte programmet själv men ingen kan väl ha undgått debatten som följt, och det är kring den jag nu funderar.

Det är jättebra att man uppmärksammar den här företeelsen, framför allt då det ger viktiga signaler till de tjejer/kvinnor/tanter i olika åldrar som blir utsatta. Det är också bra om det kan bidra till att man i någon större utsträckning än idag kan komma åt förövarna. Men det jag har lite svårt för är när man i vissa sammanhang målar upp näthatet mot kvinnor som ett alldeles speciellt, unikt och isolerat fenomen.

Näthat mot kvinnor är summan av två otrevliga faktorer - dels så kallat näthat, dels übertaskig kvinnosyn. När jag skriver så kallat näthat, menar jag att det är ett hat, eller snarare ett förakt, som förstärks av uttrycksmedlet. Det är inget speciellt förakt som är skilt från annat förakt. Om du föraktar kvinnor i det dagliga livet så finns förutsättningarna att du uttrycker detta förakt på ett grövre och hårdare sätt i skydd av tangentbordets anonymitet. Problemet är inte nätet, problemet är föraktet.

Jag tror att många näthatare uttrycker sitt hat mot flera grupper. Det kan gälla kvinnor, homosexuella, muslimer, romer, politiker, journalister med flera. Precis som klottrare på sin tid skrev av sig sitt tonårsförakt mot många olika grupper. (Finns det riktiga klottare längre? Man når ju ut till många fler på nätet och riskerar inte att bli haffad av skolvaktmästaren.) Vi har också insändarskribenterna. Varje lokaltidning har sina "troll", en signatur som ständigt och jämt utgjuter sig över sina hang-ups såsom kissande grannkatter eller dåligt rondelluppförande. Grejen med internet är att det går så mycket snabbare och man får direkt feedback som triggar igång en spiral av grövre och grövre trakasserier.

Vad jag vill komma till är att näthatet mot kvinnor beror på kombinationen av möjligheten till snabbt uttryckta åsikter där de vanliga spärrarna inte hinner slå till, samt förakt mot en grupp människor, i det här fallet kvinnor. Men i sig är det inte annorlunda mot exempelvis rasistiska eller homofobiska uttryck och trakasserier på nätet. Nu invänder en del och säger att hatet mot kvinnor är ju så mycket grövre. Då vill jag kontra med att den kassa kvinnosynen och sexismen innehåller så mycket mer av makt och kontroll, än vad rasism och homofobi gör. Att hota med våldtäkt och att steka någons bröst är en logisk följd av hur man ser på kvinnor. Föraktet, hatet och förföljelser mot andra grupper tar sig andra uttryck som inte bygger lika mycket på makt och kontroll.

Så vad ska vi göra? Jag tror på ett tvåfrontskrig. Dels måste vi arbeta med värderingar i vardagslivet. För om sexism, rasism och homofobi, för att nämna näthatets tre stora områden, inte finns då kommer det inte heller att uttryckas på nätet - så enkelt är det. Dels måste vi reagera och protestera och ange moteld när vi springer på de här företeelserna på nätet. Vi behöver bemöta fördomar med fakta. Göra livet riktigt surt för hatarna. Polisanmäla det som går att anmäla. Säga ifrån. Inte fega ur.

Personligen har jag sett hur hatet och föraktet flödar på en del "kristna" bloggar. Ganska ofta vet man vem som skriver vad. Men ändå tiger man. Den som anmäler förlöjligas och blir offer för ytterligare hat. Men jag tror att det är en strid vi måste ta. Yttrandefriheteten innebär inte bara rättigheter utan också skyldigheter.

Om kunskap på gott och ont

Detta inlägg vänder sig i första hand till alla mina vänner, eller snarare bekanta,  som liksom jag har barn med diabetes.

Vill man veta att man bär på anlag för en allvarlig sjukdom? Frågan ställs vi inför ibland, och vi kan ha olika tankar kring det, säkert beroende på egna erfarenheter och vilken sjukdom det gäller. Men frågan skruvas ytterligare ett varv när det gäller ens barn: Vill du veta om ditt barn löper risk att få en allvarlig sjukdom? Den frågan fick vi när vår äldsta som var nyfödd. Fast frågan formulerades: Vill ni vara med i en forskningsstudie kring typ 1-diabetes? Vi svarade ganska snabbt ja. Den information vi fick från början var att man tittade på de prov som togs från navelsträngen vid födseln för att se om sonen överhuvudtaget hade de genetiska förutsättningarna att få diabetes. Om dessa inte fanns var vi inte aktuella för studien. Men sonen "kvalade in" och kom med i PRODIA-studien som handlade om mjölksyrebakteriers betydelse för typ 1. Det vi fick veta var att bara för att han hade vissa förutsättningar att få sjukdomen kunde man inte säga när eller om det skulle ske. Och det fanns inget vi kunde göra varken för att förhindra/fördröja eller påskynda ett eventuellt insjuknande. Det enda vi kunde göra var att vara uppmärksamma på tidiga symptom. Och med detta levde vi.

När studien avslutats efter två år fortsatte vi att gå på provtagningar ungefär en gång om året. För varje gång fick vi veta att risken var lite större. Jag kan idag inte säga vad man grundade detta på för vid den tiden var min kunskap om sjukdomen alltför dålig för att förstå den information jag fick. Och det spelade inte så stor roll för mig. Varje gång blev vi nedslagna men livet gick ju vidare och sonen var fortfarande frisk. Vi kunde bara hoppas att insjuknandet skulle dröja. Och vi kunde hoppas och vänta på vaccinet. Varje gång vi träffade läkaren fick vi veta att det snart skulle komma och att sonen stod först i kön för att prova. Men så en gång var det tvärtom: Nej, vaccinet blev inte godkänt. Då rasade världen lite...

Så kom dagen i november 2011 när vi var inne på provtagning. Jag vet inte vilket prov det var som avgjorde saken men läkaren sa att vi behövde ta några blodsockerprover hemma före och efter måltiderna för att se hur värdena låg till. Och i det ögonblicket insåg jag (för jag var ensam med sonen på sjukhuset den gången), att nu går det inte längre. Vi fick lära oss att ta stick i fingret, och jag bad om en bok eller något som jag kunde läsa för sonen för att han skulle kunna förstå. Så försedda med blodsockermätare och boken om Den lilla diabetigern åkte vi hem.

Det behövdes inte många stick innan det stod klart att det inte stod rätt till. Så en måndag morgon fick jag ringa till sjukhuset och rapportera och fick höra orden: Då måste vi nog säga att det är så att han har diabetes. På onsdagen anmälde vi oss på diabetesavdelningen kl 8 och därefter började vår blodsocker-resa.

Så ser vår historia ut och ibland får jag frågan om det inte var jobbigt att gå och veta att sjukdomen låg på lur. Visst var det tungt ibland. Men när jag ser på skillnaden för oss och andra familjer där barnen injuknat utan förvarning, vill jag inte byta. Vår son började behandla sin diabetes innan han hade några egentliga symptom. Vi var förberedda, vi hade läst på om sjukdomen, vi hade börjat förklara för honom vad det handlade om. Han var inte allvarligt sjuk, han behövde inte dropp vid debuten, hans värden var inte urusla. Allt gick väldigt lugnt och odramatiskt till.

Det som är intressant för oss är att trots att han inte hade några klassiska symptom märkte vi när vi blev utskrivna från sjukhuset att det hade skett något med honom efter bara några dagars behandling. Vi hade nu en sexåring som hoppade, skuttade och sprallade. Det hade vi aldrig sett förut. Han hade ingen ork. Idag, efter drygt ett år, är det som att han inte bara fått ny energi, han har också återhämtat allt han hade gått miste om under sina första år. Idag har vi en glad och livlig kille med glimten i ögat. Det är underbart att se. Detta gör att jag, och jag tror även vårdpersonalen, funderar på om diagnoskriterierna kanske borde ändras. Om behandlingen kan göra så stor skillnad, eller snarare, om frånvaron av behandling gör så stor skillnad på livskvalitén så kanske man borde börja behandla tidigare. Men detta kräver ju att barn screenas, följs upp och kan få behandling tidigt, innan sjukdomen brutit ut på riktigt.

Diabetesscreening av alla barn diskuteras, men oftast i samband med diskussioner kring ett vaccin. Det vill säga, när (för mig handlar det om "när" och inte "om") man hittat ett diabetesvaccin, så kan man screena alla barn och vaccinera dem som riskerar diabetes. Detta handlar ju om att man blir bättre och bättre på att hitta de markörer som visar vilka som löper risk att drabbas av sjukdomen.

Med de erfarenheter vi har i min familj skulle jag önska att man screenade även innan vaccinet är klart och godkänt. För då kan fler av oss få hjälp innan barnen blir jättesjuka. Då kan fler se hur trötta och håglösa barn plötsligt blir spralliga och pladdriga. Visst är det en kostnad, men vad kostar det inte att låta barnen bli allvarligt sjuka innan de får hjälp?

Nu är min fråga till alla er andra diabetesföräldrar. Skulle ni ha velat veta i förväg att ert barn var i riskzonen?

När bilder överröstar orden - mera om jämställdhet

Jodå, det verkar som att Linköpings stift fortfarande har ambitionen att bli det mest jämställda stiftet i Sverige. På stiftets hemsida kan man läsa mer om det. Då blir det ju något märkligt när man kommer till den första av årets präst- och diakonfortbildningar och gång på gång på gång ställs inför denna bild.

 



 

 

En kvinna som kryper ihop som en hund vid fötterna på två män (som enligt bibeltexten låg till bords). Jag vet en del om ikonernas språk, det är inte det jag ifrågasätter. Och jag är inte intresserad av att censurera bibeltexter (som en av de ansvariga för kursen antydde). Men jag ifrågasätter starkt valet av meditationsbild, och sättet den användes på då den väldigt kraftigt exponerades för oss deltagare.

 

Några av oss diskuterade detta med planeringsgruppen. Jag ska inte här redogöra för hur det samtalet blev, då jag inte är ute efter att hänga ut någon eller några kollegor. Poängen är att detta är ett nästan löjligt övertydligt exempel på det jag skrev i bloggen häromdagen. Hur man talar och talar om jämställdhet, men helt oreflekterat massproducerar en sådan här bild, och inte heller vill förstå att den står ivägen för budskapet för många av oss.



Vad jag förstår har man tänkt använda bilden på samma sätt på alla vårens fortbildningar. Jag undrar om det står fast eller om det finns en vilja att lyssna på de kvinnor och män som reagerat.

Skridskoprinsessan

Jag hatade dem. Minns dem med fasa. Friluftsdagarna när vi skulle åka skridskor. Jag frös, hade ont i fötterna och lyckades jämt få varm choklad i hela väskan. Så när jag växte ur de sista vita skridskorna med konståkningstaggar för sådär 25 år sedan var skridskoåkning ett avslutat kapitel i mitt liv. Tills idag.

Egentligen började det redan förra året när S gick i förskoleklassen och skulle åka skridskor på gympan. Han hatade det. Han frös. Han hade ont i fötterna. Och han försäkrade han aldrig skulle kunna lära sig åka skridskor i hela sitt liv. Men eftersom skridskoåkning är en stor del av idrottslektionerna här i Åtvidaberg, så förstod vi att vi tvungna att åka lite på fritiden med barnen. Så vi köpte skridskor och hjälmar till resten av familjen. Maken hade dock redan ett par, men inte heller han har åkt i modern tid. Åtminstone inte på de 16 år vi har känt varandra. Emellertid blev det ingen skridskoåkning förra året. Kanske var tiden inte mogen...

I onsdags hade S friluftsdag. Med skridskoåkning. Vi befarade att få hem ett litet åskmoln som hatade hela världen efter detta plågeri. Men istället fick vi hem en solstråle som gång på gång sa: Kan vi åka skridskor på lördag? Klart vi kan. Klart vi ska. När det barnet önskar att gå ut frivilligt och dessutom vill ägna sig åt fysisk aktivitet gäller det att passa på.

Så i morse packades hela utrustningen. En sista blodsockerkoll på S innan avfärd visade 27.2. Skit också. I med en extra dos insulin, packa dextro och frukt och sedan iväg så vi skulle hinna hem till lunch. Spontana infall finns det inte utrymme för i en diabetsfamilj. Väl framme var hela bandyplan tom. Yes, tänkte jag. Proffsen åkte väl på Bysjön. Jag skulle få förnedra mig utan publik. Vi började snöra på tortyrredskapen. Maken först, sedan barnen och sist jag. Då kom det första stora problemet. Hur kommer man ut på isen? Nå jag stapplade mig fram så långt jag hade något att hålla mig i och gjorde sedan det enda raka. Jag ropade på maken så han fick dra mig ut på isen. Jägarns vad halt det var! Min spontana reaktion var: Detta funkar inte. Jag kryper av isen och ger upp. Men skam den som ger sig. Långsamt kände jag hur det gick bättre. Det var ju kul! Det gjorde precis lika ont i fötterna som för 25 år sedan. Men det var kul ändå. Jag fick upp farten, jag kunde stanna och svänga. Solen sken i ansiktet. Barnen var glada. Livet när det är som bäst. Det kom fler skridskoåkare. Små barn som tog sig fram med en häpnadsväckande hastighet. Min gamla konfirmand som är en riktig bandytalang. Han åkte också snabbt... Men vem bryr sig?

Sedan testade jag hjälmen. Den höll. Skallen hade troligtvis inte hållit för en sådan smäll. Men himlen var väldigt blå och fin ovanför mig. S kom med en liten målbur som jag kunde resa mig emot. Sen körde vi igen. S har blivit jätteduktig. J åkte omkring och höll i ett mål och ramlade med flit. Maken testade sin hjälm. Alla var glada. Sen åkte vi hem.

Nu sitter jag här och har ont och befarar det värsta inför morgondagen. Ett blåmärke på armbågen är den enda synliga skadan. Men värken i axlar och nacke efter att ha spänt mig för att hålla balansen är enorm, och lär vara outhärdlig imorgon. Ryggen mår inte heller bra. Men vad gör det? Jag har redan förvarnat barnen om att de får ge oss frukost på sängen imorgon för vi lär inte kunna resa oss. Men så kom jag på att jag jobbar imorgon. Kan jag få låna en kräkla, eller kanske en bandyklubba att stödja mig på i processionen?

Att lägga ner en skola

I övermorgon sammanträder kommunfullmäktige här i Åtvidaberg. På dagordningen står frågan om framtida skolorganisation, där huvudförslaget - det enda förslaget, är att lägga ner en skola och tränga ihop/flytta runt elever så att de i stället inryms i två andra skolor. Detta kommer inte bara att påverka alla skolbarn i Åtvidaberg utan också befolknigen i övrigt till exempel på grund av förändrat trafikflöde. Genom mitt ordval har jag redan avslöjat att jag inte är positiv till idén, men jag ska inte här argumentera i själva frågan, utan mer reflektera lite över hur ett sådant här ärende kan hanteras. Jag vet att flera av mina vänner på andra håll i landet själv befinner sig i samma situation - det här är för er också.

Jag tror att frågan om en stor omorganisation och/eller nedläggning av en skola är bland det svåraste en lokalpolitiker kan ställas inför. Våra skolor berör därför att det handlar om våra barn. Vi har alla en relation till skolvärlden, och vi vill att det ska vara så bra som möjligt. För en kommunpolitiker handlar det om att fatta avgörande beslut som påverkar ens egna barn, grannens barn, barnbarn, släktingar och vänner. Det rör inte bara barnen utan också personalen i skolan. Det krävs mod och tålamod att stå fast vid och driva sin och sitt partis linje i detta, på ett långsiktigt ansvarsfullt sätt, och med hänsyn till en större helhet där skolan oftast bara är en liten del. Jag har full respekt för dem som lyckas hantera detta, och som tar ett ansvar som förtroendevalda som de flesta av oss inte är beredda att ta. Men. Det finns ju alltid ett men.

När den här typen av frågor blir aktuella är det så oerhört viktigt hur politiker och tjänstemän hanterar dem. Man kan lindra så väldigt mycket genom ett ödmjukt och respektfullt bemötande gentemot invånarna. Självklart känner vi som föräldrar oro. Snälla, vifta inte bort oron. Ignorera den inte och möt den med tystnad. Nedvärdera inte människor genom att säga att de inte förstår. Även om ni är övertygade om att ni har rätt och ser hela bilden, så ansträng er åtminstone lite för att se och bekräfta det vi känner och uttrycker av oro och vanmakt. Det hade varit så oerhört klädsamt om någon hade sagt att vi förstår att detta är jättesvårt, detta är ingen lösning någon önskar, men det är vad ekonomin tillåter. Det skulle betyda så mycket! Men att läsa att en av de högst uppsatta politikerna anser att hela frågan är en storm i ett vattenglas gör att vi tappar förtroendet. Det är så oerhört nonchalant och hänsynslöst.

Låt processen vara så öppen som möjligt. Informera så fort det finns något att informera om. Använd de kanaler som finns och bjud in till dialog och samtal på alla möjliga sätt. Under hela den här processen har det funnits så mycket ryktesspridning och konspirationstankar och felaktiga uppgifter. Mycket skitsnack hade kunnat undvikas om information gått ut på ett tydligare sätt. Här har skolledningen på de olika skolorna agerat helt olika. Borde det inte finnas en gemensam strategi för hur man informerar familjerna så att de kan följa processen. Ju tystare det är, desto mer grogrund får spekulationerna om dolda agendor.

Det finns en facebookgrupp som livligt diskuterat frågan. Samtalstonen där har inte alltid varit vacker. Argumenten har inte alltid varit sakliga. Men jag ser det som ett uttryck för vanmakt, att man inte känner sig lyssnad på. Ni som har arbetat med den här frågan hade kunnat ligga steget före och använda den här gruppen till er fördel. Ni hade själva kunnat gå in och länka till de dokument som finns på kommunens hemsida. Typ, "se här, det här är förslaget, läs och kommentera, välkommen att ställa frågor till NN och NN."

Ja, M och S har bjudit in till samtal på ett café där man har kunnat träffa er och ställa frågor. Det är bra. Men många, många har efterfrågat ett öppet informationsmöte om planerna, ett möte som bara handlar om skolan, där all information presenteras och där det funnits tillfälle till frågor. Jag vet att ett sådant möte förmodligen skulle ha urartat. Kanske är det därför ni valt att inte tillmötesgå denna, egentligen ganska enkla, begäran. Men säg det i så fall. Säg att ni inte tror på den idén, säg varför och säg vad ni gör istället.

Låtsas inte som att det inte finns några problem med den lösning ni förespråkar. Säg att det kommer att bli problem på vissa områden, men att vi tror att vi kan klara av det.Vi har som föräldrar uppmanats att fokusera på möjligheter istället för problem. Det är bra, för ofta säger människan instinktivt nej till nya idéer. Då är det viktigt att faktiskt sätta sig ned och se - vad är fördelarna här? Vad kan bli bättre med den här lösningen? Men att inte fokusera på problemen betyder i min värld inte att man helt blundar för dem. Man ser dem, tar dem på allvar, men man lägger inte energin där. Det är något helt annat.

Ibland har vi fått höra att så här fungerar demokratin, ni har själva valt oss då får ni också acceptera de beslut vi tar. Typ. Ja, det är sant. Man brukar också i det här sammanhanget tala om "förtroendevalda". Vill ni ha vårt förtroende - så visa att ni förtjänar det. Det handlar inte så mycket om vilka beslut som tas, utan om hur beslutsprocessen sköts.

Nå. Om några dagar vet vi. Kanske, kanske hörsammas önskan om en folkomröstning. Troligtvis inte. Jorden kommer att fortsätta snurra. Vi kommer att fortsätta tjata på våra morgontrötta barn att de ska äta upp sin frukost. Vi kommer glömma att för många av världens barn är skolan ingen självklarhet. Bevara oss alla från meningslösa "vadvardetjagsa-diskussioner", och låt oss tillsammans göra det bästa för att våra barn ska växa upp som trygga individer - oavsett var de går i skolan någonstans.

När jag skäms över mig själv

Detta är det andra inlägget av två som handlar om jämställdhet. Detta inlägg är en fördjupning av det förra.

I detta inlägg använder jag mig av generaliseringar, ironiskt nog eftersom just generaliseringar är ett problem om man vill arbeta med jämställdhet. Här är det dock fråga om att göra språket mindre klumpigt. När jag skriver "vi kvinnor" ska det läsas som "många av oss kvinnor".

Det jag skriver om "oss kvinnor" gäller i allra högsta grad även mig själv. Detta kan vara mitt mest självkritiska inlägg hittills.

Nu börjar det.

Härom veckan dök en bild på en avklädd man upp i mitt flöde på facebook. Bilden i sig väckte inga större känslor, men i kombination med bildtexten var den väldigt rolig, så jag delade den, vilket uppskattades och ledde till en del kommentarer från kvinnliga vänner. Jag hade gjort det igen. För vi kvinnor kan helt ogenerat dela med oss av bilder av lättklädda hunkar, eller skaffa almanackor med snygga brandmän med bar överkropp, eller varför inte tvålfagra unga katolska präster. Men ve den man som på sitt arbetsrum hänger upp en kalender med kvinnor. Hette det jämställdhet?

Vid fikabordet: "Håhåhå, nu är det väl dags för fönsterputsaren att komma snart. Vi väntar till våren när det är lite varmare så han kan klä av sig lite. Vi ställer ut några stolar så vi kan sitta på första parkett och njuta. Hohoho." Tantslem. Hur hade vi reagerat om männen på arbetsplatsen pratade om att äntligen är det dags för bokslut, då kommer den där läckra revisorsbruden hit?

Och så allt detta skitsnack där vi förnedrar våra män, de vi lever tillsammans med, de som de flesta av oss lovat älska och respektera. "Åh han är ju helt hopplös, allvarligt, vad är det för fel på karlar som aldrig kan lära sig att hänga upp tvätten på ett vettigt sätt/vrida ur disktrasan/tänka själv nån endaste gång." Eller vad det nu är. "Ibland är det ju som att ha ett barn till". Ja så pratar vi kvinnor. Många av oss. Ofta. Men om en man råkar säga att kvinnor inte är världsbäst på att parkera, eller på något annat sätt kritiserar sin egen livskamrat eller kvinnor i allmänhet, ja då drar vi igång kacklet.

Det är så pinsamt så jag rodnar bara jag tänker på det. Hur lätt det är att dra igång det här snacket. Hur lätt det är att spinna vidare på det. Vi kvinnor får uttrycka oss hur som helst om män, samtidigt som vi blir tokupprörda om män beter sig likadant.

Även om det är på skoj, så är det inte skoj. Inte när man tänker ett steg längre. Vilket jag oftast inte gör. Om vi vill ha ett jämställt samhälle och jämställda arbetsplatser, så måste vi sluta med detta omedelbart. Jag måste sluta med det. Frågan är bara, vill vi verkligen ha jämställdhet? Vill vi verkligen att samma regler ska gälla både män och kvinnor. Ärligt talat är jag inte helt säker på det. Tyvärr.

Ett annat alternativ är ju att vi faktiskt tillåter varandra att tala så här. Men då ska det vara ömsesidigt. Är vi beredda att göra det?

Ett jämställt stift?

Detta är det första av två inlägg om jämställdhet som jag har klurat på under en längre tid. Nästa inlägg kommer att innehålla ett stort mått självkritik.

Linköpings stift har som ambition att bli det mest jämställda stiftet i Sverige. Detta presenterades vid överläggningsdagarna för präster och diakoner i höstas, och slogs upp på nytt härom veckan i ett reportage i bl a Radio Östergötland.

Det konstateras att det är fler män än kvinnor på ledande positioner och att kvinnor tjänar mindre än män på motsvarande tjänster. Detta ska förändras och förbättras. Gott och väl, men detta är det enklaste att åtgärda. Justera upp kvinnornas löner och inför könskvotering bland chefer och förtroendevalda - om det är vad man anser vara det viktigaste. För mig är jämställdhet något mycket mer, något annat än varannan damernas. Det handlar om hur vi bemöter varandra, hur vi talar om och med varandra, och om att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter inte bara på pappret utan också i praktiken.

Jag tänkte ge några förslag på vad vi behöver arbeta med.

• Identifiera och avslöja typiskt manliga och kvinnliga härskartekniker
• Bli medvetna om vad vi kommunicerar genom bilder och texter, i det fysiska rummet, på webben och i tryckt material
• Bli medvetna om vad vi signalerar i våra gudstjänster (Minns med förundran mässan som leddes av två präster, en man och en kvinna, men enbart mannen var liturgiskt klädd.)
• Sluta curla vissa medarbetare exv genom att städa upp efter dem på ett sätt man aldrig skulle göra för andra
• Sluta skydda medarbetare som inte gör sitt jobb
• Utrusta oss med verktyg att uppmärksamma "genusfällor". (Själv har jag återkommande efterfrågat fortbildning som berör genuspedagogik i konfirmandarbetet. Intresset från stiftskansliet har varit obefintligt)
• Finna mod och metoder att reagera när framför allt kvinnor förminskar sig själva, vilket ofta är ett större jämställdhetsproblem än män som tar för mycket plats.
• Påminna varandra om att jämställdhet inte bara handlar om manligt och kvinnligt

Listan kan göras mycket längre men om vi inte synliggör och hanterar de här frågorna spelar inte löneutjämning och kvotering någon roll.

Och en sak till. Om det ska hända något i församlingarna och om vi ska ha något som helst förtroende för dem som ålägger oss att arbeta med jämställdhetsfrågor, så måste det börja på stiftskansliet, i stiftsstyrelsen, i domkapitlet och på kurser och mötesplatser anordnade av stiftet.