Ju mer/fler vi är tillsammans?

Det krävdes bara ett par korta blogginlägg från mobilen för att lusten att sätta sig vid datorn skulle infinna sig igen. En får passa på när sonen är i skolan.

Det skrivs och tycks lite nu och då angående antalet personer som firar gudstjänst i kyrkor runtom i landet. Ämnet attackeras utifrån olika perspektiv. Hur ska vi få fler att komma? Ska vi ha gudstjänst när så få kommer? Varför kommer inte ens de som faktiskt har ett engagemang i kyrkan? Är det värt att fira gudstjänst när nästan ingen kommer? Ja, listan kan göras lång. I dagarna är ämnet på tapeten igen efter en debattartikel i Kyrkans tidning. Jag tänker inte analysera den (det finns det så många andra som redan gjort och fler kommentarer är att vänta) utan tänker att den nog mår bäst av att tillsammans med höstlöven falla till marken. Däremot vill jag dela med mig av vad jag tänker när jag läser reaktionerna på den. (Vilket alltså inte på något sätt ska ses som ett försvar av artikeln.)

För varje gång den här typen av frågor diskuteras, ja också när andra frågor diskuteras, så kommer ungefär samma argument upp.

• Det är fel att tänka statistik och ekonomi i samband med gudstjänster
• För de få som kommer är gudstjänsten viktig
• Heligheten mäts inte i antalet som firar gudstjänst
• Jesus har själv sagt: "Där två eller tre är församlade..."
• Vi ska inte sluta fira gudstjänst där det sällan kommer någon, för ju färre gudstjänster det är sammanlagt, desto färre människor blir det som kommer sammanlagt.
• Det blir inte en sämre gudstjänst för att man är få

Så kan det låta i olika varianter. Och jag håller med. Jag håller med om detta så alldeles väldigt. I teorin. Men i praktiken, i den verklighet där jag och många andra lever, kämpar och tjänar kan vi inte stanna vid dessa fina tankar. Vi måste få lov att tänka ekonomi och kvalitet kring gudstjänsterna utan att avfärdas som cyniska, hårda och oandliga eller obibliska.

Låt mig berätta om vår församling. Den består av sju församlingsdelar med varsin kyrka. Församlingens gränser sammanfaller med kommunens gränser och församlingen utgörs av kommunens huvudort med landsbygden runtom. Ett par mindre samhällen finns här också.

I huvudortens kyrka firar vi högmässa varje söndag och det är alldeles självklart. Hit kommer människor i alla åldrar, många kommer varje söndag, andra kommer med en glesare regelbundenhet. Här medverkar körer nästan varje söndag och här erbjuds samling för barnen. Konfirmanderna hjälper till i mässan och vi har aktiva gudstjänstgrupper. Vi upplever att fler och fler hittar hit. Det finns ingen anledning att göra några större förändringar. I den förra fasen av församlingssammanläggningar, då vår församling blev en, var rådet från stiftet att man skulle ha en huvudkyrka i församlingen, och låta resten av kyrkorna hitta sin profil. Någon kunde passa till musikgudstjänster, någon annan till taizémässor osv. Folket kunde ju åka till huvudorten och fira sin söndagliga mässa. Men så gör inte "folk". Man vill fira gudstjänst i "sin" kyrka - annars får det vara. Viktigare än så är det inte. För att besöka kyrkan är också att förenas med sin bygd och sina förfäder. Samhörigheten med den lokala kyrkan är större än samhörigheten med Kristi kyrka som sträcker sig genom tid och rum. Varsågod, raljera gärna över det, men så ser det ut och jag väljer att respektera det. Därför har vi i vår församling valt att fira gudstjänst i alla våra kyrkor, inte varje söndag men varannan i ett par kyrkor och ungefär en gång i månaden i några andra. Vi har också arbetat med gudstjänstgrupper vilket har fungerat olika bra. Men det är en åldrande församling på landsbygden, och där det redan är få som kommer så är det inte heller så lockande eller enkelt för nya att hitta in. Det spelar ingen roll vilken ordning vi följer eller hur vi möblerar eller om vi har en kör som extra "lockbete". Det är glest i bänkarna ändå. 

Det är längesedan vi passerade gränsen för vad som är ekonomiskt försvarbart när det gäller dessa gudstjänster men vi har strävat på utifrån andra värden exempelvis ovanstående att det är viktigt för dem som trots allt kommer. Men det kommer till en punkt då inte heller detta håller. Då det känns som att jobbet är en ständig förnekelse inför hur det faktiskt ser ut. När präst, musiker och vaktmästare åker till en kyrka och möts av en eller två personer som ber om ursäkt för att inte fler är där och som egentligen inte vill vara där själva heller utan kommer av någon slags plikt gentemot oss som tjänstgör. Då har det blivit väldigt fel. Och vi kan faktiskt inte heller blunda för den ekonomiska aspekten. Om dessa saker önskar jag att vi kunde samtala i vår kyrka. Men alltför ofta blir man då anklagad för att bry sig för mycket om ekonomi och statistik,  eller för att underskatta Guds möjligheter att verka i det lilla, eller för att man själv har ett behov av få stå i de stora skarornas fokus och så vidare. 

Under hösten kommer vi nu att fortsätta fira söndaglig mässa i centralortens kyrka. I de övriga kyrkorna blir det på kyrkovalssöndagen, tacksägelsedageb, allhelgonahelgen,  första advent och jul. Detta är söndagar då det i många av församlingsdelarna trots allt finns en kyrkogångstradition. Här orkar församlingsborna kraftsamla, och säkert blir det bättre att fira ett fåtal gudstjänster med engagemang än flera gudstjänster som präglas av missmod. Och alla är ju välkomna att delta på olika sätt i den söndagliga mässan. De som vill kommer dit, de som enbart har behov av att fira gudstjänst i hembygdens kyrka har möjlighet att göra det en gång i månaden.  Och det är ju oftare än vad de flesta av våra medlemmar besöker kyrkan.