Årets viktigaste bok?

"Oj, nu har den kommit! Boken som jag är med i." Ungefär så sa kyrkoherden för några veckor sedan och jag svarade "Jaha, kul." med klen entusiasm för det var en sådan dag. Men det var absolut min avsikt att titta i den. Någon gång. Längre fram. I den där parallella tidsrymden då alla böcker jag vill läsa ska läsas. Så gick det någon vecka och plötsligt damp den ner i brevlådan som en present från mitt fackförbund KyrkA. Jag började bläddra i den och upptäckte att den var väldigt lockande. Dock hade jag då en annan bok som skulle läsas. Men nu, i slutet av förra veckan, tog jag mig an den, och jag vill hävda att boken Kyrkoherde och kvinna (utgiven på Argument) är en av årets viktigaste böcker.

Förutom att det alltid är trevligt att läsa berättelser om hur kollegor tänker kring sin tjänst så bidrar den med så mycket mer. Utgångspunkten är att kvinnor bemöts annorlunda än män i sin tjänst som chef, och därför intervjuas 25 kvinnliga kyrkoherdar. Man skulle kunna tro att det är en gnällbok om hur hemskt de blir behandlade - men jag tycker verkligen inte att det är så. Det är så olika berättelser kvinnorna bidrar med och jag upplever varken gnällighet, bitterhet eller någon offerroll. Varför är då boken så viktig?

För det första kan jag gissa att den är trösterik för alla kvinnor i chefsposition som upplever att de får ett bemötande som män i samma position inte skulle få. En bekräftelse på att det som händer är verkligt, och att fler delar samma erfarenhet. Men den är också oerhört viktig för alla oss som har att förhålla oss till en chef, i synnerhet en kyrkoherde. Vilka förväntningar har jag på min chef? Agerar jag olika beroende på om kyrkoherden är en man eller kvinna?  Och här tror jag inte bara att de kvinnliga cheferna som fastnar i förutfattade meningar kring hur en chef ska vara. "En man ska vara stark och en kvinna ska vara god" sammanfattar en av kyrkoherdarna sin upplevelse. Visst kan också en manlig chef fara illa av att inte leva upp till den manlighetsnorm han bedöms efter. Det är en ganska vass spegelbild läsaren möter och den manar till reflektion kring hur vi bemöter våra chefer.

Många av kvinnorna vittnar om att det framför allt är kring sammanträdesbordet som bemötandet skaver. Därför tycker jag att inte bara alla anställda, utan även alla förtroendevalda borde läsa den. Här finns tydliga exempel på fallgropar att undvika vid exempelvis anställningsintervjuer. Och som jag brukar säga i sådana här sammanhang: Det handlar inte om att peka ut människor som gör fel, vi hamnar alla i genusfällan ibland. Men bara genom att peka ut och uppmärksamma sådana situationer kan vi öka vår medvetenhet och öka möjligheterna att undvika dem i framtiden.

Som en extra bonus kom idag tidningen Kyrkfack som helt utgår ifrån dessa frågor. Ännu mer spännande, skrämmande och utmanande läsning väntar!

Det tidiga aprilskämtet

Jag kan inte riktigt släppa prästen Ulla som jag skrev om häromdagen, hon som tycker att det är så hemskt med synd och blod och Guds rena lamm. Jag blir fortfarande inte kvitt känslan att det måste vara ett skämt, att någon skrivit detta i hennes namn. Inte kan det vara på allvar? Nå, några reflektioner vill jag ändå göra, medan jag sitter och vaktar sonen i badkaret. För det första tänker jag (i min iver att trots allt göra en välvillig tolkning) att hon nog till viss del säger vad ganska många tycker, men att hon säger det på ett ovanligt märkligt, för att inte säga obegåvat sätt. För visst är det många präster och musiker som väjer för psalmer och bibeltexter med alltför mycket blod och syndiga människosläkten. Men ingen annan skulle väl drömma om att argumentera på det här viset. Själv kan jag önska att vi fick fler, inte ersättande utan kompletterande sätt att tala om synden. Men då krävs ju att vi först gör just det – talar om synden. Men en del av Ullas tankegångar kan man inte ens hur mycket man anstränger sig, förklara eller förstå. I vilken värld lever den som säger att det inte finns någon fallen skapelse???

För det andra blir jag som jag skrev tidigare, så trött när jag ser alla som så fort de möter en kvinna som uttrycker ”dålig” teologi, börjar harva på om att detta är ytterligare ett bevis på att kvinnor inte kan/ska/bör/får vara präster. Hur många män finns det inte som uttrycker lika ”dålig” teologi? Jag vet flera. Men de blir avfärdade som allmänna korkbollar, det är ingen som hävdar att deras åsikter och beteende är en anledning till att ifrågasätta alla prästvigda män.

Nu är Ulla i alla fall anmäld till domkapitlet, så får vi se vad som händer. Undrar förresten om det var några präster som kom en timme för sent till gudstjänsten igår. Det var väl förra året som en präst missade sommartiden och kom försent. Han blev också anmäld till domkapitlet men det blev ingen åtgärd som tur var.

Beklämmande

I detta inlägg skriver jag om vad två präster enligt media gjort och sagt. Min huvudsakliga poäng är inte att kritisera kollegor, utan det som fick mig att skriva är hur händelserna har kommenterats på nätet. Dock tycker jag att båda "fallen" är anmärkningsvärda.

Ja, nu kan jag inte tiga längre, jag bara måste kommentera detta med prästen som inte kom till julottan med hänvisning till arbetstidslagstiftningen, för han hade jobbat så mycket på julaftonen. Ack. Jag suckar och tar mig för pannan. För det första är hela händelsen bisarr. Prästen i fråga måste haft hur lång tid som helst på sig att ifrågasätta schemat och tillsammans med kyrkoherde och ev övriga präster komma överens om en lösning. Man kan väl för sjutton inte bara låta bli att gå till en gudstjänst som man ansvarar för, oavsett när på dygnet den infaller? Känner karln inget som helst ansvar för församlingen? Jag blir ilsk bara jag tänker på det.

För det andra blir jag beklämd över de kommentarer som uttalas om händelsen på diverse bloggar och tidningars hemsidor. För istället för att bara konstatera att prästen har gjort sig skyldig till arbetsvägran och uppvisat ett märkligt beteende, så börjar de gamla kvarnarna mala på. Man ifrågasätter vem som överhuvudtaget har rätt att varna och kritisera prästen ifråga, och då kommer naturligtvis det tröttsamma tjatet om rättsosäkerheten i Svenska kyrkan. Har vi hört det förut? Och så beklagar man sig över dagens präster som minsann inte förstår att de inte har ett jobb, vilket som helst. Nej det är sannerligen inte som många andra jobb. Man är präst hela tiden också när man inte är i tjänst och det medför vissa förpliktelser. Men likväl gäller arbetstidslagen (som är mer tillåtande än man många gånger tror) även för alla som är anställda i Svenska kyrkan och oftast är det inga som helst problem. Problemet som jag har mött är istället att många inte klarar av att ta ansvar för sin arbetstid, utan bara lägger på det ena efter det andra och så står man plötsligt och beklagar sig över att man har 50 timmars "övertid".

Som präst kan man inte förvänta sig att man arbetar strikt 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan och har två lediga dagar varje vecka. Ibland blir det mer, ibland blir det mindre. Men det brukar jämna ut sig i slutändan och jag har sällan svårt att planera så att det blir ca 160 timmar och 8 lediga dagar på en fyraveckorsperiod. Det är ett ansvar, men innebär också en frihet att kunna ta en längre lunch om jag jobbar på kvällen, eller ta ledigt en förmiddag om något har tagit längre tid än jag planerat för då jag skrivit mitt schema.

Personligen skulle jag inte kunna göra ett bra arbete om jag förväntades ha både midnattsmässa och julotta, och jag tror inte att en kyrkoherde kan begära att någon ska tjänstgöra på det viset. Därför är den här händelsen så obegriplig, man måste ju ha diskuterat helgens tjänstgöring i förväg. Om prästen då har gått med på det hela kan han inte plötsligt ändra sig mitt i natten. (Som vanligt har jag bara tillgång till de tidningsartiklar jag funnit på nätet, kanske finns det fler faktorer som kan förklara det inträffade)

Sedan bara måste jag skriva något om prästen Ulla Karlsson som skrivit en helt osannolik debattartikel på Kyrkans tidnings hemsida. Läs själv. Hennes inlägg är så uppåt väggarna att jag först var tvungen att kolla att Aspeboda församling verkligen finns, och att det och också finns en präst vid namn Ulla där. Det fanns det. Det har naturligtvis kommit en ofantlig mängd kommentarer till hennes artikel och tyvärr drar en del av skribenterna slutsatsen att så här går det när kvinnor får bli präster. Då vill jag bara skrika NEEEEJ, jag tycker INTE som Ulla!!! Snälla, dra oss inte alla över en kam. Men sedan fick jag en jätteläskig tanke. Tänk om någon diktade ihop något helgalet och skickade in till Kyrkans tidning i mitt namn. Hur skulle jag kunna bevisa att det inte var jag som hade skrivit det? Tänk om Ulla är utsatt för en komplott, ett ondskefullt tilltag? Nej, så kan det förstås inte vara, för synden finns ju inte. Enligt Ulla.

Efterskalv - UPPDATERAD

Det kommer fortfarande efterskalv efter domkapitlets beslut angående de tre prästerna i Söderköpings kontrakt. Som väntat har allmänheten aka mannen på gatan reagerat. Vet inte hur många församlingsbor som kommenterat saken, folk man möter i simhallen, i affären och naturligtvis i kyrkan. Alla lika upprörda: ”Hur kan det fortfarande vara så här?” Och alla lika uppmuntrande: ”Det är bra att ni reagerar, det är bra att ni kämpar på!” Insändarna i Corren kom som ett brev på posten. ”Nu går jag ur svenska kyrkan!” Det är sorgligt, och jag tycker det är ett olyckligt val, men det är inte ett dugg förvånande.

Det skrivs debattartiklar från olika håll, domkapitlet försöker förklara vilka regler de har att följa och vilka befogenheter man har. Alla präster och diakoner i stiftet har fått ett ”klargörande” brev, där man bl a skriver:

När det gäller domkapitlets “dömande” verksamhet finns alltså inget utrymme för tyckande. (…)Domkapitlet var enigt om att prästen skadat det anseende en präst bör ha. Det fanns en skiljaktig mening. Biskopen och två ytterligare ledamöter menade att prästen skadat det anseende en präst bör ha i avsevärd mån och därför borde ha tilldelats en erinran. Domkapitlet beslöt att ge prästen skarp och allvarlig kritik.
Domkapitlets beslut innebär alltså att det för en präst i Linköpings stift inte är tillåtet att kränka kollegor eller att i ord och handling behandla kollegor illa.

Om man inte dömer, därför att det inte finns bevis, men ändå väljer att kritisera, är inte det då ett ”tyckande”?

Några kyrkoherdar tyckte det var en bra idé att dra igång ett ”prästupprop” som tack och lov drogs tillbaka. (Kloka kontraktsprostar verkar vi i alla fall ha, hur pinsamt hade det inte kunnat bli annars?)

Vad ska man säga om allt detta? Självklart är jag glad att många nu äntligen reagerar och engagerar sig i frågan, och att det här kommer upp på bordet. Det är ju vad jag och flera med mig hela tiden har önskat. Samtidigt kan jag beklaga att kollegornas tystnad varit så kompakt under hela den här processen. I synnerhet förundras jag över att de kvinnliga präster som jämt och ständigt höjer rösterna om att lyfta fram det kvinnliga perspektivet, den kvinnliga erfarenheten och så vidare, nu inte har engagerat sig för fem öre. Och i den mån de över huvudtaget kommenterat det hela så har de bett mig vara försiktig. Försiktig i betydelsen var tyst.

Jag tycker också att det är synnerligen olyckligt att många av de uttalanden och ställningstaganden som nu görs, inte syftar till att förändra något i framtiden, utan istället hamnar ”de tre prästerna”, och i synnerhet den ena komministern i fokus. Men det ärendet är avslutat, vi kan inte fortsätta att behandla någon som skyldig när han enligt vårt regelverk inte är det. Det här är en svår balansgång, inte minst för oss som arbetar i det aktuella kontraktet. Men vill man göra något nu och ta ställning, så är det väl mer konstruktivt att försöka skapa förändring, än att älta vad som hänt. I synnerhet när man inte engagerat sig tidigare. Kanske kan man själv konfrontera de som man tycker gör fel, eller stå upp och berätta om vad man själv har upplevt? Finns modet till det?

Jag önskar också att man från stiftsorganisationen, både från förtroendevalda och tjänstemän, erkänner att ämbetsfrågan är mer aktuell och problematisk än man tidigare förstått, och att det är något vi behöver arbeta med i stiftet. Finns modet till det?

Nej, jag säger som vännen och kollegan C sa när vi diskuterade det hela idag. Nu kan det bara bli bättre! Det får vi hoppas på.

Uppdatering 22 februari
Jag vill förtydliga att det inte är så att jag tycker synd om mig själv och är bitter över uteblivna kommentarer. Det handlar inte alls om detta. Men jag tycker att det är häpnadsväckande hur lätt vissa nu har att berömma och bokstavligt eller bildligt dunka biskopen i ryggen för hans reservation, när man innan har tigit hela tiden.

För övrigt är jag glad över de insändare som idag uppmanar medlemmar att stanna kvar och påverka kyrkan inifrån i stället för att i sorg och ilska gå ur kyrkan.

Nu är jag däremot lite förvånad

För drygt en vecka sedan skrev jag att jag inte var särskilt förvånad över domkapitlets beslut angående de tre prästerna i kontraktet. Sedan dess har det naturligtvis bloggats och kommenterats hej vilt. På sina håll är det helt absurda påståenden och uttalanden som görs, och många av dem som skriker högst verkar inte vara särskilt insatta. T ex när de påstår att det är en massa anonyma vittnen i utredningen, när vi i själva verket har fått skriva under allting med våra namn. Men så sprids denna uppfattning vidare och blir plötsligt en sanning. Nåväl inte heller dessa kommentarer har gjort mig förvånad. Men idag är jag däremot lite förvånad. Jag är förvånad över att andra nu är förvånade. Låter det krångligt?

I dagens Corren har Annika Rehn gjort ett bra reportage för att följa upp domkapitlets beslut. (Bland annat har hon klippt in ett avsnitt ur min blogg.) Några av dem som uttalar sig i artikeln säger (som jag) att nu behöver den här frågan komma upp på kyrkomötet. Och detta har bloggarna och kyrkhaveristerna gått igång på. De verkar tro att vi vill föra upp problemet på kyrkomötet för att beslutet blev som det blev. Men det hade inte spelat någon roll hur beslutet, eller besluten, än hade blivit. Vi hade drivit detta ändå. För helt oavsett händelserna i Söderköpings kontrakt, där ord fortfarande står mot ord, så måste Svenska kyrkan bli tydligare med vad man egentligen menar med samverkan, och vi måste få tydligare formuleringar, som inte kan tolkas hur som helst, trots att alla egentligen begriper avsikten. Detta har jag berört tidigare i det inlägg som jag tror är mest läst av alla jag skrivit.

Dagligen sker det i vår kyrka en massa fix och trix för att låta dem som inte accepterar Svenska kyrkans ordning hållas, trots att det inte existerar någon samvetsklausul eller väjningsrätt. En kyrkoherde pusslar med schemat så att den manliga komministern inte behöver tjänstgöra tillsammans med den kvinnliga kollegan. En annan kyrkoherde sliter med sommarens semesterschema så att den manliga komministern inte ska behöva underordna sig en kvinnlig vikarierande kyrkoherde. I en församling har aldrig den kvinnliga prästen någon mässa på personaldagar och liknande för då kan ju inte alla församlingens präster närvara. En manlig komminister får alltid sin ledighet beviljad när han inte vill närvara eller medverka på gudstjänster där alla församlingens präster förväntas vara med. En annan manlig komminister kommer alltid för sent till kontraktskonventen så att han uteblir från den gemensamma mässan.

Det finns hur många exempel som helst. Och nu tycker jag att det får vara nog. Vi kan inte tiga ihjäl det här problemet. Det ska upp på kyrkomötet så att vi får igång en debatt. De kyrkoherdar som agerar så här, och ger efter för "kvinnoprästmotståndarens" önskemål/krav, måste förstå att de utsätter församlingens kvinnliga präster för kränkande särbehandling. (Hade den kvinnliga komministern kunnat utebli från visitationshögmässan utan att det hade räknats som arbetsvägran?) Och de kvinnliga präster, och inte bara de, utan alla som arbetar i församlingar där detta sker, ska veta att detta inte är ok. Det spelar ingen roll hur länge sedan det är den aktuella prästen vigdes - samvetsklausulen är avskaffad!

Därför, kära vänner och ni andra, ska de här frågorna upp på kyrkomötet. Det handlar inte alls om nattvardstvång som det skriks så mycket om. Inte heller nödvändigtvis om regelskärpningar, utan snarare ett klargörande: Vad betyder de regler vi har? I längden skulle nog alla oavsett hållning i frågan, tjäna på att det reddes ut. Med risk för att bli tjatig, idag säger Svenska kyrkan en sak, men i praktiken ser det ut på ett annat sätt. Och det är ett stort problem. Det hela är inget annat än en fråga om trovärdighet.

Att tänka framåt

(Någon kanske har läst ett tidigare utkast av detta inlägg som publicerades av misstag. Bortse gärna från det, tack)

Jag tänker att jag kanske ska förtydliga och fördjupa mitt föregående inlägg, och de kommentarer jag skrivit där.

Jag vill först beröra den kritik som två av prästerna fick av domkapitlet. Jag har sett att flera personer är upprörda över detta, tycker att det är ett ”fult tjuvnyp” av domkapitlet att först fria men ändå uttala kritik som inte går att överklaga. Jag förstår inte riktigt detta. Det är väl inte så konstigt att domkapitlet efter sin utredning säger att någon har uppträtt olämpligt, men att det inte är tillräckligt allvarligt för att ge en disciplinåtgärd. Dessutom finns det, inte bara i det här fallet, utan även i andra ärenden som hamnat hos något av våra domkapitel, en poäng med kritiken och det är att det trots allt innebär en bekräftelse av den eller de människor som påtalat missförhållanden eller vad det nu kan handla om. Jag har själv blivit utpekad som lögnare och annat på en del bloggar. Jag har nog aldrig trott att det skulle bli en disciplinåtgärd, men den kritik som uttalats bevisar i alla fall att domkapitlet trott på vad vi har berättat.

I domkapitlets beslut används på ordet nattvardstvång, ett begrepp som användes flitigt på vissa bloggar i början av hösten när ärendet blev allmänt känt. Utan att gå in på diskussionen om vad som hänt i Söderköpings kontrakt, måste jag säga att det förekommit många märkliga argument just för att värna rätten att inte ta nattvarden. Och jag tycker det är så konstigt, hur kan det nånsin upplevas som ett tvång att ta nattvarden. Det är väl en förmån, en tillgång, en fantastisk möjlighet! Men där tänker vi tydligen lite olika.

Domkapitlet finner att prästerna inte i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha, och lämnar därför ärendet utan åtgärd. Detta är ett beslut som inte kan överklagas. Därmed finns det bara en väg att gå, och det är att gå framåt och vidare. Inom kontraktet måste vi nu finna ett sätt att samarbeta i fortsättningen. Det kommer att bli svårt, och jag tror inte att vi kan göra det utan att prata om det som har varit. Men det är ett samtal som i så fall ska ske i prästkollegiet. Det handlar inte om att utreda någons eventuella skuld, utan ska syfta till att hantera och ta sig vidare ur den uppkomna situationen.

Ärendet är avslutat så till vida att det inte kommer att ske ytterligare utredningar, prövningar, förhör eller något liknande. Frågan om vad dessa tre präster eventuellt har gjort och sagt och hur detta påverkat andra, är avslutad. Men de större, övergripande frågorna, som inte har med dessa individer att göra, finns kvar och behöver fortsätta diskuteras. Hur ställer sig Svenska kyrkan till den här problematiken? Vad innebär det egentligen att samverka? Jag hoppas att en följd av det som skett i Linköpings stift är att frågan nu kommer upp på bordet för vi har blundat för den länge nog.

Det uttrycks här och var förhoppningar att media nu ska släppa ärendet i och med att det är avslutat. Flera journalister har dock visat intresse både under pågående utredning och nu efter beslutet. Och jag tror att det är viktigt att man även i media lyfter de här principiella frågorna, och försöker förklara hur det kyrkliga regelverket ser ut och hur det kan vara så att det inte går att begränsa kvinnoprästmotståndet, då detta är något som upprör väldigt många av våra medlemmar. Det vore mer intressant och givande än att ”jaga” de tre aktuella prästerna.

Nu får vi tänka framåt, och för mig innebär det att fortsätta diskussionen, men i en annan form och i delvis andra sammanhang.

Inte särskilt förvånad

Ja så har domkapitlet äntligen efter en lång och stundtals märklig process, fattat beslut angående de tre präster som det gjorts en tillsynsutredning av. Förra veckan kom det första beslutet och idag kom de två andra. Och reslutatet blev som jag nog anat att ärendet lämnas utan åtgärd. En fick ingen kritik alls, en fick kritik, och en fick "skarp och allvarlig" kritik. I praktiken betyder det ingenting, och inte heller går det att överklagas så att ärendet kommer upp på en högre nivå.

Efter att ha läst besluten och domkapitlets resonemang fram och tillbaka, så finns det ganska mycket att säga, och mycket kommer att sägas, skrivas och bloggas i frågan. Men jag orkar inte med några längre resonemang så jag nöjer mig med några punkter, några tankar som jag så här långt orkar fomulera.

• Det är bra att domkapitlet överhuvudtaget vågade ta tag i ärendet, så att det kommit upp till diskussion. För som jag skrivit så många gånger förut så handlar detta inte bara om vad som händer i Söderköpings kontrakt. På flera håll i Linköpings stift, och på många, många andra håll i Svenska kyrkan tar sig kvinnoprästmotståndet olika uttryck och det är dags att göra det synligt.

• Därför är det nu viktigt att de här frågorna fortsätter diskuteras. Oavsett vad besluten hade blivit, är det nödvändigt att få upp detta ämne i kyrkomötet, vilket också domkapitlet öppnar för, när de skriver att det är kyrkomötets sak att ta ställning till om åsikten att det inte bör finnas kvinnliga präster, ska vara ett hinder för att få vara präst i Svenska kyrkan.

• Beslutet kommer att få konsekvenser för kyrkans trovärdighet då väldigt många av våra medlemmar har svårt att förstå hur en präst kan få lov att i ord och handling uttrycka en åsikt som går emot Svenska kyrkans ordning.

• Eftersom domkapitlet konsekvent hänvisar till att vi har åsiktsfrihet i Sverige, kan man undra vad det egentligen spelar för roll att alla som vill prästvigas ska skriva under att de kan samverka med alla präster oavsett kön. Vad är samverkan undrar man då. Det verkar som att det är lika bra att vi, som jag tidigare skrivit, tar bort den ordningen då den inte verkar ha någon funktion. Och då kan ju alla stackars unga män, som varit ärliga och stått för sin åsikt och därmed hindrats att prästvigas, istället tas emot med öppen famn. För här har vi åsiktsfrihet, hå och hej.

• Domkapitlet menar att en av prästerna faktiskt har skadat det anseende en präst bör ha. Däremot har han inte avsevärt skadat det anseende en präst bör ha. Var dessa gränser går, verkar vara lite oklart. Är det inte en relativ bedömning? Skulle ett annat domkapitel fattat ett annat beslut? Observera att jag inte vänder mig mot slutsatsen i sig, utan mer emot de vaga definitionerna. Detta tydliggörs ju av att biskopen och två andra ledamöter reserverar sig och menar att han avsevärt skadat det anseende en präst bör ha.

Detta får nog räcka för idag. Nu återstår att se hur det fortsatta samarbetet i kontraktet kommer att se ut. Qui vivra verra.

Helvetets prepositioner

Jag har ju skrivit flera gånger, senast igår att jag inte orkar kommentera diskussionen om vad som har sagts och inte sagts på kontraktskonventen. En av anledningarna är att det för närvarande pågår en utredning i ärendet, en annan anledning är att det inte hjälper att jag försöker ge min syn på saken, det är som att tala för döva öron. Eller för öron som kanske hör, men tillhör någon som talar ett helt annat språk. Men nu går det inte att tiga längre. Eftersom en och samma åsikt, en och samma kommentar uttrycks på alla upptänkliga bloggar och tidningssidor där ämnet berörs så måste jag bara bemöta något av det hela.

Det som enligt mig uttalades var ”Om det finns grader i helvetet så är det värre med kvinnliga biskopar än kvinnliga präster”. Tyvärr har det i den senaste rapporteringen stått att uttalandet löd att det är värre "för" kvinnliga biskopar än kvinnliga präster. Detta har fått framför allt en person att fullständigt gå i spinn. Då vill jag svara.

Ja. Det är en oerhörd skillnad i betydelse om man säger "med" eller "för" i denna mening.

Ja. Detta med grader i helvetet är ett relativt allmänt vedertaget uttryck för att en sak är värre än en annan.

Ja. Ur ekumenisk synvinkel kan det kanske påverka mer om vi har kvinnliga biskopar, än om vi ”bara” har kvinnliga präster.

MEN

Oavsett om man säger ”med” eller ”för”, så är det ändå ett olämpligt språkbruk i sammanhanget.

Även om man inte menar talet om helvetet bokstavligt, utan bara ett talesätt, så säger man ändå att både kvinnliga präster och biskopar är något dåligt, något som är fel.

Och om man ville uttrycka sin åsikt utifrån ekumeniska hänsynstaganden så kunde man gjort det på ett helt annat och mycket tydligare sätt. Dessutom var det inte det vi diskuterade.

Den flitige bloggkommentatorn invänder vidare att det först hette att det hade uttalats att ”när kvinnor predikar förlorar ordet sin potens”, sedan att uttalandet var att ”kvinnliga präster är impotenta att förkunna Guds ord”. Vad är det som har sagts, på vilken grund ska utredningen göras? frågar sig då denne vän av ordning.

Ja, du. Spelar det egentligen någon roll? Personligen hävdar jag att den andra varianten av uttalandet är närmast den jag har hört. Men även om den ena varianten handlar om hur ordets kraft saknas i en kvinnlig förkunnelse och den andra om kvinnans förmåga att förkunna, så är båda oerhört starka uttryck för åsikten att det inte blir något av en kvinnas predikan. Därför spelar det ingen roll exakt hur orden har fallit. Och återigen handlar det om ett mycket olämpligt språkbruk.

Det finns så oerhört mycket mer att säga och kommentera, men detta får räcka för nu.

Är det kyrkoordningen eller människors moral som brister? Några tankar om tolkning.

Ja så var det frågan om kyrkoordningens formuleringar. Kyrkoordningen har vissa paragrafer och punkter som ska ”hindra” kvinnoprästmotståndare att prästvigas. Man ska inte kunna bli präst om man inte accepterar ordningen med kvinnliga präster. Det är andemeningen i det hela. Men formuleringarna kan tydligen tolkas olika. Och det är också vad som händer. Följande kan man läsa på bloggen Kyrkliga betraktelser:

Året 1993 brukar kommas ihåg som det år då Svenska kyrkan införde "vigninsstopp" för prästkandidater som inte kunde tänka sig samarbeta (och vigas) med kvinnliga präster. Sedan dess har mycket riktigt ett antal kandidater stoppats, emedan andra bevisligen kommit igenom och idag tjänstgör som goda präster ute i våra församlingar. Gentemot dessa goda präster finns bitterhet och naturligtvis avundsjuka: de anses ha sålt ut sig, svikit och varit rent av oärliga. Deras enda brott är att de skrivit under papper eller muntligt sagt "ja" på frågan om samarbete "med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Detta trots att dessa präster har en fullt katolsk och traditionell förståelse av ämbetet.

Och vidare

Tillåt mig att återigen publicera den lilla paragraf (KO kap. 31, §2) det handlar om:
Domkapitlet får förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som
1. (...)
2. (...)
3. (...)
4. (...)
5. har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön
6. (...)
Vad står det egentligen här? Notera de fetstilsmarkerade "andra" och "inom kyrkans vigningstjänst". Här står inte "alla" eller "vigts till präster". Det står andra och inom kyrkans vigningstjänst! På vad sätt skulle ett undertecknande eller bejakande av denna paragraf innebära att man gör avsteg från katolsk och traditionell ämbetssyn? Vilken präst kan inte samarbeta med en diakonissa? Och dessutom är paragrafen konstigt formulerad rent allmänt: kan man ö.h.t. samarbeta med andra kollegor i "alla uppgifter"? Gäller det även vid bikt om en kollega mot förmodan kräver att få vara med? Att underteckna denna paragraf är således fullständigt oproblematiskt.

I denna blogg bekräftas alltså det vi redan vet, att det fortfarande prästvigs män som inte godkänner Svenska kyrkans ordning. Dessutom uppmuntras prästkandidater att skriva under förklaringarna trots att de vet vad de egentligen innebär. Här får de en tolkning som gör att de kan slinka igenom med rent samvete. Så kan vi inte ha det.

När Dag Sandahl skulle behörighetsprövas inför biskopsvalet i Växjö, fick han skriva under på att han som biskop avser att ”viga både män och kvinnor till präster och diakoner”. Enligt Sandahl betyder detta att han sagt sig vara beredd att viga män till präster och kvinnor till diakoner, trots att han mycket väl vet vad som egentligen avses med formuleringen.

Dessa båda bloggar uppmanar alltså till oärlighet. För visst kan vi säga att kyrkoordningens formuleringar inte är vattentäta. Kanske kan man göra något åt det. Men egentligen ska det inte behövas, för de som skriver under är synnerligen medvetna om vad avsikten är med detta. Att ändå skriva under anser jag är ohederligt. Här får jag säkert mothugg, men det bryr jag mig inte om.

I vilket annat sammanhang som helst skulle vi anse att den person är oärlig som undertecknar ett kontrakt där han eller hon funnit ett kryphål som gör att han/hon senare kan säga att kontraktet betyder något helt annat än det som för båda parter är uppenbart.

Känns det bra att lura den kyrka man vill tjäna? Eller är man så säker på att man själv står för den sanna och rätta läran att man gör vad som helst för att nå dit man vill. Jag vet inte. Men så här kan vi ju inte ha det. Då säger jag som jag sagt förut. Om de som skulle hållas ute ändå smiter in bakvägen kan vi lika gärna öppna dörren för dem.

Får jag lov? Vi tar väl en svängom till

Svenska kyrkan i Linköpings stift har varit en riktig följetong i Corren den här veckan. Även Östnytt har rapporterat. Dock har det ännu inte nått så mycket längre än så, beroende på att redaktionen för Correns nätupplaga inte verkar vara överens med papperstidningens redaktör. Två dagar i rad ägnade papperstidningen ett helt uppslag, ”bästa nyhetsplats” enligt dem själva, åt olika perspektiv av de problem som finns i Svenska kyrkan och i Linköpings stift. Men knappt något av detta kom med i nätupplagan, som gjorde ett mycket kort referat. Det gör inte mig något, jag är inte mediekåt eller så, jag bara konstaterar det med en viss förvåning.

Vad har det då handlat om, för er som varit nyfikna och intresserade men som bor utanför Correns spridningsområde. Ja, det är en härva av olika perspektiv och frågor så jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Mitt bloggande om ämbetsfrågan och de reaktioner det fick t ex här och här (läs gärna kommentarerna också, de säger en del) gjorde en person väldigt upprörd, varpå vederbörande tipsade en journalist på Corren om det hela. Journalisten började gräva vidare och blev allt mer förvånad och upprörd över vad hon hittade, och ville också att jag skulle kommentera saken. Eller sakerna. För vi rör oss på lite olika områden. Dels handlar det om relationen mellan prästerna i Söderköpings kontrakt. Om detta kan man läsa här och här. Men detta var inte anledningen till eller huvudärendet med mina blogginlägg. Jag skrev om tankar, åsikter och känslor jag haft länge, men som jag inte längre kunde tiga om efter reaktionerna som ovanstående ”nyheter” väckte på nätet. Alltså skrev jag.

Vad var då huvudärendet med mina inlägg? Med risk för att bli tjatig så handlade det om två saker. Dels efterfrågar jag mer stöd åt de prästvigda kvinnor som arbetar tillsammans med prästvigda män som inte accepterar 1958 års beslut, men som har rätt att ha denna hållning då andra regler gällde när de prästvigdes. Till detta hör också att man bör bli tydligare med vilka krav man trots allt kan ställa på dessa män.

Dels önskar jag att man ser över hur man kan täppa till de kryphål som vissa hävdar finns i kyrkoordningens formuleringar, som gör att kvinnoprästmotståndare fortfarande kan prästvigas och säga att de tolkade orden på ett annat sätt. Går inte detta kan vi lika gärna strunta i de reglerna. Detta tänker jag återkomma till i ett annat inlägg.

Samtidigt som de här artiklarna publicerades hade också vännen Jakob Carlander skrivit en debattartikel, om arbetsmiljön för kvinnor i Linköpings stift. Han skriver bl a ”De underliggande mönstren av lönesättning, organisation, manligt kompisskap, ledning och maktstrukturer leder till att kvinnors arbetsmiljö stagnerar”. (Corren 22/9) Idag kunde vi läsa en insändare som bekräftar Jakob Carlanders bild av stiftet. Tidigare har Jakob även skrivit en debattartikel i anslutning till ämnet i Kyrkans tidning. Biskop Martin Lind svarar i stora drag att han inte är chef, att han inte har mycket att säga till om, och att han beklagar att han inte kan göra mer.

Här vill jag delvis hålla med. En biskop är inte arbetsgivare för prästerna och kan inte alltid göra så många formella ingripanden. Men man kan göra mycket ändå. T ex vara tydlig offentligt med vad man anser, och att tydligt ge sitt stöd åt de kvinnor som arbetar i församlingar med "gamla" kvinnoprästmotståndare. Ett sådant stöd kan vara mer värt än disciplinåtgärder.

Martin Lind har gjort mycket bra under sina år som biskop och jag högaktar honom, han är ”min” biskop men på vissa områden brister det. Personligen har jag inte upplevt mycket av det stödet som jag här efterfrågar. Då frågan om kvinnoprästmotstånd kommer upp har ett återkommande svar varit, ”det är värre i Göteborgs stift”. Är det ett professionellt sätt att bemöta den som har ett problem? Säger vi till de sörjande vi möter, att det finns de som har det värre? Jag blir också ledsen när jag gång på gång hör honom säga att han själv tog initiativet till samtal med prästerna i Söderköpings kontrakt. Den bild jag har av det hela är att några av oss krävde att han skulle komma. Och resultatet av det mötet blev en uppgivenhet som fick vår församlingspedagog att skriva det brev till domkapitlet som tillsammans med andra händelser nu lett till att tre präster är kallade till samtal. Detta rapporterar Östnytt om här.

Det är en rejäl härva i Linköpings stift just nu, många olika perspektiv av en och samma fråga, och vi vet inte var det ska sluta, det behöver också komma upp på nationell nivå. Frågorna kommer att föras över till vår näste biskop (som jag hoppas också heter Martin). Det sorgliga är att många medlemmar kommer att lämna oss när de hör om vilka problem vi har. Men vi kan inte dölja problemen. Det finns det så många andra kyrkor som gör. Vi ska inte vara en ynklig kyrka, vi ska vara en modig kyrka.


För er som har tillgång till Correns papperstidning finns artiklarna att läsa 22/9, 23/9, 24/9 och 25/9.

Jaha, nej men, då så...

Jag känner mig ganska klar med det här nu, fast jag vet att det kommer att komma nya stormbyar. Har inget mer att tillägga för närvarande, och är tämligen ointresserad av vad som skrivs om mig och mina åsikter även om några vänner rapporterar till mig då och då.

Jag var arg, frustrerad och till viss del uppgiven och skrev av mig, precis som jag skriver av mig glädje, tacksamhet och annat ibland. Jag hade ingen som helst ambition att argumentera för att övertyga någon att ändra sig. Jag är inte så dum att jag tror det är möjligt i den här frågan. Att det skulle spridas var jag mycket väl medveten om, men det var inte mitt mål. Att det väckt reaktioner är mer av en bonus, och faktum är att jag är tacksam för vissa av reaktionerna.

Jag ångrar ingenting. Jo, förresten. En sak ångrar jag, och det är jag inte ensam om. Vi som var med borde ha anmält och offentliggjort de bedrövliga kommentarerna direkt när de kom. Men vi var nog förstummade av häpnad, och i det längsta trodde vi att vi skulle kunna hantera det mer internt. Vi försökte men det var ett misstag.

Nu är bollen satt i rullning och vi får se var det slutar. Själv har jag trevligare saker att ägna mig åt. Det finns annat som gör mig arg, glad och förvånad, annat som är viktigt för mig att skriva om, annat som engagerar mig. Kanske återvänder jag till ämnet, kanske inte. Men min blogg ska fortsätta vara en vardagsblogg, öppen för alla som vill läsa, där jag skriver om stort och smått precis som så många uppmuntrat mig att göra.

Jag vet att jag kommer att bli tvungen att fortsätta kommentera den här historien, inte så mycket på bloggen som i andra sammanhang, och det är inget som jag varken skräms av eller längtar efter. Allt har inte kommit i dagen ännu men det är bara att ta det som det kommer.

Jag skräms inte till tystnad. Föraktet säger mer om dem som uttalar det än om mig.

Små händer?

Egentligen behöver jag väl inte lägga på någon mer ved på brasan, det finns andra som kommer att göra det inom några dagar. (Nyfiken?) Men jag har ju inte så mycket annat för mig. Idag är jag ledig. Det vill säga jag arbetar inte, får ingen lön utan går omkring här hemma och är präst så där i största allmänhet. Imorgon däremot ska jag arbeta. Och fira gudstjänst med min församling. Det är ett fantastiskt arbete jag har! För er präster som hävdar att ni inte arbetar på söndagarna utan enbart firar gudstjänst (som om det är ens enda arbetsuppgift på söndagen) så förutsätter jag att ni inte heller tar ut någon lön, och absolut inte någon OB-ersättning. Men själv är jag tacksam över att få in lite pengar i slutet av månaden då jag har huslån som ska betalas och barn som behöver vinteroveraller. Bil och bensin ska jag också bekosta eftersom en stor del av min arbetstid går åt att förflytta mig mellan våra olika kyrkor och besöka församlingsborna runtom i byarna. Att köra 15 mil i tjänsten en helg är ingen ovanlighet, och kilometerersättningen täcker faktiskt inte så mycket.

Hur var det nu med de små händerna? Jo, ett av min brors favoritskämt lyder som följer: ”Har du små händer? Du har ju så svårt att fatta.” Som lillasyster fick jag ofta höra detta. Och av någon märklig anledning kom jag att tänka på det nu. Det är inte särskilt kul egentligen. Mer komiskt är det att mina opponenter inte riktigt greppat att jag på sätt och vis står på deras sida, eller åtminstone kapitulerar, inte inför dem, men inför återvändsgränden vi hamnat i. Jag hävdar ju, när jag är på det humöret, att eftersom de tydligen alltid kommer att kunna smita in bakvägen så kan vi lika gärna öppna dörren för dem.

Ett annat alternativ har broder Gregorius på sin blogg.

Ibland uttrycker han sig lite väl hårt, men så skriver han ju också under cover. Och hans ilska är oftast mycket befogad. Nu delar vi på skurarna av förakt, han och jag.

Trevlig helg!

Ett förtydligande: Det är inkonsekvensen jag vill komma åt

(En del av det jag skriver här har jag tidigare skrivit på facebook, men då vissa av bloggens läsare inte använder sig av ”boka” så skriver jag det här också)

Då en del av de reaktioner jag på olika sätt har fått efter mitt förra inlägg tyder på att läsarna inte kan läsa innantill och/eller bara hör det de vill höra, får jag här komma med ett förtydligande. Eller två förtydliganden förresten.

1. Det är Svenska kyrkans inkonsekvens jag vill åt.

2. Att jag skriver detta har egentligen ingenting alls med förhållandena i Söderköpings kontrakt att göra. Detta är enbart en reaktion på den diskussion väckts då dessa förhållanden blivit uppmärksammade i tidningar och bloggar, m.m.

Förtydligande nummer två hoppas jag inte att jag behöver orda så mycket mer om. Men nummer ett vill jag beskriva så här.

Kyrkans företrädare på alla nivåer, så även jag, hävdar att man inte ska kunna prästvigas i Svenska kyrkan om man inte accepterar ordningen med kvinnliga präster. Som stöd för detta har vi kyrkoordningens 31 kapitel, andra paragrafen punkt 5. Man är behörig att utöva uppdraget som präst om man bl a har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.

Men vad betyder detta egentligen? Kan vi använda denna punkt som stöd för vår uppfattning? Ja det är frågan. För de flesta, oavsett uppfattning i ämbetsfrågan, och oavsett när de har prästvigts, tjänstgör alldeles utmärkt tillsammans med andra i vigningstjänsten sådär till vardags. Det är i gudstjänstsammanhangen det bränner till. Kan man kräva att en manlig präst tjänstgör i en gudstjänst där också en kvinnlig präst tjänstgör? Hur hanterar vi de situationer där det inte sker så? Kan man kräva, eller åtminstone förvänta sig att en manlig präst deltar i nattvardsfirandet om en mässa leds av en kvinna? (För säkerhets skull målar vi upp ett scenario där det är oblater med rätt glutenhalt, vin med rätt alkoholhalt, och en fullständig högmässa enligt kyrkohandboken.) Hur hanterar vi de situationer där det inte sker så?

Om detta att ” i alla uppgifter tjänstgöra med andra oavsett deras kön”, inte betyder mer än vad som gäller på alla andra arbetsplatser och omfattas av svensk lag, så kan vi stryka detta avsnitt ur kyrkoordningen. För KO tar ju inte upp allt annat som gäller i svensk lag eftersom svensk lag självklart gäller i kyrkan. Sålunda får vi inte stjäla, döda, misshandla, köra för fort, klippa svansen av hundar o s v.

Man måste ju ha menat något mer när man skrev denna formulering. Vad menade man? Och håller det verkligen? Annars, bort med det och så hänvisar vi bara till svensk lag, och säger att det är ok att en manlig präst t.ex. tycker (och säger) att kvinnor är impotenta att förkunna Guds ord, och att en kvinnlig biskop inte kan viga någon till präst för eftersom hon är kvinna så kan inte Gud verka genom henne. Är det inte ok, så får vi komplettera kyrkoordningen med tydligare formuleringar.

Kommer man fram till att kyrkoordningen inte betyder mer än vad som redan står i vår lag då ska jag finna mig i det. Det är inkonsekvensen jag vill åt.

Vad jag önskar. Några tankar om sånt som snurrar runt just nu.

På vissa håll bloggas det för närvarande ganska mycket om händelser och företeelser i Linköpings stift. Nu känner jag efter perioder av ilska, sorg och uppgivenhet att jag måste skriva av mig.

Bakgrunden: En församlingspedagog, min arbetskamrat, skrev i våras ett brev till domkapitlet där hon beskrev hur präster i kontraktet känner sig missmodiga då samarbetet mellan präster på kontraktsnivå inte fungerar. Det är den gamla följeslagaren ämbetsfrågan som är på tapeten. Igen. Eller fortfarande kanske man ska säga. Det exempel församlingspedagogen tar upp i brevet är, något förenklat, att några av de manliga kollegorna inte tar emot nattvarden av sina kvinnliga kollegor. Hon vill att domkapitlet tar tag i frågan och gör klart vad som gäller.

Här har bloggarna gått igång. Man förfasar sig och tar till ord som nattvardstvång och DDR-fasoner. Man räknar upp en mängd skäl till varför en människa inte vill ta emot nattvarden vid ett speciellt tillfälle. Det kan t.ex. handla om att brödet är glutenfritt eller att vinet är alkoholfritt. (Detta tycker jag personligen är att göra Gud ganska liten, men visst, vi kan ha olika åsikter.) Andra skäl är att man anser att det är fel på gudstjänstordningen eller att man inte vill fira mässa för ofta. Men ingenstans i dessa listor skriver man det som alla vet, att ett av skälen också är att man inte accepterar ordningen med kvinnliga präster.

Nu är det inte bara nattvardsfrågan som är problemet i kontraktet. En av poängerna med att prästerna i ett kontrakt samlas till konvent, är att vi ska kunna föra teologiska samtal med varandra, kollegiala samtal präster emellan. Men eftersom vi kvinnor inte anses vara ”riktiga” präster av några av männen (detta har uttalats tydligt i vissa fall, inlindat i något fall och på ett förkastligt sätt i något fall) så känner vi oss ganska obekväma med att föra den typen av samtal. Om vi bara ska samtala teologer emellan så finns det andra teologer i våra församlingar som kan vara med. Poängen är ju att det är prästerna som möts. Eller präster och diakoner – vigningstjänsten. Men det faller om några av deltagarna inte godkänner de andras vigning. T. ex. om någon är vigd av en kvinnlig biskop vilket enligt dessa personer är en omöjlighet. Alltså har kontraktssamarbetet brutit samman och vi kommer inte vidare.

Men, och här kommer ett stort men. Detta är inte en fråga som enbart rör församlingarna i Söderköpings kontrakt. Det rör hela Svenska kyrkan, vi måste reda ut vad som egentligen gäller. Och därför blir det också aktuellt i samband med biskopsvalet i Linköping. Hur kommer den nya biskopen att hantera denna fråga i stiftet och i samarbetet med andra biskopar. (Detta berörde jag i bloggen häromdagen)

För vad betyder det egentligen att fullt ut samarbeta med kollegor av båda könen? Handlar det enbart om att på ett anständigt sätt förhålla sig till varandra på sin arbetsplats, att ge manliga och kvinnliga kollegor samma information, att inte särbehandla eller missgynna någon på grund av dennes kön? Så långt faller det under svensk lag, som samtliga biskopskandidater vid hearingen i Linköping hänvisade till. Om det bara gällde sådana frågor behöver vi inte gå till domkapitlet. Då finns det andra instanser i samhället att vända sig till. Men hur är det om en manlig präst vägrar att närvara vid en gudstjänst där en eller flera kvinnliga präster medverkar, liturgiskt klädda? Detta är vi många som har varit med om, och det har godkänts av kyrkoherdar och biskopar. Trots att det varit i sammanhang där det rått ”obligatorisk närvaro”. Kan man kalla detta arbetsvägran? Har någon sådan anmälan någonsin gjorts? Inte vad jag vet.

Jag tänker så här. Anledningen till att den som vill prästvigas numera måste skriva under att han eller hon är beredd att tjänstgöra med kollegor av båda könen, är naturligtvis att man hoppades att på så sätt bli av med de sk kvinnoprästmotståndarna på sikt. Att de helt krasst skulle dö ut och att det inte skulle vigas några nya. Men tolkningen av formuleringarna är uppenbarligen fri, och då tycker jag vi blir mer trovärdiga om vi stryker detta ur kyrkoordningen och inser att man får tycka vad man vill så länge man inte diskriminerar någon på ett sätt som faller under samma lagar som gäller på andra arbetsplatser. Jag tycker att det vore ett enormt nederlag, men det är så det fungerar idag.

Vad jag önskar är följande:

Att vi får en redogörelse för vad det verkligen innebär att ”i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön”, så som man måste skriva under för att prästvigas.

Modigare kyrkoherdar som ser det som arbetsvägran och inte en trosfråga, om en präst vägrar att medverka i gudstjänst tillsammans med en kollega.

Modigare biskopar, som då och då frågar de kvinnliga präster som varje dag måste hantera detta, hur de faktiskt har det.

Modigare biskopar, som sätter hårt mot hårt gentemot de prästkandidater (och präster)som märkligt nog alltid uteblir vid mässor ledda av en kvinna. Jag är inte ute efter något nattvardstvång, det hela är en fråga om trovärdighet. Det finns kvinnor som leder mässor med glutenoblater och starkt vin och i enlighet med kyrkohandbokens ordning. Gå på en sådan mässa då och då, så behöver du inte bli misstänkliggjord, svårare än så är det väl inte?

Slutligen önskar jag att vi en gång för alla kan lägga denna fråga bakom oss. Kyrkan skadas av att detta pågår år efter år. Nu vill vi gå vidare.

Och för övrigt anser jag att Martin Modéus bör bli vår nästa biskop.

En kvinna som biskop eller en biskop för kvinnor (och män) – vad är viktigast?

Vi ska som bekant välja biskop i Linköpings stift. Bara några dagar innan hearingen av kandidaterna fick Östgöta-Correspondenten nys om det brev som min arbetskamrat skrivit till domkapitlet, ett brev som handlar om det bekymmer vi har i vårt kontrakt, men också i vårt stift och i vår kyrka. I hennes brev handlar det mycket om manliga präster som inte tar emot nattvarden av kvinnliga kollegor. Detta har många bloggare och andra hakat upp sig på, men för oss som lever med denna fråga, handlar det om något mycket större. Om jag bara orkar ska jag blogga om det en annan dag. Men nu vill jag skriva om frågans betydelse i vårt biskopsval.

I kyrkovalet för några år sedan hade socialdemokraterna ”Ut med kvinnoprästmotståndarna” som sin paroll i kyrkovalet. Jag tyckte och tycker fortfarande att det var ganska dumt. Det kan inte vara den absolut viktigaste frågan. Men så var det. Därför kan man tänka sig att socialdemokraterna också lyfter fram den enda kvinnan bland biskopskandidaterna, Karin Burstrand. Även andra vill lägga sin röst på henne ”bara” för att hon är kvinna. För det första vore det ju oerhört sorgligt att få en tjänst, vilken som helst, på vilken arbetsplats som helst, ”bara” för att man är kvinna. För det andra är det inte säkert att en kvinna är den som bäst hanterar problem, i stiftet och i hela vår kyrka, som har med ämbetsfrågan att göra. Det handlar mycket mer om ledarskap och personlighet. Bara för att man är kvinna är man inte automatiskt lämpad att ta hand om detta.

Jag blev på många sätt positivt överraskad av Karin Burstrand på hearingen förra veckan. Jag tyckte att hon verkade trevlig, begåvad och eftertänksam, och tror att hon mycket väl skulle kunna vara en bra ledare. Men inte som biskop. Och inte i Linköpings stift. Anledningen är framför allt de svar hon gav när det kom till ämbetsfrågan. Då sa hon att saker som att ”vi måste hitta sätt att förhålla oss till varandra, vi måste kunna respektera varandra”. Har vi hört det förut? Vad innebär respekt kan man då fråga sig. Alldeles efter denna fråga gick man över till att prata om den ”teologiska spretigheten” som tydligen ska finnas i stiftet. Och nu kommer det. Här säger Burstrand att ”vi behöver inte tycka likadant, men målet är ändå att vi ska kunna mötas vid nattvardsbordet”.

Alltså, det är inget mål att de som är vigda till präster i kyrkan ska mötas vid nattvardsbordet, de ska bara ”förhålla sig och respektera varandra”. Men i andra sammanhang är det ett mål.

Här vill jag nu understryka ett par saker. Jag skriver alltså inte detta för att slå ner på en biskopskandidat, utan för att belysa problemet, belysa den vaghet som biskoparna i allmänhet uttrycker i frågan. Jag är inte heller ute efter något nattvardstvång så som en mängd bloggare på andra fronten verkar tro. Mer om detta en annan dag. Om jag orkar.

Vad vi behöver är nu en orädd biskop, som en gång för alla kan reda ut den här frågan och göra klart vad som gäller, även om det får till resultat att jag och mina kvinnliga kollegor får finna oss i situationen som den är. Vi behöver en biskop som vågar diskutera detta med sina biskopskollegor och finna en enhetlig linje i de frågor och situationer som uppstår kring olika ämbetssyn. Vi behöver en biskop som kan ta den här diskussionen utan att vara rädd för att stöta sig med gamla kompisar från förr, som inte är rädd för att göra sig obekväm i biskopsgänget.

Vi behöver en modig biskop. Och enligt mig behöver vi Martin Modéus.