En kvinna som biskop eller en biskop för kvinnor (och män) – vad är viktigast?

Vi ska som bekant välja biskop i Linköpings stift. Bara några dagar innan hearingen av kandidaterna fick Östgöta-Correspondenten nys om det brev som min arbetskamrat skrivit till domkapitlet, ett brev som handlar om det bekymmer vi har i vårt kontrakt, men också i vårt stift och i vår kyrka. I hennes brev handlar det mycket om manliga präster som inte tar emot nattvarden av kvinnliga kollegor. Detta har många bloggare och andra hakat upp sig på, men för oss som lever med denna fråga, handlar det om något mycket större. Om jag bara orkar ska jag blogga om det en annan dag. Men nu vill jag skriva om frågans betydelse i vårt biskopsval.

I kyrkovalet för några år sedan hade socialdemokraterna ”Ut med kvinnoprästmotståndarna” som sin paroll i kyrkovalet. Jag tyckte och tycker fortfarande att det var ganska dumt. Det kan inte vara den absolut viktigaste frågan. Men så var det. Därför kan man tänka sig att socialdemokraterna också lyfter fram den enda kvinnan bland biskopskandidaterna, Karin Burstrand. Även andra vill lägga sin röst på henne ”bara” för att hon är kvinna. För det första vore det ju oerhört sorgligt att få en tjänst, vilken som helst, på vilken arbetsplats som helst, ”bara” för att man är kvinna. För det andra är det inte säkert att en kvinna är den som bäst hanterar problem, i stiftet och i hela vår kyrka, som har med ämbetsfrågan att göra. Det handlar mycket mer om ledarskap och personlighet. Bara för att man är kvinna är man inte automatiskt lämpad att ta hand om detta.

Jag blev på många sätt positivt överraskad av Karin Burstrand på hearingen förra veckan. Jag tyckte att hon verkade trevlig, begåvad och eftertänksam, och tror att hon mycket väl skulle kunna vara en bra ledare. Men inte som biskop. Och inte i Linköpings stift. Anledningen är framför allt de svar hon gav när det kom till ämbetsfrågan. Då sa hon att saker som att ”vi måste hitta sätt att förhålla oss till varandra, vi måste kunna respektera varandra”. Har vi hört det förut? Vad innebär respekt kan man då fråga sig. Alldeles efter denna fråga gick man över till att prata om den ”teologiska spretigheten” som tydligen ska finnas i stiftet. Och nu kommer det. Här säger Burstrand att ”vi behöver inte tycka likadant, men målet är ändå att vi ska kunna mötas vid nattvardsbordet”.

Alltså, det är inget mål att de som är vigda till präster i kyrkan ska mötas vid nattvardsbordet, de ska bara ”förhålla sig och respektera varandra”. Men i andra sammanhang är det ett mål.

Här vill jag nu understryka ett par saker. Jag skriver alltså inte detta för att slå ner på en biskopskandidat, utan för att belysa problemet, belysa den vaghet som biskoparna i allmänhet uttrycker i frågan. Jag är inte heller ute efter något nattvardstvång så som en mängd bloggare på andra fronten verkar tro. Mer om detta en annan dag. Om jag orkar.

Vad vi behöver är nu en orädd biskop, som en gång för alla kan reda ut den här frågan och göra klart vad som gäller, även om det får till resultat att jag och mina kvinnliga kollegor får finna oss i situationen som den är. Vi behöver en biskop som vågar diskutera detta med sina biskopskollegor och finna en enhetlig linje i de frågor och situationer som uppstår kring olika ämbetssyn. Vi behöver en biskop som kan ta den här diskussionen utan att vara rädd för att stöta sig med gamla kompisar från förr, som inte är rädd för att göra sig obekväm i biskopsgänget.

Vi behöver en modig biskop. Och enligt mig behöver vi Martin Modéus.