På vissa håll bloggas det för närvarande ganska mycket om händelser och företeelser i Linköpings stift. Nu känner jag efter perioder av ilska, sorg och uppgivenhet att jag måste skriva av mig.
Bakgrunden: En församlingspedagog, min arbetskamrat, skrev i våras ett brev till domkapitlet där hon beskrev hur präster i kontraktet känner sig missmodiga då samarbetet mellan präster på kontraktsnivå inte fungerar. Det är den gamla följeslagaren ämbetsfrågan som är på tapeten. Igen. Eller fortfarande kanske man ska säga. Det exempel församlingspedagogen tar upp i brevet är, något förenklat, att några av de manliga kollegorna inte tar emot nattvarden av sina kvinnliga kollegor. Hon vill att domkapitlet tar tag i frågan och gör klart vad som gäller.
Här har bloggarna gått igång. Man förfasar sig och tar till ord som nattvardstvång och DDR-fasoner. Man räknar upp en mängd skäl till varför en människa inte vill ta emot nattvarden vid ett speciellt tillfälle. Det kan t.ex. handla om att brödet är glutenfritt eller att vinet är alkoholfritt. (Detta tycker jag personligen är att göra Gud ganska liten, men visst, vi kan ha olika åsikter.) Andra skäl är att man anser att det är fel på gudstjänstordningen eller att man inte vill fira mässa för ofta. Men ingenstans i dessa listor skriver man det som alla vet, att ett av skälen också är att man inte accepterar ordningen med kvinnliga präster.
Nu är det inte bara nattvardsfrågan som är problemet i kontraktet. En av poängerna med att prästerna i ett kontrakt samlas till konvent, är att vi ska kunna föra teologiska samtal med varandra, kollegiala samtal präster emellan. Men eftersom vi kvinnor inte anses vara ”riktiga” präster av några av männen (detta har uttalats tydligt i vissa fall, inlindat i något fall och på ett förkastligt sätt i något fall) så känner vi oss ganska obekväma med att föra den typen av samtal. Om vi bara ska samtala teologer emellan så finns det andra teologer i våra församlingar som kan vara med. Poängen är ju att det är prästerna som möts. Eller präster och diakoner – vigningstjänsten. Men det faller om några av deltagarna inte godkänner de andras vigning. T. ex. om någon är vigd av en kvinnlig biskop vilket enligt dessa personer är en omöjlighet. Alltså har kontraktssamarbetet brutit samman och vi kommer inte vidare.
Men, och här kommer ett stort men. Detta är inte en fråga som enbart rör församlingarna i Söderköpings kontrakt. Det rör hela Svenska kyrkan, vi måste reda ut vad som egentligen gäller. Och därför blir det också aktuellt i samband med biskopsvalet i Linköping. Hur kommer den nya biskopen att hantera denna fråga i stiftet och i samarbetet med andra biskopar. (Detta berörde jag i bloggen häromdagen)
För vad betyder det egentligen att fullt ut samarbeta med kollegor av båda könen? Handlar det enbart om att på ett anständigt sätt förhålla sig till varandra på sin arbetsplats, att ge manliga och kvinnliga kollegor samma information, att inte särbehandla eller missgynna någon på grund av dennes kön? Så långt faller det under svensk lag, som samtliga biskopskandidater vid hearingen i Linköping hänvisade till. Om det bara gällde sådana frågor behöver vi inte gå till domkapitlet. Då finns det andra instanser i samhället att vända sig till. Men hur är det om en manlig präst vägrar att närvara vid en gudstjänst där en eller flera kvinnliga präster medverkar, liturgiskt klädda? Detta är vi många som har varit med om, och det har godkänts av kyrkoherdar och biskopar. Trots att det varit i sammanhang där det rått ”obligatorisk närvaro”. Kan man kalla detta arbetsvägran? Har någon sådan anmälan någonsin gjorts? Inte vad jag vet.
Jag tänker så här. Anledningen till att den som vill prästvigas numera måste skriva under att han eller hon är beredd att tjänstgöra med kollegor av båda könen, är naturligtvis att man hoppades att på så sätt bli av med de sk kvinnoprästmotståndarna på sikt. Att de helt krasst skulle dö ut och att det inte skulle vigas några nya. Men tolkningen av formuleringarna är uppenbarligen fri, och då tycker jag vi blir mer trovärdiga om vi stryker detta ur kyrkoordningen och inser att man får tycka vad man vill så länge man inte diskriminerar någon på ett sätt som faller under samma lagar som gäller på andra arbetsplatser. Jag tycker att det vore ett enormt nederlag, men det är så det fungerar idag.
Vad jag önskar är följande:
Att vi får en redogörelse för vad det verkligen innebär att ”i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön”, så som man måste skriva under för att prästvigas.
Modigare kyrkoherdar som ser det som arbetsvägran och inte en trosfråga, om en präst vägrar att medverka i gudstjänst tillsammans med en kollega.
Modigare biskopar, som då och då frågar de kvinnliga präster som varje dag måste hantera detta, hur de faktiskt har det.
Modigare biskopar, som sätter hårt mot hårt gentemot de prästkandidater (och präster)som märkligt nog alltid uteblir vid mässor ledda av en kvinna. Jag är inte ute efter något nattvardstvång, det hela är en fråga om trovärdighet. Det finns kvinnor som leder mässor med glutenoblater och starkt vin och i enlighet med kyrkohandbokens ordning. Gå på en sådan mässa då och då, så behöver du inte bli misstänkliggjord, svårare än så är det väl inte?
Slutligen önskar jag att vi en gång för alla kan lägga denna fråga bakom oss. Kyrkan skadas av att detta pågår år efter år. Nu vill vi gå vidare.
Och för övrigt anser jag att Martin Modéus bör bli vår nästa biskop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar