Svenska kyrkan i Linköpings stift har varit en riktig följetong i Corren den här veckan. Även Östnytt har rapporterat. Dock har det ännu inte nått så mycket längre än så, beroende på att redaktionen för Correns nätupplaga inte verkar vara överens med papperstidningens redaktör. Två dagar i rad ägnade papperstidningen ett helt uppslag, ”bästa nyhetsplats” enligt dem själva, åt olika perspektiv av de problem som finns i Svenska kyrkan och i Linköpings stift. Men knappt något av detta kom med i nätupplagan, som gjorde ett mycket kort referat. Det gör inte mig något, jag är inte mediekåt eller så, jag bara konstaterar det med en viss förvåning.
Vad har det då handlat om, för er som varit nyfikna och intresserade men som bor utanför Correns spridningsområde. Ja, det är en härva av olika perspektiv och frågor så jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Mitt bloggande om ämbetsfrågan och de reaktioner det fick t ex här och här (läs gärna kommentarerna också, de säger en del) gjorde en person väldigt upprörd, varpå vederbörande tipsade en journalist på Corren om det hela. Journalisten började gräva vidare och blev allt mer förvånad och upprörd över vad hon hittade, och ville också att jag skulle kommentera saken. Eller sakerna. För vi rör oss på lite olika områden. Dels handlar det om relationen mellan prästerna i Söderköpings kontrakt. Om detta kan man läsa här och här. Men detta var inte anledningen till eller huvudärendet med mina blogginlägg. Jag skrev om tankar, åsikter och känslor jag haft länge, men som jag inte längre kunde tiga om efter reaktionerna som ovanstående ”nyheter” väckte på nätet. Alltså skrev jag.
Vad var då huvudärendet med mina inlägg? Med risk för att bli tjatig så handlade det om två saker. Dels efterfrågar jag mer stöd åt de prästvigda kvinnor som arbetar tillsammans med prästvigda män som inte accepterar 1958 års beslut, men som har rätt att ha denna hållning då andra regler gällde när de prästvigdes. Till detta hör också att man bör bli tydligare med vilka krav man trots allt kan ställa på dessa män.
Dels önskar jag att man ser över hur man kan täppa till de kryphål som vissa hävdar finns i kyrkoordningens formuleringar, som gör att kvinnoprästmotståndare fortfarande kan prästvigas och säga att de tolkade orden på ett annat sätt. Går inte detta kan vi lika gärna strunta i de reglerna. Detta tänker jag återkomma till i ett annat inlägg.
Samtidigt som de här artiklarna publicerades hade också vännen Jakob Carlander skrivit en debattartikel, om arbetsmiljön för kvinnor i Linköpings stift. Han skriver bl a ”De underliggande mönstren av lönesättning, organisation, manligt kompisskap, ledning och maktstrukturer leder till att kvinnors arbetsmiljö stagnerar”. (Corren 22/9) Idag kunde vi läsa en insändare som bekräftar Jakob Carlanders bild av stiftet. Tidigare har Jakob även skrivit en debattartikel i anslutning till ämnet i Kyrkans tidning. Biskop Martin Lind svarar i stora drag att han inte är chef, att han inte har mycket att säga till om, och att han beklagar att han inte kan göra mer.
Här vill jag delvis hålla med. En biskop är inte arbetsgivare för prästerna och kan inte alltid göra så många formella ingripanden. Men man kan göra mycket ändå. T ex vara tydlig offentligt med vad man anser, och att tydligt ge sitt stöd åt de kvinnor som arbetar i församlingar med "gamla" kvinnoprästmotståndare. Ett sådant stöd kan vara mer värt än disciplinåtgärder.
Martin Lind har gjort mycket bra under sina år som biskop och jag högaktar honom, han är ”min” biskop men på vissa områden brister det. Personligen har jag inte upplevt mycket av det stödet som jag här efterfrågar. Då frågan om kvinnoprästmotstånd kommer upp har ett återkommande svar varit, ”det är värre i Göteborgs stift”. Är det ett professionellt sätt att bemöta den som har ett problem? Säger vi till de sörjande vi möter, att det finns de som har det värre? Jag blir också ledsen när jag gång på gång hör honom säga att han själv tog initiativet till samtal med prästerna i Söderköpings kontrakt. Den bild jag har av det hela är att några av oss krävde att han skulle komma. Och resultatet av det mötet blev en uppgivenhet som fick vår församlingspedagog att skriva det brev till domkapitlet som tillsammans med andra händelser nu lett till att tre präster är kallade till samtal. Detta rapporterar Östnytt om här.
Det är en rejäl härva i Linköpings stift just nu, många olika perspektiv av en och samma fråga, och vi vet inte var det ska sluta, det behöver också komma upp på nationell nivå. Frågorna kommer att föras över till vår näste biskop (som jag hoppas också heter Martin). Det sorgliga är att många medlemmar kommer att lämna oss när de hör om vilka problem vi har. Men vi kan inte dölja problemen. Det finns det så många andra kyrkor som gör. Vi ska inte vara en ynklig kyrka, vi ska vara en modig kyrka.
För er som har tillgång till Correns papperstidning finns artiklarna att läsa 22/9, 23/9, 24/9 och 25/9.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar