Jaha, nej men, då så...

Jag känner mig ganska klar med det här nu, fast jag vet att det kommer att komma nya stormbyar. Har inget mer att tillägga för närvarande, och är tämligen ointresserad av vad som skrivs om mig och mina åsikter även om några vänner rapporterar till mig då och då.

Jag var arg, frustrerad och till viss del uppgiven och skrev av mig, precis som jag skriver av mig glädje, tacksamhet och annat ibland. Jag hade ingen som helst ambition att argumentera för att övertyga någon att ändra sig. Jag är inte så dum att jag tror det är möjligt i den här frågan. Att det skulle spridas var jag mycket väl medveten om, men det var inte mitt mål. Att det väckt reaktioner är mer av en bonus, och faktum är att jag är tacksam för vissa av reaktionerna.

Jag ångrar ingenting. Jo, förresten. En sak ångrar jag, och det är jag inte ensam om. Vi som var med borde ha anmält och offentliggjort de bedrövliga kommentarerna direkt när de kom. Men vi var nog förstummade av häpnad, och i det längsta trodde vi att vi skulle kunna hantera det mer internt. Vi försökte men det var ett misstag.

Nu är bollen satt i rullning och vi får se var det slutar. Själv har jag trevligare saker att ägna mig åt. Det finns annat som gör mig arg, glad och förvånad, annat som är viktigt för mig att skriva om, annat som engagerar mig. Kanske återvänder jag till ämnet, kanske inte. Men min blogg ska fortsätta vara en vardagsblogg, öppen för alla som vill läsa, där jag skriver om stort och smått precis som så många uppmuntrat mig att göra.

Jag vet att jag kommer att bli tvungen att fortsätta kommentera den här historien, inte så mycket på bloggen som i andra sammanhang, och det är inget som jag varken skräms av eller längtar efter. Allt har inte kommit i dagen ännu men det är bara att ta det som det kommer.

Jag skräms inte till tystnad. Föraktet säger mer om dem som uttalar det än om mig.