Valtider 3

Hur kunde det bli så här? Det är en vanlig reaktion efter valet i söndags. Besvikelse, sorg och ilska över resultatet, men också inspiration till att kämpa vidare och göra det bästa av den situation som är.

Jag undrar över vilka känslor resultatet av nästa val kommer att väcka. Valet på torsdag, första men gissningsvis inte enda valomgången i biskopsvalet i Linköpings stift.

Jag har ju mina favoriter, Modéus och Lundborg, där jag tror att båda kan bli lika bra men jag tror liksom att det blir lite ”roligare” med Modéus. Men framför allt tror jag det kan vara nyttigt med någon som kommer utifrån, som inte redan är involverad på olika sätt i stiftet. Det vore bra, på många sätt, inte minst för de anställda på stiftskansliet som lätt glöms bort i diskussionerna inför biskopsvalet.
På torsdag sker alltså valet, och jag tror inte att någon kandidat får mer än 50% av rösterna. Måtte då åtminstone någon av mina favoriter gå vidare. Oavsett hur det blir får vi be att vi får en klok, närvarande, modig och tydlig biskop som kan vara en god andlig ledare för kyrkan i vårt stift.

Jag läste att man i Visby stift planerar ha en extra hearing med de två återstående kandidaterna om det blir en andra valomgång. Det tycker jag verkar vara en mycket klok idé. Så borde vi ha gjort i Linköping också, då skulle kandidaterna verkligen få utrymme att visa vilka de är, och vad de vill. Den första (och i vårt fall enda) hearingen blev jag lite besviken på. Frågorna var ganska givna, och svaren i de allra flesta fall lika självklara, allmänna och uppenbara. Det brände sällan till. Jag hade hoppats att Annika Borg skulle ha kunnat pressat kandidaterna lite mer, med följdfrågor och genom att problematisera både frågor och svar. Corren påstod i sin rubrik att kandidaterna hade grillats, men det var väl en överdrift, en del blev knappt ens upptinade.

Visst gav de flesta ett allmänt trevligt intryck, men som min kloka vän brukar säga, med ett halländskt talesätt: Man kan inte ha grisen i köket bara för att han är snäll.