Idag har vi firat gudstjänst på temat Rik inför Gud. Söndagens texter som för ovanlighetens skull har en mycket uppenbar röd tråd, handlar om att inte fästa upp hela sitt liv på pengar och ägodelar, att det finns andra rikedomar än de som syns i taxeringskalendern. När vi träffades i gudstjänstgruppen i veckan och pratade om texterna berörde vi en mängd olika perspektiv, men bland annat talade vi om hur mycket som handlar om yta och fasad, om hur många människor skuldsätter sig för att hålla skenet uppe. Det ska vara ett nytt modernt hem, med en eller två nya bilar på garageuppfarten osv. Men hur sover man på natten i sin Hästen-säng? ”God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova” (Predikaren 5)
Och alla dessa inredningsbutiker, inredningstidningar och tv-program. Så fort någon byter bostad måste han göra om köket. Även om det är helt nytt. Ut med alla vitvaror bara. In med rostfritt med ismaskin i dörren. Det ska renoveras och byggas om och målas om och nya gardiner och ljuslyktor i rätt färg för de gamla passar ju inte alls. De gardinerna var sååå 2009!
”Har vi mat och kläder ska vi vara nöjda” (1 Timotheosbrevet 6) Är vi nöjda någon gång. Eller vill vi bara ha något nytt, något annat?
Ja, så funderade vi där vi satt i onsdagskväll. Så kom fredagen när jag skulle skriva predikan. Då fick jag hastigt och inte ett dugg lustigt, ge mig i väg till sjukhuset istället. Och när jag satt där i väntrummet på ögonmottagningen (hur många dagar har jag sammanlagt tillbringat i detta väntrum?) så bläddrade jag i en inredningstidning och hittade en artikel om fenomenet post renoveringsdepression. Naturligtvis kom begreppet från USA där man till och med har stödgrupper för post renoveringsdeprimerade, men vi ser de drabbade även här. Kanske lider vi själva av detta.
Det handlar om människor som hela tiden kastar sig in i nya renoverings- och inredningsprojekt, för när de har avslutat ett projekt drabbas de av en enorm tomhetskänsla som gör dem helt nedstämda. Livet blev inte roligare när den nya soffan stod på plats i det omtapetserade vardagsrummet, prydnadskuddarna rätt placerade och snittblommorna stod i vasen. De var färdiga. Inget fanns kvar. Det visade sig att man hade haft fel förväntningar, det var själva projektet som var det viktigaste, inte målet. I artikeln skildrades par som flyttade till det ena renoveringsobjektet efter det andra. De fick aldrig ro när de var klara, de var tvungna att börja på något nytt. Där fanns också par som hade separerat när de hade renoverat färdigt. Det visade sig att när det gemensamma renoveringsarbetet var klart, så hade de inget annat gemensamt. De satt i sitt fina hem och tittade på varandra.
Jag tycker detta är ruggigt intressant. Hur många post renoveringsdeprimerade människor känner du? Och det handlar egentligen inte om renoveringar, det är bara en aspekt på ett större problem. Det handlar om att fästa alla sina förhoppningar på något som ska komma sedan. Sedan ska livet börja, när jag gått ner tio kilo, när jag fått ett annat jobb, när barnen blir större.
Men livet är ju nu. Det är nu du lever, det är nu du måste se vad som gör ditt liv rikt. Just idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar