Aldrig mera kaffeabstinens!!!

Efter att AC:n gett upp, ena dörren inte går att öppna och oljefläcken på parkeringen klassats som naturkatastrof har jag nu mer aktivt börjat leta efter en annan bil. Visserligen kommer jag aldrig att få tag på en bil där jag lätt och ledigt slänger in tre barncyklar i bagaget, men något får man väl offra. Frågan är bara vilken bilförsäljare som är dum nog att byta in min skabbiga kärra, som i och för sig är oerhört bra på många sätt, men jag står bara inte ut längre. Jag kan verkligen höra mina förhandlingar: Om du tar emot min gamla bil, kan du väl skicka med ett par extra torkarblad? Ett dragkroksskydd? En wunderbaum? Snälla, ta bilen bara!!!!

Nå nu har jag i alla fall hittat drömbilen. En Fiat med inbyggd espressomaskin!!! Fatta, det är ju helt otroligt. "Nu ska mamma ha lite egentid, jag går ut och sätter mig i bilen".




Den här måste ju vara skapad för vår skull - paret i den här reklamfilmen ser ju till och med ut som mig och maken (ok han har inga glasögon än men snart så, jag har nog sett hur han håller tidningen allt längre bort).

Här kan man läsa lite mer om bilen, eller framför allt om kaffemaskinen då...  Fast det där med bilköer är ju inte så aktuellt i Åtvidaberg och jag har så kort väg till jobbet att kaffet inte kommer hinna bli färdigt innan jag är framme men jag får väl sitta på parkeringen och njuta en stund. Nå, på söndagarna bli det i alla fall väldigt praktiskt när man ska ut i skogarna. Och visst borde detta vara standard i en prästbil.

Det är bara en grej som bekymrar mig. Kaffe har ju en viss, hmm, effekt på mig. Finns det en inbygd potta som tillval?

Herr Lus

 

Första dagen i första klass. Smått rörda föräldrar står längs väggarna i det allt för trånga klassrummet. Barnen har fått i uppgift att färglägga ett bokmärke under tiden som fröken försöker informera mammor och pappor om idrottslektioner och utvecklingssamtal. Alltemellanåt räcker ett barn upp handen för att tala om något otroligt viktigt för nya fröken. Sådär håller det på. Lugnt och fint. Då plötsligt. Ett barn viftar intensivt med handen och får äntligen frökens uppmärksamhet.

Fröken, fröken, jag har jättemycket löss i mitt hår!

 

 Behöver jag säga att stämningen  i klassrummet blev en aning ansträngd???

 

Nå, nu var det nog så att det var flera barn på skolan som tagit med sig sina djur dit, så redan på eftermiddagen kom den gamla lappen upp på fritids. "Nu har vi fått besök på skolan. Han heter Herr Lus osv". Och här hemma åkte luskammar, förstoringsglas fram och lusschampoförrådet inventerades. Lyckligtvis har vi klarat oss än så länge.

 

 

 

Men knäpp som jag är kunde jag inte sluta fundera på den där lappen som sätts upp lite nu och då när Herr Lus och hans vänner är på besök. Tänk dig själv om du kom till fikarummet och där satt en lapp

 

Nu har vi fått besök på kontoret.

På förra personalfesten smög sig

en objuden gäst in.

Han heter Herr Lus

och är inte särskilt trevlig.

Håll uppsikt så att han inte följde med dig hem!

 

Hälsningar personalavd. 

Kantarellhysteri och uppväxtnostalgi

Liket lever!!! Ja nu är jag här igen för att bevisa att min blogg inte har gått in i den eviga vilan, bara nästintill. Varför bloggas det så lite nuförtiden månntro? Tja det främsta skälet är väl att jag inte riktigt känt någon bloggarlust. Jag har också haft en del annat för mig under de få timmar (minuter känns det snarare som ibland) som kan kallas fritid. Det senaste året har jag delvis ägnat åt ett ganska lyckat viktminskningsprojekt och det har inneburit en del timmar på gymmet, på crosstrainern eller bara ute på promenader. Jag har läst ganska mycket böcker - en syssla som jag ägnar mig åt i perioder. Men framför allt har vår senaste familjemedlem Herr Diabetes tagit väldigt mycket tid och ännu mer energi. Så tiden vid datorn blir mest vikt åt mer eller mindre oengagerat facebookande. Och så nätshopping förstås, finns det något bättre? Man sliter ju inte ens på VISA-kortet genom att dra det i en apparat! Fast nu har jag fått Mastercard. Men det går lika bra ändå. Swisch swosch så har man beställt och betalat 12 meter gardinkappa!

Så vad ska jag blogga om nu då när jag äntligen hittat hit? Jag satsar på ett säkert kort: Facebook. Jag tänkte lista mina topp tre favoriter på facebook just nu. För det är ju så att vi kan använda facebook på så många olika sätt både privat och som organisationer och företag. Och det är åtminstone så för mig att glädjen eller vad man ska kalla det i facebookandet varierar lite från tid till tid. Men här kommer alltså de tre saker jag uppskattar mest med Boka' som vi säger här i Åtvidaberg.

Jag börjar bakifrån så att jag riktigt laddar upp era förväntningar.

3. Släkten på distans.
Det här är ju en klassiker i sammanhanget. Inte ett särskilt kul val, men för närvarande är det viktigt för mig. Jag har mer och mer förlikat mig med det faktum att jag bor 35 mil från min släkt, och det är inte alls lika jobbigt nu som förut. För samtidigt som jag har accepterat att det är så, har jag allt mer hittat in och blivit hemma i det som nu är mitt sammanhang. På senare tid har därför kontakten med kusiner, syskonbarn m fl blivit både viktigare och mer givande och mindre ytlig. Det är jag väldigt glad över även om sorgen finns över att nästan aldrig kunna vara med på olika sammankomster och högtider. Puss på er mina fina!!!

2. Nostalgisidorna av typen "Du vet att du är ifrån..."
Det har spridit sig sakta men säkert och nu har väl snart varje ort med självaktning en sådan här sida där man delar minnen från orten där man växte upp. (När ska Åtvidaberg få en?) Jag hittade in på "min" sida i början av sommaren och det var verkligen jättekul, världens nostalgifrossa, att dela med sig av minnen från simskolan, gamla affärer, skogsbränder och lokalnyheter som var JÄTTESTORA. Då. 1983, typ. Underbart kul och massor av gamla minnen väcktes till liv. Nu är det lite stiltje på den sidan och så är det väl att till slut finns det inte så många mer saker och fler människor att minnas, åtminstone inte på en liten ort. Men mysigt är det ändå och jag är också förvånad över att inläggen till 95% höll en god ton.

1. Föräldrar till barn med diabetes typ 1
I början av sommaren hittade jag också denna fantastiska grupp som i skrivande stund har 530 medlemmar varav de flesta är föräldrar till diabetesbarn. Detta är facebook när det är som bäst! Här kan man dela med sig av frustrationen över blodsocker som hoppar upp och ner utan att man förstår varför, här kan man få dela med sig av lyckan över att ett Lisebergsbesök fungerat utan komplikationer, här kan man få spy ur sig när allt bara känns jobbigt, och framför allt kan man få goda råd kring allt, allt, allt som har med barn och diabetes att göra. Och när man är uppe och kollar blodsockret halv tre på natten då vet man att man har vänner här som gör detsamma. I den här gruppen har jag lärt mig så otroligt mycket om diabetes, om behandlingar och om hur olika det kan se ut för våra blodsocker-prinsar och -prinsessor. Gruppen är guld värd!

Som en bonus kommer också mitt absoluta kräksmoment på fejjan för närvarande.

Trumvirvel



KANTARELLBILDERNA!!!!


Men skärp er! Dessa bilder står mig upp i halsen. Och eftersom jag nu genom detta har lyckats stöta mig med hälften av alla mina facebookvänner är det väl dags att sätta punkt. Kanske ska jag gå in och ladda upp en bild på rosévin i motljus...