tisdag 29 december 2015

Böcker lästa under 2015 - hela listan

Inspirerad av en vän har jag under året som gått skrivit upp alla böcker jag läst. Det blev en hel del. I synnerhet under hösten har läsningen varit min räddning, nästan så att det blev något maniskt över det hela. Jag läste och läste för att hålla jobbiga tankar borta. Nu är året slut och jag kan presentera hela listan. Som vanligt är det mest deckare. Om du vill ha ett utlåtande om någon bok är det bara att säga till men jag kanske inte minns alla. 

Niklas Rådström   Boken

James Oswald   Flickoffret

Sofia Camnerin & Arne Fritzon   Försoning behövs

Deborah Levy   Simma hem

Tove Jansson   Stora boken om Mumin

Peter Robinsson   En förgiftad man

Lars Kepler   Sandmannen

Jukka Laajarinne   Mumin och tillvarons gåta

Lena Dunham   Not that kind of girl

Maria Sveland   Hatet

Carin Gerhardsen   Pepparkakshuset

Carin Gerhardsen   Vyssan lull

Carin Gerhardsen   Helgonet

Anna Kåver   Himmel, helvete och allt däremellan.

Jonas Gardell   Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken

Jonas Gardell   Torka aldrig tårar utan handskar – Sjukdomen

Jonas Gardell   Torka aldrig tårar utan handskar - Döden

Niklas Orrenius   Här är allt så perfekt

Nina Björk   Lyckliga i alla sina dagar

Elly Griffiths   Känslan av död

Jussi Adler-Olsen   Journal 64

Reginald Hill   Mysteriespel

Jussi Adler-Olsen   Marco-effekten

Denise Mina   Sista andetaget

Sarah Walters   Främlingen i huset

John Connolly   Onda män

Richard Yates   Easter Parade

Thomas Eriksson   Omgiven av idioter

Elizabeth George   En ond liten handling

Ann Heberlein   Det var inte mitt fel

Malcolm Gladwell   David och Goliat

Ann Heberlein   En liten bok om ondska

Niklas Hill och Angeli Sjöström Hederberg   Medlemsmodellen

Jonathan Tropper   Plan B

Michael Connelly   Räven

Christin Ljungqvist   Fågelbarn

Jens Lapidus   Livet deluxe

Denise Mina   Red Road

Michael Connelly   Gatans lag

Denise Mina   Det heligaste

Sofie Sarenbrant   Vecka 36

Mari Jungstedt   Du går inte ensam

Lars Kepler   Paganinikontraktet

Mari Jungstedt   Den man älskar

Sara Lövestam   I havet finns så många stora fiskar

Paula Tilli   Att vara vuxen med Aspergers syndrom

Lars Kepler   Stalker

Michael Connelly   Prövningen

Sofie Sarenbrant   Istället för dig

Michael Connelly   Fallet

Knyter ihop säcken med kebabteknikern som symbol för året som gått

För ett år sedan skrev jag någon slags årskrönika över året 2014. Då gick jag igenom året månad för månad vilket var ett ganska trevligt sätt, framför allt för mig själv, att sammanfatta året och lägga det till handlingarna. I år kan jag tyvärr inte göra likadant, dels därför att det blir för jobbigt för mig själv att systematiskt blicka tillbaka på det som varit, dels för att berättelsen skulle innehålla alldeles för många luckor då jag inte kan berätta detaljerna kring vad som hänt vilket är en sorg i sig.

Nu låter det som att 2015 har varit en enda lång rad elände och motgångar och så är det naturligtvis inte. Året har verkligen haft sina gyllene stunder och dem ska vi absolut inte glömma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att den kvardröjande känslan är en känsla av frustration och uppgivenhet. Värst av allt är att det också är den känslan som infinner sig när jag blickar framåt.

2015 är året då jag tappade tron på sådant som varit grunden i min tillvaro. Det har varit ett år av svek och förtal på många plan i livet. Ett år då människor som jag trodde ville mig och min familj väl plötsligt visade ett annat ansikte. Det har varit en lång väntan på att löften skulle uppfyllas, helt förgäves. Kvar finns en förkrympt version av mig själv, som inte längre litar på någon och som varje dag frenetiskt kämpar för att inte sjunka i ett träsk av bitterhet, cynism och hopplöshet.

Också när jag lyfter blicken från de egna motgångarna, för det gör jag faktiskt och inte så sällan heller, blir jag trött och missmodig. Nog finns det mycket att säga om världshändelserna under året som gått men jag ska begränsa mig till att fokusera på ett fenomen som går som en röd tråd genom mycket som hänt såväl globalt och nationellt som lokalt.

Visst kan vi tycka att IS och terrorattacker är vår tids största hot och det vill jag inte förringa men det är inget jag kan gå omkring och vara rädd för det varenda dag. Däremot skräms jag av det som pågår omkring oss alla framför allt på nätet. Det handlar inte bara det som vi vanligtvis brukar kalla näthat utan jag syftar på en vidare förståelse av det begreppet. Det handlar om ett genuint förakt för andra människor, om oproportionerliga reaktioner på skitsaker, om en svart-vit moralism som de flesta av oss för bara några år sedan tveklöst skulle ta avstånd ifrån men som nu är vardag för oss alla.

Det är inte något nytt men jag tycker att det har exploderat under 2015. Vad har hänt med oss som gör detta möjligt? Om en känd person får ett nytt uppdrag letar man upp något hen har sagt eller gjort för flera år sedan när hen hade en helt annan position och så blåser man upp det till en enorm fråga som får helt orimligt utrymme. Personen ska hudflängas, skämmas, ta avstånd, be om ursäkt. Det finns ingen gräns. Inte heller om en offentlig person i sin nuvarande roll gör eller säger något som kanske inte är 100% genomtänkt. Då hänger vi ut dem på nätet och på löpsedlar och ropar som i den gamla julleken: Fy skam! Fy skam! Vad gör det här med oss? Jag vill påstå att detta är en livsfarlig form av terror, för vem vågar ta ställning, vem vågar ta offentliga uppdrag, vem vågar agera när klimatet är så här. Det som återstår blir en grå sörja av intighet och mjäkighet. Jag vill inte leva i en sådan värld. Det handlar inte heller bara om personer utan även företag och organisationer hängs ut och ska bojkottas om något blivit galet någonstans. Så här några dagar efter jul kan vi inte heller bortse från den fullkomligt befängda hatstormen mot TV:s julkalender som saknade all sans.

Det finns en gammal god regel om att man ska försöka tolka andra människor till det bästa. Alltså, om du hör något som låter märkligt, stanna upp och ansträng dig lite, kanske går det att tolka uttalandet på ett annat sätt. Kanske finns det mer i historien än det lilla du hörde. Det du ser är kanske inte vad det verkar att vara, backar du och ser hela bilden framträder något annat, då blir den lilla detaljen plötsligt inte så konstig. Men den regeln är helt bortglömd idag. Idag hugger vi direkt. Kan något möjligen uppfattas som kränkande av någon endaste liten människa ja då ÄR det kränkande och avsändaren ska avrättas - åtminstone bildligt. Återigen föder detta en enorm rädsla som hotar det offentliga rummet till att bli en färglös madrasserad cell. Som ett exempel på detta kan vi ta det klipp då Fredrik Ahl på Östnytt/Sörmlandsnytt "värmer upp" inför en sändning.



Klippet spreds med en rasande hastighet. Det dröjde inte länge innan hans pinknödiga chefer tog honom ur tjänst, beklagade det inträffade och tvingade Ahl att be om ursäkt. Problemet var bara att ingen hade tagit illa upp den här gången. De flesta som såg det hela förstod (konstigt nog) humorn i vad de såg, och kunde också konstatera att inget negativt sades om invandrare. Men rädslan slog till direkt.

Det här skrämmer mig, men ännu mer skräms jag av att det numera är helt accepterad att under eget namn skriva att man önskar livet ur en annan namngiven person. Under år 2015 har vi vant oss vid att de som kallar sig Sverigevänner tycker att man ska skjuta eller bränna de flyktingar som kommer hit. Här talar man ofta i svepande ordalag, men de räds inte att vräka ut sitt hat mot politiker eller andra som offentligt tar ställning för de som söker skydd hos oss. Ungdomar som vill hjälpa andra ungdomar får ta emot fruktansvärda hot, för att inte tala om mordbrandsepidemin som sprider sig över landet. Men inte bara flyktingar ska halshuggas och sprängas. Vi har också lynchmobben som mobiliserar när ett avskyvärt brott har begåtts. Det som vi tidigare bara såg på amerikanska filmer är nu verklighet hos oss. För mig kom uppvaknandet när den så kallade Hagamannen skulle släppas ut ur fängelset efter att ha avtjänat sitt straff. Då läste jag på Facebook hur hundratals människor helt öppet under eget namn skrev om vad de själva eller någon annan skulle göra mot personen i fråga. Det dröjde heller inte länge innan han faktiskt blev misshandlad. Och här är den problematiska följden av det hat och förakt som sprids som löpeld över nätet, också det som kan verka oskyldigt och ofarligt. Förr eller senare når det en person som gör verklighet av hoten och tror att hen gör något bra. De tragiska händelserna i Trollhättan i oktober kan mycket väl ha varit ett exempel på detta.

När jag ser tillbaka på året som gått så ser jag hur nyhetsrapporteringen föder virala reaktioner som piskar upp stämningar vi inte kan kontrollera. Det gäller alltifrån Charlie Hebdo-attentatet och Lisa Holm-mordet till flyktingkatastrofen och "Så mycket bättre". Finns det något hopp att nästa år blir bättre? Tyvärr tror jag inte det, tyvärr tror jag tvärtemot att vi kommer se fler fall av ensamma människor som påverkas så starkt av skriverierna att de tar lagen i egna händer.

Men åter till det lilla sammanhanget, till mitt år, det år som jag med glädje ska lägga bakom mig. Visst var det inte bara motgångar och kamp? Nej det har hänt mycket bra och jag har gjort många roliga saker och lärt känna nya människor. Här följer en lista över några av guldkornen år 2015, utan någon särskild ordning:
  • resan till Gran Canaria på sportlovet
  • resan till Berlin på tu man hand med min femtiplussare
  • dagarna i ett hett Malmö då vi firade att jag fyllde 40
  • engagemanget i Diabetesförbundet och all gemenskap det för med sig
  • gemenskapen i kören
  • ett hejdundrande bröllop i augusti
  • att jag fick ett stort förtroende av ett par unga vuxna i min närhet
  • firandet av 20-årig vänskap
  • att barnen har mått bra och att vi rott i land ännu ett år av diabetesbestyr
  • att båda barnen börjat ny klass och trivs ypperligt i skolan
  • att jag skrivit en bok som visserligen inte blivit utgiven ännu men den finns
  • att jag har ett stort nätverk, både vänskapligt och professionellt, omkring mig som stöttar mig
  • att jag på många sätt landat i livet så som det nu ser ut
  • och många mer saker som jag inte kommer på just nu
Nu sätter jag punkt för 2015 och vänder blicken framåt. Vad har jag att se fram emot? Vad kan jag vänta mig av 2016? Ja nu är jag ju ingen spågumma tack och lov men det finns planer och förhoppningar. En ny resa till Gran Canaria väntar oss. Det är av rent medicinska skäl vi lägger hutlösa summor på dessa resor, det hjälper mig från att inte rasa ner i avgrunden. På temat resor planerar vi också en utflykt till Legoland i juni och om det bara blir hälften så bra som förra gången kan vi vara väldigt nöjda. När det sedan är avklarat behöver vi nog aldrig åka dit igen. Gemenskapen i kören och engagemanget i Diabetesförbundet löper väl på antar jag och så ska det förtroende som de unga vuxna gav mig förverkligas och omsättas i handling. På jobbet hoppas jag på en mer stabil personalsituation, arbetsro och arbetsglädje. I livet för övrigt nöjer jag mig om det flyter på. Lycka är ett överskattat begrepp, fåfängt att sträva efter men jag hoppas att jag får några glimtar av den här och där. Det jag däremot ska sträva efter är att inte fastna i uppgivenheten utan göra vad jag kan för att påverka min situation, att välja ett förhållningssätt där jag tar vara på det som trots allt är gott. Och så har jag nu under de allra sista dagarna innan det nya året fattat ett viktigt beslut, jag har kommit till en vändpunkt där jag tagit ett stort och ganska modigt steg. Vad det för med sig ska bli spännande att se.

Sammanfattningsvis är min önskan inför 2016 att jag ska kunna känna någon slags ro i allt som sker, att det inte ska vara så mycket drama och kaos och känslostormar hela tiden. Vi skulle också kunna kalla det bekymmerslöshet...


lördag 3 oktober 2015

Vem ska jag hjälpa? Och hur?

Detta är ett långt inlägg. Orkar du inte läsa hela argumentationen så scrolla ner och läs texten under bilden.

Sverige hjälper som aldrig förr. Hela Sverige skramlar, Vi gör vad vi kan, Refugees Welcome - kampanjerna är många och viljan är god, hos de allra flesta. Så finns det de andra, de som alltid har en negativ kommentar till varje handling, som alltid vänder det medmänskliga till något negativt. Anna Lindberg skriver klokt om detta i Corren idag. Jag har funderat på detta under senare år, att så fort det uppstår en kris eller katastrof av något slag och det är insamlingar och upprop så finns det en grupp människor som alltid basunerar något annat problem som behöver engagemang och insatser. Jag kan förstå att det finns enskilda människor som har sina individuella hjärtefrågor som de konsekvent lyfter fram (såsom jag lyfter fram behovet av bidrag till diabetesforskning)  men här handlar det om att man hela tiden har olika saker som är bättre att engagera sig i. Samlar vi in pengar till A, så borde vi ge till B istället, och när vi sedan ger till B ja, då är det C som är i störst behov av hjälp. Detta handlar såklart inte om att man är ädel och vill ge stöd av olika slag till B eller C eller något annat utan det är bara ett lite snyggare sätt att paketera sin ovilja att bistå människor i nöd. Jag ska ge några aktuella exempel på detta.

Tiggarna (jag vägrar av princip att kalla dem för EU-migranter men det är en annan fråga). Ger vi pengar i pappmuggen eller ordnar härbärgen så är det fel. Det är bättre att ge pengarna till bistånd i de fattiga byarna som de kommer ifrån. Så då gör vi det, men nej, det vill man inte heller bidra till, utan då ska vi istället utöva politiska påtryckningar mot deras regeringar så att deras levnadsförhållanden förbättras. Vad som krävs är såklart insatser på alla nivåer, men olika grupper kan hjälpa till  på olika sätt. Här försöker man flytta ansvaret att hjälpa från mig som individ till hjälporganisationer och vidare till regeringen och ännu hellre EU. Det är ju väldigt bekvämt för mig att bara gå förbi den frusna mannen som sitter utanför affären och rättfärdiga mig själv med att jag inte hjälper honom genom att ge honom mina växelpengar utan att det är regeringens ansvar, det är EU som ska förbättra hans situation. Tyvärr har han hunnit både frysa och svälta ihjäl innan EU har fått något gjort. Att ge honom en tia och en kopp kaffe utesluter inte att vi också försöker påverka situationen i hans hemland.

Flyktingarna. Här dyker nya behjärtansvärda ändamål för engagemang upp lika snabbt och oundvikligt som löss i barnens hår vid skolstart. Det kommer väldigt många flyktingar till Sverige just nu. I proportion till vårt lands befolkning är det en piss i Mississippi i jämförelse med hur många flyktingar det finns i andra länder. 33 miljoner av världens drygt 60 miljoner flyktingar finns i tio länder - tio länder med betydligt sämre ekonomi och fungerande samhällsfunktioner än Sverige. Mer statistik kan man bland annat läsa här. Men i alla fall, det kommer ovanligt, för att inte säga extremt, många flyktingar hit. Då höjer man rösten - vi måste ta hand om de som redan finns här. Som om dessa människor bryr sig eller har engagerat sig för de flyktingar som kommit hit tidigare. Nej, knappast. Sedan kommer nästa uppmaning: Vi måste ge dem hjälp i närområdet. Jo, men det är ju lite som med tiggarna, de som redan kommit hit blir ju inte hjälpta av att vi skickar skor (?) till Grekland. Vi måste lägga resurserna på att stoppa krigen så att de inte flyr, så att de kan stanna kvar där i sina hemländer. Ja, det måste vi. Ändå hörs dessa röster inte sällan från människor som vill minska det internationella biståndet. Varför bryr ni er så mycket om flyktingarna, det är ingen som tänker på alla barnen i Afrika som svälter ihjäl. Jodå vi tänker på dem också, men oftast svälter de på grund av att det är krig och därför behövs bistånd till att lindra svält men också bygga fred. Gå ett steg tillbaka - just det, ni ville ju dra ner på det internationella biståndet. Och när man sedan har dragit fram alla dessa korten ja då är det dags att åter landa på hemmaplan. Det är minsann ingen som tänker på våra gamla (den viktigaste frågan verkar vara att de ska få sylt), våra sjuka, våra hemlösa, våra skolbarn. Vem ordnar en insamlingsgala för dem? Vem skramlar för dem? Den sorgliga sanningen är att hur eländigt det än kan vara för gamla, sjuka och hemlösa i Sverige så har de det bättre än många av dem som är på flykt. Myterna om hur mycket bidrag flyktingarna får är enormt många och enormt osanna. Vi har så att det räcker till alla dessa grupper. Dessutom är det många av de som idag kommer som flyktingar som så snart de fått uppehållstillstånd kommer att ta hand om de gamla och sjuka.

Precis som när det gäller tiggarna så kan vi inte ställa den ena gruppen mot den andra och den ena hjälpen mot den andra. Det behövs hjälp hela vägen. Från de akuta behoven hos dem som kommit hit, hos dem som bott 20 år i flyktingläger i Kenya, till att verka för fred och demokrati i krigshärjade länder. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.



Det är så många som lider nöd, på min egen ort, i vårt land och i hela världen. Vad ska jag göra? Vem ska jag hjälpa? Och hur? Självklart finns det många bra sätt. Här ska jag presentera två enkla saker du kan göra. 

1. Bli medlem eller stanna kvar som medlem i Svenska kyrkan
2. Bli månadsgivare eller engångsgivare till Svenska kyrkans internationella arbete.

Svårare än så är det inte att ge hjälp åt alla ovan nämnda grupper av behövande människor, samt väldigt många fler som inte står i medias fokus just nu.

Genom att vara medlem i Svenska kyrkan ger du stöd åt det stora diakonala arbetet i hela vårt land, inte minst bland gamla och sjuka, men också bland flyktingar och hemlösa. Varje ort har sin nöd och de lokala församlingarna bistår i det sammanhang man befinner sig i. Vill du ge en riktad gåva till diakonin i en särskild församling är det alltid välkommet. Din medlemsavgift finansierar också Svenska kyrkans omfattande arbete bland barn och unga som syftar till att de ska växa upp och känna trygghet och hopp och respektera sig själva och andra. Du stöder musikverksamhet, mötesplatser och gudstjänster där människor kan finna mening och gemenskap. Du främjar Svenska kyrkans arbete för att stå upp för alla människors rättigheter.

Här kan du läsa mer om hur du blir medlem och vad ett medlemskap i Svenska kyrkan innebär.

Genom att ge en gåva till Svenska kyrkans internationella arbete (eller ännu hellre bli månadsgivare) ställer du dig bakom arbete för fred och rättvisa i hela världen. Svenska kyrkan samverkar med andra kyrkor och har därför nätverk med lokalkännedom på varje plats där hjälp behövs. Förutom akut hjälp vid naturkatastrofer och när människor tvingas på flykt arbetar man långsiktigt med att skapa förutsättningar för fred, hälsa och rättvisa. Man stöder projekt för kvinnors rättigheter, för att barn ska få gå i skolan och äta sig mätta, för utbyggd sjukvård och för hållbar utveckling. Detta sker med hjälp av våra gåvor, varje dag över hela världen. Genom sitt väl uppbyggda nätverk finns Svenska kyrkans internationella arbete med sina samarbetspartners ofta på plats redan innan katastrofen sker - och stannar kvar också när media slutat rapportera. När det gäller tiggare så arbetar Svenska kyrkan sedan länge med att förbättra deras rättigheter i deras hemländer.

Du kan läsa mer om Svenska kyrkans internationella arbete här och det finns många olika sätt att bidra. Vill du veta vad Svenska kyrkan gör specifikt för flyktingar både lokalt och globalt kan du läsa här.




 


lördag 26 september 2015

LCHF behöver inte innebära vikthets

Är jag inkonsekvent? Ologisk? Står jag för en dubbelmoral? Det kanske någon tycker. Å ena sidan propagerar jag för LCHF, jag strider mot sockerkonsumtionen, det kollektiva sockerberoendet, och är allvarligt  bekymrad över att allt fler människor i vårt land och vår värld är kraftigt överviktiga. Jag talar om hälsoaspekter och samhällsekonomi. Å andra sidan propagerar jag för att alla kroppar ska få synas och finnas. Jag stödjer dem som visar upp kroppar som inte uppfyller våra vanliga skönhetsideal. Jag "dansar för Stina" och vill att alla ska få tycka om sig själv och sin kropp hur den än ser ut. Hur får jag ihop detta? Jag ska här försöka förklara hur jag tänker, hur jag kan stå för två till synes olika positioner.

För det första: Jag skiljer mellan den enskilda individen och det större samhällsfenomenet. Den enskilda, överviktiga människan är inte problemet. Problemet är att vi är så många som är överviktiga på ett sätt som innebär allvarliga hälsorisker vilket inte i första hand är ett samhällsekonomiskt problem utan primärt hotar den enskilda människans hälsa och mående. När jag propagerar för det som enligt mig är en sundare kost så handlar det inte om att alla överviktiga ska gå ner i vikt eller att alla ska välja just den metoden. Det handlar om att övergripande vända en samhällsutveckling. På individnivå kan det finnas väldigt många orsaker till att man har ett högt BMI, stor klädstorlek eller vilket mått vi nu använder för att mäta oss. Det finns många som är stora, kraftiga, fylliga, runda och så vidare men ändå är oerhört hälsosamma och mår väldigt bra. Det finns också många som av olika medicinska skäl inte kan se annorlunda ut.  Därför kan varken jag eller någon annan utomstående säga att just den enskilda individen är osund eller bör ändra sin livsstil. Dessutom finns det väldigt många som  utan att de vet om det, utan att vara ett dugg överviktiga och utan att vara soffpotatisar, har förhöjda blodsockernivåer och därmed löper stor risk att drabbas av akuta hjärtproblem. Sockret gör oss också sjuka på så många fler sätt. Detta missar vi om vi bara pratar om de överviktiga som problem. Därför vill jag uppmärksamma på farorna med socker/kolhydrater och det handlar om mycket mer allvarliga saker än övervikt.

För det andra: Skam och förakt kan aldrig vara annat än destruktivt. Det finns ingen överviktig person som inte känner till att det innebär stora hälsorisker. Det handlar inte om bristande intellektuell förmåga. Men vårt samhälle och våra ideal har i många, många år förstärkt bilden av den lata, dumma tjockisen. Det leder inte till någon förändring. Det är därför jag tjatar om att alla kroppar får synas och finnas. För även om jag inte tycker om att vara överviktig kan jag ändå få tycka om mig själv. Tyvärr säger våra ideal och våra normer att du som är tjock ska skämmas, du är mindre värd, du förtjänar förakt och hån. Och om man matas med det hela tiden så tror man på det själv och då finns det ju ingen anledning att förändra något. Känner man sig värdelös då förtjänar man inte bättre. Men om jag istället börjar att respektera mig själv för den jag är då kan jag också känna styrka att kämpa för en förändring, inte för att andra kräver det utan för att jag själv tycker att jag är värd att må bättre, bli starkare, orka mer eller vad det nu handlar om. Eller så accepterar jag att jag är överviktig och att jag faktiskt inte vill vara annorlunda, att jag mår bra precis som jag är.

För det tredje: Snäva normer sorterar ut alla som avviker oavsett anledning. Vi kan avvika från normerna på olika sätt. Så fort vi säger att vissa kroppar inte ska exponeras så öppnar vi också för att fler kroppsvariationer ska sorteras bort. Att däremot stolt våga visa upp kroppar som inte passar i smal-idealet hjälper andra som inte ryms inom andra ideal att också våga visa upp sig offentligt. Våra variationer är en rikedom. En del variationer kan vi påverka och göra något åt, om vi vill det, men de allra flesta variationer får vi leva med och det är helt ok. För vårt värde och vår rätt att finnas sitter inte i vårt utseende, det är oberoende av hur stora bröst jag har, hur mycket hår jag har på kroppen, om min näsa är krokig, om jag har en kromosom för mycket, om jag saknar en arm och så vidare.

Sammanfattning: Jag tycker att vi måste göra något åt vår kosthållning då den uppenbart för så mycket negativt med sig. Det betyder inte att jag fördömer överviktiga människor. Och jag tycker att det viktigaste steget till hälsa är att vi blir vänner med oss själva. Därför visar jag bilder på mig själv, med volanger och allt.

torsdag 24 september 2015

Perfectly imperfect - några tankar om vikt och form.

Jag har en kroppsbyggnad som gör att jag aldrig kommer att bli en späd och spinkig kvinna. Det är ingen ursäkt för att jag inte ska hålla mig i form utan bara ett konstaterande. Jag är en kvinna med kurviga  former också när jag går ner mycket i vikt. Just nu är dock mina former rundare än vanligt och jag har gått upp ca 10 kilo på relativt kort tid. Det finns olika orsaker till det, sådana som det är svårt för mig att påverka och sådana som jag i allra högsta grad är delaktig i. Jag är övertygad om att jag kommer att kunna bli av med de flesta av dessa kilon men det får ta den tid det tar. Just nu är mitt fokus att inte öka ännu mer. Det är ju en logisk början. Någon vikthets känner jag inte och det handlar för mig inte om att passa in i någon norm. Jag mår bara inte så bra när jag är så här tung. Jag blir trött och flåsig och det sliter på kroppen. Det är till 90% av rena hälsoskäl som jag vill gå ner i vikt.

Men bara för att jag vill förändra min kropp så som den är nu betyder inte det att jag föraktar och hatar mig själv och min kropp. Jag tycker om mig själv och det tror jag är en grundförutsättning för att också kunna förändra sig själv oavsett om det handlar om yttre eller inre egenskaper. Att förändra sig själv med hat och förakt som drivkraft är dömt att misslyckas då förändringsarbete är smärtsamt och svårt. Det innebär motgångar och om jag hatar mig själv kommer motgångarna bara öka hatet mot mig själv.

Det finns många sjuka normer i vårt samhälle, inte minst beträffande utseende och vikt. Det behöver jag inte skriva mer om - det har så många andra redan gjort. Därför tycker jag att det är så bra att det har uppstått olika motreaktioner. Människor som vågar visa upp kroppar som är perfekta men inte perfekta enligt normen. Kroppar som ser olika ut, kroppar som har levt och använts och som bär på en historia. Det är så viktigt att visa att alla kroppar faktiskt får synas. Ingen ska behöva gömma sig. Man får vara glad och tycka om sig själv trots att man har skavanker. Människor och kroppar har samma värde oavsett hur de ser ut. Skönhet kan vara så många olika saker.

Den här veckan har det varit en hetsig debatt i sociala medier kring kroppar till följd av ett TV-program. Som vanligt har representanter för båda sidor i debatten gått långt över anständighetens gränser i sina kommentarer.

På ena sidan står de som med glädje visar upp sina kroppar trots att de inte passar in i den i dubbel bemärkelse smala normen. Det är kvinnor (mest kvinnor) som hävdar sin rätt att få finnas och synas och tycka om sig själva så som de är. Det innebär inte att de nödvändigtvis tycker om allt med sina kroppar, de kanske vill förändra saker men kan ändå känna självrespekt. Detta kan inte kvinnorna på den andra sidan förstå. För dem är det ohälsosamt med tjocka kroppar och de menar att genom att stolt visa upp sina runda magar och omfångsrika lår så uppmanar man en ohälsosam livsstil, man uppmanar andra att vara lata, sitta i soffan och äta chips. Dessa smala viktfanatiker tror sig dessutom veta att alla som i deras ögon är överviktiga mår dåligt både fysiskt och psykiskt men att de inte vågar erkänna det och att de enbart hittar på ursäkter för att inte gå ner i vikt. För dem är övervikt oförenligt med lycka.

Jag är bekymrad över att en allt större del av befolkningen är kraftigt överviktig.
Att många är överviktiga är ett problem på grund av de många hälsoriskerna men de enskilda människorna är inte problemet och man kan inte säga något om en människas livsstil bara genom att titta på hennes kropp. Det går inte att se varför en kropp ser ut som den gör. Och den fylliga kropp du ser kanske var ännu större för ett år sedan - ska då inte den människan få känna sig stolt över att ha gått ner i vikt? Många av de som "döms ut" som feta har i själva verket en god kondition och styrka, de tränar och motionerar regelbundet och äter inte en massa skräpmat. Av någon anledning ser deras kroppar ut så ändå och det handlar inte om lättja.

Den fetmaepidemi som sprider sig i världen är ett problem men det är ett ännu större problem att så många människor, i synnerhet kvinnor, är fulla av självförakt och skäms över sina kroppar, att unga tjejer och killar plågas av ständig ångest över de ouppnåeliga ideal som omger dem. När kurviga kvinnor stolt visar upp sina kroppar handlar det inte om att uppmana till ohämmat ätande av chips och godis. Det handlar om en enda sak: att ingen ska behöva skämmas över sin kropp. Att lycka inte handlar om hur vi ser ut. Ett viktigare budskap kan vi nästan inte förmedla till våra medmänniskor.

Se på dig själv med kärlek, ömhet, förlåtelse och respekt. Det är det allra bästa skönhetsmedlet och när vi blir vän med oss själva kan vi också välja vilka mål vi ska sträva efter och vi kan lyssna till vad vi själva vill och inte styras av vad andra tycker.

torsdag 17 september 2015

Den största lögnen?

Nog händer det att föräldrar ljuger för sina barn ibland, både om stora och små saker. Det är naturligtvis inte bra och något som ska undvikas samtidigt tror jag att många av de här lögnerna är tämligen ofarliga och inte särskilt skadliga för barnen. Ibland ljuger man av tidsbrist och ger ett svar som inte kräver en lång följddiskussion som man inte orkar eller hinner för tillfället. Vissa lögner har som syfte att bevara en hemlighet, till exempel kring födelsedagspresenter och julklappar. En del lögner är förtäckta hot som uttalas i ett uppfostrande syfte, man vill forma barnens beteende men gör det med hot: Om du tittar för mycket på TV får du fyrkantiga ögon. Alla dessa lögner är oskyldiga. Självklart finns det också lögner som bara leder till problem och på sikt kan orsaka stort lidande. Hit hör föräldrars oförmåga att berätta om att någon dött på ett sätt som svarar på barnens frågor och tar dem på allvar. Men det finns andra lögner som många föräldrar uttalar utan att ens reflektera över att det faktiskt är en lögn. Det är en sådan lögn jag skriver om här.

Det många barn idag får höra, inte bara av föräldrar utan även av lärare och andra vuxna, är att allt är möjligt för dem. Hela världen ligger för deras fötter. De kan bli vad de vill, göra vad de vill, bara de anstränger sig tillräckligt hårt, eller kanske "bara" vill det tillräckligt mycket. Det är en lögn trots att den uttalas i ren välvilja. Och det är faktiskt inte bara barn som får höra detta. Nej, många gurus och coacher rabblar samma mantra så många gånger att de nog tror det själva till slut. Men är det inte så? Ska vi inte satsa på att förverkliga våra drömmar? Jo visst, men drömmarna måste ändå vara realistiska. Annars kommer vi bara att bli besvikna.

Så här skriver Ann Heberlein om detta i sin mycket läsvärda bok "Det var inte mitt fel":
Budskapet går ut på att du kan allt du vill, bara du vill det tillräckligt mycket. Och visst är det ett positivt och livsbejakande budskap med en optimistisk syn på människan och hennes förmåga. Människan är stark, fri och oberoende, obegränsad av omständigheter, erfarenheter och personliga erfarenheter. Samtidigt är det ett förfärligt budskap - för hur ska jag någonsin kunna koppla av, slå mig till ro och känna mig nöjd om mina möjligheter  är obegränsade? Det innebär nämligen att nämligen att jag alltid kan nå lite högre, bli lite bättre, få lite mer...
Budskapet om människans obegränsade möjligheter är inte bara stressande - det är också lögnaktigt. Ingen människa har obegränsade möjligheter, vi är alla mer eller mindre begränsade på grund av vår fysik, våra begåvningar och vår intellektuella kapacitet. Att säga till en arbetslös och ensamstående trebarnsmamma på landsbygden att hennes möjligheter är obegränsade är inte bara dumt. Det ter sig dessutom som ett hån.
Visst är det viktigt att uppmuntra sina barns drömmar - men är det inte minst lika viktigt att hjälpa dem att se sina begränsningar? En människa som tror att hon kan allt och har rätt att få allt hon vill ha kan inte annat än att bli besviken. Om du är tondöv lär du aldrig kunna slå igenom som sångerska. Den som har en rimlig uppfattning om sin egen förmåga har däremot alla möjligheter att lyckas med det hon företar sig, inom de egna begränsningarna.
Om vi lär oss att se och acceptera våra egna begränsningar blir vi också befriade till att utveckla den potential vi har så långt det är möjligt. Insikten om de egna begränsningarna skapar utrymme för möjligheter. Vilka är då våra begränsningar? De är av fysisk och intellektuell art. Alla har inte fysiska förutsättningar att bli äventyrare, balettdansörer, professionella idrottsmän eller fotomodeller. Alla har inte den intellektuella förmåga som krävs för att bli författare, jurist eller forskare. Få människor är så begåvade att det kan försörja sig som musiker eller konstnärer. Det är måhända orättvist, icke desto mindre är det sant.
Lika viktigt som det är att inse sina faktiska individuella begränsningar är det att göra sig av med falska begränsningar, sådans begränsningar som andra människor pådyvlat dig. Du är inte begränsad av din uppväxt, din klasstillhörighet eller din etniska bakgrund.
Klass, kön, etnicitet och så vidare tillhör inte de begränsande faktorerna. De kan möjligtvis göra det svårare att uppnå sina mål, kanske måste du arbeta lite hårdare än de som har "rätt bakgrund", men du är inte begränsad.


Nyckelorden här är att det är orättvist men det är sant. Livet är inte rättvist. Alla har inte samma förutsättningar. Vi är olika. Det kan tyckas orättvist men jag är inte säker på att det är skadligt för oss. Tvärtom tror jag att det är befriande när vi väl inser det. Det kan göra oss ödmjuka inför varandras strävan i livet, och det hjälper oss förstå att vi behöver varandra. Men kanske är det just det allt handlar om. Detta med de obegränsade möjligheterna är ju ett uttryck för den enorma individualism som råder i vårt samhälle idag.

Jag tycker att Ann Heberlein snuddar vid väldigt viktiga saker även om hennes argumentation kan tyckas hård. En viktigt poäng är att vi behöver skilja mellan äkta och falska begränsningar. De falska begränsningarna är inte bara något som kommer utifrån. Ofta är de produkter av vår egen rädsla och våra egna förutfattade meningar. Att identifiera falska begränsningar på olika områden av livet kan vara oerhört befriande. Lika befriande kan det vara att bli medveten om faktiska begränsningar. Hur kan det stämma? Inte kan begränsningar göra oss fria? Jo, jag vill påstå att det är så. Ann Heberlein är inne på det när hon skriver att först när vi är medvetna om våra begränsningar kan vi utveckla vår fulla potential och känna oss nöjda, stolta och hela. Att inte längre behöva sträva efter något som är ouppnåeligt är en befrielse. För två år sedan fick jag min Aspergers-diagnos. Det var precis den sortens befrielse. Plötsligt förstod jag att jag hade vissa begränsningar. Medveten om dem behövde jag inte längre köra slut på mig för att klara av sådant som jag trodde att jag skulle klara. Jag behövde inte heller skuldbelägga mig själv för att jag misslyckades. Jag fann en helt annan vila i livet.

Självklart ska vi uppmuntra våra barn att sträva efter sina mål, men vi ska inte i ord och handling invagga dem i den falska förhoppningen att allt är möjligt. Tvärtom bör vi hjälpa dem att utforska sina begränsningar och sina tillgångar så att de kan göra det bästa av sina möjligheter inom de egna ramarna.

Jag har två söner. Jag kan inte ljuga för dem och säga att de kan bli vad de vill. Den äldste har diabetes och är färgblind. Det finns en mängd yrken han aldrig kommer att kunna få. Den yngste kommer sannolikt bli omkring två meter lång. Han kan inte bli stridspilot hur gärna han än vill - han kommer att vara för lång och för tung. Min uppgift som förälder är att på ett varsamt sätt uppmuntra deras drömmar och ambitioner inom deras begränsningar, att hjälpa dem att se vad de har för styrkor och hur de på bästa sätt kan tas till vara.  Livet är fullt av besvikelser. Att säga något annat är en lögn.

måndag 7 september 2015

Första hjälpen-låda vid psykisk ohälsa

I mitt förra blogginlägg förklarar jag tanken bakom den här första hjälpen-lådan. Läs gärna det för att förstå vad det handlar om. En del saker kommer jag att upprepa här, annat utvecklar jag i det inlägget.

En del saker jag skriver kan verka banala, som om det finns någon quick fix vid en psykisk kris. Det är inte vad det rör sig om. Är man sjuk ska man absolut ha vård. De tips jag ger här är saker som kan hjälpa oss medan vi väntar på den som kan skjutsa oss till  sjukhuset. Men jag vill också ge inspiration till att finna sina egna sätt att hantera ångesten när den är hemsk men inte outhärdlig. När vi hittar de metoderna kommer vi känna en styrka i att inte vara helt utlämnade åt känslostormarna. Vi tar tillbaka kontrollen över oss själva.

Först av allt, den faktiska lådan.
Lådan kan vara en första hjälpen-låda, då blir det verkligen tydligt vad det handlar om och numera finns det många fina sådana att köpa. Men man kanske vill att den ska vara mer diskret. Då kan man ta en vacker burk, en tygkasse, en liten väska eller så har man en hylla i ett skåp med sina första hjälpen-saker. Det viktigaste är att det är en bestämd plats där man samlar verkliga saker som kan vara till hjälp i en nödsituation, och att man inte har en massa andra saker där.

Bra, nu har vi en låda. Jag kommer för enkelhetens skull kalla den för låda, även om just din låda är en tygkasse eller något annat. Nu börjar det viktiga, som faktiskt kan vara lite roligt också, nämligen att fylla lådan med saker som hjälper dig att må bättre och som hjälper dig att hantera nödsituationen. Jag tar upp sakerna i lite olika grupper utan någon direkt rangordning. Självklart är detta inte något fastslaget innehåll utan bara förslag. Du vet bäst vad du behöver ha i din låda.



Listor
Lådan kommer att innehålla ett antal listor. Det är viktigt att använda alla sinnen när vi ska försöka ta oss igenom känslostormarna, och då tror jag inte det är toppenbra med hastigt nedkrafsade listor på lösa blad. Det är absolut bättre än inga listor alls och kan fungera provisoriskt men att ta upp en vacker anteckningsbok med hårda pärmar att hålla i kan vara en viktig detalj. Eller så kan man skriva ut listorna på papper i olika färger och laminera dem. Du gör det som passar dig bäst. Men var beredd på att du ibland behöver fylla på och ändra listorna.

Musik
Gör en lista med musik som du vet att du blir glad av om du är nedstämd eller som gör dig lugn när du är orolig. Antingen skriver du upp vilka skivor som är bra att lyssna på eller så gör du listor i Spotify eller liknande - men det är viktigt att du skriver upp här vad listorna heter för det är inte säkert att du kommer ihåg dem annars när du mår dåligt. Allra mest handfast kan det vara att lägga en skiva med musik du mår bra av i lådan. Då behöver du inte leta. 

Telefonbok
Skriv en lista med namn och telefonnummer till människor du kan ringa och kanske träffa. Människor som du litar på och som orkar lyssna på dig eller vara hos dig när du mår dåligt. Tala gärna om för dem att de finns på din lista för när du ringer dem och mår som allra sämst kanske du inte kan uttrycka dina behov. Precis som med musiken är det viktigt att faktiskt skriva upp vilka människor det gäller för när man har ångest eller är väldigt deprimerad är det svårt att se klart och själv komma på vem man kan vända sig till.
Du kan också skriva upp telefonnummer/mailadresser till olika ställen dit man kan vända sig för samtalsstöd i en situation som inte är akut.

Saker att göra
Att hantera ångest handlar väldigt mycket om avledning, att inte förneka de svåra känslorna men att inte heller ge dem större utrymme än nödvändigt. Då är det bra att hitta saker att göra som styr över fokus till något annat. Många gånger kommer man långt med det, efter en tid har den värsta ångesten lagt sig utan att man märkt det. Men återigen är det inte lätt att komma på bra avledningsmanövrer när man väl är där och därför är det viktigt att skriva upp de här sakerna. Självklart är det väldigt individuellt vad som hjälper, det som lindrar för en person kan förvärra situationen för någon annan. De saker jag skriver här är därför bara lite inspiration.

- Rör på dig. Om du orkar är det kanon om du kan gå ut, ta en liten promenad, en riktig power walk eller spring ett varv i elljusspåret. Dagsljus och fysisk aktivitet är suveräna läkemedel. Känner du att du inte kan gå ut, kanske blir ångesten värre då, så prova att köra ett eget påhittat gympa-pass, dansa, gör sit-ups tills du storknar, dammsug hysteriskt...
- Städa. Det kan låta motsägelsefullt att städning skulle kunna vara ångestdämpande men återigen handlar det om att styra över tankarna och göra något. Det kan röra sig om "vanlig" städning, men kanske ännu hellre något projekt som man sällan tar sig tid med. Organisera din bokhylla eller plantera om krukväxterna. Röj ur dina garderober, rensa vattenlåsen, plocka ur köksskåpen och släng allt som är för gammalt. Eller putsa fönster och byt gardiner. Fördelen med den här typen av sysslor är att man inte bara fokuserar på något annat än sitt mående - efteråt kan man också känna att man är nöjd över vad man gjort.
- Ring någon, be att någon kommer och håller dig sällskap eller be att få komma till dem. För en del hjälper det, för andra är det otänkbart.
- Gå på bio, på en konsert, på museum eller en konstutställning. Samma här, för en del funkar det för andra inte. Men du kan stimulera dina sinnen, få nya intryck som sysselsätter dig en stund.
- Lägg ett svårt pussel, lös korsord/sudoku, eller skaffa en av de nya, fantastiska målarböckerna för vuxna och bra färgpennor. För en del funkar det med koncentration, för andra är det otänkbart. Men prova!
- Baka eller laga god mat åt dig själv, och kanske ännu hellre tillsammans med en vän. Det är viktigt att äta och få i sig energi, men lätt att glömma. Har du tendenser till hetsätning eller liknande och vet att du kan få ångest av vad och hur mycket du äter så ska du såklart inte utmana dig att baka/laga något som får dig att må sämre. Men bra mat behöver vi alltid!
- Ta ett bad eller en lång, varm dusch. Ordna lite hemmaspa. Pyssla om din kropp.
- Om du har testat mindfulness eller liknande tidigare så skriv ner några bra övningar som du kan göra. Att fokusera på andningen, bli medveten om kroppen, landa i det som faktiskt händer - det kan vara allt som behövs för att rida ut den värsta stormen.


För alla sinnen
Jag har skrivit det innan. Vi behöver ta hjälp av alla sinnen när vi är i en kris. Ofta går hjärnan redan på högvarv och tankarna upptar hela tillvaron. Då behöver vi ta hjälp av smaker, dofter, ljud och saker som känns bra. Fyll lådan med sådana saker, här är några förslag.
- Man ska inte förakta gosedjurets betydelse. Något att hålla i när det känns som att hela tillvaron faller i bitar.
- Det finns olika "antistress"-saker man kan köpa, bollar och annat.
- En mjuk sjal att svepa om sig.
- Finns det dofter som får dig att känna dig trygg?  Lägg en påse med kanel, kardemumma, pepparkakskryddor eller en favoritparfym.
- Foton som påminner dig om platser, händelser och människor som får dig att må bra.
- Ditt favoritgodis

Loggbok
Kanske är du en aktiv dagboksskrivare eller så är du som jag, en sån där som börjar med stora ambitioner men som sedan glömmer bort dagboken efter en vecka. Jag tror att det är bra för oss att skriva ner våra känslor, det gör dem mycket mer hanterbara. När vi faktiskt sätter ord på vad vi känner och upplever så blir det tydligare för oss vad som händer och vad som är det verkliga problemet. Därför kan det vara bra med en särskild anteckningsbok i lådan där du kan skriva av dig. Men även om du inte gör det så vill jag uppmana dig att ändå ha en loggbok. När du tagit dig igenom den värsta krisen kan du göra anteckningar där om vad det var som hände och vad du gjorde för att klara av situationen. Dels kommer du att kunna känna dig nöjd över din förmåga att hantera svårigheterna (även att söka vård är att hantera situationen), dels kommer detta att hjälpa dig nästa gång något händer.

SOS - när krisen är akut
Hela grundtanken med första hjälpen-lådan är att den ska hjälpa oss att ta oss igenom svåra stunder. Ibland kan det räcka att göra en av sakerna på listorna för att känna fast mark under fötterna igen. Andra gånger kan lådans innehåll hjälpa oss att härda ut tills vi får hjälp av någon annan. För det är också så att vi behöver professionell hjälp när livet blir alldeles för svårt. Var gränsen går kan man inte säga generellt. Att snudda vid tanken att kanske skada sig själv men sedan slå bort den - det är naturligt när man mår dåligt. Men när de tankarna blir fler och upptar mer och mer av ens tid då behöver man hjälp. För det finns alltid vägar vidare! Hur hopplöst det än verkar så finns hjälp att få men tyvärr behöver vi ibland vara envisa, tjatiga och besvärliga för att få den.

Är läget så akut att du är rädd för vad du kan göra mot dig själv eller någon annan så ska det i din låda finnas en SOS-lista med telefonnummer att ringa.
Om det är riktigt akut så kan man alltid ringa 112. De kan hjälpa dig vidare, antingen genom att kontakta polis/ambulans eller genom att koppla till jourhavande präst (nattetid)
Är det akut men ändå greppbart - kontakta en psykiatrisk akutmottagning. Det fungerar lite på olika sätt runt om i landet, en del kan man ringa till, andra måste man åka till direkt. Kolla upp hur det funkar på din ort - medan du mår bra - så att du vet vart du ska ringa och vart du ska åka.
Om du har någon som kan följa med dig så är det väldigt bra, inte minst därför att det brukar vara lång väntan. På din lista över människor att ringa har du kanske någon som kan skjutsa dig och hålla dig sällskap.
Ta gärna med en väska med lite sköna kläder, en bok, necessär och liknande ifall du får stanna kvar på sjukhuset.

Uppdatera lådan
Precis som en del saker i den vanliga första hjälpen-lådan har ett bäst före-datum så kan även saker i den här lådan bli för gamla. Gå därför igenom den ibland när du mår bra. Kanske behöver en del telefonnummer ändras, saker bytas ut, eller så kommer du på helt nya saker som ska finnas där.

Så, nu har du fått en bild av hur en första hjälpen-låda kan se ut. Din blir säkert annorlunda, kanske blir det bara en musiklista eller så gör du ingen låda utan sparar alla listor i mobilen. Det viktigaste är att bli medveten om vilka resurser du har att hantera svåra situationer. Lycka till!

Därför behövs en första hjälpen-låda vid psykisk ohälsa

Varje gång en känd person begår självmord svämmar tidningar, bloggar och sociala medier över av känslosamma uppmaningar om att vi måste våga prata om psykisk ohälsa. Jag har dock funnit att detta ofta är ganska tomma ord. Få är beredda att verkligen höra någon annan berätta om sin ångest och förtvivlan. Fortfarande råder normen att man inte ska prata offentligt om sånt. Normer är dock till för att ifrågasättas så jag pratar på. Nu under hösten infaller två viktiga dagar, den 10 september är det den internationella suicidpreventionsdagen och en månad senare, den 10 oktober, är det världsdagen för psykisk hälsa. Jag vill uppmärksamma dessa dagar genom att presentera en första hjälpen-låda vid psykisk ohälsa.

Lika viktigt som det är att ha plåster och huvudvärkstabletter hemma, lika viktigt är det att ha en låda med lindring att ta till när vi drabbas av själslig smärta.  Jag säger när och inte om, för de allra flesta av oss drabbas någon gång i livet. Precis som med kroppsliga åkommor är det inte rättvist fördelat, och vissa har större anlag än andra. Tråkigt men sant. Det kan drabba oss helt utan synbar anledning eller efter omvälvande händelser i livet. För en del är det en engångshändelse andra drabbas av återkommande perioder av ångest eller depression. Den första hjälpen-låda jag nu presenterar är ett "survival kit" att ta till i den akuta fasen, innan man får professionell vård men många gånger kan dessa första förband räcka, de kan begränsa skadorna så att vi inte ens behöver söka vård. Ofta blir vi väldigt rädda när vi drabbas av plötslig ångest eller allvarlig nedstämdhet och själva rädslan är det som skadar oss mest. Det går att ta sig igenom en panikångestattack om man bara vet hur man gör. En dag av totalt själsmörker kan man många gånger vänta ut, nästa dag kanske det går lättare att andas igen. Första hjälpen-lådan ska hjälpa oss att hantera den där första dagen eller första natten. Ibland behöver vi söka vård men inte alltid. Ibland behöver vi söka vård men vi kan vänta till nästa morgon eller nästa vardag. Psykakuten är inget kul ställe men det är bra att den finns. Dock är det ingen höjdare att sitta där en natt och vänta i timmar på sin tur. Ofta är det bättre att vänta till nästa dag även om det känns som att man håller på att gå sönder. Men det finns också tillfällen då man inte ska vänta utan åka direkt. Första hjälpen-lådan kan också göra det lite lättare att avgöra om det är dags eller inte.

Jag önskar särskilt att alla tonårsföräldrar tar sig tid och uppmuntrar sina barn att göra sin egen första hjälpen-låda. Hjälp dem att komma igång - men lägg er inte i vad de fyller sin låda med! Just tonåringar och unga vuxna är särskilt sköra när psykisk ohälsa drabbar dem. De har ofta inte hunnit härdas av livets motgångar och kan väldigt lätt skuldbelägga sig själva. En tonåring som mår psykiskt dåligt är ofta mest av allt rädd för att föräldrarna ska få veta. Det är en irrationell rädsla eftersom föräldrarna inget hellre vill än att barnen ska känna förtroende för dem så att de kan hjälpa dem. Dock spelar det ingen roll att rädslan är irrationell - den är lika stark ändå. Just därför anser jag att föräldrarna ska trycka särskilt noga på att barnen ska upprätta en lista med vuxna personer att prata med. Personer som inte är föräldrarna. Självklart ska vi samtidigt förmedla att de alltid är välkomna med sina problem men genom att hjälpa ungdomarna med detta visar vi dem respekt, vi visar att vi vill att de ska få hjälp men att vi förstår att det finns saker som de inte vill prata med föräldrarna om. Även om vi själva tycker att de kan prata med oss om allt. Det handlar inte om att vi skulle ha en dålig relation med barnen utan det är helt sunt att de inte vill prata med oss om allt, det är en del av utvecklingen mot självständighet och det handlar också om att de ofta vill skydda oss vuxna. Det behöver vi också respektera.

Jag tror att det är en poäng att ha en rent konkret låda, väska, hylla eller vad som nu passar, där man samlar saker som kan vara till hjälp när livet gör ont. Anledningen är att när ångesten har oss i ett järngrepp eller vi får panik - och då menar jag bokstavlig panik - över de tankar och känslor som sköljer över oss, då tänker vi inte klart. Då kommer vi inte ihåg alla saker som faktiskt kan hjälpa oss. Tankarna är blockerade så vi minns inte vilken musik som kan lindra förtvivlan eller vem vi kan ringa till som kan hjälpa oss genom natten. Det är detta som är hela poängen med första hjälpen-lådan, att den ska finnas där, lättillgänglig och full med konkreta saker som kan lindra.

Du hittar första hjälpen-lådan här.

tisdag 23 juni 2015

Intighetens land

Jag vandrar genom intighetens land
med tomhet och vemod hand i hand.
I sanden bakom mig syns inga spår
och ingen vet vart vägen går.
Ett håglöst trampande dag efter dag
är allt som finns kvar av det som en gång var jag.

lördag 25 april 2015

Skärvor av en självkänsla

Det är skärvor av ett liv som ligger där på marken. Hör ni inte hur det krasar när ni trampar på dem och de bryts ner i ännu mindre bitar?  Jag försöker foga dem samman till något hållbart, användbart, men när jag får en bit på plats faller en annan. Till sist tror jag inte längre att det är meningsfullt. Uppgivet och apatiskt tittar jag på skärvorna, det som en gång var jag.

Skärvorna duger inte till någonting, inte i mina ögon eller i andra människors ögon. Här ska man vara hel och funktionell, slagtålig, härdad och utan vassa kanter eller något annat som sticker ut. Det går an att prata om att alla är unika och lika mycket värda, att alla har något att bidra med. Tomheten i de orden är förkrossande, krossar det sköra.

Gud är som en krukmakare och vi är leran, lerklumpen som Gud formar. Blir det inte bra går det att forma om den. Men inte när leran redan brunnit. Då är det för sent. Då kan Gud ta de hårda, sönderslagna skärvorna och varje liten bit kan få sin unika plats i mosaiken och bygga upp något nytt. Tänk att få vara en liten del i en större bild, det är väl fint? Du vet väl om att du är värdefull och att det finns en plats i själva skapelsen för dig.

Jag vill inte att mitt jag ska slås sönder för att utgöra spridda fläckar i ett monument av trasighet. Jag vill få vara något här och nu, i mig själv så som jag är. Det som avviker behöver inte synas mer än det andra men genom sin blotta närvaro kan det bidra till en ny dimension hos allt det som är så perfekt och passar ihop. Nej, så kan vi inte ha det. Det spelar ingen roll att vi har olika valuta - alla ska bidra med en lika stor hög av pengar. Rättvist. Samma. Likformigt eller inte alls. Kross. Kras.

Så nu sitter jag här i ett hav av skärvor och försöker foga dem samman. De sköra skärvorna av en självkänsla, kan de någonsin bli något helt igen?

måndag 9 mars 2015

Under pressure - om hjärntrötthet och avvägningar m m

Nu blir det ett Aspergers-inlägg igen. Mycket av det jag kommer att skriva om idag har jag berättat förut, men jag behöver ta det igen utifrån min nuvarande situation.

När man har Aspergers syndrom har man ett annorlunda sätt att ta in, sortera och bearbeta information. Många med AS har också mer "känsliga" sinnen än NT (neurotypisk = de som inte har AS). Oftast är det ett eller ett par sinnen som är mer känsliga men för en del är det alla sinnen som liksom fungerar för bra vilket kan vålla ett stort lidande. Många har problem att äta på grund av smak och konsistens på maten. En del har svårt att hitta kläder då deras känsel är "övertriggad". När jag var liten blev jag hysterisk av kalasbyxor som alla flickor skulle ha under klänningen så min mamma fick köpa svindyra nylonstrumpor istället. Kanske var det ett utslag av min AS.

Idag har jag väldigt känslig hörsel men också ett känsligt luktsinne som kan ställa till det ibland. Om jag är trött blir min överkänsliga hörsel ett ännu större bekymmer. Då har jag till exempel svårt att öva med min kör. Det blir för mycket ljud, för många ljud och för starkt ljud. Jag har provat att använda öronproppar men det fungerar inte för jag behöver ju ha balansen mellan min egen röst och de andras.

Så, eftersom vi tar in mycket mer intryck från våra fem sinnen än vad de flesta andra gör, och eftersom information ständigt haglar över oss på ett sätt som vi har svårt att sortera och processa, blir våra hjärnor lätt överbelastade. Det är vad jag kallar hjärntrötthet. Det är en trötthet som inte gör mig sömnig. Den gör att jag får ett tryck över huvudet på ett alldeles speciellt sätt. Det är inte huvudvärk och inga tabletter hjälper. Det enda som får det att gå över är att vila, att jag får lägga mig ner, helst i ett mörkt rum, sätta i öronproppar och blunda. Jag sover sällan men jag måste stänga av alla intryck. Efter en stunds vila har trycket försvunnit.

En helt vanlig dag brukar det här stadiet infinna sig efter tre-fyra timmars aktivitet. Det spelar inte så stor roll vad jag gör. Jag kan vara hemma och fixa och dona en ledig dag eller jag kan vara på jobbet. Fram vid elvatiden börjar trycket smyga sig på. Detta är den främsta anledningen till att jag arbetar halvtid och att jag måste vara extremt noga med att hålla mina arbetstider. Jag trodde att jag skulle kunna göra som förr, jobba intensivt och mycket om jag bara fick vara ledig efteråt. Jag har lärt mig att det inte går. Fyra timmar är det som gäller. Ska jag göra avsteg från det måste jag göra en noggrann avvägning. Är det värt det? Återkommer till detta.

För vad händer då om jag inte stänger av och startar om systemet? Ja i första skedet så händer inte så mycket. Men successivt, utan att jag kanske riktigt märker det, så ökar trycket. Det spänner mer och mer. Och det släpper inte ens om jag vilar. Det är den första varningssignalen. När inte den där halvtimmen - timmen hjälper. Fortsätter jag då i samma takt så är det som att världen liksom sluter sig kring mig. Det blir ett tryck inte bara över huvudet utan hela kroppen. Jag blir mer och mer känslig för alla slags intryck, främst ljud och ljus. Detta gör mig supertrött och lättirriterad, vilket främst går ut över mina barn. Parallellt med att jag blir mer trött och passiv kan jag bli rastlös. Det låter konstigt, men jag vill inget och orkar inget men har inte ro att bara göra inget därför att intrycken som finns omkring oss hela tiden studsar som hårda bollar inuti mitt huvud. När jag blev riktigt sjuk häromåret hade jag haft det där trycket konstant i flera veckor, synfältet blev allt snävare, jag blev som innesluten i en bubbla där jag inte kände att jag hade kontakt med omvärlden. Jag var väldigt, väldigt sjuk då. Där vill jag inte hamna igen. Så när jag nu för ett tag sedan kände att det här trycket över huvudet blev allt värre och inte släppte trots att jag vilade då visste jag att nu måste jag dra i bromsen. Tankarna studsade så att det gjorde ont från första sekunden efter att jag vaknat tills jag somnade på kvällen. Det tog aldrig slut. Då var det dags för sjukskrivning.

Nu har jag varit hemma ett tag och långsamt börjar det lätta. Det blir allt längre stunder utan det där trycket. Men det krävs oerhört lite för att det ska komma tillbaka. Därför är det fortsatt vila som gäller för jag blir alldeles för lätt utmattad. Idag till exempel har det varit en fantastiskt härlig och solig vårdag. Som gjort för en lång promenad. Men det gick inte. På förmiddagen hade vi varit på sjukhuset och kollat sonens ögon. En sådan utflykt, med en tid att passa, att lyssna och förstå och allt vad det kräver av social interaktion med människorna vi mötte där gör mig helt färdig. Vilan hjälper inte. Att då gå en promenad i starkt solljus, med massor av syn- och hörselintryck blir för mycket. Men en kopp kaffe ute i solen klarade jag av och fick väl ändå laddat lite D-vitamin.

Förutom hjärntröttheten kan jag också drabbas av något som jag kallar utmattningsfeber. När jag haft för mycket omkring mig, för mycket att göra eller för mycket att hålla reda på, varit bland en massa människor eller varit i miljöer med mycket ljud och intryck så händer det att jag får feber. Jag är inte sjuk, har inte ont någonstans men jag får lätt feber som kommer och går fram och tillbaka under ett dygn eller så. Då är det bara vila som gäller, sedan går det över lika snabbt som det kom. Obegripligt, men inte desto mindre verkligt.

Många som har odiagnostiserad Aspergers, framför allt kvinnor, löper stor risk att drabbas av depression, ätstörningar och självskadebeteende med mera. Kanske kan mina ovanstående beskrivningar förklara en del av det. För om man inte vet att man är annorlunda än majoriteten då pressar man sig till att klara av allt som alla andra klarar av. Och då kör man slut på sig. Det finns en mängd andra faktorer som också påverkar dessa "följdsjukdomar" som t ex känslan av att inte passa in och inte förstå sin omgivning. Men för mig har det mest handlat om depression som utlöses av att jag pressar mig över min förmåga. Det blir en utmattningsdepression som heter duga.  Med de här nya kunskaperna om mig själv hoppas jag att jag ska kunna förhindra de djupaste depressionerna - det är därför jag är sjukskriven nu.  Sedan kommer jag alltid att leva med depressioner lurande runt hörnet. Det handlar om kemi, signalsubstanser, gener, hormoner och annat svårbegripligt. Men de värsta svackorna hoppas jag att jag kan hålla mig undan genom att vara försiktig, sätta gränser och inte överskrida min förmåga.

Det är här de ständiga avvägningarna kommer in. För visst händer det att jag är ute på äventyr som varar i mer än fyra timmar. Visst händer det att jag jobbar på eftermiddagen eller kvällen trots att jag egentligen mår bättre av att arbeta på förmiddagen. Visst händer det att jag är bland folk och ljud och aktiviteter hela dagar och ibland hela nätter. Då borde jag väl kunna anstränga mig lite mer. Då borde jag väl kunna offra mig och skjuta fram mitt arbetspass så att det synkar bättre med andra. Då borde jag väl kunna följa med barnen på den där aktiviteten.

Varje sak jag gör, varje aktivitet, varje telefonsamtal och varje fikastund, varje Ullareds-resa och varje styrelsemöte med diabetesföreningen kräver planering och avvägningar. Är det värt att jag kanske är sjuk i två dagar efteråt? Är det värt att barnen får äta helfabrikat på grund av att jag suttit som en zombie i en bubbla hela dagen? Är det värt att jag får avstå från en massa andra saker, inte för att det krockar utan för att jag bara klarar en sak den dagen?

Hela tiden avvägningar. Som i sin tur också kräver energi. Var behövs jag bäst? Vad ger mig så mycket positiv energi att det är värt att jag samtidigt tömmer ut den energi jag redan har? Och så vidare... Det här är saker som inte syns, saker jag inte så ofta talar om. Men det är mitt liv varje dag.

onsdag 4 mars 2015

Det bor en hjälte i varenda flopp

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit det förut men det tål att upprepas. Det finns en Winnerbäck-låt för varje dag. I förrgår stod jag och trampade på crosstrainern och sablarns vad tråkigt det är men jag hade sällskap och draghjälp av Winnerbäck och mitt i allt kom den här låten. Så himla rätt just nu. Evangelium enligt LW.



Det var jag och fröken Svår, vi skulle hem åt samma håll
det kanske blev en liten omväg men vad spelar det för roll
Natten var så tyst och skön och månen var så vacker över taken

Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp
Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp
Men ändå, där vi gick, hon skratta till och prata' på och höll sig vaken

Hon sa: "Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll
Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll
Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt
Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort som dom har tänkt
För jag vill aldrig bli en sån, så har jag lärt mig det igen
Det kanske passar nån, men inte mig och inte än"

Varje stund, var minut, var sekund
Samma konstiga beslut
Det blir fel, slår bakut, allt går snett
men det tar aldrig riktigt slut

Solen skulle just gå opp, när vi kom hem till hennes hus
Hon hade städat och gjort fint och bjöd på te och tände ljus
Hon log och sa: "Det är väl rätt okej, vi är nog alla ganska lika
Det finns dom som tror på Gud, och dom som ägnar sig åt spel
Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel"
Det var schyst att dricka te och höra fröken Svår predika

Hon sa: "Jag säger vad jag vill, skit'samma om nån skräms
om det blir pinsamt för en del, så är det ändå dom som skäms
Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp
Och jag vill hellre bli en sån, så har jag lärt mig det igen
för det finns nåt bra och stort i alla om och alla men"

Varje stund, var minut, var sekund
Samma konstiga beslut
Det blir fel, slår bakut, allt går snett
men det tar aldrig riktigt slut

Nu är det höst och allt är mörkt, jag skriver brev till fröken Svår
Jag måste veta hur det går, jag måste fråga hur hon mår
Du har din egen väg att gå, skit'samma vilket håll
Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll
Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va
Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta

Varje stund, var minut, var sekund
Samma konstiga beslut
Det blir fel, slår bakut, allt går snett
men det tar aldrig riktigt slut

söndag 8 februari 2015

Hanteras varsamt. En predikan som blev inställd

Idag är det kyndelsmässodagen och jag skulle haft en mässa på förmiddagen och en gudstjänst på kvällen. Så blev det nu inte, vilket jag skrev om igår.  Men predikan skrev jag redan förra lördagen eftersom veckan var fullbokad. Mina predikningar är färskvara, jag kan inte spara den här och hoppas att den går att använda om tre år när dessa texter läses igen. Därför lämnar jag den här åt var och en som vill ta emot den.


Hanteras varsamt. Så står det på paket ibland. Jag tänker att vi människor skulle ha en liten skylt med de orden också, som en påminnelse om att vi är ömtåliga och behöver vara rädda om varandra, särskilt i dessa tider då ord och åsikter om andra färdas så snabbt. Hanteras varsamt. Orden borde också stå ovanför våra speglar så att vi när vi ser vår spegelbild påminns om att vi ska vara ömsinta i hur vi tänker och talar om oss själva.

Alldeles särskilt varsamma måste vi vara med barnen, och de riktigt små barnen verkar sända ut någon osynlig varsamhetssignal. I deras närhet och med dem i famnen sänker vi ofta rösterna, och våra rörelser blir försiktiga. De är ju så sköra och bräckliga. De är inga oskrivna blad men påverkas och formas till stor del av vad de möter under sina första år. Det kräver varsamhet. Men de små barnen rymmer också en enorm kraft. Inte bara har de starka röstresurser, de utvecklas och växer i en rasande fart. De har också förmågan att förändra människor och smälta frusna hjärtan. Och de kan väcka den starkaste kraften av alla – kärleken.

Idag är det kyndelsmässodagen. En dag som handlar om ljus. Det hör vi i dagens psalmer, texter och böner. Ett ljus behöver också hanteras varsamt. Så lätt, så lätt kan lågan slockna. Det levandet ljuset gör oss ofta lugna, vi dämpar oss och hejdar oss inför fladdrande lågor. Men ljuset rymmer också, så som barnet, en väldig kraft. Ett enda litet ljus kan lysa upp ett stort mörkt rum, ljuset kan få rädsla och ångest att sakta vika. Ett ljus, en låga kan också spridas och växa med en rasande kraft, långt bortom vår kontroll. Så nog finns det fog att handskas varsamt med både barn och ljus.
I kyndelsmässodagens bibeltexter vävs barnet och ljuset samman. Josef och Maria bär fram sin son Jesus i templet i Jerusalem. Där möter de den gamle Symeon, som varsamt tar barnet i famnen och uttalar sin glädje över att äntligen få frid, att äntligen ha fått se den som han väntat på, den som Gud sagt att han skulle finna: Israels tröst, Herrens Messias, frälsaren. Kärt barn har många namn. Symeon ger Jesus namnet: ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna. Jesus är ljuset som kommer in i världen, ljuset som ska lysa för alla som vandrar i mörker, ljuset som ska visa vägen och få  rädsla och ångest att vika.

Men Symeon talar också om att Jesus kan orsaka omvälvningar i människors liv, för genom honom ska mångas innersta tankar komma i dagen. Det har också med ljuset att göra. Det knyter också an till dagens episteltext där Johannes skriver: Gud är ljus och inget mörker finns i honom, och att vi ska vandra i ljuset. Att möta det ljus som är Jesus budskap, som är Jesus själv, det handlar om att bli genomlyst, att stå öga mot öga med sig själv. Då kommer våra innersta tankar i dagen. Och det kan vara skrämmande. Men Guds ljus som strömmar genom Jesus och omsluter oss, är inte ett strålkastarljus som vill avslöja oss och förnedra oss inför andra. Det är förlåtelsens och hoppets ljus som hjälper oss att möta också mörkret i livet, som omsluter oss så att skuggorna hålls på avstånd.
Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Vandra i ljuset liksom han är ljus. Det är den uppmaning vi får idag. Sträva efter att vandra i ljuset och med ljuset. Hoppets, rättvisans och upprättelsens ljus behöver bäras ut i världen. Det är en stor kraft, som vi får hantera varsamt men generöst. Många behöver få del av det ljuset i sina liv. Och det finns mycket mörker i världen som behöver trängas undan, om så bara med en liten flämtande låga.

Kristus är världens ljus, det ljus som sätter en tydlig gräns för ondska, död och förnedring. Kristus är det ljus som ger hopp, tröst och vägledning. Låt oss ta emot det ljuset och sprida det vidare. Gud är ljus och inget mörker finns i honom.
Bo Setterlind skriver:

Herren är det ljus som möter oss i mörkret, för att vi skall se vår möjlighet.
Herren är det ljus som sträcker sina händer mot en vilsegången mänsklighet.
Herren är det ljus som hoppets låga tänder i en värld som glömt hans härlighet.
Herren är det ljus som skriver i vårt hjärta att han älskar oss i evighet.

lördag 7 februari 2015

Vi är inga smileys

Aspergers syndrom är ingen sjukdom. Inte heller finns det någon medicin som "hjälper". Alltså är det bara bullshit när någon påstår att det är läkemedelsbolagen som ligger bakom att allt fler får diagnosen. Vad är då poängen med att få diagnosen? Man kan ju inte bli frisk (för man är inte sjuk). Det är inget som går över eller växer bort. Då kan det väl kvitta.

Nej det kan inte kvitta. För när man får sin diagnos får man också förståelse för sig själv och varför man är som man är. Man får en bekräftelse av vad man tidigare bara burit som en känsla, en aning. Man slutar döma och skuldbelägga sig själv för att man är den man är. Dessutom kan man med ökad kunskap om sina egna förutsättningar bygga upp strategier och rutiner som gör att vardagen och livet blir lättare. Man kan hitta vägar att undvika och minska stressfaktorer och andra saker som orsakar lidande.

Många människor, i synnerhet kvinnor, som har AS men ännu inte fått sin diagnos, drabbas av depressioner. Så har det varit också för mig. Nu vet jag mycket mer om vad det är som bryter ner mig och som gör mig så utmattad att jag blir allvarligt deprimerad. Det gör att jag bättre kan ordna min tillvaro så att jag undviker det som får mig att må dåligt. Det gör också att jag lättare kan känna igen varningssignalerna, de första tecknen på att jag riskerar att bli sjuk. Då kan jag stanna upp, dra mig tillbaka, vila och återhämta mig.

Så är det för mig just nu. Utan att gå in på vad det handlar om i detalj, så insåg jag häromdagen att jag inte kunde fortsätta där jag var. Jag behövde en time out. Därför sjukanmälde jag mig. Jag är alltså inte inne i något allvarligt depressions-skov, men om jag inte hade gått hem från jobbet hade risken varit väldigt stor att jag blivit riktigt sjuk. Jag hoppas att jag gick hem i tid den här gången och att jag kan vända det hela.

Det är ledsamt att det ska vara så här. Ändå är jag tacksam över att jag nu har den här kunskapen och att människor i min omgivning också förstår det här. Det gör det så mycket lättare. Men alla förstår ju inte att man kan vara sjuk och ändå se frisk ut. Att man kan skratta fast man är deprimerad. Att man kan roa sig fast man sörjer. Visst är det konstigt. Som om vi människor är endimensionella varelser som bara kan rymma en känsla i taget. Vandrande smileys som är vad de visar och inget annat.

Ärligt talat, om du någon gång har känt dig missförstådd av andra, hur kan du då vara så snabb att bedöma dem du själv möter?

måndag 26 januari 2015

Fulbloggens återkomst - kyskhetssoffan

Skicka hit Benedict Cumberbatch. Genast. Tro nu inte att det är hans fysiska uppenbarelse jag suktar efter. Jag vet att det finns många som gör det men inte jag. Det är Sherlock Holmes i hans skepnad jag vill ha hit, för hans Sherlock är helt suverän. Jag är dessutom helt övertygad om att han har Aspergers. Sherlock alltså. Cumberbatch själv vet jag mycket litet om men vad jag vet är att här finns det mysterier att lösa.

Ett hittills olöst mysterium är varför Kristian Luuk har målat några av sina naglar svarta. Min man undrar varför han målat dem svarta - jag undrar varför han inte målat alla. Allt eller inget liksom. Det säger något om hur olika vi uppfattar tillvaron, maken och jag. Ett annat mysterium är var mina bloggbilder har tagit vägen. Även om jag kan framstå som synnerligen självupptagen så ägnar jag inte mina dagar åt att läsa blogginlägg som jag skrev för flera år sedan. Därför kan jag inte säga när detta har hänt, men något märkligt är det i alla fall. För att detta inlägg skulle kunna skrivas gick jag nämligen tillbaka till ett inlägg jag skrev 2010 och anledningen var inte att jag ville läsa mina egna formuleringar utan att jag ville hitta bilderna i det inlägget. Det var här jag stötte på gåtan. Det visar sig att mängder av bilder från bloggens barndom är försvunna. Helmysko. Jag tänkte att det kunde bli något för Sherlock att bita i och när han ändå kommer så har jag ett antal andra saker att reda ut så jag ska nog kunna hålla honom sysselsatt ett tag. Finessen med att umgås med honom är dessutom att han inte har några som helst krav på att man ska småprata och vara trevlig. Perfect match!

Blir det inget blogginlägg nu då, när bilderna är försvunna? Nej, nej, nej - jag har nämligen hittat just dessa bilder sparade på ett annat ställe. Och därför kommer nu en litet extreme home makeover-reportage i all enkelhet.

I den här bloggens barndom skrev jag ibland under rubriken och etiketten Fulbloggen. Det var dels en reaktion på alla inredningsbloggar med vitt, vitt, vitt och en massa tända ljus. Troligtvis doftljus. Det var också ett sätt att visa alla reminicenser av 70-tal i vårt hus. Slutligen var det ett sätt att stolt visa upp och få lite bekräftelse när jag väl tagit mig an någon av husets alla skamfläckar. Jag inser att det har funnits flera tillfällen då jag kunnat visa upp sådana förändringsprocesser men den här bloggen är luststyrd och inte pliktstyrd. Jag skriver bara när jag har lust. Så därför har det inte blivit något. Men just det här inlägget har jag verkligen längtat efter att skriva. Dock har det blivit fördröjt och när jag nu letade efter bilderna insåg jag hur oerhört länge det har dröjt.

Det var alltså i september 2010 (tjugohundratio!!!) som jag skrev om vår gillestuga. Om hur vi där dvaldes i  vad som på sjuttiotalet ansågs vara brun mysighet. Och värst av allt var den möbel som gick under beteckningen soffan men som i själva verket var en styggelse av enorma mått och dessutom omöjlig att sitta i. I september 2010 tog vi det första steget till befrielse, vad vi än gjorde skulle innebära en oerhörd förbättring, och lät måla över de bruna vävtapeterna. Det gjorde att rummet blev ljusare och något lugnare då man inte längre fick konstanta retningar på näthinnan av den tidigare vedervärdigheten. Den bruna mattan bestämde vi oss för att inte göra något åt. Nu återstod bara att hitta en annan sittmöbel. Och det är här jag blir förskräckt, tänk att det gick fyra år innan något hände. Fast det är inte riktigt sant. 2012 stylade vi om vårt vardagsrum som sedan dess har blivit välanvänt. Även andra investeringar har gjorts men det ursäktar inte dröjsmålet. Däremot krävdes det ett litet omtänk. Den gamla soffan var i sektioner så när vi släpade in den igen efter målningen tog vi inte med alla delar. Vi lät den vara en ganska lång soffa utan vinkel. Sedan har vi funderat på vilken typ av soffa vi ska ha. Hörnsoffa? Divan? Soffa och fåtöljer? Hur många platser behöver vi? Förra våren tog vi tjuren vid hornen och besökte en möbelaffär och började redogöra för våra tankar. Det slutade med att vi skulle få ge typ 25000 för en soffa. Då blev mina fötter kallare än vanligt. Ska vi ge en månadslön för en soffa i ett rum som aldrig kommer att kunna bli riktigt bra hur man än möblerar det? Det kändes inte lockande och projektet rann ut i sanden. I början av hösten kom vi överens om att vi skulle kolla på en begagnad soffa istället. Då löser vi problemet för några år åtminstone och när man köper begagnad får man ta vad man hittar. Det är lite som när man ska byta bil. Ska man köpa en ny bil kan man ha massa önskemål om färg och extrautrustning men köper man begagnat får man välja vad som är viktigast och ta vad som finns. Så även med soffan.

Så en dag fann jag en annons på nätet om en soffa som verkligen kändes lockande. Jag åkte och tittade på den, vi bestämde oss för att göra affär och nästa dag hyrde vi släp och tog hem den. Vi köpte ett billigt soffbord på IKEA och plötsligt var rummet som nytt. Visserligen är det fortfarande ganska många nyanser av brunt, men det har gått från bajs- och jordbrunt till mer av nougat och latte-toner. Trendigt värre. Det gamla soffbordet står kvar, jag har försökt bli av med det men ingen vill ha det så än finns chansen. Det är stort och stadigt men väldigt - brunt.

Slutligen, det som alla har väntat på. Bildbeviset. Jag hade bestämt mig för att inte göra ett före och efter-inlägg förrän allt var klart och här kommer det alltså. Fyra och ett halvt år senare. Här sjunger vi långsamhetens lov.

FÖRE
 


 
EFTER


 
 
I den gamla soffan blev det minsann inga barn gjorda för med tanke på hur obekväm den var att sitta i så vill jag inte ens tänka på hur det skulle gå att leva ut några som helst lustar i den. I den nya soffan sitter maken och jag på behörigt avstånd från varandra i varsin divandel. En perfekt kyskhetssoffa med andra ord. 

lördag 24 januari 2015

Sorgen över det som inte blev

Jag övervann mitt eget motstånd. Jag övertalade barnen och gav inte upp direkt. Jag packade snowracer, pulkor, hjälmar, Dextrosol, reserv-kex och en extra blodsockermätare och kom iväg. Det blev inte många åk i backen och Jonathan blev sur och sittstrejkade. Men vi gjorde det. Det är svårt att förklara vilken stor seger det är.

Men sorgen får jag leva med. Sorgen över att jag inte orkat ta med barnen på utflykter, gå och bada, gå till lekparken, åka pulka och bygga snölyktor. Sorgen över att de inte förväntar sig det därför att det nästan aldrig hänt. Sorgen över att de därför inte själva vill göra sådana saker. Sorgen över att när jag väl tar mig samman och faktiskt orkar, får bråka, tjata och strida med dem. Sorgen över att jag därför ger upp.

Sorgen över torftigheten. Skammen över förspillda sommardagar och vinterdagar. Skammen över hur lite som kan skrivas i Helgboken, sommarlovsberättelsen och jullovsberättelsen.

Ändå, en liten aning av tröst.

Styrkan som faktiskt växer av att förstå och veta varför. Nya rutiner och strategier som gör att jag orkar mer. Och vill mer. Inte mycket. Men ändå något.

Och hoppet. Att det kanske går att reparera och kompensera. Inte allt. Men ändå något.

Och vissheten att de ändå mår ganska bra. Att de är kloka och finurliga. Glada och busiga.

Och att de vet att de är älskade.

söndag 18 januari 2015

Högen

Den finns i nästan alla hem. I många hem finns det flera stycken. Ibland gömmer den sig i en låda eller ett skåp och någon gång hänger den på väggen. Men oavsett var den är så är den lika irriterande och svårgreppbar. Den suger energi utan att det märks och den har en förmåga att återuppstå nästan lika snabbt som Särimner. Jag talar såklart om HÖGEN. Högen med papper och i vissa fall små prylar, högen med sånt som ska sparas men man vet inte riktigt var. Eller så vet man men har varken tid, ork eller lust att ordna det direkt. Så det får ligga här så länge. Med betoning på länge.

Vi är ju olika, vi människor. Det finns de som är extremt välorganiserade, med etiketter och snygga fack och lådor och så. Och så finns det såna som jag. Vi som vill men som inte når ända fram. Högen representerar för mig ett slags ordnat kaos. Jag mäktar sällan med att alltid ha var sak på sin plats, men jag vet ändå var jag har det mesta. Jag vet att det där pappret finns i högen. Eller i någon av högarna. För ofta förökar de sig. Jag har haft någon slags tanke om att det är ok att ha en hög i köket med det där som är aktuellt och som snart ska kastas. Papper som inte ska in i några pärmar eller så. Problemet är bara att det blir alltmer som hamnar i den där högen. Och snart har jag en hög till på det lilla bordet vid min läsfåtölj. Och en hög ovanpå skrivaren. Och en massa småpryttlar i en stor skål. Och så vidare.

Men idag har jag tagit tag i flera av mina högar. Jag har rensat, röjt, sorterat, satt in i pärmar och inte minst slängt en himla massa saker. Det är inte ofta jag blir så effektiv men när jag kommer in i ett sånt flow då blir jag istället helt uppslukad och kan glömma bort att äta och sova. Tur då att det inte händer så ofta. Det som startade just den här uppryckningen är att jag just nu får hjälp av en arbetsterapeut att få lite ordning på mitt liv. (Stackars människa, hon vet nog inte vad hon gett sig in på.) Med ganska enkla medel håller jag på att få lite mer struktur i vardagen, och jag känner redan hur det gör att min stress minskar när jag får bättre överblick. Jag ska längre fram berätta mer om vad det innebär konkret - men i alla fall så handlar det om att jag ordnar upp papper och grejer på ett annat sätt än tidigare och som en följd av det blev det naturligt att ta tag i den mest irriterande högen. Och sedan var jag igång och rensade upp på flera andra ställen när jag ändå var i farten. Så nu är jag himlans nöjd med mig själv. Och det är ju inte så dumt, som omväxling.

Jag älskar egentligen att slänga saker, att rensa i skåp och lådor, att sortera vad som kan säljas, vad som kan lämnas till second hand och vad som ska kastas. Att sedan åka iväg till återvinningscentralen är ren terapi, en själslig detox! Det blir lättare att andas när jag blir av med saker. Maken däremot har ohyggligt svårt att skiljas från saker, och har ännu svårare att komma till skott och påbörja en rensning i förråden. Han är en sparare och jag är en slängare. Det kan stundtals vålla små konflikter. Men nu tänker jag så här att var och en får väl ta ansvar för sin skit. Så han får ha sina kassar med gamla diabilder och kläder som han aldrig kommer att få på sig igen. Det är inte mitt problem. Jag rensar bland mina och barnens grejer. Det händer faktiskt att jag kör iväg med hans grejer också utan att han vet om det. Hittills har han aldrig frågat efter dem...

Nästa projekt blir nog att ta ett rejält tag i barnens rum. Det ser jag fram emot.

lördag 3 januari 2015

Hemma i livet

Efter nästan en vecka hos mamma och pappa ska vi åka hem imorgon. Hem, hem till Åtvidaberg, hem till mitt hus, min trygghetszon där jag mår allra bäst. Idag har jag hälsat på havet. Jag kysste det inte. Men fick en slängkyss i form av skum som stänkte upp över klipporna i den avtagande stormen. Mitt hav. Det som jag måste få träffa ibland. Det som jag saknar mest av allt. 

Jag skulle egentligen ta långa promenader och träffa havet varje dag när vi är här. Men nu blev det bara en gång. Och en sak jag tränar på, och faktiskt har blivit ganska bra på, är att inte älta sånt som inte blivit utan istället vara tacksam och nöjd över det som trots allt blev. Det jag faktiskt gjorde.

Vilket leder över till att jag inte heller den här gången har träffat de släktingar jag egentligen ville träffa. Men det blev bara inte så. Och jag är usel på att upprätthålla kontakter.  Det blir inte bättre av att jag (eller någon annan) klankar ner på mig för det. Istället väljer jag att vara glad över att jag har så bra kontakt med flera av dem på Facebook. Det passar ypperligt för en Aspie-tjej som mig.

Vi har haft semester när vi varit här, en välbehövlig sådan efter en själsligt ansträngande höst och intensiv jul. Men nu längtar jag hem till vardag och rutiner igen. För det är vad jag mår allra bäst av.

Jag hoppas på en lugn vår. Att jag inte ska säga ja till mer än vad jag orkar. Att jag ska kunna gå omvägar kring konflikter och drama vilket nog blir svårt för jag verkar ha ett sjätte sinne för att nosa upp dålig stämning. Men jag ska verkligen försöka att skaka av mig allt som jag inte behöver engagera mig i.

Jag ska ta nya tag med lchf-livet. Jag gjorde en rejäl uppryckning veckorna innan jul men här har det varit svårt. Men nu längtar jag efter min mat, den som jag mår bra av. Fram till sportlovet hoppas jag kunna hålla nere rejält på kolhydraterna. Sedan åker vi till Gran Canaria och då kommer jag leva annorlunda.  Men det är inga problem att komma på banan igen efter den veckan för det är så tydlig skillnad mellan borta och hemma.

Tidsperspektivet sträcker sig inte längre än så just nu. Till sportlovet och resan. Det är vad som ska få mig att härda ut i mörkret och kylan. Sedan kommer våren. Ljuset. Livet.

Och imorgon åker vi hem. Det blir bra.