Att tänka framåt

(Någon kanske har läst ett tidigare utkast av detta inlägg som publicerades av misstag. Bortse gärna från det, tack)

Jag tänker att jag kanske ska förtydliga och fördjupa mitt föregående inlägg, och de kommentarer jag skrivit där.

Jag vill först beröra den kritik som två av prästerna fick av domkapitlet. Jag har sett att flera personer är upprörda över detta, tycker att det är ett ”fult tjuvnyp” av domkapitlet att först fria men ändå uttala kritik som inte går att överklaga. Jag förstår inte riktigt detta. Det är väl inte så konstigt att domkapitlet efter sin utredning säger att någon har uppträtt olämpligt, men att det inte är tillräckligt allvarligt för att ge en disciplinåtgärd. Dessutom finns det, inte bara i det här fallet, utan även i andra ärenden som hamnat hos något av våra domkapitel, en poäng med kritiken och det är att det trots allt innebär en bekräftelse av den eller de människor som påtalat missförhållanden eller vad det nu kan handla om. Jag har själv blivit utpekad som lögnare och annat på en del bloggar. Jag har nog aldrig trott att det skulle bli en disciplinåtgärd, men den kritik som uttalats bevisar i alla fall att domkapitlet trott på vad vi har berättat.

I domkapitlets beslut används på ordet nattvardstvång, ett begrepp som användes flitigt på vissa bloggar i början av hösten när ärendet blev allmänt känt. Utan att gå in på diskussionen om vad som hänt i Söderköpings kontrakt, måste jag säga att det förekommit många märkliga argument just för att värna rätten att inte ta nattvarden. Och jag tycker det är så konstigt, hur kan det nånsin upplevas som ett tvång att ta nattvarden. Det är väl en förmån, en tillgång, en fantastisk möjlighet! Men där tänker vi tydligen lite olika.

Domkapitlet finner att prästerna inte i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha, och lämnar därför ärendet utan åtgärd. Detta är ett beslut som inte kan överklagas. Därmed finns det bara en väg att gå, och det är att gå framåt och vidare. Inom kontraktet måste vi nu finna ett sätt att samarbeta i fortsättningen. Det kommer att bli svårt, och jag tror inte att vi kan göra det utan att prata om det som har varit. Men det är ett samtal som i så fall ska ske i prästkollegiet. Det handlar inte om att utreda någons eventuella skuld, utan ska syfta till att hantera och ta sig vidare ur den uppkomna situationen.

Ärendet är avslutat så till vida att det inte kommer att ske ytterligare utredningar, prövningar, förhör eller något liknande. Frågan om vad dessa tre präster eventuellt har gjort och sagt och hur detta påverkat andra, är avslutad. Men de större, övergripande frågorna, som inte har med dessa individer att göra, finns kvar och behöver fortsätta diskuteras. Hur ställer sig Svenska kyrkan till den här problematiken? Vad innebär det egentligen att samverka? Jag hoppas att en följd av det som skett i Linköpings stift är att frågan nu kommer upp på bordet för vi har blundat för den länge nog.

Det uttrycks här och var förhoppningar att media nu ska släppa ärendet i och med att det är avslutat. Flera journalister har dock visat intresse både under pågående utredning och nu efter beslutet. Och jag tror att det är viktigt att man även i media lyfter de här principiella frågorna, och försöker förklara hur det kyrkliga regelverket ser ut och hur det kan vara så att det inte går att begränsa kvinnoprästmotståndet, då detta är något som upprör väldigt många av våra medlemmar. Det vore mer intressant och givande än att ”jaga” de tre aktuella prästerna.

Nu får vi tänka framåt, och för mig innebär det att fortsätta diskussionen, men i en annan form och i delvis andra sammanhang.