Jag har alltid tyckt att det varit lite patetiskt med människor som säger saker i stil med ”Att jag blev sjuk/arbetslös/övergiven av min man är det bästa som hänt mig, för annars hade jag aldrig hamnat där jag är idag”. Jag tycker fortfarande det är larvigt. Men jag kan numera ha en viss förståelse för det.
För exakt ett år sedan gick jag hem från jobbet, tog av mig klockan och lade mig i sängen. Jag var helt slut. Utbränd sa man förut, numera använder man diagnosen utmattningssyndrom. Men det visste jag inte att jag hade då. Jag visste ingenting. Men det var helt otänkbart att arbeta, och tack och lov, så har jag en kyrkoherde som förstod att något var fel och som hjälpte mig att inse att det inte fungerade längre. Själv trodde jag att det skulle räcka med en veckas vila, eller så. Det blev tre och en halv månads hel sjukskrivning, sedan ökade jag sakta takten och först vid årsskiftet avslutade jag sjukskrivningen. För vilan räckte inte, tvärtom blev allt bara värre de första veckorna. Ett tag kunde jag inte gå och handla utan att få fullständig panik av alla ljud i affären. Har du tänkt på hur mycket alla fläktar och frysdiskar låter? Det hade inte jag gjort, förrän jag hamnade i det här tillståndet med en extrem ljudkänslighet. Det var inte lätt att vara mamma till två små barn och alla deras tjutande, pipande, skramlande leksaker, kan jag lova. Men någonstans efter påsk började det vända, och jag fick mer kraft.
Under det år som gått har jag lärt känna en del av mina arbetskamrater på ett helt annat sätt än tidigare. Tack till er alla för att ni är de fina vänner ni är! Jag har också fått otroligt bra stöd från företagshälsovården. Men framför allt har jag lärt känna mig själv på ett alldeles nytt sätt. Mitt liv ser helt annorlunda ut nu, än vad det gjorde tidigare. Mina prioriteringar är annorlunda, jag behöver inte ha järnkoll på allting, missar jag något är det ingen katastrof, det ordnar sig ändå. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, jag trivs bättre med min tillvaro, jag har en rikare fritid och ett rikare socialt liv. Jag skulle faktiskt vilja säga att jag är mer levande nu än förut. Och på många sätt var det nog nödvändigt att jag klev av tåget ett tag, för annars hade jag aldrig hamnat där jag är idag. Innan åkte jag med tåget, det gick dit det gick. Idag styr jag själv min resa.
Så kanske är det ändå det bästa som hänt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar