Nu är jag däremot lite förvånad

För drygt en vecka sedan skrev jag att jag inte var särskilt förvånad över domkapitlets beslut angående de tre prästerna i kontraktet. Sedan dess har det naturligtvis bloggats och kommenterats hej vilt. På sina håll är det helt absurda påståenden och uttalanden som görs, och många av dem som skriker högst verkar inte vara särskilt insatta. T ex när de påstår att det är en massa anonyma vittnen i utredningen, när vi i själva verket har fått skriva under allting med våra namn. Men så sprids denna uppfattning vidare och blir plötsligt en sanning. Nåväl inte heller dessa kommentarer har gjort mig förvånad. Men idag är jag däremot lite förvånad. Jag är förvånad över att andra nu är förvånade. Låter det krångligt?

I dagens Corren har Annika Rehn gjort ett bra reportage för att följa upp domkapitlets beslut. (Bland annat har hon klippt in ett avsnitt ur min blogg.) Några av dem som uttalar sig i artikeln säger (som jag) att nu behöver den här frågan komma upp på kyrkomötet. Och detta har bloggarna och kyrkhaveristerna gått igång på. De verkar tro att vi vill föra upp problemet på kyrkomötet för att beslutet blev som det blev. Men det hade inte spelat någon roll hur beslutet, eller besluten, än hade blivit. Vi hade drivit detta ändå. För helt oavsett händelserna i Söderköpings kontrakt, där ord fortfarande står mot ord, så måste Svenska kyrkan bli tydligare med vad man egentligen menar med samverkan, och vi måste få tydligare formuleringar, som inte kan tolkas hur som helst, trots att alla egentligen begriper avsikten. Detta har jag berört tidigare i det inlägg som jag tror är mest läst av alla jag skrivit.

Dagligen sker det i vår kyrka en massa fix och trix för att låta dem som inte accepterar Svenska kyrkans ordning hållas, trots att det inte existerar någon samvetsklausul eller väjningsrätt. En kyrkoherde pusslar med schemat så att den manliga komministern inte behöver tjänstgöra tillsammans med den kvinnliga kollegan. En annan kyrkoherde sliter med sommarens semesterschema så att den manliga komministern inte ska behöva underordna sig en kvinnlig vikarierande kyrkoherde. I en församling har aldrig den kvinnliga prästen någon mässa på personaldagar och liknande för då kan ju inte alla församlingens präster närvara. En manlig komminister får alltid sin ledighet beviljad när han inte vill närvara eller medverka på gudstjänster där alla församlingens präster förväntas vara med. En annan manlig komminister kommer alltid för sent till kontraktskonventen så att han uteblir från den gemensamma mässan.

Det finns hur många exempel som helst. Och nu tycker jag att det får vara nog. Vi kan inte tiga ihjäl det här problemet. Det ska upp på kyrkomötet så att vi får igång en debatt. De kyrkoherdar som agerar så här, och ger efter för "kvinnoprästmotståndarens" önskemål/krav, måste förstå att de utsätter församlingens kvinnliga präster för kränkande särbehandling. (Hade den kvinnliga komministern kunnat utebli från visitationshögmässan utan att det hade räknats som arbetsvägran?) Och de kvinnliga präster, och inte bara de, utan alla som arbetar i församlingar där detta sker, ska veta att detta inte är ok. Det spelar ingen roll hur länge sedan det är den aktuella prästen vigdes - samvetsklausulen är avskaffad!

Därför, kära vänner och ni andra, ska de här frågorna upp på kyrkomötet. Det handlar inte alls om nattvardstvång som det skriks så mycket om. Inte heller nödvändigtvis om regelskärpningar, utan snarare ett klargörande: Vad betyder de regler vi har? I längden skulle nog alla oavsett hållning i frågan, tjäna på att det reddes ut. Med risk för att bli tjatig, idag säger Svenska kyrkan en sak, men i praktiken ser det ut på ett annat sätt. Och det är ett stort problem. Det hela är inget annat än en fråga om trovärdighet.