Kärt barn har många namn heter det ju, så jag måste vara väldigt älskad med tanke på hur många olika saker som jag blivit kallad det senaste halvåret eller så. Jag har nog glömt de flesta ord som användes för att beskriva mig och mina åsikter i höstas, någon gång var jag rabiatfeminist eller något sådant. Den senaste tiden har jag blivit placerad i gruppen liberalfascister (bloggen Kyrkliga betraktelser) och talibaner (Dag Sandahls blogg). Det är i sig lite lustigt hur man kan vara både taliban och liberal på samma gång. Liberaltaliban kanske? Men av alla tillmälen så högg Sandahl till med att kalla mig Bettan, och det är verkligen ett namn jag avskyr som pesten. Nu får han i och för sig kalla mig vad han vill, det gör mig inte så mycket, och faktum är att det hade varit värre om han bara skrev Bettan. Dels för att jag anser att smeknamn använder man bara på folk man faktiskt känner, dels för att "Gamla Bettan" ändå ger lite positiva associationer från Disneys tecknade Robin Hood-film:
Det mest humoristiska uttalandet idag var ju annars omtänksamheten om stackars lilla mig som behöver tid för mitt livsprojekt. Ja, jag har ju åtminstone ett liv och behöver t ex inte ägna mig åt att lusläsa andra församlingars församlingsblad för att finna fel.
Nåväl, det är väl dags att ta sitt skägg och sin turban och gå till sängs. Hon är säker, gamla Bettan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar