Efterskalv - UPPDATERAD

Det kommer fortfarande efterskalv efter domkapitlets beslut angående de tre prästerna i Söderköpings kontrakt. Som väntat har allmänheten aka mannen på gatan reagerat. Vet inte hur många församlingsbor som kommenterat saken, folk man möter i simhallen, i affären och naturligtvis i kyrkan. Alla lika upprörda: ”Hur kan det fortfarande vara så här?” Och alla lika uppmuntrande: ”Det är bra att ni reagerar, det är bra att ni kämpar på!” Insändarna i Corren kom som ett brev på posten. ”Nu går jag ur svenska kyrkan!” Det är sorgligt, och jag tycker det är ett olyckligt val, men det är inte ett dugg förvånande.

Det skrivs debattartiklar från olika håll, domkapitlet försöker förklara vilka regler de har att följa och vilka befogenheter man har. Alla präster och diakoner i stiftet har fått ett ”klargörande” brev, där man bl a skriver:

När det gäller domkapitlets “dömande” verksamhet finns alltså inget utrymme för tyckande. (…)Domkapitlet var enigt om att prästen skadat det anseende en präst bör ha. Det fanns en skiljaktig mening. Biskopen och två ytterligare ledamöter menade att prästen skadat det anseende en präst bör ha i avsevärd mån och därför borde ha tilldelats en erinran. Domkapitlet beslöt att ge prästen skarp och allvarlig kritik.
Domkapitlets beslut innebär alltså att det för en präst i Linköpings stift inte är tillåtet att kränka kollegor eller att i ord och handling behandla kollegor illa.

Om man inte dömer, därför att det inte finns bevis, men ändå väljer att kritisera, är inte det då ett ”tyckande”?

Några kyrkoherdar tyckte det var en bra idé att dra igång ett ”prästupprop” som tack och lov drogs tillbaka. (Kloka kontraktsprostar verkar vi i alla fall ha, hur pinsamt hade det inte kunnat bli annars?)

Vad ska man säga om allt detta? Självklart är jag glad att många nu äntligen reagerar och engagerar sig i frågan, och att det här kommer upp på bordet. Det är ju vad jag och flera med mig hela tiden har önskat. Samtidigt kan jag beklaga att kollegornas tystnad varit så kompakt under hela den här processen. I synnerhet förundras jag över att de kvinnliga präster som jämt och ständigt höjer rösterna om att lyfta fram det kvinnliga perspektivet, den kvinnliga erfarenheten och så vidare, nu inte har engagerat sig för fem öre. Och i den mån de över huvudtaget kommenterat det hela så har de bett mig vara försiktig. Försiktig i betydelsen var tyst.

Jag tycker också att det är synnerligen olyckligt att många av de uttalanden och ställningstaganden som nu görs, inte syftar till att förändra något i framtiden, utan istället hamnar ”de tre prästerna”, och i synnerhet den ena komministern i fokus. Men det ärendet är avslutat, vi kan inte fortsätta att behandla någon som skyldig när han enligt vårt regelverk inte är det. Det här är en svår balansgång, inte minst för oss som arbetar i det aktuella kontraktet. Men vill man göra något nu och ta ställning, så är det väl mer konstruktivt att försöka skapa förändring, än att älta vad som hänt. I synnerhet när man inte engagerat sig tidigare. Kanske kan man själv konfrontera de som man tycker gör fel, eller stå upp och berätta om vad man själv har upplevt? Finns modet till det?

Jag önskar också att man från stiftsorganisationen, både från förtroendevalda och tjänstemän, erkänner att ämbetsfrågan är mer aktuell och problematisk än man tidigare förstått, och att det är något vi behöver arbeta med i stiftet. Finns modet till det?

Nej, jag säger som vännen och kollegan C sa när vi diskuterade det hela idag. Nu kan det bara bli bättre! Det får vi hoppas på.

Uppdatering 22 februari
Jag vill förtydliga att det inte är så att jag tycker synd om mig själv och är bitter över uteblivna kommentarer. Det handlar inte alls om detta. Men jag tycker att det är häpnadsväckande hur lätt vissa nu har att berömma och bokstavligt eller bildligt dunka biskopen i ryggen för hans reservation, när man innan har tigit hela tiden.

För övrigt är jag glad över de insändare som idag uppmanar medlemmar att stanna kvar och påverka kyrkan inifrån i stället för att i sorg och ilska gå ur kyrkan.