Egentligen började det redan förra året när S gick i förskoleklassen och skulle åka skridskor på gympan. Han hatade det. Han frös. Han hade ont i fötterna. Och han försäkrade han aldrig skulle kunna lära sig åka skridskor i hela sitt liv. Men eftersom skridskoåkning är en stor del av idrottslektionerna här i Åtvidaberg, så förstod vi att vi tvungna att åka lite på fritiden med barnen. Så vi köpte skridskor och hjälmar till resten av familjen. Maken hade dock redan ett par, men inte heller han har åkt i modern tid. Åtminstone inte på de 16 år vi har känt varandra. Emellertid blev det ingen skridskoåkning förra året. Kanske var tiden inte mogen...
I onsdags hade S friluftsdag. Med skridskoåkning. Vi befarade att få hem ett litet åskmoln som hatade hela världen efter detta plågeri. Men istället fick vi hem en solstråle som gång på gång sa: Kan vi åka skridskor på lördag? Klart vi kan. Klart vi ska. När det barnet önskar att gå ut frivilligt och dessutom vill ägna sig åt fysisk aktivitet gäller det att passa på.
Så i morse packades hela utrustningen. En sista blodsockerkoll på S innan avfärd visade 27.2. Skit också. I med en extra dos insulin, packa dextro och frukt och sedan iväg så vi skulle hinna hem till lunch. Spontana infall finns det inte utrymme för i en diabetsfamilj. Väl framme var hela bandyplan tom. Yes, tänkte jag. Proffsen åkte väl på Bysjön. Jag skulle få förnedra mig utan publik. Vi började snöra på tortyrredskapen. Maken först, sedan barnen och sist jag. Då kom det första stora problemet. Hur kommer man ut på isen? Nå jag stapplade mig fram så långt jag hade något att hålla mig i och gjorde sedan det enda raka. Jag ropade på maken så han fick dra mig ut på isen. Jägarns vad halt det var! Min spontana reaktion var: Detta funkar inte. Jag kryper av isen och ger upp. Men skam den som ger sig. Långsamt kände jag hur det gick bättre. Det var ju kul! Det gjorde precis lika ont i fötterna som för 25 år sedan. Men det var kul ändå. Jag fick upp farten, jag kunde stanna och svänga. Solen sken i ansiktet. Barnen var glada. Livet när det är som bäst. Det kom fler skridskoåkare. Små barn som tog sig fram med en häpnadsväckande hastighet. Min gamla konfirmand som är en riktig bandytalang. Han åkte också snabbt... Men vem bryr sig?
Sedan testade jag hjälmen. Den höll. Skallen hade troligtvis inte hållit för en sådan smäll. Men himlen var väldigt blå och fin ovanför mig. S kom med en liten målbur som jag kunde resa mig emot. Sen körde vi igen. S har blivit jätteduktig. J åkte omkring och höll i ett mål och ramlade med flit. Maken testade sin hjälm. Alla var glada. Sen åkte vi hem.
Nu sitter jag här och har ont och befarar det värsta inför morgondagen. Ett blåmärke på armbågen är den enda synliga skadan. Men värken i axlar och nacke efter att ha spänt mig för att hålla balansen är enorm, och lär vara outhärdlig imorgon. Ryggen mår inte heller bra. Men vad gör det? Jag har redan förvarnat barnen om att de får ge oss frukost på sängen imorgon för vi lär inte kunna resa oss. Men så kom jag på att jag jobbar imorgon. Kan jag få låna en kräkla, eller kanske en bandyklubba att stödja mig på i processionen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar