Diskussionen om näthat mot kvinnor drog igång på riktigt härom veckan efter att Uppdrag granskning tagit upp ämnet. (Näthat, förresten, undrar vilket år det ordet etablerades?) Jag såg inte programmet själv men ingen kan väl ha undgått debatten som följt, och det är kring den jag nu funderar.
Det är jättebra att man uppmärksammar den här företeelsen, framför allt då det ger viktiga signaler till de tjejer/kvinnor/tanter i olika åldrar som blir utsatta. Det är också bra om det kan bidra till att man i någon större utsträckning än idag kan komma åt förövarna. Men det jag har lite svårt för är när man i vissa sammanhang målar upp näthatet mot kvinnor som ett alldeles speciellt, unikt och isolerat fenomen.
Näthat mot kvinnor är summan av två otrevliga faktorer - dels så kallat näthat, dels übertaskig kvinnosyn. När jag skriver så kallat näthat, menar jag att det är ett hat, eller snarare ett förakt, som förstärks av uttrycksmedlet. Det är inget speciellt förakt som är skilt från annat förakt. Om du föraktar kvinnor i det dagliga livet så finns förutsättningarna att du uttrycker detta förakt på ett grövre och hårdare sätt i skydd av tangentbordets anonymitet. Problemet är inte nätet, problemet är föraktet.
Jag tror att många näthatare uttrycker sitt hat mot flera grupper. Det kan gälla kvinnor, homosexuella, muslimer, romer, politiker, journalister med flera. Precis som klottrare på sin tid skrev av sig sitt tonårsförakt mot många olika grupper. (Finns det riktiga klottare längre? Man når ju ut till många fler på nätet och riskerar inte att bli haffad av skolvaktmästaren.) Vi har också insändarskribenterna. Varje lokaltidning har sina "troll", en signatur som ständigt och jämt utgjuter sig över sina hang-ups såsom kissande grannkatter eller dåligt rondelluppförande. Grejen med internet är att det går så mycket snabbare och man får direkt feedback som triggar igång en spiral av grövre och grövre trakasserier.
Vad jag vill komma till är att näthatet mot kvinnor beror på kombinationen av möjligheten till snabbt uttryckta åsikter där de vanliga spärrarna inte hinner slå till, samt förakt mot en grupp människor, i det här fallet kvinnor. Men i sig är det inte annorlunda mot exempelvis rasistiska eller homofobiska uttryck och trakasserier på nätet. Nu invänder en del och säger att hatet mot kvinnor är ju så mycket grövre. Då vill jag kontra med att den kassa kvinnosynen och sexismen innehåller så mycket mer av makt och kontroll, än vad rasism och homofobi gör. Att hota med våldtäkt och att steka någons bröst är en logisk följd av hur man ser på kvinnor. Föraktet, hatet och förföljelser mot andra grupper tar sig andra uttryck som inte bygger lika mycket på makt och kontroll.
Så vad ska vi göra? Jag tror på ett tvåfrontskrig. Dels måste vi arbeta med värderingar i vardagslivet. För om sexism, rasism och homofobi, för att nämna näthatets tre stora områden, inte finns då kommer det inte heller att uttryckas på nätet - så enkelt är det. Dels måste vi reagera och protestera och ange moteld när vi springer på de här företeelserna på nätet. Vi behöver bemöta fördomar med fakta. Göra livet riktigt surt för hatarna. Polisanmäla det som går att anmäla. Säga ifrån. Inte fega ur.
Personligen har jag sett hur hatet och föraktet flödar på en del "kristna" bloggar. Ganska ofta vet man vem som skriver vad. Men ändå tiger man. Den som anmäler förlöjligas och blir offer för ytterligare hat. Men jag tror att det är en strid vi måste ta. Yttrandefriheteten innebär inte bara rättigheter utan också skyldigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar