När jag skäms över mig själv

Detta är det andra inlägget av två som handlar om jämställdhet. Detta inlägg är en fördjupning av det förra.

I detta inlägg använder jag mig av generaliseringar, ironiskt nog eftersom just generaliseringar är ett problem om man vill arbeta med jämställdhet. Här är det dock fråga om att göra språket mindre klumpigt. När jag skriver "vi kvinnor" ska det läsas som "många av oss kvinnor".

Det jag skriver om "oss kvinnor" gäller i allra högsta grad även mig själv. Detta kan vara mitt mest självkritiska inlägg hittills.

Nu börjar det.

Härom veckan dök en bild på en avklädd man upp i mitt flöde på facebook. Bilden i sig väckte inga större känslor, men i kombination med bildtexten var den väldigt rolig, så jag delade den, vilket uppskattades och ledde till en del kommentarer från kvinnliga vänner. Jag hade gjort det igen. För vi kvinnor kan helt ogenerat dela med oss av bilder av lättklädda hunkar, eller skaffa almanackor med snygga brandmän med bar överkropp, eller varför inte tvålfagra unga katolska präster. Men ve den man som på sitt arbetsrum hänger upp en kalender med kvinnor. Hette det jämställdhet?

Vid fikabordet: "Håhåhå, nu är det väl dags för fönsterputsaren att komma snart. Vi väntar till våren när det är lite varmare så han kan klä av sig lite. Vi ställer ut några stolar så vi kan sitta på första parkett och njuta. Hohoho." Tantslem. Hur hade vi reagerat om männen på arbetsplatsen pratade om att äntligen är det dags för bokslut, då kommer den där läckra revisorsbruden hit?

Och så allt detta skitsnack där vi förnedrar våra män, de vi lever tillsammans med, de som de flesta av oss lovat älska och respektera. "Åh han är ju helt hopplös, allvarligt, vad är det för fel på karlar som aldrig kan lära sig att hänga upp tvätten på ett vettigt sätt/vrida ur disktrasan/tänka själv nån endaste gång." Eller vad det nu är. "Ibland är det ju som att ha ett barn till". Ja så pratar vi kvinnor. Många av oss. Ofta. Men om en man råkar säga att kvinnor inte är världsbäst på att parkera, eller på något annat sätt kritiserar sin egen livskamrat eller kvinnor i allmänhet, ja då drar vi igång kacklet.

Det är så pinsamt så jag rodnar bara jag tänker på det. Hur lätt det är att dra igång det här snacket. Hur lätt det är att spinna vidare på det. Vi kvinnor får uttrycka oss hur som helst om män, samtidigt som vi blir tokupprörda om män beter sig likadant.

Även om det är på skoj, så är det inte skoj. Inte när man tänker ett steg längre. Vilket jag oftast inte gör. Om vi vill ha ett jämställt samhälle och jämställda arbetsplatser, så måste vi sluta med detta omedelbart. Jag måste sluta med det. Frågan är bara, vill vi verkligen ha jämställdhet? Vill vi verkligen att samma regler ska gälla både män och kvinnor. Ärligt talat är jag inte helt säker på det. Tyvärr.

Ett annat alternativ är ju att vi faktiskt tillåter varandra att tala så här. Men då ska det vara ömsesidigt. Är vi beredda att göra det?