Förra året var det krig på de erikssonska ägorna. Det var jag mot sniglarna. Resultatet talar vi tyst om. Min strategi var att patrullera, plocka slemkräken i en plastpåse och sedan avliva dem genom nedfrysning. Det var den minst äckliga metod jag kom på. Och den hade funkat ypperligt om inte min fiende varit så talrik. När jag en kväll hade gått varv efter varv i trädgården och med lätthet fått ihop 300 st, och de ändå fortsatte att välla fram likt konfirmander när det vankas fika, då gav jag upp.
I år valde jag en annan taktik, och när det nu är dags att ta ner skylten kan jag konstatera att mördarsniglarna må vara en plåga värre än Egyptens gräshoppor men de är både läskunniga och lydiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar