Jag är en stridbar feminist

Det är väl ändå någon slags tröst i bedrövelsen att min sjukskrivning påbörjades mitt under brinnande bokrea. Så fastän jag vis av erfarenheten från min förra sjukskrivning nu lovat att vara försiktig med utgifter kom jag i fredags hem med en kasse full av böcker. Det första fyndet jag gav mig i kast med var Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna. Att jag överhuvudtaget skulle överväga att köpa en bok som på baksidan beskrivs som ett självbiografiskt feministiskt manifest är ju smått otroligt, men det fanns annan text på omslaget som gjorde att boken skrek: Köp mig!

Det har aldrig varit lättare att vara kvinna. Vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet. Men det återstår några små frågor... Varför måste vi ta bort allt hår på kroppen? Varför är bh:n så obekväm? Och varför frågar alla när man ska skaffa barn?

Det här är framför allt en väldigt rolig bok. Moran skriver så att det känns som att jag haft en mycket klok, mänsklig och hejdlöst galen ståuppare på besök i ett par dagar. Samtidigt är det en allvarlig bok i sitt ämne. Eller sina ämnen kanske jag ska säga, för här avhandlas allt från kroppsbehåring, fetma och bröllopshysteri till aborter, sexism och strippklubbar. En rolig bok om viktiga saker. För alla de olika sakerna som tas upp behandlas utifrån samma grundtanke, nämligen att kvinnor inte ska behöva uppträda eller bli behandlade på ett visst sätt av den enda anledningen att de är just kvinnor.

Jag vill rekommendera alla oavsett kön att läsa denna bok, men jag utfärdar en liten varning. Risken är överhängande att du kommer på dig själv med att stå på en stol och ropa: Jag är en stridbar feminist! Det kanske du inte trodde om dig själv. Men Moran gör det så enkelt. Hon har till exempel ett par kontrollfrågor. En för att upptäcka om man kanske eventuellt nyss råkade bli utsatt för sexism. Det är inte alltid lätt att veta. Höhö, det var ju bara ett litet skämt kanske någon säger och så börjar man tvivla på sin upplevelse. Men då kan man fråga sig: Var det där (som sas eller gjordes) hövligt? Om svaret är nej så ska man tala om det. För ingen vill ju vara ohövlig, eller hur? Det blir ju faktiskt ganska pinsamt om någon säger att man varit ohövlig. Inte alls lika lätt att vifta bort som om någon säger att man varit sexistisk. Var det där hövligt-frågan är egentligen ett superbra sätt att identifiera nästan vilken härskarteknik som helst. Den ska jag använda mycket mer. Även självrannsakande... Den andra kontrollfrågan handlar om att upptäcka spår av kvinnoförtryckande tendenser och utgör olika varianter av frågan Gör männen likadant? Är männen nojjiga över den här saken? Behöver männen ägna tankemöda åt detta? Får männen samma uppmaning? Ja, ni förstår själva. Det handlar helt enkelt om att upptäcka att vissa saker förväntas av en människa bara för att hon är kvinna.

Om alla som definierade sig som feminister resonerade som Caitlin Moran, skulle alla människor vilja vara feminister. Då skulle det inte finnas någon manshatar-stämpel på dem som knystar något om att tjejer och killar inte ges samma möjligheter i samhället. För det är ganska tydligt att Moran inte hatar män. Hon vill inte ha bort männen. Men hon vill att kvinnorna ska få sin andel. Låta kvinnorna styra världen på halvtid så att patriarkatet kan få lite flextid efter alla tusentals år. Slutsatsen hon drar är att hon trots bokens titel inte vill vara kvinna. Hon vill vara en människa. En i gänget helt enkelt.

För att ni slutligen ska få ett smakprov på Morans sätt att skriva kommer här ett avsnitt ur kapitlet Jag är feminist, som för övrigt är en sammanfattning av hela boken, för den som inte orkar läsa så mycket. I det här avsnittet skriver hon om ett ämne som jag själv bloggat om ett par gånger, nämligen att det ska vara så förbaskat skamligt att anlita städhjälp. Så här kan det låta:

Stök är ett bekymmer för människor. Städning är en angelägenhet för alla. Om en man anlitar en manlig städare betraktas det som ett helt vanligt anställningsförhållande. Exakt hur det kan ses som ett svek mot feminismen att ett heteropar anlitar en kvinnlig städare är oklart - såvida man inte anser att detta att sköta ett hushåll på nåt sätt är  

a) en ohjälpligt kvinnlig plikt - som dessutom 

b) bara kan utföras av kärlek och aldrig för pengar, eftersom detta av nån anledning "fördärvar" hemmets magi. Precis som om tallrikarna skulle bli ledsna för att de blivit diskade av avlönad personal istället för av frun i huset.  

Ni hör ju själva: vilka djävla dumheter (för att använda ett fackuttryck). Allting annat i hela världen kan man betala för att få gjort utan att nån höjer på ögonbrynen. Det finns företag där det arbetar människor som bleker ens anus åt en ifall man skulle tycka att huden är för mörk där. Just det: det finns folk som mot betalning duttar vätesuperoxid i arslet på en så att det liknar Marilyn Monroe. Har man minor i trädgårdslandet därhemma kan man betala andra som riskerar livet genom att komma och ta bort dem. Vill man titta på folk som gör mos av varandras näsbrosk med bara knytnävarna kan man gå på cagefighting. Det finns människor här i världen som får betalt för att tömma latriner, lönnmörda andra människor och runka av grisar.  

Och ändå anses det fortfarande moraliskt klandervärt för en kvinna i norra Europa att anlita nån som städar i hennes hem.

Behöver jag säga mer? Detta är absolut en av de tio bästa böcker jag någonsin läst. Jag är kär i Caitlin Moran!!!! Och jag är en stridbar feminist!