Jag övervann mitt eget motstånd. Jag övertalade barnen och gav inte upp direkt. Jag packade snowracer, pulkor, hjälmar, Dextrosol, reserv-kex och en extra blodsockermätare och kom iväg. Det blev inte många åk i backen och Jonathan blev sur och sittstrejkade. Men vi gjorde det. Det är svårt att förklara vilken stor seger det är.
Men sorgen får jag leva med. Sorgen över att jag inte orkat ta med barnen på utflykter, gå och bada, gå till lekparken, åka pulka och bygga snölyktor. Sorgen över att de inte förväntar sig det därför att det nästan aldrig hänt. Sorgen över att de därför inte själva vill göra sådana saker. Sorgen över att när jag väl tar mig samman och faktiskt orkar, får bråka, tjata och strida med dem. Sorgen över att jag därför ger upp.
Sorgen över torftigheten. Skammen över förspillda sommardagar och vinterdagar. Skammen över hur lite som kan skrivas i Helgboken, sommarlovsberättelsen och jullovsberättelsen.
Ändå, en liten aning av tröst.
Styrkan som faktiskt växer av att förstå och veta varför. Nya rutiner och strategier som gör att jag orkar mer. Och vill mer. Inte mycket. Men ändå något.
Och hoppet. Att det kanske går att reparera och kompensera. Inte allt. Men ändå något.
Och vissheten att de ändå mår ganska bra. Att de är kloka och finurliga. Glada och busiga.
Och att de vet att de är älskade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar