Efter nästan en vecka hos mamma och pappa ska vi åka hem imorgon. Hem, hem till Åtvidaberg, hem till mitt hus, min trygghetszon där jag mår allra bäst. Idag har jag hälsat på havet. Jag kysste det inte. Men fick en slängkyss i form av skum som stänkte upp över klipporna i den avtagande stormen. Mitt hav. Det som jag måste få träffa ibland. Det som jag saknar mest av allt.
Jag skulle egentligen ta långa promenader och träffa havet varje dag när vi är här. Men nu blev det bara en gång. Och en sak jag tränar på, och faktiskt har blivit ganska bra på, är att inte älta sånt som inte blivit utan istället vara tacksam och nöjd över det som trots allt blev. Det jag faktiskt gjorde.
Vilket leder över till att jag inte heller den här gången har träffat de släktingar jag egentligen ville träffa. Men det blev bara inte så. Och jag är usel på att upprätthålla kontakter. Det blir inte bättre av att jag (eller någon annan) klankar ner på mig för det. Istället väljer jag att vara glad över att jag har så bra kontakt med flera av dem på Facebook. Det passar ypperligt för en Aspie-tjej som mig.
Vi har haft semester när vi varit här, en välbehövlig sådan efter en själsligt ansträngande höst och intensiv jul. Men nu längtar jag hem till vardag och rutiner igen. För det är vad jag mår allra bäst av.
Jag hoppas på en lugn vår. Att jag inte ska säga ja till mer än vad jag orkar. Att jag ska kunna gå omvägar kring konflikter och drama vilket nog blir svårt för jag verkar ha ett sjätte sinne för att nosa upp dålig stämning. Men jag ska verkligen försöka att skaka av mig allt som jag inte behöver engagera mig i.
Jag ska ta nya tag med lchf-livet. Jag gjorde en rejäl uppryckning veckorna innan jul men här har det varit svårt. Men nu längtar jag efter min mat, den som jag mår bra av. Fram till sportlovet hoppas jag kunna hålla nere rejält på kolhydraterna. Sedan åker vi till Gran Canaria och då kommer jag leva annorlunda. Men det är inga problem att komma på banan igen efter den veckan för det är så tydlig skillnad mellan borta och hemma.
Tidsperspektivet sträcker sig inte längre än så just nu. Till sportlovet och resan. Det är vad som ska få mig att härda ut i mörkret och kylan. Sedan kommer våren. Ljuset. Livet.
Och imorgon åker vi hem. Det blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar