Ett hittills olöst mysterium är varför Kristian Luuk har målat några av sina naglar svarta. Min man undrar varför han målat dem svarta - jag undrar varför han inte målat alla. Allt eller inget liksom. Det säger något om hur olika vi uppfattar tillvaron, maken och jag. Ett annat mysterium är var mina bloggbilder har tagit vägen. Även om jag kan framstå som synnerligen självupptagen så ägnar jag inte mina dagar åt att läsa blogginlägg som jag skrev för flera år sedan. Därför kan jag inte säga när detta har hänt, men något märkligt är det i alla fall. För att detta inlägg skulle kunna skrivas gick jag nämligen tillbaka till ett inlägg jag skrev 2010 och anledningen var inte att jag ville läsa mina egna formuleringar utan att jag ville hitta bilderna i det inlägget. Det var här jag stötte på gåtan. Det visar sig att mängder av bilder från bloggens barndom är försvunna. Helmysko. Jag tänkte att det kunde bli något för Sherlock att bita i och när han ändå kommer så har jag ett antal andra saker att reda ut så jag ska nog kunna hålla honom sysselsatt ett tag. Finessen med att umgås med honom är dessutom att han inte har några som helst krav på att man ska småprata och vara trevlig. Perfect match!
Blir det inget blogginlägg nu då, när bilderna är försvunna? Nej, nej, nej - jag har nämligen hittat just dessa bilder sparade på ett annat ställe. Och därför kommer nu en litet extreme home makeover-reportage i all enkelhet.
I den här bloggens barndom skrev jag ibland under rubriken och etiketten Fulbloggen. Det var dels en reaktion på alla inredningsbloggar med vitt, vitt, vitt och en massa tända ljus. Troligtvis doftljus. Det var också ett sätt att visa alla reminicenser av 70-tal i vårt hus. Slutligen var det ett sätt att stolt visa upp och få lite bekräftelse när jag väl tagit mig an någon av husets alla skamfläckar. Jag inser att det har funnits flera tillfällen då jag kunnat visa upp sådana förändringsprocesser men den här bloggen är luststyrd och inte pliktstyrd. Jag skriver bara när jag har lust. Så därför har det inte blivit något. Men just det här inlägget har jag verkligen längtat efter att skriva. Dock har det blivit fördröjt och när jag nu letade efter bilderna insåg jag hur oerhört länge det har dröjt.
Det var alltså i september 2010 (tjugohundratio!!!) som jag skrev om vår gillestuga. Om hur vi där dvaldes i vad som på sjuttiotalet ansågs vara brun mysighet. Och värst av allt var den möbel som gick under beteckningen soffan men som i själva verket var en styggelse av enorma mått och dessutom omöjlig att sitta i. I september 2010 tog vi det första steget till befrielse, vad vi än gjorde skulle innebära en oerhörd förbättring, och lät måla över de bruna vävtapeterna. Det gjorde att rummet blev ljusare och något lugnare då man inte längre fick konstanta retningar på näthinnan av den tidigare vedervärdigheten. Den bruna mattan bestämde vi oss för att inte göra något åt. Nu återstod bara att hitta en annan sittmöbel. Och det är här jag blir förskräckt, tänk att det gick fyra år innan något hände. Fast det är inte riktigt sant. 2012 stylade vi om vårt vardagsrum som sedan dess har blivit välanvänt. Även andra investeringar har gjorts men det ursäktar inte dröjsmålet. Däremot krävdes det ett litet omtänk. Den gamla soffan var i sektioner så när vi släpade in den igen efter målningen tog vi inte med alla delar. Vi lät den vara en ganska lång soffa utan vinkel. Sedan har vi funderat på vilken typ av soffa vi ska ha. Hörnsoffa? Divan? Soffa och fåtöljer? Hur många platser behöver vi? Förra våren tog vi tjuren vid hornen och besökte en möbelaffär och började redogöra för våra tankar. Det slutade med att vi skulle få ge typ 25000 för en soffa. Då blev mina fötter kallare än vanligt. Ska vi ge en månadslön för en soffa i ett rum som aldrig kommer att kunna bli riktigt bra hur man än möblerar det? Det kändes inte lockande och projektet rann ut i sanden. I början av hösten kom vi överens om att vi skulle kolla på en begagnad soffa istället. Då löser vi problemet för några år åtminstone och när man köper begagnad får man ta vad man hittar. Det är lite som när man ska byta bil. Ska man köpa en ny bil kan man ha massa önskemål om färg och extrautrustning men köper man begagnat får man välja vad som är viktigast och ta vad som finns. Så även med soffan.
Så en dag fann jag en annons på nätet om en soffa som verkligen kändes lockande. Jag åkte och tittade på den, vi bestämde oss för att göra affär och nästa dag hyrde vi släp och tog hem den. Vi köpte ett billigt soffbord på IKEA och plötsligt var rummet som nytt. Visserligen är det fortfarande ganska många nyanser av brunt, men det har gått från bajs- och jordbrunt till mer av nougat och latte-toner. Trendigt värre. Det gamla soffbordet står kvar, jag har försökt bli av med det men ingen vill ha det så än finns chansen. Det är stort och stadigt men väldigt - brunt.
Slutligen, det som alla har väntat på. Bildbeviset. Jag hade bestämt mig för att inte göra ett före och efter-inlägg förrän allt var klart och här kommer det alltså. Fyra och ett halvt år senare. Här sjunger vi långsamhetens lov.
FÖRE
EFTER
I den gamla soffan blev det minsann inga barn gjorda för med tanke på hur obekväm den var att sitta i så vill jag inte ens tänka på hur det skulle gå att leva ut några som helst lustar i den. I den nya soffan sitter maken och jag på behörigt avstånd från varandra i varsin divandel. En perfekt kyskhetssoffa med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar