Aspergers syndrom är ingen sjukdom. Inte heller finns det någon medicin som "hjälper". Alltså är det bara bullshit när någon påstår att det är läkemedelsbolagen som ligger bakom att allt fler får diagnosen. Vad är då poängen med att få diagnosen? Man kan ju inte bli frisk (för man är inte sjuk). Det är inget som går över eller växer bort. Då kan det väl kvitta.
Nej det kan inte kvitta. För när man får sin diagnos får man också förståelse för sig själv och varför man är som man är. Man får en bekräftelse av vad man tidigare bara burit som en känsla, en aning. Man slutar döma och skuldbelägga sig själv för att man är den man är. Dessutom kan man med ökad kunskap om sina egna förutsättningar bygga upp strategier och rutiner som gör att vardagen och livet blir lättare. Man kan hitta vägar att undvika och minska stressfaktorer och andra saker som orsakar lidande.
Många människor, i synnerhet kvinnor, som har AS men ännu inte fått sin diagnos, drabbas av depressioner. Så har det varit också för mig. Nu vet jag mycket mer om vad det är som bryter ner mig och som gör mig så utmattad att jag blir allvarligt deprimerad. Det gör att jag bättre kan ordna min tillvaro så att jag undviker det som får mig att må dåligt. Det gör också att jag lättare kan känna igen varningssignalerna, de första tecknen på att jag riskerar att bli sjuk. Då kan jag stanna upp, dra mig tillbaka, vila och återhämta mig.
Så är det för mig just nu. Utan att gå in på vad det handlar om i detalj, så insåg jag häromdagen att jag inte kunde fortsätta där jag var. Jag behövde en time out. Därför sjukanmälde jag mig. Jag är alltså inte inne i något allvarligt depressions-skov, men om jag inte hade gått hem från jobbet hade risken varit väldigt stor att jag blivit riktigt sjuk. Jag hoppas att jag gick hem i tid den här gången och att jag kan vända det hela.
Det är ledsamt att det ska vara så här. Ändå är jag tacksam över att jag nu har den här kunskapen och att människor i min omgivning också förstår det här. Det gör det så mycket lättare. Men alla förstår ju inte att man kan vara sjuk och ändå se frisk ut. Att man kan skratta fast man är deprimerad. Att man kan roa sig fast man sörjer. Visst är det konstigt. Som om vi människor är endimensionella varelser som bara kan rymma en känsla i taget. Vandrande smileys som är vad de visar och inget annat.
Ärligt talat, om du någon gång har känt dig missförstådd av andra, hur kan du då vara så snabb att bedöma dem du själv möter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar