Öh, vi har ingen lokal, ju!

Jag morrade ju lite häromdagen, angående skolavslutningar i kyrkan och annat. Tänkte som inledning idag göra ett par förtydliganden och tillägg.

1. Jag har inget emot att stiftsjuristen ger saklig information om kyrkoordning och andra regler som kan vara oklara, eller som vi i församlingarna behöver påminnas om.
2. Jag har inget emot att domkapitlet ger oss information om olika saker som är aktuella - det gör att domkapitlet blir mer "levande", något att förhålla sig till och inte bara en grupp människor som har hemliga sammanträden en gång i månaden. Men självklart ska i så fall domkapitlet besluta att information ska ges och vilken information som ska ges.
3. Jag skulle inte ha någonting alls emot att få sakliga och verklighetsförankrade råd och rekommendationer, samt uppmuntrande tillrop från stiftet om hur vi i församlingarna ska kunna hantera frågorna kring skolavslutningar.
4. I den församling jag nu arbetar har det hittills inte varit några diskussioner eller åsikter från skolans sida om vad prästen får säga på skolavslutningarna. Själv har jag pratat om Gud och välsignat, allt enligt principen "det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse", och ingen har sagt något om det. Men jag gissar att det är en tidsfråga innan skolledningen får direktiv från ovan, om att kontrollera vad prästen tänker göra.

Det om detta.

Den stora frågan just nu är dock inte prästens medverkan i skolavslutningarna, utan lokalfrågan. I november förra året fattade våra förtroendevalda beslut om att hålla Stora kyrkan stängd under hela 2011. Stora kyrkan har använts väldigt lite till församlingens egen verksamhet, egentligen har vi bara använt den till konfirmationer och en julkonsert. Däremot har den använts till skolavslutningar och konserter som kommunen eller privatpersoner har arrangerat. Kyrkans renoveringsbehov är gigantiskt och nu hålls den stängd i avvaktan på beslut om dess framtid. Men trots att detta varit känt sedan före jul rapporterar Corren idag, för femtielfte gången, om att det inte kan hållas någon skolavslutning i kyrkan. Och jämmer och ack och elände, nu blir det kris och panik. Var ska vi ha vår skolavslutning? Vi har ingen lokal, ju!

Missförstå mig inte, även om jag själv endast under tre års tid på högstadiet firade skolavslutning i en kyrka, och det var inte ens min "egen" kyrka utan på en annan ort, så kan jag förstå att man tycker att det är vackert och att det är en tradition att vara i kyrkan denna dag, för "så har det alltid varit". Men jag blir upprörd över att man gör en stor grej av det nu, när det är en månad kvar till skolavslutningen. Man har ju haft ett halvår på sig att lösa det här. Jag blir också trött av den här återkommande åsikten att kyrkan ska hålla med lokaler till det ena och det andra. Svenska kyrkan är inte en statlig, rikstäckande serviceorganisation som ska se till att det finns samlingslokaler i varenda liten by, och fina lokaler till diverse ceremonier. Det är kanonbra att vi på många håll kan erbjuda detta, men när pengarna inte räcker till måste vi se över vad vi använder dem till. Och då måste vi i första hand ha råd med våra huvudsakliga uppgifter. Slutligen blir jag ledsen över att tidningar så ofta bara väljer att skriva om kyrkan när det är något negativt. Det verkar vara jättekul att gotta sig åt konflikter inom kyrkan, och att lyfta fram problem. Men det händer jättemycket bra saker i våra församlingar, människor som engagerar sig för sina medmänniskor i stort och i smått, men som aldrig uppmärksammas.

På påskmarknaden var jag ute med ett gäng ungdomar som på eget initiativ samlade in tvåtusen kronor till Svenska kyrkans internationella arbete, mot människohandel i Moldavien och Rumänien. Tänk om de hade fått bara hälften så mycket uppmärksamhet som våra fastigheter får i tidningen. De här ungdomarna är kyrkans framtid, och världens framtid. Och om vi ínte uppmuntrar och tar vara på dem, så kommer vi inte behöva några kyrkor alls om några år. Och faktum är, att man kan vara kyrka också utan en kyrkobyggnad.

Men det är en annan diskussion. Trött och ledsen blir man över att det är som det är. Men imorgon är det nya tag. Då väntar gudstjänstgruppen som ska förbereda mässan som vi firar i församlingshemmet, där kyrkan är stängd för att innertaket rasar in. Och då väntar världens bästa konfirmander, som ska förbereda sin konfirmation. Det finns en del att glädjas åt ändå. Ja, faktiskt finns det mer att glädjas över, än att sörja över. Det handlar bara om att välja vad man vill se.