Rosa hund

Jag har alltid varit synnerligen skeptisk mot hundar. Har kategoriskt avvisat dem som illaluktande bestar som dreglar och hårar ner, som krafsar obehagligt på golvet med sina klor och som luktar obeskrivligt illa när de är blöta. Aldrig i havet att det skulle komma en hund i mitt hus!!! Jag börjar misstänka nu, att hela det där resonemanget är en skyddsmekanism, en mur som nu börjar krackelera. För någonstans hör jag nu inte bara sonens röst, utan även min inre röst, som skriker: JAG VILL HA EN HUND!

Jag vet inte riktigt hur denna omvändelse har skett. Kanske för att jag nu verkligen kan känna att det skulle vara skönt att komma ut på promenader även när det regnar, att det är något jag själv skulle må bra av. Kanske för att vårt liv numera ser ut så att det faktiskt skulle funka att ha en hund - jag är ofta hemma på lunchen och skulle kunna rasta den då. Ja, säkert finns det många faktorer. Men en sak är säker, den här lilla individen är absolut delaktig i det hela.


Det är min brorsdotters lurviga lilla sötnos, som är så bedårande att till och med en härdad själ som jag smälter. Hur som helst satt jag igår med mina äldsta brorsdöttrar, en av dem är alltså matte till charmtrollet, och pratade om olika hundprylar. Och så kollade jag lite på nätet och hittade den här:


En hundklänning, med texten Mommys girl. Hallå!!! Den är tänkt att bäras så här:


Och vill man piffa till det lite extra kan man dessutom köpa dessa till:


Kära vänner och läsare, jag vill be er om två saker. För det första, om vi skaffar en hund, vilket inte är särskilt troligt eftersom min man inte är omvänd ännu, så kan ni väl vara barmhärtiga nog att inte påminna mig om vad jag tidigare i mitt liv sagt om hundar och om att det aldrig aldrig aldrig skulle komma in en hund i mitt hem. För det andra, om jag någonsin skulle sätta på den eventuella hunden en klänning och skor, så var vänlig och avliva mig direkt för då har jag mist förståndet och omdömet till den grad att jag är en fara för både mig själv och min omgivning.