Det många barn idag får höra, inte bara av föräldrar utan även av lärare och andra vuxna, är att allt är möjligt för dem. Hela världen ligger för deras fötter. De kan bli vad de vill, göra vad de vill, bara de anstränger sig tillräckligt hårt, eller kanske "bara" vill det tillräckligt mycket. Det är en lögn trots att den uttalas i ren välvilja. Och det är faktiskt inte bara barn som får höra detta. Nej, många gurus och coacher rabblar samma mantra så många gånger att de nog tror det själva till slut. Men är det inte så? Ska vi inte satsa på att förverkliga våra drömmar? Jo visst, men drömmarna måste ändå vara realistiska. Annars kommer vi bara att bli besvikna.
Så här skriver Ann Heberlein om detta i sin mycket läsvärda bok "Det var inte mitt fel":
Budskapet går ut på att du kan allt du vill, bara du vill det tillräckligt mycket. Och visst är det ett positivt och livsbejakande budskap med en optimistisk syn på människan och hennes förmåga. Människan är stark, fri och oberoende, obegränsad av omständigheter, erfarenheter och personliga erfarenheter. Samtidigt är det ett förfärligt budskap - för hur ska jag någonsin kunna koppla av, slå mig till ro och känna mig nöjd om mina möjligheter är obegränsade? Det innebär nämligen att nämligen att jag alltid kan nå lite högre, bli lite bättre, få lite mer...
Budskapet om människans obegränsade möjligheter är inte bara stressande - det är också lögnaktigt. Ingen människa har obegränsade möjligheter, vi är alla mer eller mindre begränsade på grund av vår fysik, våra begåvningar och vår intellektuella kapacitet. Att säga till en arbetslös och ensamstående trebarnsmamma på landsbygden att hennes möjligheter är obegränsade är inte bara dumt. Det ter sig dessutom som ett hån.
Visst är det viktigt att uppmuntra sina barns drömmar - men är det inte minst lika viktigt att hjälpa dem att se sina begränsningar? En människa som tror att hon kan allt och har rätt att få allt hon vill ha kan inte annat än att bli besviken. Om du är tondöv lär du aldrig kunna slå igenom som sångerska. Den som har en rimlig uppfattning om sin egen förmåga har däremot alla möjligheter att lyckas med det hon företar sig, inom de egna begränsningarna.
Om vi lär oss att se och acceptera våra egna begränsningar blir vi också befriade till att utveckla den potential vi har så långt det är möjligt. Insikten om de egna begränsningarna skapar utrymme för möjligheter. Vilka är då våra begränsningar? De är av fysisk och intellektuell art. Alla har inte fysiska förutsättningar att bli äventyrare, balettdansörer, professionella idrottsmän eller fotomodeller. Alla har inte den intellektuella förmåga som krävs för att bli författare, jurist eller forskare. Få människor är så begåvade att det kan försörja sig som musiker eller konstnärer. Det är måhända orättvist, icke desto mindre är det sant.
Lika viktigt som det är att inse sina faktiska individuella begränsningar är det att göra sig av med falska begränsningar, sådans begränsningar som andra människor pådyvlat dig. Du är inte begränsad av din uppväxt, din klasstillhörighet eller din etniska bakgrund.
Klass, kön, etnicitet och så vidare tillhör inte de begränsande faktorerna. De kan möjligtvis göra det svårare att uppnå sina mål, kanske måste du arbeta lite hårdare än de som har "rätt bakgrund", men du är inte begränsad.
Nyckelorden här är att det är orättvist men det är sant. Livet är inte rättvist. Alla har inte samma förutsättningar. Vi är olika. Det kan tyckas orättvist men jag är inte säker på att det är skadligt för oss. Tvärtom tror jag att det är befriande när vi väl inser det. Det kan göra oss ödmjuka inför varandras strävan i livet, och det hjälper oss förstå att vi behöver varandra. Men kanske är det just det allt handlar om. Detta med de obegränsade möjligheterna är ju ett uttryck för den enorma individualism som råder i vårt samhälle idag.
Jag tycker att Ann Heberlein snuddar vid väldigt viktiga saker även om hennes argumentation kan tyckas hård. En viktigt poäng är att vi behöver skilja mellan äkta och falska begränsningar. De falska begränsningarna är inte bara något som kommer utifrån. Ofta är de produkter av vår egen rädsla och våra egna förutfattade meningar. Att identifiera falska begränsningar på olika områden av livet kan vara oerhört befriande. Lika befriande kan det vara att bli medveten om faktiska begränsningar. Hur kan det stämma? Inte kan begränsningar göra oss fria? Jo, jag vill påstå att det är så. Ann Heberlein är inne på det när hon skriver att först när vi är medvetna om våra begränsningar kan vi utveckla vår fulla potential och känna oss nöjda, stolta och hela. Att inte längre behöva sträva efter något som är ouppnåeligt är en befrielse. För två år sedan fick jag min Aspergers-diagnos. Det var precis den sortens befrielse. Plötsligt förstod jag att jag hade vissa begränsningar. Medveten om dem behövde jag inte längre köra slut på mig för att klara av sådant som jag trodde att jag skulle klara. Jag behövde inte heller skuldbelägga mig själv för att jag misslyckades. Jag fann en helt annan vila i livet.
Självklart ska vi uppmuntra våra barn att sträva efter sina mål, men vi ska inte i ord och handling invagga dem i den falska förhoppningen att allt är möjligt. Tvärtom bör vi hjälpa dem att utforska sina begränsningar och sina tillgångar så att de kan göra det bästa av sina möjligheter inom de egna ramarna.
Jag har två söner. Jag kan inte ljuga för dem och säga att de kan bli vad de vill. Den äldste har diabetes och är färgblind. Det finns en mängd yrken han aldrig kommer att kunna få. Den yngste kommer sannolikt bli omkring två meter lång. Han kan inte bli stridspilot hur gärna han än vill - han kommer att vara för lång och för tung. Min uppgift som förälder är att på ett varsamt sätt uppmuntra deras drömmar och ambitioner inom deras begränsningar, att hjälpa dem att se vad de har för styrkor och hur de på bästa sätt kan tas till vara. Livet är fullt av besvikelser. Att säga något annat är en lögn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar