Det är rena ketchupeffekten här på bloggen, tre inlägg på en dag och alla på samma tema. Tjatigt? Ja men det är helt frivilligt att läsa. Och så här är det att vara diabetesmorsa - diabetesen snurrar i tankarna från att man vaknar till dess att man somnar. Och vaknar man på natten så funderar man på om man ska gå och kolla blodsockret eller inte. Så tre blogginlägg är inte mycket egentligen...
Sonen fick sin diagnos i november förra året. Mer om det kan man läsa här, här och här. Han har från första början, ja till och med innan diagnosen var ett faktum, varit intresserad av hur diabetesen fungerar. Han lärde sig mycket snabbt samband mellan mat, rörelse, insulin och blodsocker. Och han lärde sig alla handgreppen, hur blodsockermätare och insulinpenna fungerar. Däremot har han inte velat sticka själv.
Det hör till saken att han redan innan Herr Diabetes blev hans ständige följeslagare, var väldigt stickrädd, något som absolut förvärrades i samband med vaccinationerna mot svininfluensan. Därför fick vi inleda den här resan med stickskola och jag måste återigen betona hur professionella alla i diabetesteamet är när det gäller att hantera sånt här. Fortare än jag vågade ana, vande han sig vid sticken, och det har gått bra bortsett från en svacka i början av sommaren men där fanns det andra orsaker.
När han började ettan nu i augusti bestämde fröken och vi gemensamt att han skulle sköta blodsockermätningarna själv. Personalen påminner honom, och kollar värdet, men han hanterar sina prylar och sticker själv. Han har också gjort i ordning insulinpennan själv. Däremot har han fortfarande velat ha hjälp att ta insulinet. I takt med att jag sett att han klarar av detta har jag försökt peppa honom att ta insulinet själv (naturligtvis med en vuxen som doserar och finns till hands). Jag tänker att det ökar hans självständighet att inte behöva ha andra människor så inpå kroppen som det blir när andra ska ge honom sprutorna. Framför allt skulle självständigheten öka för att han då kan vara hos kompisar utan att jag ska komma dit och ge insulin när det ska ätas något. Kan han ta sprutan själv så kan vi ha telefonkontakt, han kan kolla blodsockret och så kan jag säga hur mycket insulin han ska ha. Vilken frihet det skulle bli för honom.
Och vet ni? Idag hände det!!!
Vi ska vara lediga några dagar för att åka till mormor och morfar och då har jag peppat honom att han skulle lära sig ta sprutorna under den här tiden. Om han klarade det skulle han få en belöning när vi kom hem. Jag fick ta fram belöningen redan i eftermiddags.
Jag är så otroligt stolt över min tappre lille hjälte så det kan ingen förstå som inte själv varit i den här situationen. Visst finns det barn som är mycket yngre som klarar att ta sina sprutor själv, men alla barn är olika och min prins har inte varit redo för detta tidigare. Men nu. Jag måste säga det igen. Jag är så himla stolt.
Och ni som läser det här, kan också bli stolta över er själva genom att ge ett bidrag till forskningen kring diabetes typ 1. SMS:a HOPP till 729 29 eller sätt in pengar på Barndiabetesfondens konto. Tack från alla oss Typ 1-familjer.
Självklart är du stolt!! Som du själv säger, man kan ju inte jämföra ur något sorts åldersperspektiv. Alla är individer med olika förutsättningar, känslor och viljor. Och visst är det häftig att se hur även små människor vågar utmana sig och växer en hel massa på kuppen. Själv kan jag bli stolt när en av mina killar kommer och säger att de behöver ta socker. Att de 4 och 6 år gamla tar sig tid att lyssna på sin kropp. Så "standardmallen" för stolthet behöver verkligen inte sättas så högt tycker jag!
SvaraRadera