Det var ett evinnerligt tjatande om Aspergers!

Räcker det inte snart? Måste du skriva så mycket om Aspergers? Det borde väl finnas något annat att berätta om?

Ja, även om mina senaste inlägg har tagits emot väl (tack förresten för all uppmuntran) kan jag tänka mig att en del tycker att det kan räcka nu. Så varför fortsätter jag skriva? Vill jag bara ha uppmärksamhet och stå i centrum? Nej, knappast. I det här inlägget tänker jag redogöra för några av anledningarna till att jag skriver det ena långa inlägget efter det andra som handlar om Aspergers syndrom och om mitt funktionshinder.  De olika skälen är inte rangordnade eller värderade på något sätt utan kommer i en enda röra.

·         Jag vill berätta om hur jag fungerar för att slippa förklara det i alla sammanhang. Min blogg har inte så många läsare men via Facebook når jag väldigt många. Det jag skriver kan ge en förklaring till saker som hänt tidigare och kan förhoppningsvis hjälpa människor att förstå sig på mig i fortsättningen.

·         Jag vill berätta varför jag har varit sjukskriven. På pappret står det depression och det är sant men bara en del av sanningen. Jag har förstått att de flesta har dragit slutsatsen att jag blev sjukskriven för att jag hade jobbat för mycket och gått in i väggen. Nu vill jag berätta att det inte är så därför att jag inte vill att man ska få bilden av att min arbetsplats är en arbetsplats där man jobbar ihjäl sig. Faktum är att det i mina journaler och i de underlag som Försäkringskassan haft står att mitt arbete, min arbetsplats och mina arbetskamrater är friskfaktorer som är viktiga för mig att få behålla.

·         Jag vill berätta om Aspergers syndrom för att öka kunskapen. Det finns många myter om AS, det finns schablonbilder om hur man är och vad man inte klarar av. På min blogg och på Facebook skriver jag mycket om sonens diabetes, inte för att beklaga mig eller att någon ska tycka synd om honom, utan för att öka kunskapen om hans sjukdom. På samma sätt tänker jag kring det jag skriver om AS.

·         Det är många som i sina arbeten möter människor med AS men inte riktigt vet vad det innebär. Söker man på nätet får man en ganska snäv definition och beskrivning. Genom mina texter vill jag vidga den bilden.

·         Genom vissa texter vill jag nå vissa speciella grupper av människor. Inlägget Mamma med Aspergers hoppas jag ska läsas av dem som arbetar inom mödravård och BVC. Kanske kan det hjälpa någon annan mamma.

·         Det sägs så ofta att vi måste prata om psykisk ohälsa, men nästan ingen gör det. I synnerhet när någon kändis tagit livet av sig blommar den här diskussionen upp. Ofta blir det ett vämjeligt sliskande och gottande i människors olycka. När Aftonbladet drog igång kampanjen #otillräcklig höll jag på att gå i taket. Det är att förringa människor med psykiska sjukdomar att ge dem en sådan etikett. Den där allmänna känslan av otillräcklighet hör till livet – att vara deprimerad är något helt annat. Det här är mitt sätt att faktiskt våga prata om det. Nu är inte Aspergers syndrom en psykisk sjukdom utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Det är en viss skillnad. Men för mig har AS lett till att jag drabbats av återkommande depressioner. Därför hänger det ihop. Mina depressioner kommer jag inte att skriva särskilt mycket om här i bloggen av olika skäl. Däremot berör jag dem på ett mer allmänt plan. Ingenting kommer att bli bättre av att det sitter en kändis och pratar i TV om sin ångest eller om sin släkting som tagit sitt liv. Det är när vi vågar prata öppet om det vid fikabordet som vi kan få bort skamstämpeln. Och någon måste ju börja.

·         Jag skriver för att andra som har fått diagnosen ska förstå att det inte behöver vara en katastrof. För att visa att man kan åstadkomma mycket i livet trots ett funktionshinder.

·         Jag skriver för att kanske någon hittar min blogg av en händelse och upptäcker att detta kanske kan förklara deras svårigheter. Om mina texter kan hjälpa en enda vilsen själ att få rätt diagnos så är det värt varje litet ord.

·         Jag skriver så mycket för att jag nu är i ett flow. Det är en del av hur AS funkar hos mig. Jag kan bli superentusiastisk och verkligen gå helt inför ett projekt, och nästan glömma allt annat jag borde göra. Tyvärr kan jag tröttna precis lika snabbt.

·         Jag skriver mycket för att jag vill ha allt detta samlat, något att kunna gå tillbaka till och hänvisa till vid behov.

Det kommer alltså att fortsätta vara fokus på Aspergers här i bloggen ett tag framöver. Tycker man att det är tjatigt så kan man helt enkelt låta bli att läsa.