måndag 27 oktober 2014

Demonerna

Jag kan på ett sätt förstå dem som tycker att hösten är mysig. Så befriande kravlös i jämförelse med sommaren då vi ska exponera våra kroppar och överträffa varandra när vi delar bilder av sommarstugor, solnedgångar, badande barn och fantastiska kvällar vid grillen i goda vänners sällskap.

Nu är det mörkt och ruggigt, vi kan skyla oss i bylsiga kläder, tända ljus och grotta ner oss i böcker, filmer, pyssel eller vad det nu är. Och ändå är vi långt ifrån snöskottning och overallstrider på morgnarna.

Ja, jag kan förstå tjusningen. Jag kan stundtals dela den. Men nu börjar också för mig en halvårslång strid mot demonerna. Allt det gråa gör mig passiv, trött och missmodig. Som om mina porer är genomsläppliga och suger åt sig mörkret. Jag måste vara på min vakt hela tiden för att inte uppslukas helt.

Mina depressioner är inte årstidsbundna men mörkret ökar min sårbarhet. D-vitamin, promenader i det dagsljus som finns och endorfinkickar efter fysisk aktivitet hjälper bara till viss del. Det handlar inte bara om kemi och biologi. Mörkret är också psykologiskt. När inte ens dagen kan frambära ljuset vacklar mitt hopp. Och det är det gråa som är det värsta. När dagen aldrig ljusnar. Ofta mår jag bättre på kvällen när det är mörkt på riktigt.

Det gråa är det som letar sig in och sveper mig med. Det som jag måste skydda mig emot.
Idag kom ljuset i form av en hälsning från en härlig vän. I brevlådan låg ett kort från en syster som också är halv sjukpensionär. Det är ju ett elände att det är så. Men vi väljer att skratta åt eländet. Med basker, rejäl handväska och foträta skor ska vi minsann visa demonerna och alla andra. Livet är inte det värsta vi har.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar