Slutligen några ord om Försäkringskassan. Eller, ganska många ord faktiskt...

Jag tror att detta blir det sista blogginlägget i mitt ”komma ut-projekt”, även om jag självklart kommer att fortsätta blogga om Aspergers ibland. Det är omöjligt att skriva allt detta utan att också ägna ett inlägg åt Försäkringskassan. Faktum är att när jag ställde en fråga på Facebook i somras där jag bad mina vänner att ge mig bloggutmaningar och komma med förslag på ämnen att skriva om, så var det en av mina vänner som föreslog att jag skulle skriva om Försäkringskassan. Då bestämde jag mig för att jag skulle vänta med det tills mitt ärende var klart och jag hade fått beslut. Det har jag fått nu och här kommer alltså den osminkade berättelsen om mina erfarenheter av Försäkringskassan, a k a FK.

Först av allt några grundförutsättningar att ha i bakhuvudet under fortsatt läsning:

·         Jag vet att vi har ett oerhört generöst sjukförsäkringssystem i Sverige, även en fantastisk föräldraförsäkring och andra ersättningar som vi kan få via FK, till exempel vårdbidrag för barn med olika funktionshinder. Jag är väldigt tacksam för dessa trygghetssystem i vårt samhäll.

·         Jag vet att det inte är FK som bestämmer reglerna kring sjukförsäkringen (och andra ersättningar) utan att de bara administrerar det hela. För enkelhetens skull kommer jag här ändå att tala om ”FK:s regler”.

·         Jag vet att handläggarna bara gör sitt jobb och att det ofta inte är de som beslutar i olika ärenden.

·         Jag vet att FK är en hårt belastad myndighet och att handläggarna har en stor arbetsbörda.

·         Jag tror att det är av minimal betydelse för hur sjukförsäkringssystemet ser ut vilken ”färg” regeringen har.

Utifrån detta vill jag ge några reflektioner kring mina erfarenheter av FK, dels som långtidssjukskriven (2 ggr), dels som förälder till ett barn med en allvarlig sjukdom. Till detta kommer också otaliga ansökningar om föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning. Jag anser därmed att jag under de senaste tio åren har haft goda möjligheter att bilda mig en uppfattning om FK. Det kommer bli en del negativa påståenden – därför vill jag understryka den första punkten ovan. Jag är tacksam för de möjligheter till ersättning vi har. Däremot är jag galen på den myndighet som förvaltar systemet.

 

Till FK:s försvar ska sägas att de är bra på att använda nya kanaler för information. Deras hemsida är tydlig och har bra funktioner, de erbjuder många olika sätt att kontakta dem, och deras sidor på Facebook där man kan ställa frågor inom vissa områden är jättesmarta. Men vad jag inte förstår är varför man är så inkonsekvent. Överallt, på hemsidan, i tidningsannonser, i informationsfoldrar och inte minst i de brev jag får från FK propagerar de för att man ska sköta sina ärenden på nätet. Det spar tid och det spar på miljön och har även andra fördelar. Varför löper man inte linan ut? Varför är det då så mycket jag INTE kan göra på nätet? Varför kan jag fylla i vissa blanketter och signera med e-legitimation, men inte alla? Det är för mig ett mysterium och en typisk sån grej som triggar igång min Asperger-hjärna. Istället ska jag skriva ut blanketten, fylla i den med mina oläsliga kråkfötter, hitta ett kuvert, köpa ett frimärke, ta mig till en brevlåda och skicka den till Östersund där den ska läsas in elektroniskt för att min handläggare i Linköping ska kunna läsa den. Vore det inte enklare om jag fyllde i den direkt på nätet? Då skulle handläggaren ha uppgifterna omedelbart.

Det här blev extra irriterande i samband med en händelse i somras. Jag hade då  väntat i över fem månader på  ett beslut som jag från början fått besked om skulle ta max fyra månader, (mer om detta senare). Plötsligt dimper det ner ett papper i brevlådan med en blankett som jag uppmanas fylla i OMGÅENDE för att handläggaren ska kunna gå vidare med ärendet. Tonen är som vanligt hotfull och det är underförstått att om det nu inte händer något i ärendet så är det minsann mitt eget fel som inte lämnar in de erforderliga uppgifterna. Blanketten gick ut på att jag skulle uppge om jag hade varit bosatt utomlands och om jag hade arbetat utomlands. Nu kan det hända att jag tänkte som så att om jag har väntat och väntat i nästan ett halvår utan att FK  hör av sig, då kan det knappast vara akut. Kanske prioriterade jag inte den blanketten när jag trött och slutkörd kom hem från jobbet och fann den i brevlådan. Kanske orkade jag inte fylla i den förrän nästa dag. Så kan det mycket väl ha varit. Faktum är att det var precis så. Det var också så att jag inte hade lust att sätta mig i bilen enkom för att köra iväg till den enda postlådan i Åtvidaberg som ännu inte var tömd den dagen, utan jag skickade den först dagen därpå när jag ändå passerade en postlåda. Det medförde att om vi kallar den dag då jag fick blanketten för dag 1, så kom den fram till Östersund på dag 4. Jag tycker att det är inom ramen för begreppet omgående. I synnerhet med tanke på att det inte precis hade varit någon panik från FK:s sida att hantera ärendet tidigare. Men se, redan på dag 3 hade jag ett ilsket meddelande på min mobil där handläggaren talade om att jag verkligen måste skicka in blanketten genast! Jag kan tycka att det var lite onödigt. Dessutom -  om jag hade kunnat fylla i blanketten elektroniskt och signera med e-legitimation så hade hon ju haft svaret på dag 1. Eller hur? 

 

Sedan gick det ytterligare någon månad innan det var dags igen. Nu skulle jag OMGÅENDE meddela EXAKT hur många timmar jag arbetade varje vecka och EXAKT hur timmarna fördelades på veckans dagar. Dessutom skulle jag redogöra för EXAKT hur stor min månadslön var – vilket jag redan uppgav på den blankett jag skickade in ett par månader tidigare. Då uppstår några frågor. Varför begär man inte in alla uppgifter med en gång istället för att dutta på det här viset?. Det borde rimligtvis vara enklare för handläggaren att arbeta med ärendet om alla uppgifter fanns samlade redan från början. En annan fråga är vad man vinner på den här hotfulla och otrevliga tonen i alla sammanhang. När en person har kontakt med FK är man ofta i en utsatt situation. Man är sjuk, orolig, man har dålig ekonomi, man är utmattad efter att ha tagit hand om ett svårt sjukt barn och så vidare. Dessutom är man rent faktiskt i ett psykologiskt underläge gentemot den myndighet som besitter så mycket makt att avgöra ens framtida ekonomiska förutsättningar. Den maktposition som FK har borde förenas med en varsamhet i kommunikationen. Man kan vara tydlig utan att vara otrevlig. Man kan vara förstående utan att vara flummig. Jag förstår att det måste vara jättejobbigt att arbeta som handläggare när människor blir arga, besvikna och förtvivlade och skäller och är otrevlig mot budbäraren. Men faktum är att det som oftast väcker min ilska är bemötandet och attityden snarare än innehållet i budskapet.

Det brev jag fick den här gången var också ett oerhört tydligt exempel på ett dilemma jag haft ända sedan första gången jag sökte tillfällig föräldrapenning för vård av sjukt barn. Försäkringskassans hela system utgår ifrån att alla människor arbetar måndag-fredag kl 8-17. Att man kan ha oregelbundna arbetstider fungerar inte i deras värd av blanketter och formulär. Hur man än gör blir det fel, och så är det också när jag ska skriva EXAKT hur min arbetstid fördelas under en vecka. Grejen med mitt yrke är att ingen dag, ingen vecka och ingen månad är den andra lik. Men i systemet är allt fyrkantigt. Så antingen gör jag uppror mot systemet och bli utan ersättning eller så får jag göra en högst poetisk tolkning av begreppet EXAKT.

 

 

Joråsåatt, det är viktigt att fylla i alla papper rätt och skicka in dem i god tid, helst innan man ens fått dem. Till exempel när det gäller det här med utlandsvistelser. Jag har varit långtidssjukskriven i två perioder de senaste fem åren och haft anledning att fylla i blankett nr 7430 ett antal gånger. Den måste man fylla i för att få behålla sin sjukpenning när man är utomlands. Vart du ska, varför du ska dit, hur du tar dig dit och var du ska bo ska rapporteras, och så ska man få ett godkännande från högheligaste FK. Annars kan det hända att din sjukpenning dras in (hotet hänger över dig). Eftersom en person med AS är pliktskyldig och noga med att regler är regler och regler är till för att följas, så har jag nogsamt fyllt i denna blankett (som faktiskt kan fyllas i elektroniskt) i god tid före utlandsvistelsen. Någon gång har jag fått ett skriftligt svar att det är ok, några gånger har jag fått regelrätta förhör på telefon kring utlandsvistelsens detaljer men vid några tillfällen har jag inte fått något som helst svar. Och då undrar ju vän av ordning, som en Aspergare ofta är, om det är så att reglerna bara gäller mig medan myndigheten själv inte har några som helst skyldigheter att följa sina åtaganden. Hur ska jag kunna känna förtroende för myndigheten när de inte sköter sin del av det hela?

Och med det har vi kommit fram till det som är min allvarligaste kritik – den totalt oacceptabelt långa handläggningstiden. Redan tidigt under förra hösten slog min läkare fast att det inte var rimligt att jag skulle arbeta heltid igen. Hon menade att min arbetsförmåga var permanent nedsatt till hälften. Vi behövde dock invänta min NP-utredning för att ha tillräckligt underlag för att gå vidare med det. I november fick jag min diagnos, i början av december var jag på stormöte med läkare, psykolog, två representanter från min arbetsgivare, handläggaren på försäkringskassan och handläggare från arbetsförmedlingen. Nu skulle min framtid avgöras. Handläggaren från arbetsförmedlingen var med eftersom reglerna säger att redan efter sex månaders sjukskrivning så ska ens arbetsförmåga prövas mot hela arbetsmarknaden. Alltså – om du inte kan utföra något jobb hos din arbetsgivare men skulle kunna utföra något annat arbete så ska du söka ett sådant jobb istället. För mig eller snarare för min läkare gällde det alltså att bevisa att jag inte kunde arbeta mer än halvtid även om jag bytte jobb. Läkaren och psykologen var kanonbra och tydliga på det här mötet, och handläggarna från FK och AF verkade uppfatta vad det rörde sig om. Alla var vi överens om att lösningen för mig var att få halv sjukersättning (f d sjukpension) och att mitt halvtidsjobb skulle anpassas efter mina förutsättningar. Vad som krävdes nu var att läkaren skickade in ett intyg om detta till FK och sedan skulle mitt ärende kunna behandlas. Vi frågade hur lång tid det kunde ta och då sa handläggaren att deras målsättning var att ett sådant ärende skulle behandlas inom 120 dagar. Nu ska man vara medveten om en sak. Vi som har AS lägger den typen av uppgifter på minnet. Det är ett exempel på sådan tydlig, konkret information som vi kan hänga upp tillvaron kring. Jag såg alltså framför mig att jag under våren skulle få ett besked om min framtid, och jag visste att fram till det beskedet kom så skulle jag inte få någon riktig ro. För ända tills allt detta var klart fanns ju oron inför risken att FK skulle avslå ansökan. Det skulle innebära att jag antingen fick arbeta halvtid och vara utan ersättning från FK för resten av tiden, eller att jag fick gå upp på heltid med den överhängande risken att mycket snart bli sjukskriven igen. Det handlade alltså både om ekonomi och hälsa. Innan detta var klart kunde inte heller min arbetsgivare göra något åt min tjänst och den halvtid som jag inte arbetade. 120 dagar kändes oändligt långt, men ändå uthärdligt.

Den 4 december hade vi mötet. Först den 16 januari skickade min läkare in intyget. Över en månad hade nu gått innan vi ens kunde börja räkna ner de 120 dagarna. 120 dagar – ca 4 månader. Innan maj månad var slut skulle jag få mitt besked. Trodde jag. Under våren hade jag kontakt med min handläggare några gånger (till exempel inför utlandsvistelser…) och jag frågade hur det hade gått. Svaren blev svävande. ”Njaee det har väl inte hänt så mycket…”. ”Nähä” sa jag ”du menar att mina papper ligger och samlar damm någonstans?” ”Njaee det är väl ett drastiskt sätt att uttrycka det… men… jaaa… så skulle man kanske kunna säga…” Då påpekade jag att nu hade ganska många av de där 120 dagarna gått – och då minsann fick jag veta att någon sådan regel minsann inte fanns! Jag påpekade att vederbörande själv sagt detta i december men det ville personen inte kännas vid. ”Det gäller bara om det är du själv som ansöker om sjukersättning.” ”Jaha, skulle jag alltså ha gjort det då? Skulle det ha gått snabbare?” Svaret är oslagbart. ”Nä. Det hade ändå inte spelat någon roll.”

Nu måste vi göra en liten avstickare i resonemanget och påminna oss om något som är extremt viktigt när det gäller kommunikation med en person som har AS. Man måste vara tydlig. Man måste stå fast vid vad man har sagt. Man måste vara konsekvent. Allt detta bryter handläggaren mot i det här läget. Och meddelar dessutom att det för närvarande inte går att säga när de kommer ha tid att ta tag i mitt ärende. Så jag fortsätter att vänta och nu har jag inte ens de där 120 dagarna att hålla fast i. Jag flyter omkring i ett ingenmansland där jag inte vet någonting om hur min framtid ser ut. Det är oerhört påfrestande för en människa med AS där ramar och trygghet är så viktigt. Inte konstigt att jag vid det här laget mår mycket dåligt. Den 5 juni har jag kontakt med handläggaren igen som meddelar att man fortfarande inte tagit tag i mitt ärende men att det nu har lämnats över till en annan handläggare som tydligen ska ha mer tid. ”Så innan sommaren bör du kunna ha ett besked.” Innan sommaren? Det är alltså den 5 juni – för mig har sommaren börjat då. Man kanske menar innan sommaren 2015? Väntan fortsätter och sedan vidtar den osannolika brevväxling jag tidigare redogjort för. Den 18 september kom beslutet om att jag från och med oktober får min sjukpenning utbytt mot halv sjukersättning.

Det tog alltså sju månader att behandla mitt ärende. Sju månader som för mig var psykisk tortyr. Och värst av allt är att jag har flera bekanta som har väntat betydligt längre än så. Hur är det möjligt? Vi har så mycket att göra säger Försäkringskassan. Ja det har ni säkert. Men jag köper inte det argumentet. Det måste vara något fel i hela systemet om det släpar efter så här. Och då återkommer jag till vad jag tidigare skrivit. Jag kan enkelt identifiera tre punkter där det går att effektivisera processen och på så sätt frigöra tid för handläggarna

1.      Begär in alla uppgifter med en gång. Då behöver man inte lägga tid på att skicka ut en massa nya brev hela tiden vilket också spar pengar.

2.      Om man väntar lite längre innan man ringer och jagar folk som inte har skickat in papper samma dag de fått dem så spar man också tid. För om man väntar två dagar till så kanske pappren kommit in.

3.      Om alla intyg går att fylla i elektroniskt så kommer de in snabbare, det borde rimligtvis också bli en enklare hantering så att man kan omfördela resurser. (Någon tar väl hand om alla papper som skickas till Östersund.)

Det här är tre superenkla saker att förbättra . Hur många stora saker som kan förbättras och effektiviseras vågar jag inte ens drömma om. Men Försäkringskassan är liksom en egen värld, som medborgare är man helt utlämnad åt dem och deras metoder, och det finns ingen konkurrens som kan trigga dem att bli bättre. Tragiskt. Mitt förtroende för denna inrättning fortsätter därmed att krympa.