Det finns morgnar då jag vaknar och till min förvåning finner att min hjärna har åkt på semester. Utan mig. Är inte det höjden av fräckhet? Vad kan en halvskabbig gammal hjärna ha för nöje av paraplydrinkar och hotellfrukostar? Jag begriper't inte. Nåväl, i morse var det en sådan morgon.
Jag kände direkt under morgonbestyren att detta var en dag då det vore bäst för alla om jag hade stannat kvar i sängen (och inväntat hjärnans återkomst). Detta var dock inget valbart alternativ. Jag funderade också på vad det kunde bero på att jag var så väldigt långt inne i dimman. Hade det varit igår morse hade jag inte varit ett dugg förvånad kan jag säga... Att hälsa på en vän i Stockholm och pladdra bort sisådär åtta timmar var både roligt och välgörande men jag undrar fortfarande om det verkligen kan rymmas så mycket vin i bara en flaska... och om restaurangen vi sedan var på är Sveriges mest generösa... just med vin alltså... Men i morse kunde jag inte skylla på bergens druvor. Jag kan inte förklara det med något annat än att det var ren hjärntrötthet, inte ovanligt för oss med AS. Igår satt jag instängd hela dagen i ett fönsterlöst rum med ett gäng barndiabetesläkare och diskuterade kvalitetsregistret SWEDIABKIDS, ett samtal som på mer än ett sätt låg bortom mitt förstånd. Så visst kan jag förstå att det fick konsekvenser idag.
Anyway, det var bara att tuta och köra. Troligtvis skulle ingen märka min hjärnbrist. Jag funderade på om jag skulle hämta ut några paket på ICA eller inte, efter att jag lämnat barnen i skolan. De senaste dagarna har jag hunnit få två SMS och ett brev om att olika paket hade kommit. (Ja jag älskar nätshopping.) Jag bestämde mig för att hämta paketen, och att passa på och köpa lite mjölk och äpplen trots att jag egentligen inte hade tänkt att handla idag. Inne på ICA stegar jag fram till paketutlämningen och tar fram avin som kommit med posten och.... näpp, inget mer. Mobilen som rymde de två SMS:en med de två magiska koderna jag behövde för att få ut mina andra paket, ja den låg kvar hemma. Så utflykten var typ förgäves för enda anledningen till att jag åkte till affären överhuvudtaget var ju för att hämta ut paketen. Nu måste jag dit imorgon igen.
Ja det är ju sånt som händer. Mig händer det ganska ofta. Redan här tyckte jag att det var bevisat att jag borde ha skippat den här dagen, det kändes som att alla möjliga slags olyckor skulle kunna hända. Men jag hade ett möte inbokat i Linköping så jag fick snällt fortsätta enligt planen, vilken rymde ett besök i simhallen när jag ändå var i storstaden. Och håll i dig nu för nu ska jag beskriva något som bara kan hända mig. Bortsett från småsaker som att jag först inte kom in utan fick be om hjälp att komma igenom grinden (jag hade vänt och vridit på kortet på alla tänkbara sätt, utom det rätta...) och att jag höll på att gå in i herrarnas omklädningsrum lyckades jag med följande:
Jag hade ordentligt tagit fram en 10-krona till skåpet i omklädningsrummet. När jag hade valt ett skåp lade jag den direkt i låset för att jag inte skulle slarva bort den eftersom jag är fenomenal på att förlägga saker. Sedan började jag klä av mig, jag satte telefonerna på ljudlöst, jag tog fram ytterligare en 10-krona till det lilla värdeskåpet inne i simhallen för det står jättemånga skyltar att man inte ska lämna värdesaker i de vanliga skåpen, jag tog av klockan och Frälsarkransen och lade i en av skorna för att inte glömma dem i skåpet, jag plockade ihop de värdesaker jag skulle låsa in i det lilla skåpet och var redo att låsa och gå därifrån, jag skulle bara ha koll på var den där 10-kronan till värdeskåpet var någonstans.
Den var borta.
Och jag hade den ju nyss i handen.
Så jag fick ta fram min kjol igen, kanske hade jag lagt den i fickan. Nej. Jag skakade försiktigt på alla kläder, jag kollade i skorna, jag gick igenom alla fack i handväskan och alla små portmonnäer jag har i handväskan. Ingen 10-krona.
Till slut fann jag den. Jag hade ordentligt lagt den i låset till skåpet. Där jag redan hade lagt den första 10-kronan. Fiffigt! Jag suckade över att jag alltid är så himla förvirrad, men nu skulle jag äntligen kunna gå och duscha och börja simma. Trodde jag. Det visade sig att låsen på skåpen är gjorda för ett mynt. Inte två och inte tre. Antalet mynt ska endast uppgå till ett, ett är den mängd som gäller, ja sannerligen, ett ska myntet vara. Om någon idiot av någon obegriplig anledning lägger i ett mynt till så får vederbörande skylla sig själv ty det går icke att låsa dörren så att man sedan kan låsa upp den och därmed låta det första myntet falla ner i därtill avsedd uppfångningsanordning. Nej. Två mynt är ett för mycket och det går icke att låsa och det går icke att försöka fiska upp det senast ilagda myntet. Jag har försökt.
Nu började det bli lite jobbigt. Vad gör man? Tar på sig kläderna och går därifrån? Går ut till receptionen och erkänner sin enorma klantighet? Letar upp en ny 10-krona och flyttar alla sina pinaler till ett annat skåp? Nej, så lätt tänker jag inte ge mig! Nu ska den ut! Det borde inte vara omöjligt att få upp den. Var är mina nycklar? Jag började lirka och trixa för att få ut det senast ilagda myntet under det att jag försökte se helt normal och sansad ut då någon passerade. Nej det var omöjligt. Jag försökte låsa igen. Nej. Jag lirkade, jag försökte låsa, jag lirkade, jag försökte låsa, jag... ja du förstår. Så äntligen! Yes! Jag lyckades peta den så mycket åt sidan att det första myntet föll ned i rätt position för att kunna låsa. Nu behövde jag endast låsa upp, ta ut den första 10-kronan, låsa igen, låsa upp, ta ut den andra 10-kronan och sedan skulle jag stå med båda mynten i handen redo att börja om och göra rätt. En lysande plan. Och de första stegen fungerade. Jag fick ut den första. Sedan var det stopp. Den andra hade fastnat i det läge dit jag hade petat undan den. Och där satt den fast. Nu började jag bli riktigt irriterad vilket resulterade i att jag blev alltmer våldsam men myntet verkade bara fastna ännu hårdare. Hur är det möjligt? Hur bär jag mig åt? Finns det någon annan som lyckas med såna här saker hela tiden? Men plötsligt händer det! Det rasslar till och myntet faller på plats.
Äntligen kan jag packa in mina saker igen, göra mig i ordning och fortsätta simhallsbesöket som om inget hade hänt.
Och jag är övertygad. Det här är sånt som bara händer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar