Mamma med Aspergers

Känner du någon som arbetar inom mödravården, på förlossning/BB eller på BVC? Jag skulle bli jätteglad om du tipsar om det här inlägget. Kanske kan de fånga upp andra gråtande mammor, kanske kan de ge bättre stöd. Tack.

För någon månad sedan skrev jag ett inlägg om hur mina första nio år som förälder har varit. Speciellt småbarnstiden var på många sätt eländig. Förutom att jag mådde dåligt och var bortom allt vad utmattning heter så kände jag mig dessutom oerhört misslyckad och jag tyngdes av skulden att inte vara en bra mamma. Nu talar jag inte om den där otillräcklighetskänslan som i stort sett alla föräldrar någon gång drabbas av. Detta var något mycket mer massivt och komplext. Idag vet jag bättre. Idag vet jag att de flesta av mina svårigheter berodde på min Aspergers. Den kunskapen läker inga sår (jag ska i ett kommande inlägg skriva om känslorna över att få diagnosen sent i livet, kanske för sent) men den gör att jag inte skuldbelägger mig lika ofta längre. Det är en av de största vinsterna för oss som får diagnosen i vuxen ålder, just att vi inte behöver skuldbelägga oss längre. Åtminstone inte lika mycket som tidigare. För mig blir detta som allra tydligast när det handlar om föräldraskapet.

Jag var 30 år när jag fick mitt första barn, en ganska typisk förstagångsmamma på 2000-talet. Som den trygghetsnarkoman jag är var det viktigt att vara klar med utbildningen och ha ett fast jobb innan det var dags. Jag älskade att vara gravid, det gjorde jag båda gångerna. Den där känslan att bära ett nytt liv i sin egen kropp, kompisen som bodde där i magen och bökade och stökade, det kan jag på något sätt sakna – men det är också allt. Det finns inte på kartan, har aldrig funnits, att vi skulle ha fler än de två barn vi har (plus makens två sen tidigare).  

Det började redan i samband med förlossningarna. Lugn, jag ska inte komma med någon detaljerad förlossningsredogörelse, det finns så många andra som tycker sånt är kul. Det enda jag egentligen behöver säga är att båda gångerna blev det långdraget och slutade med akut kejsarsnitt. För mig var det ett trauma, ett misslyckande och en sorg att inte få föda mina barn på ”vanligt” sätt, men det var ingen som riktigt förstod mig i det. Om jag hade vetat att jag hade Aspergers, och om barnmorskan jag gick till under graviditeten hade vetat det och om personalen på förlossningen och BB hade vetat det – och dessutom haft kunskap om vad AS innebär – då hade troligen många saker blivit helt annorlunda. Redan då kände jag att mycket handlade om bristande kommunikation – idag förstår jag hur extremt viktigt det var för mig med tydlig och riktig information, både när det gällde hur själva förlossningen gick till men också i det allra första omhändertagandet av barnen där jag kände mig oerhört vilsen. Istället lämnades jag ensam, jag grät hela dagarna men det var helt normalt, hette det. Med första barnet grät jag i ett halvår. Självklart utreddes jag för förlossningsdepression men uppfyllde inte alls kriterierna. Nu har jag svaret. Jag var utlämnad i en tillvaro med så mycket nya situationer och förväntningar att jag var alldeles överväldigad av intryck och känslor. För en person med Aspergers är det jätteviktigt att få tid att stänga av och återhämta sig och alla som har haft små barn vet att det finns mycket få tillfällen till vila och återhämtning.

Nåväl, jag överlevde spädbarnstiden. Två gånger. Med andra barnet gick det lite bättre, kanske för att jag nu hade en viss erfarenhet. Men tröttheten som gjorde mig totalt förlamad satt i. Och det är här som skuldkänslorna väller fram. Så länge barnen var riktigt små förmådde jag trots allt ge dem vad de behövde – det var jag som inte fick mina behov tillgodosedda. När de blev större kom helt nya krav på aktiviteter och engagemang från min sida men då var jag helt urlakad på energi. Jag ville så gärna göra saker med dem, inget stort – bara det där mysiga som att läsa böcker, spela spel, lägga pussel, gå till lekparken… Visst fick de göra allt det där ibland men det var med en mamma som var grå av trötthet, som var mentalt frånvarande. Bolibompa blev räddningen, och det var inget jag var stolt över. När de blev äldre blev det film och TV-spel i en omfattning som jag inte alls skulle vilja men jag hade inget val. Och jäklar vad ont det gör i mig när andra föräldrar direkt eller indirekt antyder att det är fel att barnen, mina barn, får sitta så länge vid TV:n. Ibland vill jag skrika att de inte har någon som helst aning om hur vi har det och varför vi gör som vi gör.

Skrika ja, som jag har skrikit. För när man är så totalt utmattad,  när man inte kan sålla bland alla intryck, när man tappar fokus så fort man blir avbruten och när varje rop på mamma mamma mamma mamma är som om någon skjuter med en spikpistol in i hjärnan, då bryts spärrarna ner och då kommer mammamonstret fram. Nu vill jag säga en sak klart och tydligt: Jag har ALDRIG slagit mina barn! Kom inte ens på tanken att fundera över det för det har ALDRIG hänt! Men mammamonstret fick de se och höra, när allt brast och jag skrek, kastade saker i golvet, sjönk ihop i en hög och grät. Och sedan förlåt förlåt förlåt att jag skrämde dig jag älskar dig mest i hela världen och mamma är bara så trött så trött och ledsen.  Och jag kände mig så totalt värdelös och misslyckad.

 

Det fanns en annan stor anledning till tröttheten och det var såklart mitt jobb. Eftersom jag inte visste att jag hade ett medfött funktionshinder pressade jag mig att klara av det tempo och de uppgifter som förväntades av mig. Det gjorde att jag hade absolut noll och intet kvar till familjen (eller till mig själv, bör tilläggas). Detta är den största förändringen i hur livet ser ut idag. När jag nu vet att jag har nedsatt arbetsförmåga och bara arbetar halvtid och undviker uppgifter som inte är bra för mig, då orkar jag också leva ett liv utanför jobbet. Framför allt orkar jag vara mamma.

Ändå är det många mammagrejer som är jättetuffa för mig. Som högfungerande autist så klarar jag av väldigt mycket - men det kostar massor av energi. När andra följer sina barn till frisören eller på ett läkarbesök eller något liknande så är det liksom bara något man gör. För mig är det oerhört krävande att hänga med i allt som sägs och händer. Jag är helt slut efteråt trots att jag egentligen inte gjort något.  Att vara förälder innebär en mängd situationer som andra hanterar utan att ens tänka på det men som blir jättestora för mig. Alla kontakter med andra föräldrar, småpratet, kompisar som ska komma och leka, när får man säga ifrån till andras barn,  vad behöver barnen ha för kläder, barnkalas som ska ordnas, hur mycket godis ska det vara i en godispåse, hur dyr present köper man till en kompis, grillfester på dagis där man ska umgås men bara vill vara hemma, vad betyder ”en liten fika” som ska skickas med till skolan… Listan är oändlig men idag kan jag vila i att jag är som jag är och att jag löser saker på mitt eget sätt. Jag har också blivit bättre på att fråga vad man menar.

Mina barn vet att deras mamma är annorlunda även om de inte har något ord eller begrepp för det. De vet att jag är väldigt glömsk och förvirrad. Det gör mig jätteledsen ibland när de suckar över att jag snurrar till det, men de hjälper mig också och påminner mig om saker. De vet att jag behöver vila en stund varje dag. De förstår såklart också att jag är gladare och orkar mer än för ett och ett halvt år sedan. Och att jag är lite annorlunda innebär också att de har en småknasig mamma som skojar och busar och grejar på ett sätt som inte så många andra mammor gör.

Vi har det bra nu. Äntligen.

Bilderna i detta inlägg är hämtade ur Stina Wirséns bok Vem bestämmer? En av de böcker jag ofta läste för barnen. Här har jag skrivit om en annan bra bok för mammor som behöver ett break ibland.

Coming up

• Det var ett evinnerligt tjatande om Aspergers!
• Att få sin diagnos i vuxen ålder
• Präst med Aspergers
• Försäkringskassan